154 Låt själen komma ikapp

Jag har varit några dagar för mig själv ute på vackra Solö i skärgården, min -sedan flera år- plats för ”egen retreat”, för stillhet och vila men även för inspiration och kreativitet. För mig som är hemma så mycket är det värdefullt att ibland få ett miljöombyte, att bara få vara med mina tankar, skriva och skapa i min kreativa Bibel -sånt som jag gillar och mår bra av.

Jag trodde nog att jag skulle skriva mer än vad jag har gjort -inspirerad av skrivkursen som jag går, men jag har varit trött. Och är det något jag lärt mig av år av sjukdom så är det att lyssna på kroppen, att vila när den säger åt mig att vila. Trots den fantastiska utsikten över havet och våren som brister ut i grönska, har jag även känt ett stråk av vemod. Kanske är det för att jag känner saknad efter en stöttande pappa som inte längre ringer, bara för att fråga hur det är med mig. Kanske beror det på skrivkursen som jag deltar i, som väcker upp många tankar och känslor som har med min sjukdom att göra, en känsla av förlust över den jag var innan jag blev sjuk. Troligtvis är det en kombination av dem båda och det är både nyttigt och viktigt att stanna upp och få vara i denna sinnesstämning, möta den istället för att trycka undan den. Vemod beskrivs som en stillsam, vacker och bitterljuv saknad över något som upplevs ha försvunnit/gått förlorat. Det ska inte förväxlas med missmod som är en mer dyster känsla av uppgivenhet, modlöshet och hopplöshet.

Jag vet inte om du liksom jag nästan överrumplas av vårens framfart. Det är en märklig känsla, man har väntat så länge på den och plötsligt är den här, så underbar men så intensiv och det kan nästan kännas som att man behöver hålla samma takt och som att man ska vara upprymd och full av energi nu… och så känns det kanske inte alls så…

Du behöver inte följa vårens takt, gå i din egen takt! Din tid att blomstra kommer, men kanske behöver du bara mer tid att vila. Precis som åkrarna behöver ligga i vila för att sedan -i sin tid- ge skörd. Det är okej att känna att du inte orkar, inte hänger med, inte är upprymd. Det viktiga är att du stannar upp och låter själen få komma ikapp

153 Tid för vår!

Förra veckan fick jag dubbla behandlingar, den jag får var 3:e vecka (Enhertu) och den jag får var 3:e månad (Zoledronsyra) också den intravenöst. Eftersom jag tar en kur med kortison innan, för att motverka illamående, blir jag relativt pigg de första dagarna efter behandlingen, men kroknar sen i några dagar med trötthet/orkeslöshet innan det sakta vänder igen. Just de dagarna då jag var lite pigg passade jag på att fylla år! Det är alltid så mysigt att ha hela familjen samlad och jag älskar att fira Livet! Livet är verkligen en gåva som det gäller att ta tillvara på och njuta av.

Den finaste presenten som jag fick var en söt liten groda som hänger över en sten, på stenen står det ”Älskar dig”. Den hade mitt lilla barnbarn Ishaq valt ut helt själv för att ge till mig. När hans mamma sa att det står ”Älskar dig” på, hade han sagt ”Jag älskar ju mormor!” Det värmer gott i mormors-hjärtat! Och stenen med grodan passar perfekt in på fatet som jag har på köksbordet med stenar, ljus och blommor.

Vi har ju nyligen firat Påsk och det är en högtid som jag älskar. Först och främst för att vi får påminnas om att Jesus av kärlek offrade sitt liv för att försona människan med Gud och att han uppstod och därmed visade att livet segrar över döden och ljuset över mörkret. Påskens budskap är; det finns en Gud som älskar, förlåter och upprättar och det finns hopp! Ingen är förlorad och det finns alltid en väg ut ur mörkret.

Jag älskar också att Påsken infaller på våren, min favoritårstid. Det är en tid på året då det till synes döda väcks till liv i naturen. Ljuset och värmen återvänder med hopp och glädje. Det är något som jag verkligen behöver nu efter denna tunga och jobbiga vinter.

Låt mig få dela en dikt som jag nyligen har skrivit;

Tid för vår
Våren avvaktar, inväntar sin tid,
sin tid för ljus och värme att ta vid.
Vinterns mörker och kyla ger vika,
för nytt liv som sakta börjar att spira.
Jag väntar, längtar efter liv också för min trötta själ,
allt har sin tid, det vet jag så väl.
Den mörka vintern har satt sina spår,
men nu är det äntligen tid för vår!
Jag förundras, känner hoppet åter börjar gro,
inom mig vet jag var min själ får sin ro.

152 Självomsorg – för sin egen och andras skull

Nu i veckan har vi träffat min onkolog på KS, som vi gör var 3:e månad efter dt-röntgen. Inför besöket var varken jag eller min man särskilt oroliga (det brukar annars vara en ganska stor anspänning att få svar på om cancern har spridit sig eller inte). Mina blodvärden har varit stabila och jag har mått förhållandevis bra. Efter en jobbig höst med mycket bukvätska som bildades och behövde tappas ut, och med progress -större och fler metastaser som gjorde att jag behövde byta behandling till en annan cytostatika sort, kom en lång vinter med mer utmaningar och bekymmer med bl a min pappas stroke, död och begravning och att finnas till hands för min mamma i hennes sorg och omställning till något för henne helt nytt. Jag har helt enkelt inte haft så mycket utrymme att fokusera på mitt mående. Därför var det så skönt att höra min onkolog säga ”Röntgensvaret ser bra ut! Det finns inget nytillkommet och de metastaser som finns har minskat betydligt!” Pågående behandling ger resultat och jag ska fortsätta med den.

Nu när vårens första solstrålar värmer gott kan jag dra efter andan och slappna av på ett sätt jag inte kunnat göra på länge. Nu är tid för återhämtning och självomsorg.

Vad är då självomsorg (selfcare) detta numera populära begrepp? Är det en självisk handling, att bara tänka på sig själv och strunta i andra? Nej! Inte alls. Men för att kunna tänka på och vara till hjälp för andra är det viktigt att ta hand om sig själv. Ni vet, när man flyger instrueras man att vid en nödsituation först sätta på sig sin egen syrgasmask innan man hjälper sitt barn, eller någon annan, annars är man inte till så stor hjälp för andra. Självomsorg är att göra medvetna handlingar som främjar sin fysiska, mentala och emotionella hälsa. Förutom att sova tillräckligt, äta bra och röra på sig, är det att avsätta tid för återhämtning och reflektion, att hantera svåra känslor på ett sunt sätt och att vara lyhörd för kroppens signaler. Att helt enkelt vilja sig själv väl.

I det här livet som vi har, kommer det alltid att finnas orosmoln och de kan vi varken öva eller tänka bort. Men det finns mycket som vi kan göra för att öka vårt välbefinnande och på så sätt minska vår oro och stress (jag för min del mår bra av att t ex simma och basta, vistas i naturen, vara kreativ, skriva, lyssna på lovsång) När min egen självomsorg inte räcker till, har jag Guds omsorg som tar vid, han som säger ”Lämna dina bekymmer till mig, jag ska bära dem” (Ps. 55:23). Det är en tillitsövning; att när vi har lämnat våra bekymmer och vår oro till Gud, låta dem vara kvar där och inte plocka upp dem igen! Utan lita på att Gud bär dem åt oss.

Det näst viktigaste budet i bibeln är ”älska din nästa (din medmänniska) som dig själv” För att kunna älska och bry oss om andra behöver vi alltså kunna älska och bry oss om oss själva. Om vi inte tänker och talar väl och gör väl mot oss själva är det svårt att göra det mot andra.

Så, både för din egen och andras skull; var snäll mot dig själv och boka in stunder för sådant du mår bra av!

149 Februariljus!

I vanliga fall brukar jag tycka att januari och februari är trista transportsträckor till våren. Jag är inte en ”vintermänniska”, gillar inte snö och kyla särskilt mycket, född och uppvuxen i Afrika som jag är! Men i år har vi haft en ovanligt fin vinter med snö som fått ligga kvar, om än något gråmulen. Men idag skiner solen och det blir så där magiskt ljust, när solen möter snön. Jag klär på mig och går ut, genom skogen och slås av att höra fågelkvitter! Jag stannar upp och låter solens strålar landa på mitt ansikte medan jag andas in och lyssnar. Jag kommer sen ner till vår lilla havsvik och vågar mig ut på isen. Jodå, den är stabil efter en längre tid nu med minusgrader. Det är så vackert och jag känner riktigt hur själen får liv! Februariljuset vittnar om att vi verkligen är på väg mot ljuset. Dagarna blir allt längre.

Jag kommer att tänka på ett bibelord om att ”Ljuset övervinner mörkret” från Joh.5:1 som beskriver att ljuset lyser i mörkret och mörkret kan inte övervinna det. Trots mörker och svårigheter i livet kan det Gudomliga ljuset (Jesus) aldrig släckas eller kontrolleras av mörka krafter. Mörkret har inte sista ordet! Ljuset är segrande, det skingrar mörker och skapar möjligheter och hopp.

Kylan biter i kinderna och det är skönt att komma in och sätta sig vid den sprakande brasan med en kopp te. En välgörande stund innan jag snart ska åka till KS i Solna för cellgiftsbehandling. Jag mår bra och mina blodvärden är stabila. Nu i februari är det dags för en ny DT-röntgen då jag får svar på om denna nya behandling som jag påbörjade i december, är effektiv. Jag hoppas verkligen det.

146 Tårar och tacksamhet sida vid sida

Biverkningarna efter den nya behandlingen kom med besked 3 dagar efteråt. Illamående, diarré och kräkningar som höll i sig i 10 dygn. Till viss del var jag beredd på det eftersom det är en väntad biverkan, men jag var inte beredd på att det skulle vara så intensivt och pågå så länge trots motverkande mediciner. Jag levde på blåbärssoppa och lite buljong och blev helt slut. ASIH kom och satte vätskedropp både dag och natt och de följde noga mina värden och mitt mående. Utöver detta hade jag återigen magen full med bukvätska -denna följetong… Strax innan behandlingen hade jag gått upp flera kg i vikt och kände av smärta som strålade ut mot ryggen av trycket som blev av all vätska, vilket ju också orsakade illamående. Återigen sattes en dränslang in och sammanlagt tappades 9 liter vätska ut. Det är märkligt hur buken kan vara full av vätska samtidigt som övriga kroppen har vätskebrist.

Nu i veckan träffade vi min onkolog för uppföljning. Dosen som jag fick var på 90% (i koncentration) och hon ville gärna prova en gång till med samma dos. Men om jag har fortsatt samma kraftfulla reaktion kan man justera och sänka dosen något. Onkologen hoppas också på att behandlingen gör så att bukvätska inte fortsätter att bildas. Men om det skulle göra det så kan ett ”långtidsdrän” sättas in som man själv tömmer ut med jämna mellanrum.

Min nästa behandling kommer jag att få dagen före Julafton. Så jag räknar med att mellandagarna och Nyårshelgen vara dålig. Trist, men det är viktigt att behandlingen får göra sitt mot metastaserna. Men nu ser jag fram emot att fira Jul. Den här veckan har vi varit både på Julkonsert och på Skansens Julmarknad och idag blir det pepparkaksbak med barnbarnen!

När jag mådde som sämst denna första omgång tänkte jag på detta med att vara överöst med frisk olja (inlägg nr 141). Jag fick påminna mig om vad det innebär eftersom jag kände mig allt annat än överöst med frisk olja… Det innebär att vara utrustad med Guds styrka för att möta motgångar och kunna navigera genom livets utmaningar… OCH att (oavsett hur jag känner) ha tillgång till både livskraft och livsglädje. Om jag kliver in i en dusch utan att vrida på kranen förblir jag torr, men om jag vrider på kranen så kommer det vatten med fullt ös. Tillgångarna finns, vi måste bara sträcka oss och ta emot.

Precis i samband med att jag fick min nya behandling kom jag över ett så bra citat som faktiskt sammanfattar mitt liv rätt så bra.
”I´m living in that quiet in-between where tears and gratitude sit side by side and God meets me there” = ”Jag lever i det tysta/stilla utrymmet där tårar och tacksamhet står sida vid sida och där möter Gud mig”
Tårar/oro och sorg över rådande situation är en del av mitt liv men också tacksamhet för allt gott. De samsas och just där möter Gud mig och finns med under både fula och fina dagar. Där, i stillheten finns styrkan och friden.

Jag hoppas att du denna Julhelg ska få finna just styrka och frid när du tar dig tid i stillhet inför anledningen till vårt Julfirande; att Jesus kom som den största gåva av alla, han vars namn är Fridsfurste. Han som ger utan förbehåll till alla som vill ta emot.

145 Dags för byte av behandling

Den här hösten har verkligen haft sina utmaningar. Obehaget i magen och tappning av ascites/bukvätska har varit en långdragen historia. För 2 veckor sen sattes återigen en dränageslang in i buken som fick sitta kvar i ca en vecka och under den tiden kom det ut 6 liter vätska. Dessvärre reagerade jag mot slutet med klåda och utslag på framförallt magen och ryggen. Så slangen fick dras ut något tidigare än planerat. Jag fick en kortisonkur i tablettform mot klådan i en vecka, vilket gjorde mig full av energi och oj så mycket jag fick gjort här hemma som jag annars inte orkar göra! -så ändå nåt positivt! Det är en härlig känsla att känna sig pigg!

De två senaste cellgiftsbehandlingarna som jag fått under hösten med den ökade dosen, har gjort att det lilla hår som jag fick tillbaka blev väldigt tunt och lossnade. Så nu är jag ”flintis” igen. Det känns okej men är alltid en törn mot den ”kvinnliga fåfängan”… Hösten har ju även präglats av oro över om det ”bara” är bukvätska som har orsakat obehaget i magen. Det visade sig att min oro inte varit obefogad. Vi fick tyvärr tråkiga besked av min onkolog efter senaste DT-röntgen, att metastaserna på bukhinnan och i levern växer och växer i antal. Så nu blir det byte av behandling. I veckan har jag gjort en leverbiopsi (med hjälp av ultraljud sticks en nål in genom buken och in i levern för att ta ett vävnadsprov av metastasen, för analys). Detta gjordes för att kunna fastställa vilken typ av behandling som passar bäst. Min onkolog som vi träffade nu i veckan är rätt säker på vilken behandling hon vill att jag ska ha och hon är angelägen om att den påbörjas så snart som möjligt. Så vi inväntar inte svaret på leverbiopsin (vilket kan ta flera veckor). Men det är ändå bra att ha gjort den.

Den behandling som jag ska börja med nästa vecka heter Enhertu och den ges intravenöst var 3:e vecka. Det är en kombination av cellgift och antikropp som ska vara effektiv. Antikroppen söker upp och binder till sig cancerceller och där frigörs substansen med cellgift in i cellen för att döda den. Detta gör att friska celler skonas i högre grad. Vanliga biverkningar är liknande det jag haft sen tidigare; trötthet, illamående, håravfall och minskat antal vita blodkroppar (som ger ökad infektionsrisk). Det känns förstås jättetråkigt och ledsamt. Det såg ju så bra ut i våras så att man kunde sänka dosen. Jag hade hoppats på att när dosen åter höjdes att det skulle räcka med det. Det är inte ovanligt att en typ av behandling fungerar en begränsad tid och sedan behöver bytas ut. Men faktum är ju att det inte finns obegränsat med behandlingstyper som passar… Min onkolog har dock sagt att hon har ”flera verktyg i sin verktygslåda” gällande behandlingsmöjligheter för mig. Så det känns ändå hoppfullt.

Samma dag som vi fick detta besked om progress/ bakslag i min sjukdom var ”dagens bibelvers” i Bibelappen (Youversion) som jag har, från Jes. 43:1 ”Om/när du går genom vatten är jag med dig eller genom strömmar så ska de inte dränka dig. Om/när du går genom eld ska du inte bli svedd, lågan ska inte bränna dig… var inte rädd för jag är med dig” Detta är samma bibelord som vi fick till oss för 3 år sen då jag fick min diagnos (läs gärna inlägg nr. 69 & 70). Nu fick jag en påminnelse om det. Löftet gäller än!

Hur det än ser ut och känns -som om jag håller på att drunkna eller bli bränd av motstånd, kan jag räkna med Guds hjälp. Jag är inte ensam och jag väljer att lita på att Guds möjligheter är obegränsade.

144 Att skärpa blicken

Min läkare på ASIH är verkligen helt fantastisk, ja det är alla på ASIH -mina änglar i människoform! Läkaren såg till att jag fick en tidigare tid till DT-röntgen än planerat och redan dagen efter den var gjord ringde hon mig och berättade att hon hade ringt till röntgenläkaren angående ascites/bukvätska, som bekräftade att det fanns ”tömningsbar mängd”, vilket min läkare trodde sen tidigare och som jag har känt av. Senare samma dag bokades en tid för ascitestappning till veckan efter. Det känns så skönt att inte själv behöva ”ligga på” för att det ska hända något. Resten av röntgensvaret, gällande metastaser får jag av min onkolog, ca 2 veckor efter utförd röntgen. Det är alltid en jobbig väntan då man förbereder sig för det värsta men hoppas på det bästa. För oss som lever med spridd bröstcancer kan det se väldigt olika ut, beroende på var metastaserna finns i kroppen och vilken typ av behandling man får. Men vi har alla det gemensamt att en DT-röntgen görs var 3:e månad, och att leva i den ”3-månaders intervallen” är många gånger påfrestande och svår.

Vår samtalsledare för LEVA-gruppen för oss med spridd bröstcancer på Amazonas bröstcancerförening i Stockholm, gav oss en mental övning; att se en gammaldags våg med två vågskålar framför oss. I vårt fall är det lätt att den ena vågskålen sjunker ner med vår oro, dystra tankar och rädslor och vi känner oss tyngda. För att motverka den känslan och kunna må lite bättre behöver vi fylla den andra vågskålen med tacksamhet! Det gör vi genom att tänka på och fokusera på det vi har att vara tacksamma över i livet. Jag kan ju inte annat än hålla med -ni som följer mig vet att jag försöker leva efter den principen. Hur svårt och mörkt livet än må vara, så finns det alltid något att vara tacksam för. Det tar inte bort det svåra, men det hjälper en att känna sig mindre tyngd, det har jag upplevt så många gånger. Ibland kan vi behöva skärpa blicken lite för att se det som finns att vara tacksam över. Precis som när man är i skogen och plockar svamp. Först tycker man att man inte ser några alls, men om man sätter sig ner på huk och liksom skärper blicken så finns dom där!

Ni som följer mig vet också att jag och min familj alltid firar Thanksgiving i november med ”Turkeydinner & Pumkinpie”. För oss blir det ett sätt att ”skärpa blicken” och mitt i höstmörkret fokusera på det vi är tacksamma över. Jag tror att ju mer vi söker efter det goda i livet, desto skarpare kommer vi att se och vi får uppleva hur den där vågskålen med svåra och jobbiga saker får motvikt och livet kan kännas lite lättare.

Mitt liv känns bokstavligt talat lättare nu med 4 liter mindre vätska i magen! Jag är så tacksam över den hjälp jag får av ASIH som nu kommer dagligen för att tappa ur vätska. Dränageslangen kan sitta i upp till en vecka. Hittills har det kommit drygt 4 liter. Det känns så mycket bättre i magen nu, det där obehaget och trycket som jag har känt är borta.

143 Ta tag i Guds hand

Min mage är fortsatt i obalans med ett diffust obehag och svullnad. Jag rör på mig dagligen och äter mindre portioner regelbundet. Men det händer ganska ofta att jag kräks upp det jag precis har ätit, som om magen inte riktigt kan ta hand om det. Den medicin jag fick prova har inte hjälpt och jag har fått medel mot förstoppning, om det skulle vara orsaken till mina besvär, men det har inte heller blivit bättre. För några dagar sen pratade jag med ASIH, som noga följer upp mitt mående. Jag beskrev ett tryck, en molande känsla högt upp på vänster sida, vid magsäcken. Läkaren kom hem till mig och undersökte magen och bedömde att det är en betydande mängd vätska i buken. Hon konsulterade onkolog på KS och det bestämdes att tidigarelägga min DT-röntgen.

Jag kan inte riktigt släppa tanken på att det är metastaser som växer… När jag härommorgonen vaknade tidigt och låg och grubblade, kom denna sång strof till mig;
”Many things about tomorrow I don´t seem to understand. But I know who holds tomorrow and I know who holds my hand” En gammal sång som är en av min mammas favoritsånger, som hon ofta sjöng under åren vi bodde i Afrika.

Som ni vet har jag en andaktsbok ”Jesus varje dag” som jag läser dagligen. Den är skriven som att det är Jesus som talar/skriver direkt till läsaren. Två dagar i rad fick jag också där påminnelse om att hålla i Guds hand.
”När händelser i världen eller i ditt eget liv är på väg att få dig ur balans, ta då tag i min hand med tillitsfull beslutsamhet” och ”Istället för att bli överväldigad av svårigheterna vill jag att du ska fatta min hand med frimodig förtröstan”

Att ”ta tag i Guds hand” är en metafor som betyder att jag överlämnar mina problem i Guds händer istället för att kämpa på egen hand. Jag litar på att jag har Gud vid min sida som vägleder och hjälper mig.

Mitt 3-åriga barnbarn är full av liv och upptåg och vill gärna vandra iväg på upptäcktsfärd. När han stannar upp och vill hålla mig i handen uppfylls jag av en sån kärlek och glädje över att han har tilltro till mig och är trygg med att jag vägleder rätt. Med hans lilla hand i min får jag ta del av hans tankar och funderingar och det är bland det bästa jag vet! Jag tänker att så känner nog Gud också, när vi tar tag i hans hand och låter honom vägleda oss och ger honom förtroendet att lyssna på våra tankar och funderingar.

Vi har en fri vilja, att välja att säga ”kan själv” och vandra vår egen väg, med risk för att gå vilse och bli överväldigad av osäkerhet och rädsla. Eller så kan vi välja att ta tag i Guds hand och gå tillsammans med honom. Det innebär inte att vägen blir enkel och besvärsfri, men det ger en trygghet och ett lugn. Jag vet vems hand jag med tillitsfull beslutsamhet och frimodig förtröstan tar tag i. Det är samma hand som håller min morgondag.

142 Ascitestappning

Jag har de senaste veckorna haft besvär med bukvätska, s k ascites, som har ökat i volym och som gör att magen blir svullen och utspänd och det trycker mot organ och ger en känsla av obehag och illamående. Min läkare på ASIH skickade en remiss för ascitestappning. Ni minns kanske att jag gjorde detta för 1 år sen, då det tappades ut 4,5 liter vätska. Ascites är en ansamling av vätska i buken, vilket är en komplikation av bl a spridd cancer i bukhinnan. Vätska töms ut genom ett dränage. Med hjälp av ultraljud förs en tunn slang in genom huden på magen och in i buken, genom slangen rinner vätskan ut i en påse. På sjukhuset tappades 1,5 liter vätska ut innan de ”stängde kranen” och jag fick åka hem. ASIH kom sedan hem för att fortsätta tappningen lite i taget. Men redan dagen efter slutade vätska att rinna ut trots att det kändes att det fanns mer och det även läckte vätska från förbandet. Man misstänkte att slangen hade satts ur läge och den drogs därför ut. Jag fick ha en stomipåse över hålet på magen ett par dagar och det fortsatta att rinna ut vätska. Sammanlagt kom det ut ca 3,5 liter.

Efter bara några dagar kom obehaget i magen tillbaka med tryck mot organ, illamående och viktuppgång. En ny remiss skickades och förra veckan var jag tillbaka igen. Undersökningen med ultraljud visade att det fanns vätska, men inte tillräckligt för att göra ett nytt ingrepp -som kan göra mer skada än nytta. Så jag fick åka hem i ”ogjort ärende” och kände mig ledsen och frustrerad då jag besväras av uppsvälld mage. Oron kom också smygande, beror det på att metastaserna växer…? Jag pratade med min läkare på ASIH som alltid är så lyhörd och försöker hitta lösningar. Hon hade pratat med den läkare som undersökte mig senast med ultraljud och det syntes inget annat ”avvikande” i buken så hon var inte orolig och tyckte inte heller att jag skulle vara det. Hon skrev ut en medicin mot gasbildning som ger uppsvälld buk, som jag ska prova och se om det hjälper.

Dagen efter var jag inne på KS för cellgiftsbehandling. Man har ökat dosen i långsam takt och nu fick jag min maxdos på 80%. Medan jag fick behandlingen fick jag prata med en läkare om min magen. Hon var heller inte orolig utan tyckte att vi kunde avvakta till nästa DT-röntgen som är om 1 månad. Så jag ska försöka att inte vara orolig, och hoppas på att medicinen jag fått har god effekt. Under tiden ska jag bara göra sådant som ger mig energi, som t ex att gå genom skogen från vårt hus ner till vattnet och se hur det glittrar, njuta av höstsolen och bara djupandas. Jag ska träffa mina barnbarn och jag ska åka till simhallen och simma, basta och ”relaxa”.

När min ”kroniska utmaning” gör sig extra påmind hamnar jag i dippar då jag känner att det är trist och tungt. Men jag är ganska bra på att ta mig ur dem och fokusera på LIVET och det fina runt mig här och nu.

140 Var inte rädd för livets utmaningar…

Ett av sommarens besök som jag hade glädjen att få, var från en vän ”från förr”. Vi har hållit sporadisk kontakt genom åren och nu tyckte vi att det var dags att ses. Hon är sedan 25 år tillbaka chefredaktör för det kristna livsstilsmagasinet JUNIA. Hon följer min blogg och nu undrade hon om jag ville skriva en gästkrönika i JUNIA. Så roligt! Klart att jag ville göra det! Så i det senaste numret (augusti -25) skriver jag om ”Kintsugi -den operfekta skönheten”. Jag utgick från ett blogginlägg som jag skrivit (nr. 89) som handlar om att föremål som skadats lagas med ädelmetall, som guld, enligt en japansk lagningsteknik. Skadan framhävs istället för att döljas och blir mer värdefullt än innan skadan. Tänk om det kunde vara så för oss människor också -att våra sår och skavanker som tillfogats oss genom livets stormar, kan framstå som något vackert, som gett oss erfarenhet och viktiga insikter, som gör att vi utvecklas och växer i mognad och visdom. Tänk om vi kunde se att det är i det sköra som skönheten ligger, inte i det perfekta!

Jag skrev ”Var inte rädd för svåra utmaningar som livet ger dig. Försök att nyfiket ta dig an dem och tänka -hur kan jag växa och utvecklas genom detta?” Ni vet, mitt livsmotto ”Grow through what you go through”. Jag tror nämligen att vi lär oss av våra misstag, blir starkare genom motgång och kan blomstra genom svårigheter -genom att möta och hantera utmaningar och prövningar i livet snarare än att bara drabbas av dem. Vi behöver låta oss lagas! ge oss tid att bearbeta och acceptera det vi gått/går igenom, vilket är en viktig del i en läkningsprocess som gör att guldet/skönheten framträder.

I skrivande stund vet jag ännu inte om den ökade cellgiftsdosen kommer att öka mina biverkningar (har nu fått två behandlingar med höjd dos). Vissa biverkningar kan jag absolut leva med om det innebär att metastaserna drar sig tillbaka. Men det jag är rädd för det är att nervpåverkan, neuropati ska öka igen, vilket då kan bli ett bestående men. Jag får försöka att följa min egen uppmaning att inte vara rädd för livets utmaningar…

Kommer ni ihåg mina ledord för pågående cancerbehandling? ”Hopefull & Fearless”. Det betyder förstås inte att jag alltid känner mig hoppfull och orädd. Rädsla är många gånger en sund känsla som signalerar ”fara!” och som får oss att bli uppmärksam och söka skydd. Men den kan också förlama oss och därmed hindra tillväxt/growth. Jag vill inte låta mig styras av rädsla och väljer därför att anta Guds utmaning (inte min!) att inte vara rädd. Det är en ständigt återkommande fras genom hela bibeln, med löfte om trygghet, om att Gud alltid är med, om hans beskydd. Jag är inte ensam och behöver inte vara rädd oavsett utmaningar som väntar. Och jag vill kunna blomstra där jag står.