157 Be still…

… där var den igen, den där ofta återkommande viskningen i mitt inre ”be still”. Jag och min man satt i väntrummet på Bröstcentrum på KS som vi gjort så många gånger tidigare. Jag tänkte på att sist vi var här satt vi med en känsla av lugn och med en förhoppning om att det skulle se bra ut, att behandlingen gjorde sitt. Nu, 3 månader senare satt vi med en helt annan känsla, av oro och en beredskap för att det nog blir förändring i min behandling nu.

De senaste två veckorna har jag haft besvär med ascites/bukvätska igen, så jag har haft en dränage slang i magen i en vecka och sammanlagt har det tappats ut ca 6 lit. vätska. I samband med detta har jag varit febrig, illamående och orkeslös. Kroppen har reagerat på att allt inte är som det ska, vilket fick oss att tänka att pågående behandling nog inte fungerar…

Då, när jag satt där i väntrummet och väntade på besked och kände oron stiga, kom den lugna och välkända uppmaningen till mig; Be still and know that I am God / Bli stilla och besinna att jag är Gud. En vers från Ps. 46 som genom alla mina år av sjukdom gett mig tröst och styrka (se gärna inlägg nr. 10).

Så ropades mitt namn upp och vi följde med onkologen till hennes rum. Hon frågade hur jag mådde och jag beskrev hur jag hade mått den senaste tiden. Hon gick rakt på sak och sa att röntgensvaret visar att cancern växer, både i storlek och antal i levern och på bukhinnan, vilket mitt mående bekräftade. Jag behöver byta behandling. Det finns flera olika alternativ att välja mellan, vilket är positivt. Det känns bara så trist att den senaste behandlingen inte fungerade i mer än 5 månader. Och det känns läskigt att det kan ändra sig så mycket på bara 3 månader. En mycket oförutsägbar sjukdom som jag hela tiden behöver ”rätta mig efter”.

Be still / bli stilla…
Ordet stilla är här det hebreiska ordet ”rafha” som betyder ”släpp taget”, ”slappna av” och ”se till Herren för hjälp”. Det är en uppmaning att sluta försöka fixa eller kontrollera situationer med min egen begränsade styrka. Att skifta fokus från mig själv till Gud.

… and know /vet, besinna, erkänn, inse att jag är Gud.
Att veta att Gud är Gud är mer än att ”veta om” Gud, det är att känna Gud och ha en personlig och levande relation med honom som präglar ens liv. Det är att erkänna Guds suveränitet och storhet och samtidigt vara som ett barn som kryper upp i pappas trygga famn. Den Gud jag känner och som bibeln beskriver, är en Gud som gör under, han är Herren min läkare, han är min herde, min tillflykt, min styrka. Han är tröstens Gud, hoppets Gud och fridens Gud (listan kan göras lång, detta är bara några av de många saker som Gud är).

Att bli stilla är en inbjudan att slappna av och släppa taget om min oro och finna en djup inre frid genom att ”se till Herren för hjälp” och vila i tilliten att Gud är den han säger att han är.

Nu har jag precis fått den första omgången av min nya behandling. Det är också en cellgift, som heter Caelyx, och som ges var 4:e vecka. Vi ber och tror att den ska vara effektiv och tuff mot metastaserna.

Nu kommer jag att göra ett uppehåll med bloggskrivandet över sommaren. Jag ser fram emot att min älskade syster kommer hit från USA och ska vara här i 6 veckor. Hennes dotter med familj kommer också att vara här vilket ska bli så roligt. Utöver det har jag och min man ett par utflykter inbokade med olika konserter som jag också ser fram emot. Det får jag berätta mer om när jag är igång igen och skriver till hösten. Nu vill jag önska er alla en riktigt skön och avkopplande sommar och kom ihåg att bli stilla emellanåt!

153 Tid för vår!

Förra veckan fick jag dubbla behandlingar, den jag får var 3:e vecka (Enhertu) och den jag får var 3:e månad (Zoledronsyra) också den intravenöst. Eftersom jag tar en kur med kortison innan, för att motverka illamående, blir jag relativt pigg de första dagarna efter behandlingen, men kroknar sen i några dagar med trötthet/orkeslöshet innan det sakta vänder igen. Just de dagarna då jag var lite pigg passade jag på att fylla år! Det är alltid så mysigt att ha hela familjen samlad och jag älskar att fira Livet! Livet är verkligen en gåva som det gäller att ta tillvara på och njuta av.

Den finaste presenten som jag fick var en söt liten groda som hänger över en sten, på stenen står det ”Älskar dig”. Den hade mitt lilla barnbarn Ishaq valt ut helt själv för att ge till mig. När hans mamma sa att det står ”Älskar dig” på, hade han sagt ”Jag älskar ju mormor!” Det värmer gott i mormors-hjärtat! Och stenen med grodan passar perfekt in på fatet som jag har på köksbordet med stenar, ljus och blommor.

Vi har ju nyligen firat Påsk och det är en högtid som jag älskar. Först och främst för att vi får påminnas om att Jesus av kärlek offrade sitt liv för att försona människan med Gud och att han uppstod och därmed visade att livet segrar över döden och ljuset över mörkret. Påskens budskap är; det finns en Gud som älskar, förlåter och upprättar och det finns hopp! Ingen är förlorad och det finns alltid en väg ut ur mörkret.

Jag älskar också att Påsken infaller på våren, min favoritårstid. Det är en tid på året då det till synes döda väcks till liv i naturen. Ljuset och värmen återvänder med hopp och glädje. Det är något som jag verkligen behöver nu efter denna tunga och jobbiga vinter.

Låt mig få dela en dikt som jag nyligen har skrivit;

Tid för vår
Våren avvaktar, inväntar sin tid,
sin tid för ljus och värme att ta vid.
Vinterns mörker och kyla ger vika,
för nytt liv som sakta börjar att spira.
Jag väntar, längtar efter liv också för min trötta själ,
allt har sin tid, det vet jag så väl.
Den mörka vintern har satt sina spår,
men nu är det äntligen tid för vår!
Jag förundras, känner hoppet åter börjar gro,
inom mig vet jag var min själ får sin ro.

152 Självomsorg – för sin egen och andras skull

Nu i veckan har vi träffat min onkolog på KS, som vi gör var 3:e månad efter dt-röntgen. Inför besöket var varken jag eller min man särskilt oroliga (det brukar annars vara en ganska stor anspänning att få svar på om cancern har spridit sig eller inte). Mina blodvärden har varit stabila och jag har mått förhållandevis bra. Efter en jobbig höst med mycket bukvätska som bildades och behövde tappas ut, och med progress -större och fler metastaser som gjorde att jag behövde byta behandling till en annan cytostatika sort, kom en lång vinter med mer utmaningar och bekymmer med bl a min pappas stroke, död och begravning och att finnas till hands för min mamma i hennes sorg och omställning till något för henne helt nytt. Jag har helt enkelt inte haft så mycket utrymme att fokusera på mitt mående. Därför var det så skönt att höra min onkolog säga ”Röntgensvaret ser bra ut! Det finns inget nytillkommet och de metastaser som finns har minskat betydligt!” Pågående behandling ger resultat och jag ska fortsätta med den.

Nu när vårens första solstrålar värmer gott kan jag dra efter andan och slappna av på ett sätt jag inte kunnat göra på länge. Nu är tid för återhämtning och självomsorg.

Vad är då självomsorg (selfcare) detta numera populära begrepp? Är det en självisk handling, att bara tänka på sig själv och strunta i andra? Nej! Inte alls. Men för att kunna tänka på och vara till hjälp för andra är det viktigt att ta hand om sig själv. Ni vet, när man flyger instrueras man att vid en nödsituation först sätta på sig sin egen syrgasmask innan man hjälper sitt barn, eller någon annan, annars är man inte till så stor hjälp för andra. Självomsorg är att göra medvetna handlingar som främjar sin fysiska, mentala och emotionella hälsa. Förutom att sova tillräckligt, äta bra och röra på sig, är det att avsätta tid för återhämtning och reflektion, att hantera svåra känslor på ett sunt sätt och att vara lyhörd för kroppens signaler. Att helt enkelt vilja sig själv väl.

I det här livet som vi har, kommer det alltid att finnas orosmoln och de kan vi varken öva eller tänka bort. Men det finns mycket som vi kan göra för att öka vårt välbefinnande och på så sätt minska vår oro och stress (jag för min del mår bra av att t ex simma och basta, vistas i naturen, vara kreativ, skriva, lyssna på lovsång) När min egen självomsorg inte räcker till, har jag Guds omsorg som tar vid, han som säger ”Lämna dina bekymmer till mig, jag ska bära dem” (Ps. 55:23). Det är en tillitsövning; att när vi har lämnat våra bekymmer och vår oro till Gud, låta dem vara kvar där och inte plocka upp dem igen! Utan lita på att Gud bär dem åt oss.

Det näst viktigaste budet i bibeln är ”älska din nästa (din medmänniska) som dig själv” För att kunna älska och bry oss om andra behöver vi alltså kunna älska och bry oss om oss själva. Om vi inte tänker och talar väl och gör väl mot oss själva är det svårt att göra det mot andra.

Så, både för din egen och andras skull; var snäll mot dig själv och boka in stunder för sådant du mår bra av!

149 Februariljus!

I vanliga fall brukar jag tycka att januari och februari är trista transportsträckor till våren. Jag är inte en ”vintermänniska”, gillar inte snö och kyla särskilt mycket, född och uppvuxen i Afrika som jag är! Men i år har vi haft en ovanligt fin vinter med snö som fått ligga kvar, om än något gråmulen. Men idag skiner solen och det blir så där magiskt ljust, när solen möter snön. Jag klär på mig och går ut, genom skogen och slås av att höra fågelkvitter! Jag stannar upp och låter solens strålar landa på mitt ansikte medan jag andas in och lyssnar. Jag kommer sen ner till vår lilla havsvik och vågar mig ut på isen. Jodå, den är stabil efter en längre tid nu med minusgrader. Det är så vackert och jag känner riktigt hur själen får liv! Februariljuset vittnar om att vi verkligen är på väg mot ljuset. Dagarna blir allt längre.

Jag kommer att tänka på ett bibelord om att ”Ljuset övervinner mörkret” från Joh.5:1 som beskriver att ljuset lyser i mörkret och mörkret kan inte övervinna det. Trots mörker och svårigheter i livet kan det Gudomliga ljuset (Jesus) aldrig släckas eller kontrolleras av mörka krafter. Mörkret har inte sista ordet! Ljuset är segrande, det skingrar mörker och skapar möjligheter och hopp.

Kylan biter i kinderna och det är skönt att komma in och sätta sig vid den sprakande brasan med en kopp te. En välgörande stund innan jag snart ska åka till KS i Solna för cellgiftsbehandling. Jag mår bra och mina blodvärden är stabila. Nu i februari är det dags för en ny DT-röntgen då jag får svar på om denna nya behandling som jag påbörjade i december, är effektiv. Jag hoppas verkligen det.

146 Tårar och tacksamhet sida vid sida

Biverkningarna efter den nya behandlingen kom med besked 3 dagar efteråt. Illamående, diarré och kräkningar som höll i sig i 10 dygn. Till viss del var jag beredd på det eftersom det är en väntad biverkan, men jag var inte beredd på att det skulle vara så intensivt och pågå så länge trots motverkande mediciner. Jag levde på blåbärssoppa och lite buljong och blev helt slut. ASIH kom och satte vätskedropp både dag och natt och de följde noga mina värden och mitt mående. Utöver detta hade jag återigen magen full med bukvätska -denna följetong… Strax innan behandlingen hade jag gått upp flera kg i vikt och kände av smärta som strålade ut mot ryggen av trycket som blev av all vätska, vilket ju också orsakade illamående. Återigen sattes en dränslang in och sammanlagt tappades 9 liter vätska ut. Det är märkligt hur buken kan vara full av vätska samtidigt som övriga kroppen har vätskebrist.

Nu i veckan träffade vi min onkolog för uppföljning. Dosen som jag fick var på 90% (i koncentration) och hon ville gärna prova en gång till med samma dos. Men om jag har fortsatt samma kraftfulla reaktion kan man justera och sänka dosen något. Onkologen hoppas också på att behandlingen gör så att bukvätska inte fortsätter att bildas. Men om det skulle göra det så kan ett ”långtidsdrän” sättas in som man själv tömmer ut med jämna mellanrum.

Min nästa behandling kommer jag att få dagen före Julafton. Så jag räknar med att mellandagarna och Nyårshelgen vara dålig. Trist, men det är viktigt att behandlingen får göra sitt mot metastaserna. Men nu ser jag fram emot att fira Jul. Den här veckan har vi varit både på Julkonsert och på Skansens Julmarknad och idag blir det pepparkaksbak med barnbarnen!

När jag mådde som sämst denna första omgång tänkte jag på detta med att vara överöst med frisk olja (inlägg nr 141). Jag fick påminna mig om vad det innebär eftersom jag kände mig allt annat än överöst med frisk olja… Det innebär att vara utrustad med Guds styrka för att möta motgångar och kunna navigera genom livets utmaningar… OCH att (oavsett hur jag känner) ha tillgång till både livskraft och livsglädje. Om jag kliver in i en dusch utan att vrida på kranen förblir jag torr, men om jag vrider på kranen så kommer det vatten med fullt ös. Tillgångarna finns, vi måste bara sträcka oss och ta emot.

Precis i samband med att jag fick min nya behandling kom jag över ett så bra citat som faktiskt sammanfattar mitt liv rätt så bra.
”I´m living in that quiet in-between where tears and gratitude sit side by side and God meets me there” = ”Jag lever i det tysta/stilla utrymmet där tårar och tacksamhet står sida vid sida och där möter Gud mig”
Tårar/oro och sorg över rådande situation är en del av mitt liv men också tacksamhet för allt gott. De samsas och just där möter Gud mig och finns med under både fula och fina dagar. Där, i stillheten finns styrkan och friden.

Jag hoppas att du denna Julhelg ska få finna just styrka och frid när du tar dig tid i stillhet inför anledningen till vårt Julfirande; att Jesus kom som den största gåva av alla, han vars namn är Fridsfurste. Han som ger utan förbehåll till alla som vill ta emot.

145 Dags för byte av behandling

Den här hösten har verkligen haft sina utmaningar. Obehaget i magen och tappning av ascites/bukvätska har varit en långdragen historia. För 2 veckor sen sattes återigen en dränageslang in i buken som fick sitta kvar i ca en vecka och under den tiden kom det ut 6 liter vätska. Dessvärre reagerade jag mot slutet med klåda och utslag på framförallt magen och ryggen. Så slangen fick dras ut något tidigare än planerat. Jag fick en kortisonkur i tablettform mot klådan i en vecka, vilket gjorde mig full av energi och oj så mycket jag fick gjort här hemma som jag annars inte orkar göra! -så ändå nåt positivt! Det är en härlig känsla att känna sig pigg!

De två senaste cellgiftsbehandlingarna som jag fått under hösten med den ökade dosen, har gjort att det lilla hår som jag fick tillbaka blev väldigt tunt och lossnade. Så nu är jag ”flintis” igen. Det känns okej men är alltid en törn mot den ”kvinnliga fåfängan”… Hösten har ju även präglats av oro över om det ”bara” är bukvätska som har orsakat obehaget i magen. Det visade sig att min oro inte varit obefogad. Vi fick tyvärr tråkiga besked av min onkolog efter senaste DT-röntgen, att metastaserna på bukhinnan och i levern växer och växer i antal. Så nu blir det byte av behandling. I veckan har jag gjort en leverbiopsi (med hjälp av ultraljud sticks en nål in genom buken och in i levern för att ta ett vävnadsprov av metastasen, för analys). Detta gjordes för att kunna fastställa vilken typ av behandling som passar bäst. Min onkolog som vi träffade nu i veckan är rätt säker på vilken behandling hon vill att jag ska ha och hon är angelägen om att den påbörjas så snart som möjligt. Så vi inväntar inte svaret på leverbiopsin (vilket kan ta flera veckor). Men det är ändå bra att ha gjort den.

Den behandling som jag ska börja med nästa vecka heter Enhertu och den ges intravenöst var 3:e vecka. Det är en kombination av cellgift och antikropp som ska vara effektiv. Antikroppen söker upp och binder till sig cancerceller och där frigörs substansen med cellgift in i cellen för att döda den. Detta gör att friska celler skonas i högre grad. Vanliga biverkningar är liknande det jag haft sen tidigare; trötthet, illamående, håravfall och minskat antal vita blodkroppar (som ger ökad infektionsrisk). Det känns förstås jättetråkigt och ledsamt. Det såg ju så bra ut i våras så att man kunde sänka dosen. Jag hade hoppats på att när dosen åter höjdes att det skulle räcka med det. Det är inte ovanligt att en typ av behandling fungerar en begränsad tid och sedan behöver bytas ut. Men faktum är ju att det inte finns obegränsat med behandlingstyper som passar… Min onkolog har dock sagt att hon har ”flera verktyg i sin verktygslåda” gällande behandlingsmöjligheter för mig. Så det känns ändå hoppfullt.

Samma dag som vi fick detta besked om progress/ bakslag i min sjukdom var ”dagens bibelvers” i Bibelappen (Youversion) som jag har, från Jes. 43:1 ”Om/när du går genom vatten är jag med dig eller genom strömmar så ska de inte dränka dig. Om/när du går genom eld ska du inte bli svedd, lågan ska inte bränna dig… var inte rädd för jag är med dig” Detta är samma bibelord som vi fick till oss för 3 år sen då jag fick min diagnos (läs gärna inlägg nr. 69 & 70). Nu fick jag en påminnelse om det. Löftet gäller än!

Hur det än ser ut och känns -som om jag håller på att drunkna eller bli bränd av motstånd, kan jag räkna med Guds hjälp. Jag är inte ensam och jag väljer att lita på att Guds möjligheter är obegränsade.

142 Ascitestappning

Jag har de senaste veckorna haft besvär med bukvätska, s k ascites, som har ökat i volym och som gör att magen blir svullen och utspänd och det trycker mot organ och ger en känsla av obehag och illamående. Min läkare på ASIH skickade en remiss för ascitestappning. Ni minns kanske att jag gjorde detta för 1 år sen, då det tappades ut 4,5 liter vätska. Ascites är en ansamling av vätska i buken, vilket är en komplikation av bl a spridd cancer i bukhinnan. Vätska töms ut genom ett dränage. Med hjälp av ultraljud förs en tunn slang in genom huden på magen och in i buken, genom slangen rinner vätskan ut i en påse. På sjukhuset tappades 1,5 liter vätska ut innan de ”stängde kranen” och jag fick åka hem. ASIH kom sedan hem för att fortsätta tappningen lite i taget. Men redan dagen efter slutade vätska att rinna ut trots att det kändes att det fanns mer och det även läckte vätska från förbandet. Man misstänkte att slangen hade satts ur läge och den drogs därför ut. Jag fick ha en stomipåse över hålet på magen ett par dagar och det fortsatta att rinna ut vätska. Sammanlagt kom det ut ca 3,5 liter.

Efter bara några dagar kom obehaget i magen tillbaka med tryck mot organ, illamående och viktuppgång. En ny remiss skickades och förra veckan var jag tillbaka igen. Undersökningen med ultraljud visade att det fanns vätska, men inte tillräckligt för att göra ett nytt ingrepp -som kan göra mer skada än nytta. Så jag fick åka hem i ”ogjort ärende” och kände mig ledsen och frustrerad då jag besväras av uppsvälld mage. Oron kom också smygande, beror det på att metastaserna växer…? Jag pratade med min läkare på ASIH som alltid är så lyhörd och försöker hitta lösningar. Hon hade pratat med den läkare som undersökte mig senast med ultraljud och det syntes inget annat ”avvikande” i buken så hon var inte orolig och tyckte inte heller att jag skulle vara det. Hon skrev ut en medicin mot gasbildning som ger uppsvälld buk, som jag ska prova och se om det hjälper.

Dagen efter var jag inne på KS för cellgiftsbehandling. Man har ökat dosen i långsam takt och nu fick jag min maxdos på 80%. Medan jag fick behandlingen fick jag prata med en läkare om min magen. Hon var heller inte orolig utan tyckte att vi kunde avvakta till nästa DT-röntgen som är om 1 månad. Så jag ska försöka att inte vara orolig, och hoppas på att medicinen jag fått har god effekt. Under tiden ska jag bara göra sådant som ger mig energi, som t ex att gå genom skogen från vårt hus ner till vattnet och se hur det glittrar, njuta av höstsolen och bara djupandas. Jag ska träffa mina barnbarn och jag ska åka till simhallen och simma, basta och ”relaxa”.

När min ”kroniska utmaning” gör sig extra påmind hamnar jag i dippar då jag känner att det är trist och tungt. Men jag är ganska bra på att ta mig ur dem och fokusera på LIVET och det fina runt mig här och nu.

140 Var inte rädd för livets utmaningar…

Ett av sommarens besök som jag hade glädjen att få, var från en vän ”från förr”. Vi har hållit sporadisk kontakt genom åren och nu tyckte vi att det var dags att ses. Hon är sedan 25 år tillbaka chefredaktör för det kristna livsstilsmagasinet JUNIA. Hon följer min blogg och nu undrade hon om jag ville skriva en gästkrönika i JUNIA. Så roligt! Klart att jag ville göra det! Så i det senaste numret (augusti -25) skriver jag om ”Kintsugi -den operfekta skönheten”. Jag utgick från ett blogginlägg som jag skrivit (nr. 89) som handlar om att föremål som skadats lagas med ädelmetall, som guld, enligt en japansk lagningsteknik. Skadan framhävs istället för att döljas och blir mer värdefullt än innan skadan. Tänk om det kunde vara så för oss människor också -att våra sår och skavanker som tillfogats oss genom livets stormar, kan framstå som något vackert, som gett oss erfarenhet och viktiga insikter, som gör att vi utvecklas och växer i mognad och visdom. Tänk om vi kunde se att det är i det sköra som skönheten ligger, inte i det perfekta!

Jag skrev ”Var inte rädd för svåra utmaningar som livet ger dig. Försök att nyfiket ta dig an dem och tänka -hur kan jag växa och utvecklas genom detta?” Ni vet, mitt livsmotto ”Grow through what you go through”. Jag tror nämligen att vi lär oss av våra misstag, blir starkare genom motgång och kan blomstra genom svårigheter -genom att möta och hantera utmaningar och prövningar i livet snarare än att bara drabbas av dem. Vi behöver låta oss lagas! ge oss tid att bearbeta och acceptera det vi gått/går igenom, vilket är en viktig del i en läkningsprocess som gör att guldet/skönheten framträder.

I skrivande stund vet jag ännu inte om den ökade cellgiftsdosen kommer att öka mina biverkningar (har nu fått två behandlingar med höjd dos). Vissa biverkningar kan jag absolut leva med om det innebär att metastaserna drar sig tillbaka. Men det jag är rädd för det är att nervpåverkan, neuropati ska öka igen, vilket då kan bli ett bestående men. Jag får försöka att följa min egen uppmaning att inte vara rädd för livets utmaningar…

Kommer ni ihåg mina ledord för pågående cancerbehandling? ”Hopefull & Fearless”. Det betyder förstås inte att jag alltid känner mig hoppfull och orädd. Rädsla är många gånger en sund känsla som signalerar ”fara!” och som får oss att bli uppmärksam och söka skydd. Men den kan också förlama oss och därmed hindra tillväxt/growth. Jag vill inte låta mig styras av rädsla och väljer därför att anta Guds utmaning (inte min!) att inte vara rädd. Det är en ständigt återkommande fras genom hela bibeln, med löfte om trygghet, om att Gud alltid är med, om hans beskydd. Jag är inte ensam och behöver inte vara rädd oavsett utmaningar som väntar. Och jag vill kunna blomstra där jag står.

138 Fotspår i sanden

I år har sommaren låtit vänta på sig (åtminstone här där jag bor), hela maj var relativt kall och blåsig och även början av juni har varit lite trevande. Men när de där första ”riktiga” sommardagarna kom med sol och värme och ”alla andra” gladdes och utbrast ”äntligen!” kände jag mig lite sorgsen och hade en känsla av oro och stress i kroppen. Jag kunde inte förstå varför, tills jag kom på att det är sommar nu… Kroppen minns och reagerar på känslan av sommar -att det inte enbart är/har varit härligt och positivt för min del (jag har i tidigare inlägg skrivit om mitt komplicerade förhållande till sommaren). Häromdagen samtalade jag med min kurator och fick sätta ord på mina känslor och fick bekräftat att det ju faktiskt är många trauman som jag har drabbats av just under sommartid (se gärna inlägg nr. 97).

Det är inte ovanligt att retraumatiseras då något -ett ljud, en doft, en känsla eller en händelse påminner om det trauma vi en gång upplevt. Det är heller inte ovanligt att reaktioner efter ett trauma kan komma flera år, upp till årtionden efteråt. Det är tecken på att vår kropp reagerar adekvat på det den tidigare upplevt och minns ”faran”, men genom att acceptera och omfamna de där jobbiga känslorna och sedan kunna släppa dem, signalerar vi ”ingen fara” till kroppen. Jag såg nyligen ett så bra citat som jag vill dela;

”Trauma is a fact of life. It does not, however, have to be a life sentence”

Trauma/svårigheter är en del av livet, men, det behöver inte försätta oss i livslångt fångenskap/bundenhet. Med god hjälp och bearbetning kan vi bli hela och fria, så att när tidigare trauman gör sig påminda, blir de inte mer än en påminnelse om att de ärr vi har -både fysiska och själsliga, är en del av vårt liv, vår historia, som vi bär med oss och som format oss, men som inte behöver binda oss i vårt nu och som inte definierar vår framtid.

Förra veckan hade jag en intensiv vecka med olika aktiviteter. Jag mådde bra och kände mig pigg, tills jag såg svaret på mina blodprover…! 😉 När jag kom till KS för en dos med cellgifter tittade min behandlingssköterska lite bekymrat på mig och frågade hur jag mådde. Jag sa att jag mådde bra och kände mig pigg, ”ja men då kör vi på” sa hon. Blodvärdena var lite på gränsen för låga för att de skulle vilja ge mig behandling, men eftersom jag inte kände av det vågade de ge mig det. Det är som om kroppen har vant sig vid låga blodvärden och de biverkningar som det medför. Jag har dessutom B12- och folat (folsyra)brist som jag kommer att få kosttillskott för. Dessa brister påverkar bland annat nerverna och kan ge domningar och känselbortfall (som jag upplever i fingrar och tår). Så det är ju jättebra att jag kan få hjälp med det. Jag har mått fortsatt bra och varit relativt pigg även efter behandlingen, så det är en härlig känsla! Nu kommer jag dessutom att få en extra uppehållsvecka då maken och jag ska vara bortresta under midsommarveckan. Vi åker då med vår husvagn till Pingst´s årliga sommarkonferens Nyhemsveckan. Det brukar vara en av årets höjdpunkter och jag ser fram emot det.

När jag var på Bröstcancerföreningens lokal i Stockholm sist köpte jag en bred ring i silver och rosa som det står f a i t h på. Tyckte den passade mig bra eftersom jag har en tro som bär mig igenom alla mina trauman och svårigheter, vilket fick mig att tänka på en dikt som heter Fotspår i sanden, den går så här;

”En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av TVÅ par fötter; det ena spåret var hans och det andra var Guds. När den sista delen av hans liv framträdde, såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fanns det bara ETT par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv. Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. Herre, du sa den gången jag bestämde mig för att följa dig, att du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ETT par fotspår. Jag kan inte förstå att du lämnade mig när jag behövde dig mest. Herren svarade, mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ETT par fotspår – då BAR jag dig”

Visst är den stark! Varje gång jag hör eller läser den blir jag så berörd och tacksam över min tro som ger mig en sån trygghet och förvissning om att jag är buren när det är som svårast.

Nu kommer jag att i vanlig ordning göra ett litet uppehåll i bloggskrivandet över sommaren. Jag vill önska er alla en riktigt skön sommar med tid för vila och avkoppling. Och du, kom ihåg att när du känner dig som mest ensam och har det som svårast, då bär Gud dig!

136 Sårinfektion och Neuropati

Jag skrev sist att biverkningarna av pågående behandling börjar klinga av… det var en sanning med modifikation. En del biverkningar har visserligen blivit bättre, men sedan lite drygt en månad tillbaka har en ny biverkan tillkommit. Den har smugit sig på lite diffust med domningar (känselbortfall) i fingertoppar och tår. Sen märkte jag att ena foten plötsligt kunde ge vika. Som en följd av detta ramlade jag då jag var ute på promenad vid ett tillfälle. Då foten gav vika tappade jag balansen och jag föll och tog emot mig med knät. Det blev ett ordentligt fall som gjorde hål i mina jeans och ett ganska djupt jack precis under knät. Jag skadade inte själva knät men såret behövde omgående tas omhand på akuten då en hel del grus och småsten kommit in i såret. Efter rensning och rengöring syddes såret ihop med 7 stygn. Efter en tid blev såret infekterat (vilket inte var helt oväntat eftersom jag är extra infektionskänslig) och jag fick en veckas antibiotikakur i tablettform. ASIH kom hem med jämna mellanrum för att lägga om såret, som tillslut, efter en hel månad, började läka ihop.

Domningarna i tår och fingertoppar har tilltagit i intensitet. Jag känner mig fumlig och tappar lätt saker och känner mig stapplig när jag går. Det är en obehaglig känsla att inte riktigt ha kontroll över sina rörelser. Jag har även kaliumbrist och är ordinerad tillskott av kalium. Kaliumbrist gör att man bland annat blir muskelsvag. Redan före fallet föreslog ASIH att jag kunde få en rullator av dem, i all välmening, för att underlätta för mig att gå promenader. Jag är inte emot hjälpmedel, men den kändes inte rolig, att som 53-åring gå med rullator. Inte ens min pappa som är 90 vill ha rullator…! Jag känner mig gammal ändå, brukar säga att det känns som om jag har åldrats ett extra år för varje år med cancerbehandling. Jag har utan uppehåll gått på cancerbehandling (mer eller mindre intensivt) i 12 år nu. Mellan de olika intensiva cancer perioderna som jag har haft, har jag gått på ”efterbehandlingar” som varit förebyggande, men likväl cancerbehandling med biverkningar som satt sina spår. Min kropp känns trött och sliten. På grund av såret på knät har jag inte kunnat hålla igång med simningen, vilket är trist, men målet är att komma igång med det igen då det är något som jag mår bra av. Jag tackade vänligt nej till rullator och går nu med en krycka för stöd eller mina gångstavar vid promenad.

Efter förra veckans cellgiftsbehandling insjuknade jag med plötslig och kraftig frossa och feber som steg till över 40 grader. ASIH kom och tog olika prover och satte in ett intravenöst antibiotika som bara efter några dagar kunde tas bort då inga infektioner hittats och jag blev feberfri och hade stabila blodvärden och blodtrycket som varit lågt stabiliserades. Jag mådde riktigt dåligt och sov mycket under några dygn men sen vände det tack och lov. Jag hade ju händelsen i februari färskt i minnet då jag behövde bli inlagd på KS pga neutropen feber och influensa. Så detta var snabbt övergående och kan ha varit en reaktion på behandlingen med zoledronsyra som jag också fick förra veckan (som ges var 3:e månad).

Den här veckan skulle jag också ha fått en dos med cellgifter, men fick inte det då jag berättade för min behandlingssköterska om mina symtom som hon identifierade som Neuropati. Det är en nervskada som kan bli värre och, om man har otur, bli bestående. Min onkolog får vidare bedöma hur det ska bli med fortsatt behandling. Jag ska träffa henne inom kort då jag i veckan också gjort en ny DT-röntgen.

Jag fick nyligen frågan av en god vän om jag inte blir deppig av allt jag får utstå, men mitt ärliga svar var nej, inte deppig, men visst kan jag bli trött på allt. Jag kan absolut känna stråk av sorg komma över mig och då tillåter jag mig att vara i den känslan, men ni som följer mig vet var jag landar, i Jesu närvaro där jag blir lugn och trygg. Jag stämmer in i Lina Sandells fina sång;

”En liten stund med Jesus, o vad den jämnar allt och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt.
När jag är trött av vägen och allt som möter mig, en liten stund med Jesus och allt förändrar sig”