154 Låt själen komma ikapp

Jag har varit några dagar för mig själv ute på vackra Solö i skärgården, min -sedan flera år- plats för ”egen retreat”, för stillhet och vila men även för inspiration och kreativitet. För mig som är hemma så mycket är det värdefullt att ibland få ett miljöombyte, att bara få vara med mina tankar, skriva och skapa i min kreativa Bibel -sånt som jag gillar och mår bra av.

Jag trodde nog att jag skulle skriva mer än vad jag har gjort -inspirerad av skrivkursen som jag går, men jag har varit trött. Och är det något jag lärt mig av år av sjukdom så är det att lyssna på kroppen, att vila när den säger åt mig att vila. Trots den fantastiska utsikten över havet och våren som brister ut i grönska, har jag även känt ett stråk av vemod. Kanske är det för att jag känner saknad efter en stöttande pappa som inte längre ringer, bara för att fråga hur det är med mig. Kanske beror det på skrivkursen som jag deltar i, som väcker upp många tankar och känslor som har med min sjukdom att göra, en känsla av förlust över den jag var innan jag blev sjuk. Troligtvis är det en kombination av dem båda och det är både nyttigt och viktigt att stanna upp och få vara i denna sinnesstämning, möta den istället för att trycka undan den. Vemod beskrivs som en stillsam, vacker och bitterljuv saknad över något som upplevs ha försvunnit/gått förlorat. Det ska inte förväxlas med missmod som är en mer dyster känsla av uppgivenhet, modlöshet och hopplöshet.

Jag vet inte om du liksom jag nästan överrumplas av vårens framfart. Det är en märklig känsla, man har väntat så länge på den och plötsligt är den här, så underbar men så intensiv och det kan nästan kännas som att man behöver hålla samma takt och som att man ska vara upprymd och full av energi nu… och så känns det kanske inte alls så…

Du behöver inte följa vårens takt, gå i din egen takt! Din tid att blomstra kommer, men kanske behöver du bara mer tid att vila. Precis som åkrarna behöver ligga i vila för att sedan -i sin tid- ge skörd. Det är okej att känna att du inte orkar, inte hänger med, inte är upprymd. Det viktiga är att du stannar upp och låter själen få komma ikapp

153 Tid för vår!

Förra veckan fick jag dubbla behandlingar, den jag får var 3:e vecka (Enhertu) och den jag får var 3:e månad (Zoledronsyra) också den intravenöst. Eftersom jag tar en kur med kortison innan, för att motverka illamående, blir jag relativt pigg de första dagarna efter behandlingen, men kroknar sen i några dagar med trötthet/orkeslöshet innan det sakta vänder igen. Just de dagarna då jag var lite pigg passade jag på att fylla år! Det är alltid så mysigt att ha hela familjen samlad och jag älskar att fira Livet! Livet är verkligen en gåva som det gäller att ta tillvara på och njuta av.

Den finaste presenten som jag fick var en söt liten groda som hänger över en sten, på stenen står det ”Älskar dig”. Den hade mitt lilla barnbarn Ishaq valt ut helt själv för att ge till mig. När hans mamma sa att det står ”Älskar dig” på, hade han sagt ”Jag älskar ju mormor!” Det värmer gott i mormors-hjärtat! Och stenen med grodan passar perfekt in på fatet som jag har på köksbordet med stenar, ljus och blommor.

Vi har ju nyligen firat Påsk och det är en högtid som jag älskar. Först och främst för att vi får påminnas om att Jesus av kärlek offrade sitt liv för att försona människan med Gud och att han uppstod och därmed visade att livet segrar över döden och ljuset över mörkret. Påskens budskap är; det finns en Gud som älskar, förlåter och upprättar och det finns hopp! Ingen är förlorad och det finns alltid en väg ut ur mörkret.

Jag älskar också att Påsken infaller på våren, min favoritårstid. Det är en tid på året då det till synes döda väcks till liv i naturen. Ljuset och värmen återvänder med hopp och glädje. Det är något som jag verkligen behöver nu efter denna tunga och jobbiga vinter.

Låt mig få dela en dikt som jag nyligen har skrivit;

Tid för vår
Våren avvaktar, inväntar sin tid,
sin tid för ljus och värme att ta vid.
Vinterns mörker och kyla ger vika,
för nytt liv som sakta börjar att spira.
Jag väntar, längtar efter liv också för min trötta själ,
allt har sin tid, det vet jag så väl.
Den mörka vintern har satt sina spår,
men nu är det äntligen tid för vår!
Jag förundras, känner hoppet åter börjar gro,
inom mig vet jag var min själ får sin ro.

151 Läkande skrivande…

… så heter kursen som jag just nu deltar i. Det är en skrivkurs på 8 tillfällen under våren som är digital via zoom och hålls av Bröstcancerföreningen Amazona. Som ni vet gillar jag att skriva och har tidigare gått en skrivarkurs. Men detta är annorlunda och mer inriktat på hur man kan använda sig av skrivandet som en del i att må bra och också öka sin självkännedom. Det handlar inte om att bara skriva om svårigheter utan om processen, att utforska vilka tankar och känslor som väcks, hitta uttryck och vägar ”från mörka till ljusa färger”. Det är skönt att kunna sitta hemma och ändå vara med! Vi är 9 deltagare och 1 ledare som ger oss skrivuppgifter som avslutas med en reflekterande del om hur det var för oss att skriva, vad som berörde och väckte tankar och insikter.

Återigen slås jag av vilken styrka, vishet och mod som finns hos oss kvinnor som lever med denna kroniska och svåra sjukdom. Vi har tvingats stanna upp, vi reflekterar, känner efter, kan inte väja för det faktum att vi ”går döden till mötes”, att vårt liv inte är som vi önskar att det skulle vara, men samtidigt, där, i våra utmaningar finns möjligheten att välja hur vi vill leva våra liv utifrån de förutsättningar vi har. Vi prioriterar det som är viktigt på riktigt. Vi är mer än vår sjukdom, vi är mer än våra utmaningar. En mycket givande kurs som också kom så rätt i tiden nu, att få sätta ord på sorgen efter min älskade pappa. Jag som inte har lätt till tårar och som sällan gråter, att skriva är min kanal till att uttrycka känslor av sorg och saknad.

Penna och papper är fantastiska redskap! I kursen får vi också andra bra och användbara tips och ”redskap” för vårt skrivande, som hur vi kan skapa struktur och låta orden flöda fritt. Ibland tar det bara stopp och då får det vara så, ibland rör det upp och rör om, vilket kan vara jobbigt men nyttigt. Det som kommer upp och som vi formulerar kan vi lättare släppa taget om. Att skriva är befriande! Det finns inga krav på prestation eller resultat. Vi skriver för vår egen skull. Det finns ingen början och inget slut utan det är en ständigt pågående process där vi själva bestämmer takten. Något händer med oss när vi skriver. Att skriva är läkande!

Detta visar även forskningen; ”Reflekterande skrivande om känslor och trauman kan minska stress, bearbeta svåra händelser, organisera tankar och öka självförståelsen samt öka välbefinnandet”.

Så sätt pennan mot pappret, låt orden flöda fritt så får du se vad som händer!