154 Låt själen komma ikapp

Jag har varit några dagar för mig själv ute på vackra Solö i skärgården, min -sedan flera år- plats för ”egen retreat”, för stillhet och vila men även för inspiration och kreativitet. För mig som är hemma så mycket är det värdefullt att ibland få ett miljöombyte, att bara få vara med mina tankar, skriva och skapa i min kreativa Bibel -sånt som jag gillar och mår bra av.

Jag trodde nog att jag skulle skriva mer än vad jag har gjort -inspirerad av skrivkursen som jag går, men jag har varit trött. Och är det något jag lärt mig av år av sjukdom så är det att lyssna på kroppen, att vila när den säger åt mig att vila. Trots den fantastiska utsikten över havet och våren som brister ut i grönska, har jag även känt ett stråk av vemod. Kanske är det för att jag känner saknad efter en stöttande pappa som inte längre ringer, bara för att fråga hur det är med mig. Kanske beror det på skrivkursen som jag deltar i, som väcker upp många tankar och känslor som har med min sjukdom att göra, en känsla av förlust över den jag var innan jag blev sjuk. Troligtvis är det en kombination av dem båda och det är både nyttigt och viktigt att stanna upp och få vara i denna sinnesstämning, möta den istället för att trycka undan den. Vemod beskrivs som en stillsam, vacker och bitterljuv saknad över något som upplevs ha försvunnit/gått förlorat. Det ska inte förväxlas med missmod som är en mer dyster känsla av uppgivenhet, modlöshet och hopplöshet.

Jag vet inte om du liksom jag nästan överrumplas av vårens framfart. Det är en märklig känsla, man har väntat så länge på den och plötsligt är den här, så underbar men så intensiv och det kan nästan kännas som att man behöver hålla samma takt och som att man ska vara upprymd och full av energi nu… och så känns det kanske inte alls så…

Du behöver inte följa vårens takt, gå i din egen takt! Din tid att blomstra kommer, men kanske behöver du bara mer tid att vila. Precis som åkrarna behöver ligga i vila för att sedan -i sin tid- ge skörd. Det är okej att känna att du inte orkar, inte hänger med, inte är upprymd. Det viktiga är att du stannar upp och låter själen få komma ikapp

152 Självomsorg – för sin egen och andras skull

Nu i veckan har vi träffat min onkolog på KS, som vi gör var 3:e månad efter dt-röntgen. Inför besöket var varken jag eller min man särskilt oroliga (det brukar annars vara en ganska stor anspänning att få svar på om cancern har spridit sig eller inte). Mina blodvärden har varit stabila och jag har mått förhållandevis bra. Efter en jobbig höst med mycket bukvätska som bildades och behövde tappas ut, och med progress -större och fler metastaser som gjorde att jag behövde byta behandling till en annan cytostatika sort, kom en lång vinter med mer utmaningar och bekymmer med bl a min pappas stroke, död och begravning och att finnas till hands för min mamma i hennes sorg och omställning till något för henne helt nytt. Jag har helt enkelt inte haft så mycket utrymme att fokusera på mitt mående. Därför var det så skönt att höra min onkolog säga ”Röntgensvaret ser bra ut! Det finns inget nytillkommet och de metastaser som finns har minskat betydligt!” Pågående behandling ger resultat och jag ska fortsätta med den.

Nu när vårens första solstrålar värmer gott kan jag dra efter andan och slappna av på ett sätt jag inte kunnat göra på länge. Nu är tid för återhämtning och självomsorg.

Vad är då självomsorg (selfcare) detta numera populära begrepp? Är det en självisk handling, att bara tänka på sig själv och strunta i andra? Nej! Inte alls. Men för att kunna tänka på och vara till hjälp för andra är det viktigt att ta hand om sig själv. Ni vet, när man flyger instrueras man att vid en nödsituation först sätta på sig sin egen syrgasmask innan man hjälper sitt barn, eller någon annan, annars är man inte till så stor hjälp för andra. Självomsorg är att göra medvetna handlingar som främjar sin fysiska, mentala och emotionella hälsa. Förutom att sova tillräckligt, äta bra och röra på sig, är det att avsätta tid för återhämtning och reflektion, att hantera svåra känslor på ett sunt sätt och att vara lyhörd för kroppens signaler. Att helt enkelt vilja sig själv väl.

I det här livet som vi har, kommer det alltid att finnas orosmoln och de kan vi varken öva eller tänka bort. Men det finns mycket som vi kan göra för att öka vårt välbefinnande och på så sätt minska vår oro och stress (jag för min del mår bra av att t ex simma och basta, vistas i naturen, vara kreativ, skriva, lyssna på lovsång) När min egen självomsorg inte räcker till, har jag Guds omsorg som tar vid, han som säger ”Lämna dina bekymmer till mig, jag ska bära dem” (Ps. 55:23). Det är en tillitsövning; att när vi har lämnat våra bekymmer och vår oro till Gud, låta dem vara kvar där och inte plocka upp dem igen! Utan lita på att Gud bär dem åt oss.

Det näst viktigaste budet i bibeln är ”älska din nästa (din medmänniska) som dig själv” För att kunna älska och bry oss om andra behöver vi alltså kunna älska och bry oss om oss själva. Om vi inte tänker och talar väl och gör väl mot oss själva är det svårt att göra det mot andra.

Så, både för din egen och andras skull; var snäll mot dig själv och boka in stunder för sådant du mår bra av!

112 Återhämtning på agendan

Nu var det ett tag sen jag skrev. Jag har inte riktigt orkat. Det har varit ”lite för mycket” ett tag, både på jobbet och privat och det i kombination med att jag har bytt cancerbehandling till en ny sorts medicin -har gjort att jag varit extra trött och matt både fysiskt och psykiskt. Utöver det har jag haft en hudinflammation i ansiktet och på kort tid haft två förkylningsinfektioner. Jag har haft plötsliga blodtrycksfall och varit nära att svimma och jag har låga blodvärden. Min läkare är dock inte särskilt bekymrad utan menar att det är vad man kan förvänta sig med min pågående behandling. Kroppen vänjer sig ofta vid ett lägre hb och han tycker att mina värden för övrigt ser bra ut. När jag beskrev min trötthet och orkeslöshet och att jag funderat över om jag klarar att arbeta 50 % sa han att det är helt och hållet upp till mig själv. Han sa även att han trodde att jag skulle må gott av en ordentlig återhämtningsperiod och vara lite långledig, förslagsvis över sommaren.

Jag ska ju åka till USA om ett par veckor och det ska bli så fantastiskt roligt och välbehövligt med lite ledighet, men det blir ingen ”stilla retreat” utan med en långresa som ger jetlag och med många småbarn (syrran och jag har tillsammans 7 barnbarn under 4,5 år) så kommer det att bli intensivt!!

Efter min USA-resa har jag tänkt att jag ska ta ställning till om jag ska gå ner i arbetstid eller inte. Jag vill helst inte det men samtidigt behöver jag tänka på min hälsa i första hand. Att min behandling sliter på kroppen (och knoppen) blir alltmer tydligt och det i kombination med ett arbete som också sliter, framförallt mentalt, gör att jag funderar över vad som är det bästa.

Den där ständiga balansgången… att se till att hålla sig på en lagom nivå så att det inte tippar över och blir en onödig belastning… Då är det kanske ett bra alternativ till att gå ner i arbetstid -att ta en ordentlig tid för återhämtning över sommaren. Det är kanske det jag ska satsa på. Jag behöver vara extra snäll mot mig själv. Min läkare och jag kom överens om att i maj göra en bra planering för sommaren.

Detta med återhämtning är något som är mycket aktuellt nu på min arbetsplats. Vi ingår i ett projekt detta år som innebär tid för återhämtning under arbetstid, s k strukturerad återhämtning. Vi ska planera in tid i vår kalender för sådant som vi mår bra av. Jag som arbetar 50 % har 2,5 tim/v för t ex promenad, simning, massage eller en stund ute i naturen. Till detta ingår även enskilda och regelbundna samtal med en hälsocoach som hjälper en att sätta rimliga mål och följa upp dessa. Jag ser det som en stor förmån och är tacksam att vår tuffa arbetssituation tas på allvar och att man från ledningen vill satsa på oss för att behålla oss.

Förutom att träna eller vara i naturen så är ju kreativitet bra för vår återhämtning. Som ni vet ägnar jag mig en del åt Biblejournaling/kreativ bibelläsning och för mig är det ett fantastiskt sätt att slappna av genom att skapa och vara i stillhet med Guds ord som ger mig tröst, uppmuntran, styrka och vägledning. Sist skapade jag en sida från 1 Kor. 13 om ”Kärlekens lov” efter inspiration av att nyligen ha firat mina föräldrars Diamantbröllop – 60-åriga Bröllopsdag! Det är stort och väl värt att fira. De är ett levande bevis på att kärleken ”bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt” (I Kor. 13:7) och att när vi vårdar kärleken så håller den inte bara utan den fördjupas och stärks.

Jag är tacksam över att få ha sådana fina förebilder i livet. Inte bara gällande deras kärlek och trohet till varandra utan även till Gud, som de i tidiga år valde att följa och tjäna och har gjort så sedan dess. De har levt ett otroligt spännande liv i två olika världsdelar och det har i perioder varit både svårt och utmanande. De har varit beroende av Guds hjälp och ledning och de har gång på gång fått erfara hans omsorg och trofasthet. Jag tror att det är det som har format mig och min inställning till livets mörka passager genom dalgångar, törnsnår och stormar -att inte misströsta och nedslås av omständigheterna utan ha blicken fäst på Jesus som styrker och bär genom allt.

Jag tror att Gud har skapat oss med ett förstånd – och ett ansvar att lyssna på kroppens signaler, att vara rädda om oss och ge tid för vila och återhämtning -så att vi blir mer motståndskraftiga när stormarna yr. Det är vad jag behöver och tänker satsa på, både i vardagen med små korta stunder av må-bra-stärkande-aktiviteter och att ge mig själv möjlighet till en längre tids återhämtningsperiod över sommaren. Däremellan ska jag få vara i USA och njuta av långa fikastunder med min syster, mysiga utflykter och mycket bebisgos! OCH få möta våren efter en lång, kall och mörk vinter som nu på slutet har känts extra grå och tung. Som jag längtar!