154 Låt själen komma ikapp

Jag har varit några dagar för mig själv ute på vackra Solö i skärgården, min -sedan flera år- plats för ”egen retreat”, för stillhet och vila men även för inspiration och kreativitet. För mig som är hemma så mycket är det värdefullt att ibland få ett miljöombyte, att bara få vara med mina tankar, skriva och skapa i min kreativa Bibel -sånt som jag gillar och mår bra av.

Jag trodde nog att jag skulle skriva mer än vad jag har gjort -inspirerad av skrivkursen som jag går, men jag har varit trött. Och är det något jag lärt mig av år av sjukdom så är det att lyssna på kroppen, att vila när den säger åt mig att vila. Trots den fantastiska utsikten över havet och våren som brister ut i grönska, har jag även känt ett stråk av vemod. Kanske är det för att jag känner saknad efter en stöttande pappa som inte längre ringer, bara för att fråga hur det är med mig. Kanske beror det på skrivkursen som jag deltar i, som väcker upp många tankar och känslor som har med min sjukdom att göra, en känsla av förlust över den jag var innan jag blev sjuk. Troligtvis är det en kombination av dem båda och det är både nyttigt och viktigt att stanna upp och få vara i denna sinnesstämning, möta den istället för att trycka undan den. Vemod beskrivs som en stillsam, vacker och bitterljuv saknad över något som upplevs ha försvunnit/gått förlorat. Det ska inte förväxlas med missmod som är en mer dyster känsla av uppgivenhet, modlöshet och hopplöshet.

Jag vet inte om du liksom jag nästan överrumplas av vårens framfart. Det är en märklig känsla, man har väntat så länge på den och plötsligt är den här, så underbar men så intensiv och det kan nästan kännas som att man behöver hålla samma takt och som att man ska vara upprymd och full av energi nu… och så känns det kanske inte alls så…

Du behöver inte följa vårens takt, gå i din egen takt! Din tid att blomstra kommer, men kanske behöver du bara mer tid att vila. Precis som åkrarna behöver ligga i vila för att sedan -i sin tid- ge skörd. Det är okej att känna att du inte orkar, inte hänger med, inte är upprymd. Det viktiga är att du stannar upp och låter själen få komma ikapp