126 Tacksam, trots allt

Dagen innan min första dos med cellgifter var det dags för en leverbiopsi. Jag skrevs in på en dagvårdsavdelning på KS på morgonen där olika undersökningar gjordes innan jag blev transporterad till avdelningen för ultraljud och biopsi. När jag undersöktes där såg läkaren att det fanns en betydande mängd bukvätska och vi kom överens om att det samtidigt skulle göras en tappning av vätska. Jag var ju inne för inte så länge sen för att göra ett försök till tappning men då bedömdes det att det inte fanns tillräckligt mycket. Jag har känt av det och att det hade ökat den senaste tiden. Leverbiopsin gick snabbt och smidigt med ett stick togs vävnadsprov för analys. Jag skulle därefter ligga helt stilla på samma sida i 2 timmar utan att röra på mig. På andra sidan sattes det in ett dränage i buken för att tömma ut vätska. Detta blev en obehaglig procedur då jag hade väldigt svårt att ligga på sidan på grund av bukvätskan som tryckte på och även gjorde att jag hade svårt att andas ordentligt. Väl tillbaka på dagvårdsavdelningen fick jag intravenöst och snabbverkande morfin som gjorde att jag kunde slappna av och i takt med att vätskan tömdes ut lättade det på trycket. Sammanlagt kom det ut 4,5 liter vätska!! – inte undra på att jag hade känt mig som höggravid! Efter 5 timmar fick jag åka hem, öm och mörbultad men med en stor lättnad av att ha blivit av med all den vätskan.

Dagen efter det var det så dags att åka in till KS igen för dos 1 av cellgiftsbehandling. Det kändes helt okej men efter ett par dagar dippade jag helt och blev otroligt matt och svag i hela kroppen. Mina blodvärden sjönk lågt (framförallt de vita blodkropparna) och jag fick en besvärlig hosta och andfåddhet. Så fort jag bara var uppe och tog några steg blev jag andfådd. Det resulterade i att jag inte kunde få dos 2 av behandlingen som planerat utan istället beordrades jag in till KS och den akuta bedömningsenheten och det gjordes en lungröntgen. Jag fick vara kvar under dagen för att få svar. Man ville se om det var lunginflammation eller blodproppar i lungorna. Tack och lov var det inget av det och jag fick åka hem med stark hostmedicin och några andra piller. Nu var det VILA som gällde. Det blev ganska snabbt bättre, hostan försvann och jag kände mig piggare och mina blodvärden steg. Nu har det blivit två veckors uppehåll istället för en vilket jag tror har varit bra för min kropp att få vänja sig vid ny behandling och få vila då kroppen har känts stressad över allt som hänt på kort tid.

Förra helgen firade vår familj traditionsenligt Thanksgiving och jag njöt av att ha min stora fina familj samlad och av den närhet och kärlek vi känner till varandra och också den glädje och tacksamhet som vi delar mitt i det svåra. Min pappa läste en bibelvers från 1 Thess. 5:18 ”Tacka Gud under alla livets förhållanden…” Det kan låta svårt, men det är inget krav, inget ”måste” utan en uppmuntran till oss att pröva och se vad som händer när vi väljer att vara tacksamma , trots allt och inte bara i november i samband med Thanksgiving utan under alla livets förhållanden.

Ni som följer mig vet att detta med tacksamhet är något som jag gärna återkommer till ( se t ex inlägg nr 107). Det är så befriande och läkande att ha en tacksam attityd, det är något som jag gång på gång får uppleva.

För ett tag sedan skickade min syster en sång till mig som jag ofta lyssnar på nu ”Worship through it” med Tasha Layton ”…I know my God can do it, so I´m gonna worship through it. Before I see my breakthrough I´m gonna choose to praise you. I will sing hallelujah to the one who can do what the world says can´t be done…”

Så mitt i allt det svåra, under alla livets förhållanden fortsätter jag att tillbe och tacka Gud, för att han är den som kan göra det omöjliga.