Författare: finda72

Kul att du har hittat hit! Här vill jag dela med mig av livet -i både dess med-och motgång. Jag kallar bloggen Finda72 av den enkla anledningen att jag heter Finda i mellannamn och är född 1972. Finda är ett afrikanskt namn som betyder ”tredje flickan” på det stamspråk i den lilla byn i Liberia där jag föddes. Den här bloggen handlar om att få besked om bröstcancer två gånger på fyra år, om att genomgå tuffa behandlingar och om att bli frisk men ändå vara patient… Och så, 5 år efter andra omgången bröstcancer få diagnosen MBC metastaserad (spridd) bröstcancer, vilket innebär kronisk cancer med behov av behandling resten av livet. Men att trots det känna hopp och glädjas över det goda som livet ger. Den handlar om min Gudstro och vad den betyder för mig, hur den har varit och är mitt säkra fäste, mitt ankare när livet har stormat som mest. Hoppas du vill följa med!

122 ”Tänk om… ” eller ”Även om…”?

Jag sitter och tittar ut över havet denna fantastiska höstdag med strålande sol och närmare 20 + grader. Jag njuter av att nu, när solens strålar inte är lika brännande, kunna känna solen i ansiktet och tanka på med lite d-vitamin inför höstmörkret. Jag njuter av de ljumma vindarna och att höra vattnets kluckande mot bryggan. Jag njuter av en god kopp te och ”vårt” bageris goda grillade lunchmacka. Ja, jag njuter av LIVET och tänker göra det så länge jag kan andas! Livet är en fantastisk gåva och värt att ta till vara på -”fånga dagen” är vad jag gör nu.

Min tillvaro annars består mycket av att ligga på soffan och vila, när jag inte umgås med min stora familj, med barnbarn och med föräldrar, eller jobbar 25%, är i kyrkan, eller i skogen, eller i Stockholm och träffar mina medsystrar med diagnosen MBC, eller simmar i badhuset, eller pysslar i min kreativa bibel eller skriver… Ja, jag har nog ändå ett ganska aktivt om än något begränsat liv (begränsad ork).

För 1 vecka sen var vi på KS och fick svar på senaste röntgen. Jag har låtit läkarens ord sjunka in. Jag har ökad bukvätska och ”ökad aktivitet” i bukhinnan, dvs det stråk av metastaser som jag hade från början men som genom effektiv behandling ”försvann” /gick tillbaka, är nu synliga igen. Jag var ganska förberedd på det då jag under sommaren har känt tecken på att det är något som inte stämmer i magen. Jag ska fortsätta med samma medicin men höja dosen från 100 mg till 150 mg (maxdos) och göra ny röntgen igen om 2 månader istället för 3. Så, det är ett litet bakslag men samtidigt vet jag att det är så här det ser ut – det går lite fram och lite tillbaka.

Idag är det exakt 2 år sen jag fick min diagnos MBC (metastaserad bröstcancer). Det har varit 2 speciella år av krisbearbetning och att nå en acceptans, att lära sig att leva med (inte emot) en kronisk sjukdom. Jag har lärt mig mycket om mig själv och min tro har utvecklats till att mer handla om att förtrösta på och vila i Gud. Det är klart att jag hade hoppats på att det skulle fortsätta ett tag till med att vara stabilt och ”knappt synbart” men det känns ändå okej. Jag får bästa tänkbara vård på ett av världens bästa sjukhus och forskningen går hela tiden framåt inom cancerbehandling. Och, framförallt har jag aktiverat mitt bönenätverk igen och vet att det är många som ber för mig vilket känns oerhört tryggt.

Jag blickar ut över havet och ser klippan mitt i vattnet. Klippan, så fast och stadig, trots stormar och olika årstiders påverkan, alltifrån sommarens hetta till vinterns iskalla köld. Så trygg och beständig. Jag tänker att det är så min tro på Jesus är. Den är trygg och beständig, trots stormar, ovisshet och oro. Jag vet att jag vet att jag vet att Jesus finns och alltid är nära mig med sin kärlek och frid. De senaste dagarna har han sagt till mig ”Du behöver inte förstå, fortsätt bara att lita på mig”.

I veckan träffades vi i vår ”hemgrupp” – min församling är indelad i olika mindre grupper som träffas regelbundet och delar livet, samtalar, fikar och ber tillsammans. I vår grupp läser vi ur boken ”Du är Petrus” av Roine Swensson och vi läste följande; ”Varje prövning kan bli en nyttig lärdom, där vi lär oss att ännu mera lita på Herren och se hur han kan gripa in i de mest omöjliga situationer. En sak är säker: Herren vill vara med oss genom allt och han kan vända allt som händer till det bästa.” En av kapitlets samtalsfrågor var ”Vad gör du när du möter livets stormar?” Det blev ett fint samtal och jag berättade om en text jag nyligen sett som sa ”Fear says what if… Faith says even if…” Alltså; rädsla säger ”tänk om… det blir så svårt att jag inte klarar det /hur ska det gå?” Medan tro säger ”även om… det stormar, blir svårt, jag inte förstår, så litar jag på att Gud vet och har kontroll”. Det är det som är så skönt med att ha en tro som bär och håller genom allt. Vi behöver inte förstå, vi får bara förtrösta och lita på Jesus -klippan, så fast och trygg och pålitlig genom livets stormar.

121 …ta fram ´David´ inom dig…

Nu börjar sommaren så sakteliga att gå mot sitt slut. För mig har det varit en sommar av blandade känslor och mående. Det började med en rejäl och utdragen förkylning som satt i i uppemot 5 veckor. Mitt immunförsvar är ju försvagat pga cancerbehandling och det var som att kroppen inte riktigt kunde återhämta sig och mitt blodvärde sjönk ytterligare vilket tillslut ledde till läkares beslut om blodtransfusion. Några dagar efter blodtransfusionen vände mitt mående och jag blev påtagligt piggare och har orkat umgås med familj och vänner och förstås mycket med mina goa små barnbarn, och med min syster som kom på besök från USA. Det är alltid en sådan glädje att träffas och vi hittade på allt ifrån svampplockning i skogen till shopping i Stockholm. Jag har fått många fina och roliga minnen från denna sommar som jag kommer att bära med mig.

Men, jag har också denna sommar nåtts av tre olika dödsbud. Det första var min kära faster, som jag skrev om i det tidigare inlägget. Det andra var min goda väns lilla ofödda barnbarn som plötsligt dog i magen i v. 32, en oerhört svår förlust och mitt hjärta brast för den drabbade familjen. Det kändes så orättvist då jag själv satt med mitt då 10 dagar gamla lilla barnbarn i famnen. Det tredje kom via meddelande på ”whatsapp” där vi i Amazona (bröstcancerföreningens) LEVA-grupp har en gruppchatt. Vi är 8 kvinnor som har träffats regelbundet i över 1 års tid, alla med diagnosen MBC. En av kvinnorna behövde under sommaren genomgå strålning av metastas i ryggraden. Det blev svåra biverkningar och ytterligare komplikationer som följd och efter en kort tid på sjukhus avled hon. Så plötsligt och oväntat och så svårt att ta in.

Dessutom är det nu i dagarna exakt 3 år sedan min älskade syster dog under pågående cancerbehandling, också det så plötsligt efter en kort tids försämring. Det känns tungt och saknaden efter henne är stor. I skrivande stund är jag också i den jobbiga tiden av väntan på röntgensvar (som sker var 3:e månad). En tid som ofrånkomligen ökar min oro för nya metastaser, särskilt som jag under sommaren har haft lite problem med krånglande mage med bl a plötsliga smärtor. Den här sommaren har också präglats av ett tungt besked för ett par i min närhet som har hamnat i en mycket svår situation.

Jag såg nyligen ett citat som sa ”Kanske ställs det en Goliat i din väg för att du ska ta fram David inom dig…?!” David, en ung och spenslig tonårskille (som senare blev Israels kung och författare till Psaltaren i bibeln) som med sin slunga och några småsten lyckades fälla den stora jätten Goliat i motståndarlaget som ingen annan av de erfarna och starka soldaterna vågade sig på. Men hemligheten låg inte i att David ”bröstade upp sig” och frammanade en egen styrka, utan i att han sa till Goliat ”Du kommer emot mig med svärd och spjut men jag kommer emot dig i Herren Sebaots namn…” (1 Sam. 17:45). Han förlitade sig helt och hållet på att Gud var med honom och gav honom den styrka och hjälp han behövde i rätt stund.

Ta fram ”David” inom dig… i betydelsen att inte bli rädd och ge upp för motstånd utan gå fram ”i Jesu namn”, i vissheten om att Gud, som är större och starkare än allt motstånd, bor i dig och strider för dig.

Jag vet inte hur det är med dig, men detta var i alla fall vad jag behövde påminnas om just nu.

120 Förnöjsamhet

För drygt en månad sen dog min kära faster. Hon som alltid har funnits i mitt liv och varit en fast och trygg punkt genom alla flyttar vi som familj gjorde under min uppväxt, både i Sverige och i Afrika. Hon månade alltid om mig, mina syskon och kusiner. Hon hade inga egna barn så hon la sin kärlek och omtanke på oss syskonbarn.

Min kusins man var officiant vid hennes begravning och utgick ifrån bibelordet i 1 Tim. 6:6 som så väl beskriver hur min faster levde sitt liv.

”Gudsfruktan förenad med förnöjsamhet är verkligen en stor vinst”

Min faster hade en djup Gudsfruktan, vilket inte innebär en rädsla för Gud, utan om att ha en stark tillit till och respekt för Gud och en vilja att tjäna honom. Jag vet att hon fick betyda mycket för många i det lilla samhälle hon bodde i och förmedlade Guds ljus och kärlek bara genom att vara den hon var. Hon kände också en stor förnöjsamhet över sitt liv. Hon såg det stora i det lilla och var nöjd med det hon hade. Genom livets prövningar var hennes grundhållning att vara tacksam och nöjd. Hennes liv utstrålade förnöjsamhet. Hon fick genom sitt sätt att leva, med stor värme, humor och generositet, en stor vinst genom ett stort nätverk med många som tyckte om henne och som såg henne som en god förebild. Men den största vinsten är att få leva vidare i Guds rike utan sjukdom, smärta och begränsningar. Nu har hon återigen full syn och hon bakar och broderar säkert, kanske löser hon ett och annat korsord och går i skogen tillsammans med sin syster och min syster och plockar kantareller och blåbär – det vill i alla fall jag tro!

Förnöjsamhet, visst är det ett vackert ord?! Min kusin sa vid sitt tal under minnesstunden att vi håller på att tappa bort/ förlora begreppet förnöjsamhet och dess innebörd. I dagens krav på prestation och att hela tiden sträva efter mer, behöver vi återta ordet förnöjsamhet och leva mer i det.

Inom samma dygn som min faster begravdes föddes mitt andra barnbarn. Livets cirkel, någon dör, någon föds. Livet går vidare i en ny generation. Lilla Eliah ❤ så fulländad och ljuvlig! Du får mig att känna mig så tillfreds och nöjd över det liv jag har. Tack för att du påminner mig om att se det stora i det lilla och att leva ”här och nu”. Gårdagen är förbi och morgondagen vet vi inget om.

Vi möter alla prövningar, har mörka moln på himlen och kämpar med livets orättvisor. Det går förstås inte att alltid känna förnöjsamhet. Men jag för min del önskar ändå att ha samma grundhållning som min faster och välja att leva i förnöjsamhet – för det är det som verkligen ger stor vinst.

119 ”Make it happen”

När jag var på Solö häromsistens satt jag och skrev. Jag tänkte att jag skulle vilja börja skriva dikter men tänkte att det är något som jag inte kan. Men, inspirerad av skrivarkursen som jag var på i maj, och av den skrivbok som jag hade med mig, där det står ”Make it happen” på framsidan, satte jag pennan mot pappret och började skriva. Inte vet jag om man kan kalla det för dikter, men här kommer i alla fall något av det som jag skrev;

Jag vill att mitt liv ska vara fyllt av tro -tro på Guds stora mirakler, på att allt är möjligt! Men också, -tro på Guds små beröringar, på att han alltid är nära. Kanske är det just dessa små aningar, knappt märkbara, som lyfter och bär genom dagen, som är de största miraklerna?

Jag vill att mitt liv ska vara äkta och genuint – att genom att vara den jag är får visa vem Gud är och där även det bräckliga och sköra får synas. Kanske är det just då som Guds kärlek och ljus tydligare kan reflekteras i mitt liv?

Make it happen. Det mesta i livet beror faktiskt på oss själva, om vi får det att hända eller inte… Som att söka in på en utbildning, byta jobb, boka en resa, bygga ett hus… skriva en dikt… Vi väljer vilken ”röst” vi vill lyssna på. Den som säger att vi inte kan, att vi inte har det som krävs eller vad ska andra tycka och tänka… och så låter vi oss begränsas. Eller så vågar vi anta utmaningen att tro på oss själva, att vi duger, att vi har nåt att ge och prova oss fram, gå ut på djupet, våga och se vad som händer…

Kanske behöver du just den här ”knuffen” idag ”make it happen!” Våga! För vi vet ju faktiskt inte förrän vi har provat. Låt dig inte begränsas. Jag tror att du skapades för så mycket mer än det du står i just nu!

118 Count your Blessings

Jag har de senaste dagarna befunnit mig på Solö, en ö i Roslagens skärgård, i den lilla stugan alldeles intill det glittrande havet som jag ibland får låna av goda vänner. Jag kom då att tänka på min skylt, som hänger ovanför köksfönstret hemma där det står ”Count your Blessings”. Jag kan verkligen räkna denna plats på Solö som en av mina välsignelser. Det har för mig varit en underbar och välbehövlig ”tillflytsort” under mina 11 år av sjukdom. Det har blivit platsen för en egen ”stilla retreat” som jag är så tacksam över. Jag bor ju själv nära havet nu, men detta är något annat – att få vara för mig själv med mina tankar och reflektioner. Jag tror ju på detta att ”genom stillhet blir ni starka” (Jes. 30).

Men vad är då en välsignelse och kan man verkligen räkna sina välsignelser?

Välsignelse betyder ”allt det goda som Gud ger oss”. Själva ordet kommer av det svenska ordet väl (det som är bra, gott) och signa, av latinska signere som betyder märka/teckna. Alltså; ”vara märkt av välgång”! En bön om välsignelse är också en bön om Guds nåd och beskydd, om hans närvaro och frid. Det handlar inte i första hand om kvantitet dvs mängd, prylar och pengar utan om kvalitet, sådant som ger glädje och välbefinnande.

Jag har otaliga välsignelser i mitt liv och jag tror att detta att ”räkna” sina välsignelser handlar om att bli medveten om och uppmärksam på allt det goda vi har runt omkring oss, att känna glädje och tacksamhet över det vi har. En annan skylt hemma hos mig, i bokhyllan säger ”When you love what you have, you have everything you need”. Känslan av att vara tillfreds är en stor välsignelse och för mig är den största välsignelsen att -hur livet än ter sig, kunna säga ”It is well with my soul”. Det kommer av känslan/vissheten om att vara helt omsluten av Guds nåd och beskydd, hans närvaro och frid och av att veta vem jag tillhör och vart jag är på väg.

”Det är Herrens nåd att det inte är ute med oss, att det inte är slut med hans barmhärtighet -den är ny varje morgon! Stor är din trofasthet. Herren är min del, det säger min själ, därför hoppas jag på honom. Herren är god mot dem som väntar på honom, mot den själ som söker honom. Det är gott att i stillhet hoppas på hjälp från Herren”. (Klag. 3:22-26)

Jag vill uppmuntra dig att denna sommar söka stunder av stillhet vilket är gott för själen och som kan hjälpa dig att bli uppmärksam på dina välsignelser. Jag tror att du kommer att upptäcka att du har mer än vad du kanske tror!

117 Andas in, andas ut

Det är alltid med en viss anspänning som jag kliver in till läkarens rum på KS för att få svar på senaste röntgen. Det är som att jag drar in och håller andan. Den här gången var det dessutom till en för mig ny läkare/onkolog. Min förra, som jag har haft sedan hösten -22 har slutat och nu skulle jag alltså få en ny. Det känns ju alltid lite jobbigt att behöva börja om med en ny kontakt. Den här nya läkaren, som inte var ny -utan överläkare, forskare och docent inom bröstcancer vid KI, gav ett mycket gott intryck; respektfull, inkännande, intresserad av mitt mående, kompetent och tydlig. Han berättar att resultaten från senaste röntgen ser mycket bra ut, stabilt och oförändrat. Vi kan andas ut den här gången också. Pågående behandling är effektiv och bra och gör det den ska mot cancern, men påverkar förstås hela min kropp.

Under våren har det känts som om min hjärna och min kropp inte samarbetar. Hjärnan tänker ”du behöver röra mer på dig” men kroppen känns ofta tung som bly, som bara vill ligga ner, orkeslös. Jag har också svårt att koncentrera mig längre stunder. Jag har kommit igång med simningen igen, mycket tack vare den strukturerade återhämtningen som vi har på jobbet, som jag tidigare berättat om. Jag har också en vibrationsplatta som tonar och stärker kroppen och som är bra för blodcirkulationen och lymfsystemet. Den kräver ingen större ansträngning men är effektiv. Utöver det klarar jag inte av några ansträngande rörelser eller raska promenader, att gå upp för trappor kan ibland kännas som en enorm ansträngning. Pga mitt låga hb blir jag fort andfådd och yr. Min nya läkare bekräftade att jag ligger lågt men att det inte är på gränsen för blodtransfusion. Då ska man ligga under 90 och jag pendlar mellan 93-98. Lägsta värdet för vad som anses ”normalt” hb är 117.

Vi var överens om att jag behöver en återhämtningsperiod för att samla kraft och undvika att behöva gå ner i arbetstid. Läkaren sa att de brukar rekommendera att antingen inte jobba alls eller att jobba 50%, då 25% ofta kan leda till mer stress då det kan vara svårt att ha en tillräckligt låg arbetsbelastning. Med semester och heltidssjukskrivning kommer jag att var ledig från mitten av juni till sista augusti, vilket känns jättebra.

Sommaren som i mångt och mycket är en härlig tid, är för mig en ganska jobbig tid, dels tål jag inte sol och värme som tidigare, är mer ljuskänslig och får lätt hudutslag. Dels är det också en känslomässigt jobbig tid (se inlägg nr. 97). Jag behöver bara få vara, inga måsten, inga krav, få ta hand om mig, andas in, andas ut.

Det ska jag faktiskt börja med redan nästa vecka då jag är ledig några dagar och ska vara på underbara Solö på en alldeles egen stilla retreat, vilket jag ser fram emot.

”Andas in, andas ut, det blir bättre tillslut…” är ju en populär sång med Thomas Stenström och vi vet ju att det här med andningen är något som är centralt för vårt välmående. Vill bara påminna om att vara medveten om din andning! Andas från magen, dra in djupa andetag och andas ut – det reducerar både smärta, stress och spänningar. Jag som tror att Gud har andats in sin livsande i oss (1 Mos. 2:7) väljer att varje dag andas in den Helige Andens kraft och frid och andas ut mina bekymmer. Så effektfullt!- prova gärna du med.

116 Ett randigt liv.

De senaste dagarna har varit jobbiga. Jag har lämnat blodprov, fått mina injektioner och gjort en DT-röntgen. Ibland sammanfaller allt på en gång. Blodproverna visade, återigen på lågt hb och en annan än min kontaktsjuksköterska som jag talade med reagerade och sa ”jag ska nog ta och boka in dig för en blodtransfusion”. Men, jag vet ju att min läkare inte håller med om det (se inlägg nr. 112) och det gör mig så förvirrad att få så olika budskap. Jag känner av mitt låga hb framförallt genom andfåddhet och muskelsvaghet som jag tycker blir allt värre. Injektionerna jag fick känner jag av i form av orkeslöshet och DT-röntgen innebär nu en väntan på svar om min cancer är förändrad eller oförändrad. Alltid en påfrestande väntan.

I samma veva som allt detta var jag också i Stockholm och träffade mina medsystrar i bröstcancerföreningen Amazona. Det är med blandade känslor som jag åker ifrån våra träffar. Vi har alltid en god och trevlig stämning med mycket skratt, men vi delar också livets svåra frågor och funderingar. En av medsystrarna orkar inte längre komma till våra träffar, hon är för dålig efter snabb spridning och behandling som inte längre ger effekt. Det är oerhört tungt. Men vi är flera som mår relativt bra, som jobbar och reser och lever livet med tillförsikt, men som ständigt behöver prioritera vad som är viktigt för oss. Som jag, till exempel, som samma dag behövde inse att jag inte klarade av att ta mig till jobbet (dagen efter behandling med injektioner). Jag hade planerat att jobba på kontoret på förmiddagen och sen åka till Stockholm. Men kroppen sa ifrån och jag har vid det här laget lärt mig att lyssna på min kropp. Jag skrev ett snabbt mail till min arbetsledare att jag inte klarar att komma in till jobbet. Därefter la jag mig i sängen igen och vilade, för att sedan göra mig iordning och åka till Stockholm -för att jag ville det och kände att jag behövde det.

Vår samtalsledare, som också är författare till boken ”Varje dag är värdefull -konsten att leva med en kronisk sjukdom” beskriver att våra dagar är randiga i meningen att krafterna varierar och vi behöver dela upp dagarna i vila och aktivitet. Vi behöver kontinuerligt balansera omvärldens ”krav” med de resurser vi har i form av ork och kraft. Det skiftar från dag till dag och tillslut hittar vi vår egen rytm och lär oss sätta sunda gränser -utifrån vad vi kan och orkar. Ett randigt liv gör det tydligare vad som stärker och vad som kräver och handlar om att värna dagsformen och prioritera vad som är viktigt på riktigt.

Nu menar jag såklart inte att mitt jobb är oviktigt. Jag älskar mitt jobb och är glad att jag kan jobba utifrån mina villkor. För det mesta går det bra, men som sagt, det är en ständig balansgång där dagsformen behöver få styra. Jag håller fortfarande på att lära mig att förhålla mig till min sjukdom. Nu fick jag ett ord/begrepp till det som jag har vetat om och försöker anpassa mig till
-att leva ett randigt liv! Jag gillar tanken, men inte som att allt är svart eller vitt, utan mer färgglatt som rött och grönt, där rött betyder stanna upp! och grönt betyder kör på!

115 Livskraft

Förra helgen var jag på något så spännande, annorlunda och inspirerande som en kurs i existentiellt skrivande. Vi fick många olika skrivövningar utifrån olika metoder; flödesskrivning på tid och mosaikskrivning, för att bara nämna några. Skrivande utifrån givna ramar men också fritt skrivande med inspiration hämtat direkt från naturen. Vi fick gå ut i de vackra omgivningarna vid havet i skärgården och samla detaljer/inspiration för att sedan skriva. Efteråt delade vi tankar och reflekterade över vad som väckts inom oss, hur vårt skrivande kan formas av våra upplevelser och erfarenheter och hur skrivande kan ha en läkande effekt.

Jag tänkte dela en text som jag skrev vid en s k flödesskrivning på 10 minuter. Vi fick en given början ”Om jag vore ett träd…” Sen skulle vi skriva i ett flöde utan uppehåll och utan att tänka efter, bara skriva det som kom till oss under 10 minuter. Detta blev mitt resultat;

Om jag vore ett träd skulle jag glädjas över när människor beundrade mina vackra blommor om våren och åt av min goda frukt på hösten. På sommaren skulle jag njuta av min grönska som gav skugga och rekreation till den som ville stanna upp en stund. Jag skulle bli ett med vinden och vaja mina grenar, sträcka mig mot solens värmande strålar och välkomna regnets svalka, för jag vet att det är både sol och regn som ger mig liv och mognad. Genom alla årstider skulle jag stå stadigt med mina rötter långt ner i markens djup. Mina årsringar skulle vittna om tidens gång, om stabilitet och förutsägbarhet. På vintern skulle jag se avskalad och lite trist ut, vindpinad och märkt av köld. Inte mycket att beundra eller att tillföra, men det skulle ändå vara jag. Jag vet att vila och återhämtning är en förutsättning för livskraft för att år efter år orka slå ut i full blom och ge frukt. Jag bär mina rötter, min stam och min krona med stolthet och älskar det sköra likväl som det sköna, allt samspelar och ger liv till den jag är.

Min reflektion; tänk att en beskrivning av ett träd kan innehålla livsvisdom – att tid för återhämtning leder till livskraft, och ha sådana likheter med oss människor – att vara märkt av tidens/livets gång, stå stadigt trots alla utmaningar, vara både vacker och trist men kunna vara stolt över att vara jag. Det var otroligt givande dagar som gav mersmak.

Kan du liksom jag känna dig vissen och grå som ett vinterträd ibland? Då vill jag säga till dig; lugn! det är okej, du behöver stå ut med både sol och regn och ge tid för vila -så att du kan slå ut i full blom och vara den du är tänkt att vara. Du har så mycket att ge, men du behöver också tillåta dig att ta emot och uppfyllas av sådant som ger dig livskraft.

114 Älska livet!

Påfylld av härliga upplevelser som blir till goda minnen är jag hemkommen från USA. Så tacksam för min familj där och för möjlighet att få hälsa på och dela deras vardag. Trots typiskt ”aprilväder” med sol och värme ena dagen och regn och kyla nästa dag och med en släng av magsjuka så hade vi en underbar vistelse. Med shoppingturer, god mat, många fikastunder både inne och ute och samtal runt köksbordet och i jacuzzin och lek och mys med barnen. Vi åkte iväg till Idaho, grannstaten och den fina staden Coeur d´Alene där vi hyrde ett stort hus på 3 våningar. Sammanlagt var vi 10 vuxna och 7 barn. Så mysigt! Resan dit gick genom ”the Cascades” (Kaskadbergen) en vacker bilresa på ca 5 timmar. Min systerson och hans fru har tidigare bott i Coeur d´Alene därför var det ett bekant och kärt återseende för min syster och hennes familj, som vi nu också fick ta del av. Det låg verkligen vackert vid vattnet och med bergen i bakgrunden och med den mysiga lilla staden att promenera igenom och titta in i de små butikerna. Många fina och goda minnen som sagt som jag kommer att bära med mig.

Väl hemma tog det sin tid att komma tillbaka till rätt tidsrytm. Det blir verkligen ”upp och ner”, när det är dag här är det natt där. Svårt att hålla sig vaken på dagarna och svårt att sova på nätterna alltså… Dessutom blev jag rejält förkyld (igen) som sänkte mina krafter ytterligare. Även fast jag mår tillräckligt bra för att kunna åka på en sådan här resa, så märker jag ju att det tar på krafterna mer än tidigare. Jag har stundtals varit så trött efteråt, men det var ändå så värt det!

Jag får träffa min syster igen redan om 3 månader då hon kommer hit i augusti OCH till Jul kommer hela gänget; syrran, hennes man och deras tre barn med familjer, sammanlagt 15 pers…! och min familj + föräldrar är 13 pers. – Så ni kan tänka er 28 personer allt som allt. Det är tur att min man är en van lägerchef som älskar lägerlivet! Alltså, wow! det kommer att bli helt magiskt, galet, underbart, kaosartat, intensivt och så roligt! Detta är min familj och mitt liv och jag älskar det!

Älska livet! är en uppmaning som finns på en broschyr om bröstcancer. Lite motsägelsefullt kan tyckas, kanske rent av lite provocerande för någon? Kan man verkligen älska livet om man har cancer? Jo, det går alldeles utmärkt utan att för den skull förminska det svåra. Livet är värt att leva fullt ut, att ta till vara på, njuta av och glädjas över.

Jag fick bekräftat det som jag har försökt att förmedla här tidigare, från min andaktsbok ”Jesus varje dag” ”Min glädje kan samexistera med de allra svåraste, förkrossande omständigheter… På din vandring genom den här dagen, vänd dig till mig för att ta emot ny glädje så ofta du vill. Jag är det obegränsade överflödets Gud, så jag har alltid mer än nog av allt du behöver”

Ni som följer mig vet att jag har en extra dimension på livet -min tro på det obegränsade överflödets Gud – vilken underbar beskrivning! som ger mig mening och som gör det möjligt för mig att mitt i det svåra älska och omfatta livet. Nu har vi precis firat in våren och välkomnat sköna maj – bara det ett skäl att älska livet!

113 Reseförberedelser & Påsk betraktelse

Nu börjar det att dra ihop sig till vår resa. Det är mycket förberedelser och packning på gång nu! Pirrigt men framförallt roligt. Esta-ansökan är gjord (inresetillstånd) och ansökan om medgivande om utlandsresa är gjord till Försäkringskassan. Det var något nytt för mig, att behöva ”be om lov” hos FK för att få åka utomlands som uppbärare av sjukpenning. Eller ja, beslutet gäller om jag ska få sjukpenning under min utlandsvistelse, vilket jag kommer att få. Jag har precis fått mina injektioner (som jag får var 4:e vecka) och mina blodvärden ser okej ut. Det bästa var telefonsamtalet från min läkare, efter nyligen gjord DT-röntgen. Han tyckte att jag inte behövde komma in till KS när han lika gärna kunde ringa och meddela att det såg bra ut -dvs inga förändringar. SÅ SKÖNT! Det känns bra att åka iväg och veta att det är stabilt. Enda ”orosmolnet” är att jag är fortsatt täppt och snuvig och har lite hosta (vilket kan göra att det blir extra jobbigt att flyga). Men jag tror att ett miljöombyte och lite vårvärme kommer att göra mig gott.

Jag har räknat ut att sedan syrran flyttade till USA (i slutet på 80-talet) så blir detta min 11:e gång som jag hälsar på. Mellan 1996 – 2018 har jag rest med barn i varierande antal och åldrar. En av resorna som särskilt ”sticker ut” och som barnen (4 st) minns med glädje är 2011 då vi som familj tog ett inreseflyg från Seattle till Los Angeles och var där i 5 dagar och gick på Disney land och Universal studios i Hollywood. Det var riktigt roligt. Vi har också genom åren gjort flera olika utflykter, som t ex haikat på vandringsleder i storslagen natur, övernattat i den pittoreska lilla staden Leavenworth bland bergen, varit i Canada ett flertal gånger (som gränsar till Washington) och besökt det världskända naturreservatet Yellowstone. Denna gång vet jag att det planeras för en utflykt till vackra Cour d´Alene som ligger på gränsen mellan WA och Idaho vilket ska bli supermysigt och som jag få berätta om i nästa blogginlägg!

Den här gången blir första resan med lilla barnbarnet vilket känns väldigt speciellt. En ny generation växer upp och korsar atlanten! Av alla mina gånger i USA blir detta första gången som jag firar Påsk där vilket också kommer att bli speciellt.

För mig som troende är Påsken en av årets viktigaste högtider då vi firar Jesu död, men framförallt hans uppståndelse. I den tid då Jesus levde på jorden var det den romerska ockupationsmakten som styrde i Israel. Judarna väntade på en kung som skulle befria dem och leda landet och de tog därför inte till sig Jesus som deras kung. Det var heller inte syftet med hans tid på jorden utan det ingick i Guds frälsningsplan att han skulle dö, för att ta på sig mänsklighetens fel och brister så att vi kunde försonas med och ha en direkt relation med Gud. Jesus skulle vara kung i sitt eget rike -som är ”rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande” (Rom.14:17) och som finns inom oss som väljer att tro och som vi får vara en del av efter detta liv – i Guds eviga rike där vi har vårt hem. De judiska ledarna såg Jesus som en upprorsmakare och hädare och ville röja honom ur vägen. De såg till att få honom dömd till döden -till en av den tidens värsta tänkbara metoder -att spikas och hängas upp levande på ett kors tills döden inträffade, ofta efter flera plågsamma timmar.

Det som hände i Jesu dödsögonblick var att hela skapelsen reagerade. Himlen blev plötsligt svart kl. tre på eftermiddagen och marken skakade. Inne i templet brast förhänget mitt itu -ett tjockt tyg som skilde det heliga från det allra heligaste -vägen till Gud var nu öppen för alla. Officeren som vaktade Jesus utbrast ”den mannen måste ha varit Guds son” (Mark. 15). Ledarna för det judiska folket såg till att Jesu kropp lades i en grav, en uthuggen klippgrav, och rullade en stor sten framför öppningen och för säkerhets skull ställdes en hel vaktstyrka utanför så att kroppen inte skulle stjälas av Jesu anhängare som kunde sprida ett rykte att han hade uppstått. Men detta hjälpte föga. Döden kunde inte hålla kvar honom. En ängel kom och rullade bort stenen och vakterna blev så skräckslagna att de svimmade. Jesus kom ut levande ur graven och mötte sina vänner och lärjungar (Matt. 28). Kroppen hade kvar såren efter korsfästelsen. Han bevisade att det var han som de kände och som nu var levande igen. Han som till och med har makt över döden, han är min frälsare och kung och därför firar jag Påsk med glädje och tacksamhet.