Författare: finda72

Kul att du har hittat hit! Här vill jag dela med mig av livet -i både dess med-och motgång. Jag kallar bloggen Finda72 av den enkla anledningen att jag heter Finda i mellannamn och är född 1972. Finda är ett afrikanskt namn som betyder ”tredje flickan” på det stamspråk i den lilla byn i Liberia där jag föddes. Den här bloggen handlar om att få besked om bröstcancer två gånger på fyra år, om att genomgå tuffa behandlingar och om att bli frisk men ändå vara patient… Och så, 5 år efter andra omgången bröstcancer få diagnosen MBC metastaserad (spridd) bröstcancer, vilket innebär kronisk cancer med behov av behandling resten av livet. Men att trots det känna hopp och glädjas över det goda som livet ger. Den handlar om min Gudstro och vad den betyder för mig, hur den har varit och är mitt säkra fäste, mitt ankare när livet har stormat som mest. Hoppas du vill följa med!

116 Ett randigt liv.

De senaste dagarna har varit jobbiga. Jag har lämnat blodprov, fått mina injektioner och gjort en DT-röntgen. Ibland sammanfaller allt på en gång. Blodproverna visade, återigen på lågt hb och en annan än min kontaktsjuksköterska som jag talade med reagerade och sa ”jag ska nog ta och boka in dig för en blodtransfusion”. Men, jag vet ju att min läkare inte håller med om det (se inlägg nr. 112) och det gör mig så förvirrad att få så olika budskap. Jag känner av mitt låga hb framförallt genom andfåddhet och muskelsvaghet som jag tycker blir allt värre. Injektionerna jag fick känner jag av i form av orkeslöshet och DT-röntgen innebär nu en väntan på svar om min cancer är förändrad eller oförändrad. Alltid en påfrestande väntan.

I samma veva som allt detta var jag också i Stockholm och träffade mina medsystrar i bröstcancerföreningen Amazona. Det är med blandade känslor som jag åker ifrån våra träffar. Vi har alltid en god och trevlig stämning med mycket skratt, men vi delar också livets svåra frågor och funderingar. En av medsystrarna orkar inte längre komma till våra träffar, hon är för dålig efter snabb spridning och behandling som inte längre ger effekt. Det är oerhört tungt. Men vi är flera som mår relativt bra, som jobbar och reser och lever livet med tillförsikt, men som ständigt behöver prioritera vad som är viktigt för oss. Som jag, till exempel, som samma dag behövde inse att jag inte klarade av att ta mig till jobbet (dagen efter behandling med injektioner). Jag hade planerat att jobba på kontoret på förmiddagen och sen åka till Stockholm. Men kroppen sa ifrån och jag har vid det här laget lärt mig att lyssna på min kropp. Jag skrev ett snabbt mail till min arbetsledare att jag inte klarar att komma in till jobbet. Därefter la jag mig i sängen igen och vilade, för att sedan göra mig iordning och åka till Stockholm -för att jag ville det och kände att jag behövde det.

Vår samtalsledare, som också är författare till boken ”Varje dag är värdefull -konsten att leva med en kronisk sjukdom” beskriver att våra dagar är randiga i meningen att krafterna varierar och vi behöver dela upp dagarna i vila och aktivitet. Vi behöver kontinuerligt balansera omvärldens ”krav” med de resurser vi har i form av ork och kraft. Det skiftar från dag till dag och tillslut hittar vi vår egen rytm och lär oss sätta sunda gränser -utifrån vad vi kan och orkar. Ett randigt liv gör det tydligare vad som stärker och vad som kräver och handlar om att värna dagsformen och prioritera vad som är viktigt på riktigt.

Nu menar jag såklart inte att mitt jobb är oviktigt. Jag älskar mitt jobb och är glad att jag kan jobba utifrån mina villkor. För det mesta går det bra, men som sagt, det är en ständig balansgång där dagsformen behöver få styra. Jag håller fortfarande på att lära mig att förhålla mig till min sjukdom. Nu fick jag ett ord/begrepp till det som jag har vetat om och försöker anpassa mig till
-att leva ett randigt liv! Jag gillar tanken, men inte som att allt är svart eller vitt, utan mer färgglatt som rött och grönt, där rött betyder stanna upp! och grönt betyder kör på!

115 Livskraft

Förra helgen var jag på något så spännande, annorlunda och inspirerande som en kurs i existentiellt skrivande. Vi fick många olika skrivövningar utifrån olika metoder; flödesskrivning på tid och mosaikskrivning, för att bara nämna några. Skrivande utifrån givna ramar men också fritt skrivande med inspiration hämtat direkt från naturen. Vi fick gå ut i de vackra omgivningarna vid havet i skärgården och samla detaljer/inspiration för att sedan skriva. Efteråt delade vi tankar och reflekterade över vad som väckts inom oss, hur vårt skrivande kan formas av våra upplevelser och erfarenheter och hur skrivande kan ha en läkande effekt.

Jag tänkte dela en text som jag skrev vid en s k flödesskrivning på 10 minuter. Vi fick en given början ”Om jag vore ett träd…” Sen skulle vi skriva i ett flöde utan uppehåll och utan att tänka efter, bara skriva det som kom till oss under 10 minuter. Detta blev mitt resultat;

Om jag vore ett träd skulle jag glädjas över när människor beundrade mina vackra blommor om våren och åt av min goda frukt på hösten. På sommaren skulle jag njuta av min grönska som gav skugga och rekreation till den som ville stanna upp en stund. Jag skulle bli ett med vinden och vaja mina grenar, sträcka mig mot solens värmande strålar och välkomna regnets svalka, för jag vet att det är både sol och regn som ger mig liv och mognad. Genom alla årstider skulle jag stå stadigt med mina rötter långt ner i markens djup. Mina årsringar skulle vittna om tidens gång, om stabilitet och förutsägbarhet. På vintern skulle jag se avskalad och lite trist ut, vindpinad och märkt av köld. Inte mycket att beundra eller att tillföra, men det skulle ändå vara jag. Jag vet att vila och återhämtning är en förutsättning för livskraft för att år efter år orka slå ut i full blom och ge frukt. Jag bär mina rötter, min stam och min krona med stolthet och älskar det sköra likväl som det sköna, allt samspelar och ger liv till den jag är.

Min reflektion; tänk att en beskrivning av ett träd kan innehålla livsvisdom – att tid för återhämtning leder till livskraft, och ha sådana likheter med oss människor – att vara märkt av tidens/livets gång, stå stadigt trots alla utmaningar, vara både vacker och trist men kunna vara stolt över att vara jag. Det var otroligt givande dagar som gav mersmak.

Kan du liksom jag känna dig vissen och grå som ett vinterträd ibland? Då vill jag säga till dig; lugn! det är okej, du behöver stå ut med både sol och regn och ge tid för vila -så att du kan slå ut i full blom och vara den du är tänkt att vara. Du har så mycket att ge, men du behöver också tillåta dig att ta emot och uppfyllas av sådant som ger dig livskraft.

114 Älska livet!

Påfylld av härliga upplevelser som blir till goda minnen är jag hemkommen från USA. Så tacksam för min familj där och för möjlighet att få hälsa på och dela deras vardag. Trots typiskt ”aprilväder” med sol och värme ena dagen och regn och kyla nästa dag och med en släng av magsjuka så hade vi en underbar vistelse. Med shoppingturer, god mat, många fikastunder både inne och ute och samtal runt köksbordet och i jacuzzin och lek och mys med barnen. Vi åkte iväg till Idaho, grannstaten och den fina staden Coeur d´Alene där vi hyrde ett stort hus på 3 våningar. Sammanlagt var vi 10 vuxna och 7 barn. Så mysigt! Resan dit gick genom ”the Cascades” (Kaskadbergen) en vacker bilresa på ca 5 timmar. Min systerson och hans fru har tidigare bott i Coeur d´Alene därför var det ett bekant och kärt återseende för min syster och hennes familj, som vi nu också fick ta del av. Det låg verkligen vackert vid vattnet och med bergen i bakgrunden och med den mysiga lilla staden att promenera igenom och titta in i de små butikerna. Många fina och goda minnen som sagt som jag kommer att bära med mig.

Väl hemma tog det sin tid att komma tillbaka till rätt tidsrytm. Det blir verkligen ”upp och ner”, när det är dag här är det natt där. Svårt att hålla sig vaken på dagarna och svårt att sova på nätterna alltså… Dessutom blev jag rejält förkyld (igen) som sänkte mina krafter ytterligare. Även fast jag mår tillräckligt bra för att kunna åka på en sådan här resa, så märker jag ju att det tar på krafterna mer än tidigare. Jag har stundtals varit så trött efteråt, men det var ändå så värt det!

Jag får träffa min syster igen redan om 3 månader då hon kommer hit i augusti OCH till Jul kommer hela gänget; syrran, hennes man och deras tre barn med familjer, sammanlagt 15 pers…! och min familj + föräldrar är 13 pers. – Så ni kan tänka er 28 personer allt som allt. Det är tur att min man är en van lägerchef som älskar lägerlivet! Alltså, wow! det kommer att bli helt magiskt, galet, underbart, kaosartat, intensivt och så roligt! Detta är min familj och mitt liv och jag älskar det!

Älska livet! är en uppmaning som finns på en broschyr om bröstcancer. Lite motsägelsefullt kan tyckas, kanske rent av lite provocerande för någon? Kan man verkligen älska livet om man har cancer? Jo, det går alldeles utmärkt utan att för den skull förminska det svåra. Livet är värt att leva fullt ut, att ta till vara på, njuta av och glädjas över.

Jag fick bekräftat det som jag har försökt att förmedla här tidigare, från min andaktsbok ”Jesus varje dag” ”Min glädje kan samexistera med de allra svåraste, förkrossande omständigheter… På din vandring genom den här dagen, vänd dig till mig för att ta emot ny glädje så ofta du vill. Jag är det obegränsade överflödets Gud, så jag har alltid mer än nog av allt du behöver”

Ni som följer mig vet att jag har en extra dimension på livet -min tro på det obegränsade överflödets Gud – vilken underbar beskrivning! som ger mig mening och som gör det möjligt för mig att mitt i det svåra älska och omfatta livet. Nu har vi precis firat in våren och välkomnat sköna maj – bara det ett skäl att älska livet!

113 Reseförberedelser & Påsk betraktelse

Nu börjar det att dra ihop sig till vår resa. Det är mycket förberedelser och packning på gång nu! Pirrigt men framförallt roligt. Esta-ansökan är gjord (inresetillstånd) och ansökan om medgivande om utlandsresa är gjord till Försäkringskassan. Det var något nytt för mig, att behöva ”be om lov” hos FK för att få åka utomlands som uppbärare av sjukpenning. Eller ja, beslutet gäller om jag ska få sjukpenning under min utlandsvistelse, vilket jag kommer att få. Jag har precis fått mina injektioner (som jag får var 4:e vecka) och mina blodvärden ser okej ut. Det bästa var telefonsamtalet från min läkare, efter nyligen gjord DT-röntgen. Han tyckte att jag inte behövde komma in till KS när han lika gärna kunde ringa och meddela att det såg bra ut -dvs inga förändringar. SÅ SKÖNT! Det känns bra att åka iväg och veta att det är stabilt. Enda ”orosmolnet” är att jag är fortsatt täppt och snuvig och har lite hosta (vilket kan göra att det blir extra jobbigt att flyga). Men jag tror att ett miljöombyte och lite vårvärme kommer att göra mig gott.

Jag har räknat ut att sedan syrran flyttade till USA (i slutet på 80-talet) så blir detta min 11:e gång som jag hälsar på. Mellan 1996 – 2018 har jag rest med barn i varierande antal och åldrar. En av resorna som särskilt ”sticker ut” och som barnen (4 st) minns med glädje är 2011 då vi som familj tog ett inreseflyg från Seattle till Los Angeles och var där i 5 dagar och gick på Disney land och Universal studios i Hollywood. Det var riktigt roligt. Vi har också genom åren gjort flera olika utflykter, som t ex haikat på vandringsleder i storslagen natur, övernattat i den pittoreska lilla staden Leavenworth bland bergen, varit i Canada ett flertal gånger (som gränsar till Washington) och besökt det världskända naturreservatet Yellowstone. Denna gång vet jag att det planeras för en utflykt till vackra Cour d´Alene som ligger på gränsen mellan WA och Idaho vilket ska bli supermysigt och som jag få berätta om i nästa blogginlägg!

Den här gången blir första resan med lilla barnbarnet vilket känns väldigt speciellt. En ny generation växer upp och korsar atlanten! Av alla mina gånger i USA blir detta första gången som jag firar Påsk där vilket också kommer att bli speciellt.

För mig som troende är Påsken en av årets viktigaste högtider då vi firar Jesu död, men framförallt hans uppståndelse. I den tid då Jesus levde på jorden var det den romerska ockupationsmakten som styrde i Israel. Judarna väntade på en kung som skulle befria dem och leda landet och de tog därför inte till sig Jesus som deras kung. Det var heller inte syftet med hans tid på jorden utan det ingick i Guds frälsningsplan att han skulle dö, för att ta på sig mänsklighetens fel och brister så att vi kunde försonas med och ha en direkt relation med Gud. Jesus skulle vara kung i sitt eget rike -som är ”rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande” (Rom.14:17) och som finns inom oss som väljer att tro och som vi får vara en del av efter detta liv – i Guds eviga rike där vi har vårt hem. De judiska ledarna såg Jesus som en upprorsmakare och hädare och ville röja honom ur vägen. De såg till att få honom dömd till döden -till en av den tidens värsta tänkbara metoder -att spikas och hängas upp levande på ett kors tills döden inträffade, ofta efter flera plågsamma timmar.

Det som hände i Jesu dödsögonblick var att hela skapelsen reagerade. Himlen blev plötsligt svart kl. tre på eftermiddagen och marken skakade. Inne i templet brast förhänget mitt itu -ett tjockt tyg som skilde det heliga från det allra heligaste -vägen till Gud var nu öppen för alla. Officeren som vaktade Jesus utbrast ”den mannen måste ha varit Guds son” (Mark. 15). Ledarna för det judiska folket såg till att Jesu kropp lades i en grav, en uthuggen klippgrav, och rullade en stor sten framför öppningen och för säkerhets skull ställdes en hel vaktstyrka utanför så att kroppen inte skulle stjälas av Jesu anhängare som kunde sprida ett rykte att han hade uppstått. Men detta hjälpte föga. Döden kunde inte hålla kvar honom. En ängel kom och rullade bort stenen och vakterna blev så skräckslagna att de svimmade. Jesus kom ut levande ur graven och mötte sina vänner och lärjungar (Matt. 28). Kroppen hade kvar såren efter korsfästelsen. Han bevisade att det var han som de kände och som nu var levande igen. Han som till och med har makt över döden, han är min frälsare och kung och därför firar jag Påsk med glädje och tacksamhet.

112 Återhämtning på agendan

Nu var det ett tag sen jag skrev. Jag har inte riktigt orkat. Det har varit ”lite för mycket” ett tag, både på jobbet och privat och det i kombination med att jag har bytt cancerbehandling till en ny sorts medicin -har gjort att jag varit extra trött och matt både fysiskt och psykiskt. Utöver det har jag haft en hudinflammation i ansiktet och på kort tid haft två förkylningsinfektioner. Jag har haft plötsliga blodtrycksfall och varit nära att svimma och jag har låga blodvärden. Min läkare är dock inte särskilt bekymrad utan menar att det är vad man kan förvänta sig med min pågående behandling. Kroppen vänjer sig ofta vid ett lägre hb och han tycker att mina värden för övrigt ser bra ut. När jag beskrev min trötthet och orkeslöshet och att jag funderat över om jag klarar att arbeta 50 % sa han att det är helt och hållet upp till mig själv. Han sa även att han trodde att jag skulle må gott av en ordentlig återhämtningsperiod och vara lite långledig, förslagsvis över sommaren.

Jag ska ju åka till USA om ett par veckor och det ska bli så fantastiskt roligt och välbehövligt med lite ledighet, men det blir ingen ”stilla retreat” utan med en långresa som ger jetlag och med många småbarn (syrran och jag har tillsammans 7 barnbarn under 4,5 år) så kommer det att bli intensivt!!

Efter min USA-resa har jag tänkt att jag ska ta ställning till om jag ska gå ner i arbetstid eller inte. Jag vill helst inte det men samtidigt behöver jag tänka på min hälsa i första hand. Att min behandling sliter på kroppen (och knoppen) blir alltmer tydligt och det i kombination med ett arbete som också sliter, framförallt mentalt, gör att jag funderar över vad som är det bästa.

Den där ständiga balansgången… att se till att hålla sig på en lagom nivå så att det inte tippar över och blir en onödig belastning… Då är det kanske ett bra alternativ till att gå ner i arbetstid -att ta en ordentlig tid för återhämtning över sommaren. Det är kanske det jag ska satsa på. Jag behöver vara extra snäll mot mig själv. Min läkare och jag kom överens om att i maj göra en bra planering för sommaren.

Detta med återhämtning är något som är mycket aktuellt nu på min arbetsplats. Vi ingår i ett projekt detta år som innebär tid för återhämtning under arbetstid, s k strukturerad återhämtning. Vi ska planera in tid i vår kalender för sådant som vi mår bra av. Jag som arbetar 50 % har 2,5 tim/v för t ex promenad, simning, massage eller en stund ute i naturen. Till detta ingår även enskilda och regelbundna samtal med en hälsocoach som hjälper en att sätta rimliga mål och följa upp dessa. Jag ser det som en stor förmån och är tacksam att vår tuffa arbetssituation tas på allvar och att man från ledningen vill satsa på oss för att behålla oss.

Förutom att träna eller vara i naturen så är ju kreativitet bra för vår återhämtning. Som ni vet ägnar jag mig en del åt Biblejournaling/kreativ bibelläsning och för mig är det ett fantastiskt sätt att slappna av genom att skapa och vara i stillhet med Guds ord som ger mig tröst, uppmuntran, styrka och vägledning. Sist skapade jag en sida från 1 Kor. 13 om ”Kärlekens lov” efter inspiration av att nyligen ha firat mina föräldrars Diamantbröllop – 60-åriga Bröllopsdag! Det är stort och väl värt att fira. De är ett levande bevis på att kärleken ”bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt” (I Kor. 13:7) och att när vi vårdar kärleken så håller den inte bara utan den fördjupas och stärks.

Jag är tacksam över att få ha sådana fina förebilder i livet. Inte bara gällande deras kärlek och trohet till varandra utan även till Gud, som de i tidiga år valde att följa och tjäna och har gjort så sedan dess. De har levt ett otroligt spännande liv i två olika världsdelar och det har i perioder varit både svårt och utmanande. De har varit beroende av Guds hjälp och ledning och de har gång på gång fått erfara hans omsorg och trofasthet. Jag tror att det är det som har format mig och min inställning till livets mörka passager genom dalgångar, törnsnår och stormar -att inte misströsta och nedslås av omständigheterna utan ha blicken fäst på Jesus som styrker och bär genom allt.

Jag tror att Gud har skapat oss med ett förstånd – och ett ansvar att lyssna på kroppens signaler, att vara rädda om oss och ge tid för vila och återhämtning -så att vi blir mer motståndskraftiga när stormarna yr. Det är vad jag behöver och tänker satsa på, både i vardagen med små korta stunder av må-bra-stärkande-aktiviteter och att ge mig själv möjlighet till en längre tids återhämtningsperiod över sommaren. Däremellan ska jag få vara i USA och njuta av långa fikastunder med min syster, mysiga utflykter och mycket bebisgos! OCH få möta våren efter en lång, kall och mörk vinter som nu på slutet har känts extra grå och tung. Som jag längtar!

111 Livet är bitterljuvt

Häromdagen hade jag en extra tung dag. Jag vaknade och kände mig sorgsen och sen slog det mig att det var min systers födelsedag. Hon som inte längre finns med oss, som fick sluta sina dagar alldeles för tidigt. Hon skulle ha fyllt 59 år. Det smärtar att inte kunna lyfta luren och ringa och säga Grattis. Som jag saknar våra fina samtal, som även om de kunde handla om svåra och jobbiga saker, alltid slutade med att man kände sig upplyft och uppmuntrad. Det var så hon var, hon hade förmågan att sprida värme och glädje med sin positiva inställning till livet.

Hon dog av samma sjukdom som jag har nu och det är klart att det känns tufft. Det är en ständig påminnelse om att det är en dödlig sjukdom som plötsligt kan bli okontrollerbar och då ingen behandling längre hjälper. Det är därför det är så viktigt för mig att ta till vara på de där ”små sakerna och stunderna som gör livet stort”

Förra veckan var jag i Stockholm och träffade mina medsystrar i LEVA-gruppen och vi delade vår erfarenhet av att trots att vi har denna sjukdom, som innebär så mycket smärta och oro, kan vi ändå känna glädje och förnöjsamhet. Många tror att den som lever med spridd cancer ständigt är deppig, orolig och nedslagen och inte kan känna glädje och framtidstro. Men oj om ni bara visste hur mycket styrka och livslust det finns i denna grupp! Jag tror att vi ser livets färger tydligare än andra och har lättare att ta till vara på det som är gott och som ger mening.

Trots att jag hyllar ”vanligheten” så vet ni ju också att jag gärna vill ha mål och något att se fram emot – som sätter lite guldkant på tillvaron. Det här året har jag åtminstone två saker som jag verkligen ser fram emot och gläds över. Till sommaren ska jag bli mormor igen! Min lille prins ska bli storebror ❤ och i mars ska jag och dottern och barnbarnet åka till USA och hälsa på min syster och hennes familj. Det är en bitterljuv känsla (= en känsla av både lycka och smärta) -lycka över att få vara i USA igen med min syster och hennes stora härliga familj, -smärta över att det blir första gången som jag är i USA utan att min andra syster finns där…

Detta att livet innehåller både smärta och lycka (taggar och rosor) är ett återkommande tema i min blogg. Min erfarenhet är att det inte är antingen eller utan både ock. Lycka och smärta samexisterar och så måste det få vara. Det ena utesluter inte det andra. Jag tror att smärtan gör att vi värdesätter och uppskattar lyckan ännu mer. Det bitterljuva gör helt enkelt livet lite vackrare.

110 Det vanliga är det viktiga

Några dagar inpå det nya året åkte vi hela familjen (8 vuxna, en 1-åring och en hund) till Järvsö i Hälsingland där vi hyrde ett hus. Så tacksam att få börja detta nya år tillsammans med familjen -min stora lycka! Det blev en härlig helg med mycket utevistelse (trots kylan! -25 som kallast) och innemys med sällskapsspel.

I bilen på vägen upp till Järvsö, lyssnade vi på pastor Tomas Sjödins vinterprat i P1 från nyårsafton. Han talade bland annat om att det vanliga är det viktiga. Det är det vanliga, vardagliga och enkla, det som vi ofta tar för givet, som ändå är det viktiga och mest värdefulla i livet. Jag delar verkligen den tanken och för mig har just detta blivit så tydligt i och med min sjukdom – en större insikt i vad som är viktigt. Då kan det vara något så vanligt och enkelt som att grilla korv utomhus över öppen eld med familjen en kall vinterdag som ”sticker ut” och blir till ett värdefullt minne att bevara. ”Det är de små stunderna som gör livet stort”.

När jag på nyårsdagen, min vana trogen, summerade året som gått (ett bra sätt att minnas, reflektera, lämna det gamla för att kliva in i det nya) kunde jag konstatera att 2023 års ”ledord” för mig varit Glädje och Acceptans. Visst är det underbart! – att under ett år av kris och invänjning av cancerbehandling så har glädjen varit påtaglig.

Alldeles i början av året fick jag ju en rejäl dos av ”glädjens olja” (läs gärna inlägg nr. 85). En dikt som följt mig genom året är Margareta Melins dikt ”Denna glädje som du föder i mitt hjärta, den är annorlunda, oförklarlig, underbar. Mitt i det svåra finns den där, bubblar under allt besvär, en källa som ger hela kroppen liv”. En annan stor anledning till glädje har förstås också varit att få följa mitt älskade barnbarns utveckling på nära håll under hans första år. Hans namn Ishaq betyder ”Han som skrattar/Kommer med glädje” ❤

Under året nådde jag också en acceptans och förstod att jag behöver leva med, inte emot min sjukdom och då upplevde jag också en större sinnesro. Jag kunde också börja jobba, först en period på 25% och sedan på 50% vilket ger mig en känsla av sammanhang och vanlighet.

I min samtalsgrupp som heter LEVA på bröstcancerföreningen Amazona, brukar vi prata om att leva med denna sjukdom är som att vara på ”a bumpy road” (en ojämn, guppig väg) och det är det vi har att förhålla oss till, att det går upp och ner. Strax före Jul hade jag ett samtal med min läkare som berättade (efter senaste röntgen) att tumören på äggstocken har börjat växa lite igen och jag ska därför prova med en ny medicin. Min läkare var inne redan i höstas på att byta eftersom jag har besvär med hudreaktion och klåda, men då sänkte vi dosen istället. Det kan vara en anledning till att tumören började växa. Men läkaren sa ”Jag är inte orolig och det tycker jag inte att ni ska vara heller”. Det är så här det är, det går lite upp och lite ner, lite fram och lite tillbaka. Den nya medicinen heter Verzenios och ska tas 1 tablett på morgonen och 1 på kvällen utan uppehåll. Jag hoppas nu slippa klåda och andra jobbiga biverkningar. Men , det säger ju sig självt att en sådan stark medicin som ska bromsa tillväxt av nya cancerceller påverkar kroppen. Den andra behandlingen som jag har i kombination med medicinen är injektioner var 4:e vecka som också påverkar och framförallt ger trötthet/orkeslöshet.

På en av årets allra första dagar, den 2/1 läste jag följande uppmuntrande ord från min andaktsbok; ”När din värld känns mörk kan du få ett ljusare perspektiv genom att fokusera på mig. Vila i min närvaro och hör mig säga ”min älskade, jag är din glädje”.

Det tar jag med mig in i detta nya år. Jag gläds över det vanliga och framförallt över att jag får vila i Guds närvaro -Han som gör det möjligt för mig att mitt i det svåra och mörka kunna känna glädje och hopp.

109 It´s beginning to look a lot like Christmas…

…ute snöar det och inne sprakar brasan och det doftar gran, hyacint och julkakor. Jag älskar julen och allt som hör till och det finns alltid en risk att dras med i alla ”måsten” så att det känns stressigt istället för roligt. Jag behöver ibland påminna mig själv om varför vi firar Jul och fokusera på CHRIST i Christmas.

Gud som blev människa i form av ett litet barn som föddes i all enkelhet, i ett stall av alla ställen! och blev omhändertagen av två unga och oerfarna föräldrar. Kanske var det just för att vi skulle ha lättare att ta till oss Gud på det sättet, istället för en ståtlig kung med prakt och makt.

Christ our savior is born. Oss är en frälsare född. Han kom för att vara nära, mitt ibland oss. Tillgänglig. Det är stort! När vi tar till oss det – då kan vi känna Julfriden på riktigt. Då spelar det inte så stor roll om knäcken blev lite bränd eller om allt inte är skinande blankt. Julen är så mycket mer än så!

Jag vill önska dig en riktigt GOD JUL och det jag framförallt vill önska dig är en stilla natt/stund, där du får stanna upp och bara vara, omsluten i Guds kärleksfulla närhet. Låt den heliga natten få beröra dig och uppfylla dig med frid och hopp.

108 Liv, ljus & läkedom

I söndags, den 2:a Advent, hade jag förmånen att få predika i vår kyrka. Mitt tema var ”Jesus kom för att ge liv, ljus och läkedom”. Låt mig här få återge några valda delar.

I Joh. 1:1 står det ”I begynnelsen var ordet (Jesus) och ordet var hos Gud och ordet var Gud…” I Kol. 1:17 står det om Jesus ”Han är till före allt och allt hålls samman genom honom” Och i Mika 5:2 i gamla testamentet finns en profetia (förutsägelse) om Messias ankomst där det beskrivs att ”Hans ursprung är före tiden…”

Vi ser alltså att Jesus inte blev till i samband med sin jordiska födelse, vilket kan vara lätt att tro så här i jultid. Men det var då han blev människa.

Joh. 1:14 ”Ordet blev kött och bodde bland oss”. Dvs Jesus blev människa, samtidigt som han var Gud. Det var så Gud visade sin kärlek till världen, genom att bli människa. Jesus är det största kärleksbeviset och den största gåva till oss. Han är anledningen till att vi firar Jul. Jesus föddes till jorden för att dö -för att rädda världen, dig och mig, från mörker och ondska till ett evigt liv i gemenskap med Gud. Jesus är vägen till Gud, han är sanningen om Gud och han är livet med Gud.

Jesus kom för att ge oss LIV.
I Joh. 10:10 säger Jesus att ”Jag har kommit för att ge liv och liv i överflöd”. Här handlar det inte om ett överflöd av materiella saker, utan om livet i dess överflödande fullhet av glädje och styrka för ande, själ och kropp. Ett genuint överflöd kommer från glädje och tacksamhet över det vi har. Att inte önska eller sträva efter det som världen påstår att vi behöver. Joh. 1:4 ”I honom var liv”. Här är ordet liv i betydelsen ”Guds överflödande och äkta liv, dvs själva kärnan och meningen med livet”. -Detta kom Jesus för att ge oss! Jesus säger i Joh. 6:35 ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig hungra och den som tror på mig ska aldrig någonsin törsta”. Jesus är källan med friskt vatten som ger vår ande och själ liv och vitalitet, som ger sann och äkta glädje och tillfredsställelse och en känsla av mening med livet. Och för den som tror slutar inte det jordiska livet i tomhet utan fortsätter i evighet på en plats där det inte finns mörker, lidande och bekymmer. Gud erbjuder oss ett framtidshopp.

Jesus kom för att ge LJUS.
I Joh. 1:9 läser vi ”Det sanna ljuset som ger ljus åt alla människor skulle nu komma in i världen” och vidare i Joh. 8:12 säger Jesus ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”. Och så, den välkända versen från Ps. 119:105 ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig”. Genom att hålla oss nära Jesus/ordet får vi ljus och vägledning på vår vandring genom livet. Ordet ger ljus.

Ordet ger också LÄKEDOM.
Ords. 4:20-22 ”Vänd ditt öra till mina ord, låt dem inte vika från din blick, bevara dem i ditt hjärtas djup för de är liv för den som finner dem och läkedom för hela hans kropp” I gamla testamentet finns många beskrivningar och profetior om Messias och några av de tecken som skulle följa/visa på att detta är Messias var ”Blinda ser, döva hör, lama går… fattiga får höra glädjens budskap” (Matt.11:5). Jesus helade sjuka och botade alla slags krämpor, men han visade också och kanske framförallt medlidande, förbarmande och tröst.

Ett av Jesu namn är ”Fridsfursten”. Han är kungen av frid! I Joh. 14:27 läser vi Jesu egna ord till oss ”Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet”. Det världen ger är oro och modlöshet och ett ständigt jagande efter tillfälliga kickar av lycka och frid. Den frid som Jesus ger däremot är en varaktig, djupgående och läkande frid som ger lugn och ro i både sinne och själ oavsett våra omständigheter. Jag har varit inne på detta i tidigare blogginlägg (nr. 73) och beskrivit den frid som jag påtagligt upplever ”mitt i stormen”. Jag har valt att ta Jesus på orden när han säger ”Känn ingen oro! Min frid ger jag dig”

Den här Advents- och Jultiden vill jag verkligen önska dig den FRID som Jesus ger. Han vill läka ditt inre, vara ditt ljus i mörkret och ge dig av sitt överflödande liv.

107 Tack! -för både rosor och törnen

Jag har mycket i mitt liv som jag är tacksam för, bland annat för vårt fina hus som blev så bra och som vi har bott i i precis 1 år nu. Jag är också så tacksam att jag klarar av att jobba 50 %. Det var ett mål som jag hade för 1 år sen, då jag inte visste om jag någonsin skulle kunna jobba alls igen.

Det finns studier gjorda bland annat vid Harvard Medical School i USA som visar att tacksamhet är ett bra botemedel mot känslor som avund och besvikelse. Att uttrycka sin tacksamhet över det man har, skapar glädje och en känsla av välbefinnande. Enligt forskningen så leder tacksamhet till bättre relationer, bättre psykisk hälsa och minskad stress. Du blir mindre aggressiv, sover bättre och får en bättre självkänsla. (Pernilla Eklund, Soultools /ByEmmaLena) Att skifta fokus från det vi inte har, det som skapar frustration och besvikelse till det vi faktiskt har och kunna uppskatta det, leder till ett bättre mående.

Alla har vi sämre dagar då vi känner av det som inte är så bra eller lätt och det är okej! Det handlar inte om att bortse från eller förminska de jobbiga känslorna som vi kämpar med och sätta på sig en glättig fasad av att vara tacksam. Tacksamhet är ett val och inte en känsla. Det räcker med att du vet att du uppskattar vissa saker i ditt liv. Det kommer att göra skillnad om du tänker på vad du har runt omkring dig som du uppskattar. Men det är också bra att i ord uttrycka vår tacksamhet och vad vi uppskattar, till Gud, till familj, vänner och kollegor. Det skapar ”ringar på vattnet” -det blir en positiv effekt som sprider sig.

Bibeln är full av uppmaningar att vara tacksam, att uttrycka sitt tack. Så bibliska principer och nycklar för ett ökat välmående fanns långt före dagens forskningsresultat! Men, det här med att vi ska tacka för våra svagheter (som jag avslutade det senaste inlägget med) där går väl ändå gränsen…?! Det kan väl inte vara meningen, eller… ?

I 2 Kor. 12:7-10 kan vi läsa om hur Paulus (brevets författare) berättar om en tagg som ständigt sticker honom och att han har bett Gud ta bort den. Då har han fått till svar ”Min nåd är allt du behöver. Ju svagare du är, desto mer kan min kraft verka”. Paulus säger ”Därför vill jag skryta över min svaghet för på grund av den kan kraften från Kristus verka i mig… När jag är svag då är jag stark”.

Därför är det faktiskt både möjligt och rimligt att tacka för svaghet -för i min svaghet blir Guds kraft i mig större och mer påtaglig. Eftersom jag vet att Guds kraft är så mycket bättre än min egen så vill jag ju ha mer av Guds kraft i mitt liv.

Det finns en gammal psalmsång som heter ”Tack min Gud…” och en av verserna börjar så här ”Tack för rosorna vid vägen, tack för törnen ibland dem…” Kanske är det så att vi behöver lite törnen och taggar ibland för att verkligen se och uppskatta de vackra rosorna som livet ger? Att rosor har taggar är ett skydd mot exempelvis växtätande djur. Tänk om det är så att ”våra taggar” som vi tycker stör och sticker oss faktiskt är ett skydd mot att inte hamna i sådant som är värre för oss? och som liksom håller oss ödmjuka och beroende av Gud? -Han som vet vad som bäst för oss och som vill att vi ska lita på honom. Han som håller ett stadigt grepp om oss -om vi tillåter att han är vårt skydd och vår styrka.

Jag tackar inte Gud för att jag har cancer, men för möjligheten att se och njuta av ”livets rosor” som jag uppskattar så mycket mer nu än innan jag blev sjuk. Jag väljer att tacka Gud under livets alla omständigheter, för när jag är svag då är jag stark -på grund av att Guds kraft är i mig, bär och håller mig uppe.