Författare: finda72

Kul att du har hittat hit! Här vill jag dela med mig av livet -i både dess med-och motgång. Jag kallar bloggen Finda72 av den enkla anledningen att jag heter Finda i mellannamn och är född 1972. Finda är ett afrikanskt namn som betyder ”tredje flickan” på det stamspråk i den lilla byn i Liberia där jag föddes. Den här bloggen handlar om att få besked om bröstcancer två gånger på fyra år, om att genomgå tuffa behandlingar och om att bli frisk men ändå vara patient… Och så, 5 år efter andra omgången bröstcancer få diagnosen MBC metastaserad (spridd) bröstcancer, vilket innebär kronisk cancer med behov av behandling resten av livet. Men att trots det känna hopp och glädjas över det goda som livet ger. Den handlar om min Gudstro och vad den betyder för mig, hur den har varit och är mitt säkra fäste, mitt ankare när livet har stormat som mest. Hoppas du vill följa med!

130 Under den högstes beskydd, del 1

Så mycket som händer nu i vårt land och vår omvärld. Saker som verkligen skakar om, är djupt oroande och sorgligt. Detta år har börjat på ett mörkt och dystert sätt i Sverige med 30 explosioner mitt i bostadsområden i Stockholm bara under Januari månad. Och sen den fruktansvärda skolskjutningen i Örebro som kostade flera människor livet och flera blev allvarligt skadade och många är drabbade av chock och sorg. Det är svårt och jobbigt att ta in. Betyder detta att vi alla behöver leva i rädsla nu för att ”vad som helst kan hända var och när som helst”…? Krig, konflikter och våld har förekommit i alla tider, det är inget nytt, men i vårt lilla trygga land tycks våldet ha eskalerat och kommit närmare inpå oss.

Även i ”min egna lilla värld” har sorg och jobbiga tankar kommit nära inpå. En av mina fina medsystrar i Bröstcancerföreningens samtalsgrupp har fått lämna detta jordeliv (för mig den tredje medsystern i gruppen på 2 år). Hon hade det kämpigt med mycket smärta och motgångar i sin behandling men bidrog ändå till gruppen med sin värme, livslust och omtanke om oss andra. Hon kommer att vara saknad. Nu i veckan träffades vi i gruppen för att hedra hennes minne. Det var fint att få ses och prata om vad som händer med oss när vi igen möts av ett så tungt och tråkigt besked att en av oss inte längre finns kvar. Vi är alla överens om att fortsätta fokusera på att leva ett så bra liv som möjligt.

I bibeln finns en välkänd psalm, 91, med följande versar; ”Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger… Min tillflykt och min borg, min Gud som jag litar på… Med sin fjädrar täcker han dig, under hans vingar finner du tillflykt. Hans trofasthet är sköld och skärm. Du ska inte frukta nattens fasor eller pilen som flyger om dagen… Du har sagt att Herren är ditt skydd, du har gjort den Högste till din tillflykt”. (v.1-9)

Under den Högstes beskydd – visst låter det som en fantastisk plats att få vara på?! Det finns inget högre, större eller säkrare skydd än Guds beskydd. Under hans vingar finner vi tillflykt och trygghet. Han är den sköld som skyddar både vår kropp och våra tankar. Psalmen fortsätter sen med vers 10 ”Inget ont ska drabba dig, ingen plåga närma sig din hydda, för han ska befalla sina änglar att bevara dig på alla dina vägar”.

Nyligen blev jag påmind om en händelse som vi var med om i Liberia där jag bodde som barn. Det hade blivit statskupp och mycket oroligt. Presidenten och flera ministrar hade mördats och rebelliska och opålitliga soldater hade övertagit makten och införde utegångsförbud. En eftermiddag bestämde vi att åtminstone gå ut i vår lummiga trädgård och sätta oss och fika i ”palaverhyddan”, som var som vårt uterum, en typisk afrikansk öppen hydda. Plötsligt kom en jeep med soldater ute på gatan som saktade ner då de såg oss sitta ute. En av dem riktade sitt gevär mot oss. Min pappa, alltid lika lugn och trygg i svåra och stressade situationer sa till oss att resa oss och gå lugnt in i huset. Väl inne satte vi oss, omtumlade av den hotfulla situationen, och pappa tog fram bibeln och läste Ps. 91. Vi kände verkligen konkret Guds beskydd där i vår hydda! som så många gånger förut. Läs gärna om änglabesök (inlägg nr. 57).

Min önskan och bön för dig är att du också i tider av oro och svårigheter ska göra den Högste till din tillflykt, ditt beskydd, och få uppleva att under hans vingar är du trygg.

129 Det är spännande att leva!

Efter en tid i min ”bubbla” av välmående och Julmys, kastades jag snabbt in i verkligheten igen. Jag var kallad till KS´s dagkirurgi för att göra en venportsoperation (en liten dosa som läggs under huden med en slang som går in i en blodven. Från den kan cytostatika/cellgift, zoledronsyra (en skelettstärkande behandling som jag nu ska börja med), blodtransfusion och annan intravenös medicin ges och blodprover tas ifrån). Dagen efter var det dags för cellgiftsbehandling. Vi bokade in oss på Hotell Carolina Tower mittemot KS två nätter. Första natten jag med min man och min syster med hennes man och sen jag och min syster i ett rum en natt till. På så vis fick vi gott om tid att umgås, äta gott, vila och till och med lite shopping på Mall of Scandinavia i Solna. Det var väldigt trevligt och mysigt och gjorde det tråkiga lite mindre tråkigt.

Både operation och behandling gick bra men, som vanligt, slog effekten till tre dagar senare med orkeslöshet, ”hjärndimma” och illamående. Till det är det nu återigen ”grå vardag” när syrran med familj har åkt hem och Julen har plockats bort. Det som känns jobbigt just nu är att inte kunna planera in något för jag vet inte hur jag kommer att må eller vilken typ av behandling jag kommer att ha framöver. Jag har fått en tid för DT-röntgen den 7 februari. Beroende på röntgensvaret får jag veta om jag kommer att fortsätta ha samma behandling som nu (där jag 2 av 3 helger och en bra bit in i veckan är helt orkeslös, febrig, förstoppad, kräks och har svampbeläggning i munnen… till det en blytung känsla i hela kroppen) eller om jag får en annan behandling med diverse andra eller liknande biverkningar… Det ska sägas att flera av ovanstående biverkningar får jag hjälp med så att det blir hanterbart -tack vare ASIH som kommer så fort jag ber om hjälp.

Många gråa och diffusa pusselbitar… Ni som följer mig vet att jag gärna vill ha något att se fram emot, men just nu är det svårt, som sagt, att planera in det vilket känns trist. Denna vecka har jag i alla fall uppehållsvecka och jag har träffat en god vän och åkt in till Stockholm på samtalsträff med mina medsystrar och till helgen blir det familjemiddag och det räcker gott för en vecka känner jag. En stund, en dag, en vecka i taget, så ser mitt liv ut just nu.

Precis när mina tankar var lite dystra över min situation fick jag en stor uppmuntran, en riktig höjdpunkt denna vecka. Vi fick besök av den liberianska mannen som vi träffade för 2 år sen och som jag skrev om i inlägg nr. 84. Han var tillbaka på visit i Sverige och kom till oss en kväll och bad för mig/oss och uppmuntrade oss med ord från Gud/bibeln, bl a från Ps. 118:17 som han ville att jag skulle säga ut högt ”I will not die but live and declare the works of the Lord” Amen!

Uppmuntrade ord kom också från en av veckans texter i min andaktsbok ”Jesus varje dag”;
Du får inte låta omständigheterna avgöra om du känner dig trygg eller inte. Även om det är naturligt att du vill ha kontroll över ditt liv, så kan jag ge dig kraft att leva övernaturligt och vila i vissheten att jag råder suveränt över din värld… Jag hjälper dig att möta ovälkomna förändringar utan fruktan…

Med Jesus varje dag blandas de gråa och dystra pusselbitarna ihop med färgglada bitar av tro, hopp, mod, livslust… Återigen påminns jag om att mitt perspektiv må vara en vecka i taget, men Guds perspektiv över min värld/mitt liv är så mycket större, vilket gör det så spännande att leva!

128 Ett härligt kaos!

Så har det blivit ett nytt år -2025, som jag har firat in på bästa tänkbara sätt med familjen i 4 generationer, sammanlagt 28 personer, den yngsta 3 månader och den äldsta 90 år. Min syster med familj har varit här från USA och vi har de senaste veckorna levt ”lägerliv” med många runt matbordet och med olika aktiviteter och ett härligt kaos! Vårt gästhus stod klart före Jul så det har funnits gott om utrymme för alla.

Jag har under den här tiden (nästan 3 veckor) mått riktigt bra och varit relativt pigg. Jag har haft ett längre uppehåll på en månad med cellgiftsbehandlingen som kroppen har mått gott av. Jag vet att många i min situation isolerar sig och lever på så vis ett väldigt begränsat liv (pga infektionsrisk) och visst kan det vara klokt att vara extra försiktig, men jag har valt att ”leva fullt ut” tillsammans med familjen och njuta av det. Faktum är att det är flera i min omgivning som har varit förkylda men jag har klarat mig! Jag tror att jag tack vare all förbön jag får har ett särskilt skydd. Jag har snudd på glömt bort att jag är sjuk vilket har varit en underbar känsla. Jag tror ju på att göra mer av sådant som berikar livet, som ger glädje och ökar välbefinnandet.

Några dagar efter Nyår var det dags för nästa stora fest då vår pappa/morfar/gammelmorfar fyllde 90 år. Vi gjorde smörgåstårta och chokladtårta och firade med hela familjen med tillbakablickar på hans liv och med många fina hälsningar som kom via videolänk och på Facebook. Dagen efter bjöd vi också församlingen på tårta vid fikat efter Gudstjänsten vilket blev en fin stund då pappa hyllades för sina 90 år och för den förebild han varit och är för så många. Naturligtvis har det under denna tid vi varit samlade funnits ett stråk av sorg och saknad efter vår fina Caroline (som denna månad skulle ha fyllt 60 år). Men hon finns ändå med oss i tanke och hjärta. Självklart är också hennes 3 barn en del av vår familj men de hade inte möjlighet att vara med oss nu (de bor också i USA).

För ett tag sen hade jag ett så fint litet samtal med mitt 2-åriga barnbarn. Vi tittade på det foto som jag har av Caroline i bokhyllan i köket och berättade för honom att det är mormors syster och att hon inte finns här längre och att mormor är ledsen för det. Vi pratade om att hon finns i himlen och har det bra hos Jesus. Han sa då med sådant allvar ”mommo lessen, kan inte nå Caline” ❤ Precis så är det ju, himlen är högt upp och vi kan inte nå dit. Vi får vara ledsna och samtidigt glädjas åt hoppet att en dag få ses igen.

Vår amerikanska familj har nu åkt och här sänker sig ett lugn och en tystnad vi inte haft på några veckor! och visst är det också skönt -allt har sin tid- men jag har verkligen njutit av och glatt mig åt tiden med det ”härliga kaos” som vi haft. Är så tacksam för möjligheten vi har att kunna ta emot vår stora familj, så tacksam för att jag har mått så bra som jag har gjort, så tacksam för LIVET som pulserar med stunder av både kaos och stillhet och så förväntansfull över vad detta nya år ska innebära!

Så vill jag önska er alla ett riktigt gott och välsignat nytt år, fyllt av glädje, förnöjsamhet, utmaningar, drömmar och hopp!

127 Livets pusselbitar

Jag har mer och mer börjat tänka på livet som ett pussel. Det talas ju ofta om hur man ska få ihop ”livspusslet” i en stressad tillvaro, men jag tänker mer på pusselbitar som passar ihop i ett större perspektiv, som tillslut passar ihop även fast vi just nu inte kan se eller förstå hur. Jag har några sådana bitar nu, mörka är de också, men de får ligga där och jag tänker att de tillslut kommer falla på plats och då bidra till hela bilden. Visst kan det vara så att även mörka bitar kan få ett helt pussel att framstå som vackert?

En trevlig pusselbit i mitt livspussel var att få en personlig inbjudan av självaste kommunfullmäktiges ordförande då jag i år har varit anställd i kommunen i 25 år! Jag blev inbjuden till fest och middag på en av våra fina skärgårdsrestauranger och fick välja en present. Dessvärre inträffade detta då mina blodvärden var som lägst och jag inte alls mådde bra, så jag fick tacka nej. Men ändå, 25 år! det får mig att tänka tillbaka på alla år och olika uppdrag jag haft som socionom i kommunens tjänst. Känner mig stolt och nöjd över min insats. Nu är jag ju återigen sjukskriven på heltid och hur fortsättningen av min tjänst kommer att se ut framöver är än så länge en dold pusselbit. Min present, ett vacker guldarmband som heter ”Roslagslänken” fick jag nu i veckan då jag besökte min arbetsplats och åt jullunch med mina kollegor. I samband med att presenten överlämnades, av kommunens HR/personalansvariga, tackades jag för min lojalitet, mitt engagemang och hårda arbete. Det kändes fint.

3 veckor efter min första dos av cellgifter och då jag ännu inte fått dos 2, tappade jag allt hår. Jag hade hört att ungefär hälften av alla som får denna typ av cellgifter tappar håret medan hälften får behålla det. Så det är klart att jag hade hoppats på att få behålla håret. Detta är tredje gången som jag tappar håret och det kändes jobbigt, mest för att det blir så påtagligt att jag är sjuk.

En mörk och jobbig pusselbit är att jag fick svar av min läkare angående leverbiopsin. Det visade att det är cancer i levern. Men det positiva, enligt läkaren, är att den är en sort som innebär att det finns fler behandlingsalternativ. Just nu pågår den planerade behandlingen med cellgifter/cytostatika Eribulin och jag fick dos 2 förra veckan och dos 3 nu i veckan. Det har gått bra och jag mår skapligt. Nu får jag ett lite längre uppehåll och tid för återhämtning till efter nyår.

Jag har många fina och ljusa pusselbitar i form av fantastiska vänner och familj som ger så mycket stöd och uppmuntran. Det är verkligen en stor gåva i livet att få känna sig omgiven av människor som bryr sig och få fina meddelanden, uppmuntrande ord och pepp, sånger, bibelord och skrivna böner. Få besök, blommor och telefonsamtal mm. Det är ovärderligt!

Jag måste också få passa på att ge en hyllning till en för mig helt ny bekantskap, som jag först var lite skeptisk till… ASIH (avancerad sjukvård i hemmet). Jag var skeptisk för att jag helt enkelt inte hade tillräcklig och rätt kunskap om vad de gör. Jag trodde att de får man vid livets slutskede, när man själv inte orkar/kan ta sig någonstans. Och så är det, men inte bara! Man kan bli inskriven en period för att sedan bli utskriven när/om de inte längre behövs. Jag är så imponerad av denna fantastiska verksamhet. De är inte bara trevliga och vänliga utan också hjälpsamma och villiga att ordna allt så bra som möjligt. Här finns, förutom läkare och sjuksköterska (som jag kan nå närsomhelst under dygnets timmar, vardag som helg, och som har kontakt med min onkolog på KS), dietist, fysio- och arbetsterapeut och kurator, som också ger stöd till närstående. Sjuksköterskan kommer hem hit ca en gång i veckan och tar blodprover, utöver det ringer de bara för att höra hur jag mår och om det är något jag behöver (de kan ge mig de läkemedel jag behöver, förutom cytostatika som endast ges på KS). Jag har träffat kuratorn vid ett par tillfällen för samtal och det känns jättebra.

Josefina Gniste är en kristen sångerska och låtskrivare som jag gärna lyssnar på. En av hennes sånger heter ”I din närvaro” som har en vers som går så här ”Min framtid den finns dold i dina händer, så jag får vila tryggt här nära dig. För i ditt pussel passar alla bitar, det kan jag inte se när jag går själv…”

Den Gud som jag tror på, har hela mitt livspussel i sin hand. Jag känner mig förvissad om att det är så, att även fast jag inte ser och förstår, så faller alla bitar på plats och passar ihop i Guds närvaro, där jag får vila tryggt.

126 Tacksam, trots allt

Dagen innan min första dos med cellgifter var det dags för en leverbiopsi. Jag skrevs in på en dagvårdsavdelning på KS på morgonen där olika undersökningar gjordes innan jag blev transporterad till avdelningen för ultraljud och biopsi. När jag undersöktes där såg läkaren att det fanns en betydande mängd bukvätska och vi kom överens om att det samtidigt skulle göras en tappning av vätska. Jag var ju inne för inte så länge sen för att göra ett försök till tappning men då bedömdes det att det inte fanns tillräckligt mycket. Jag har känt av det och att det hade ökat den senaste tiden. Leverbiopsin gick snabbt och smidigt med ett stick togs vävnadsprov för analys. Jag skulle därefter ligga helt stilla på samma sida i 2 timmar utan att röra på mig. På andra sidan sattes det in ett dränage i buken för att tömma ut vätska. Detta blev en obehaglig procedur då jag hade väldigt svårt att ligga på sidan på grund av bukvätskan som tryckte på och även gjorde att jag hade svårt att andas ordentligt. Väl tillbaka på dagvårdsavdelningen fick jag intravenöst och snabbverkande morfin som gjorde att jag kunde slappna av och i takt med att vätskan tömdes ut lättade det på trycket. Sammanlagt kom det ut 4,5 liter vätska!! – inte undra på att jag hade känt mig som höggravid! Efter 5 timmar fick jag åka hem, öm och mörbultad men med en stor lättnad av att ha blivit av med all den vätskan.

Dagen efter det var det så dags att åka in till KS igen för dos 1 av cellgiftsbehandling. Det kändes helt okej men efter ett par dagar dippade jag helt och blev otroligt matt och svag i hela kroppen. Mina blodvärden sjönk lågt (framförallt de vita blodkropparna) och jag fick en besvärlig hosta och andfåddhet. Så fort jag bara var uppe och tog några steg blev jag andfådd. Det resulterade i att jag inte kunde få dos 2 av behandlingen som planerat utan istället beordrades jag in till KS och den akuta bedömningsenheten och det gjordes en lungröntgen. Jag fick vara kvar under dagen för att få svar. Man ville se om det var lunginflammation eller blodproppar i lungorna. Tack och lov var det inget av det och jag fick åka hem med stark hostmedicin och några andra piller. Nu var det VILA som gällde. Det blev ganska snabbt bättre, hostan försvann och jag kände mig piggare och mina blodvärden steg. Nu har det blivit två veckors uppehåll istället för en vilket jag tror har varit bra för min kropp att få vänja sig vid ny behandling och få vila då kroppen har känts stressad över allt som hänt på kort tid.

Förra helgen firade vår familj traditionsenligt Thanksgiving och jag njöt av att ha min stora fina familj samlad och av den närhet och kärlek vi känner till varandra och också den glädje och tacksamhet som vi delar mitt i det svåra. Min pappa läste en bibelvers från 1 Thess. 5:18 ”Tacka Gud under alla livets förhållanden…” Det kan låta svårt, men det är inget krav, inget ”måste” utan en uppmuntran till oss att pröva och se vad som händer när vi väljer att vara tacksamma , trots allt och inte bara i november i samband med Thanksgiving utan under alla livets förhållanden.

Ni som följer mig vet att detta med tacksamhet är något som jag gärna återkommer till ( se t ex inlägg nr 107). Det är så befriande och läkande att ha en tacksam attityd, det är något som jag gång på gång får uppleva.

För ett tag sedan skickade min syster en sång till mig som jag ofta lyssnar på nu ”Worship through it” med Tasha Layton ”…I know my God can do it, so I´m gonna worship through it. Before I see my breakthrough I´m gonna choose to praise you. I will sing hallelujah to the one who can do what the world says can´t be done…”

Så mitt i allt det svåra, under alla livets förhållanden fortsätter jag att tillbe och tacka Gud, för att han är den som kan göra det omöjliga.

125 Hopeful & Fearless

Förra veckan träffade vi min läkare/onkolog och fick tyvärr lite dystra besked. Av den biopsi (vävnadsprov) på metastasen på bukhinnan som gjordes kunde man inte utläsa något/få något resultat men av röntgen såg man att den växer och man upptäckte även några ”förändringar”; några små misstänkta metastaser på levern och på kotpelaren. Så beskedet från läkaren var klart och tydligt; vi sätter igång nu med en cellgiftskur. Det ska även göras en leverbiopsi för att se ”vad det är för något”. Läkaren uttryckte ingen oro eller bekymmer utan förmedlade att hon hade stor tilltro till denna behandling som jag nu ska få (i syfte att bromsa, inte bota).

Både jag och min man är förvånansvärt lugna och tidigare erfarenheter, efter 11 år med cancer, vet vi att det bästa är att ta en dag, en stund i taget. Oro och rädsla dränerar och förlamar, har en tendens att förstora upp saker och gör att den glädje och tillförsikt som faktiskt finns i tillvaron blir skymd. Därför väljer vi att tro och följa Guds uppmaning när han säger ”Var inte rädd! Jag är med dig” (Jes. 41:10) och ”Min frid ger jag dig… känn ingen oro” (Joh. 14:27). Därför är det möjligt för oss att känna oss hoppfulla och orädda inför det vi nu ska möta.

Det har nyligen varit Alla helgons helg och mina tankar har gått mycket till min syster som inte längre finns med oss. Jag gick in på hennes Facebook-sida och såg /påmindes om att det sista inlägget hon gjorde var 2 dagar innan hon dog. Hon visste att hon var betydligt sämre. Inlägget visar en bild på henne då hon sitter och får behandling via dropp. Hon ville förmedla sin situation och avslutade med två ord som verkligen berörde mig nu och som jag tar till mig av och kommer att ha som mina ledord nu under min cellgiftsbehandling; Hopeful and Fearless.

124 Kasta din oro!

Det här med att ”inte ängslas” (se föregående inlägg) tror jag att vi alla håller med om är lättare sagt än gjort. Det är något jag återkommer till lite nu och då här i bloggen. Känslan av oro och ängslan är naturlig och ofrånkomlig, särskilt i tider av ovisshet och osäkerhet.

De senaste veckorna har varit, och är, mentalt jobbiga för mig med anledning av denna ”progress” i min sjukdom (som vården kallar den för). I vanliga fall betyder ju progress något positivt, såsom framsteg och framgång. Men i mitt fall blir det negativt när metastaser ”gör framsteg”. Här vill vi ju hellre se en ”regress” -en tillbakagång. Tankarna har malt kring hur det ska bli och även om jag försöker att tänka ”även om…” och inte ”tänk om…” (se inlägg 122) så är ju den här ovissheten så tärande. Denna vecka ska jag göra Dt-röntgen och sen dröjer det nog upp till 2 veckor innan jag träffar min läkare och får svar på både den och biopsin som jag gjorde för 2 veckor sen. Jag förstår att jag kommer att behöva byta behandling men till vad och vad är dess biverkningar…? Mina arbetsuppgifter har jag börjat att lämna ifrån mig. Jag inser att oavsett behandlingsform kommer jag att behöva vara heltidssjukskriven en tid och det känns okej. Trots att jag gillar att jobba, så behöver jag kliva av och fokusera på min hälsa.

Jag har tidigare skrivit om vikten av att nå en acceptans och hur det ger sinnesro (inlägg 88). Jag har kommit fram till en acceptans att jag har denna sjukdom men inser nu att jag också behöver komma till acceptans med att den är så föränderlig och ibland med både snabba och oväntade förändringar. Den är svår! och något jag håller på att processa nu.

Jag skrev här i början att det är naturligt att känna oro och ängslan. Frågan är bara vad vi gör med den. Låt mig här få belysa ett mycket konkret sätt att hantera sin oro och sina bekymmer, utifrån två bibelord;

Ps. 55:23 ”Kasta din börda på Herren, han ska ta hand om dig…”

1 Petr. 5:7 ”Kasta alla era bekymmer på honom (Jesus) för han har omsorg om er”

Enligt grundtexten (som här är grekiska) skulle det egentligen stå typ så här;
”Ta den tunga bördan (av oro, bekymmer, svårigheter och utmaningar) som du bär på och lyft den med all din kraft. Kasta/släng den på Herrens rygg. Låt honom bära den åt dig. Herren är extremt intresserad av alla aspekter av ditt liv och är genuint bekymrad över ditt välbefinnande”

När du ställs inför/känner av oro, ignorera den inte utan identifiera den; varifrån kommer den? Vad består den av? Möt din oro! Den är inte farlig, utan bara ett symtom på att något behöver göras. Anta den bibliska utmaningen att göra något aktivt och konkret med din oro/din börda. Kasta/släng den på Jesus!

Här ser jag bilden av en baseballplan framför mig. Hur jag som spelare tar bollen och kastar den med all kraft rakt ut på planen och den fångas upp av en annan spelare med en enorm handske. Min boll av oro och bekymmer hamnar inte bara någonstans ut i tomma intet utan den fångas upp av Jesus som tar hand om den, bryr sig och ger fullständig sinnesro.

123 Blott en dag, ett ögonblick i sänder…

… vilken tröst vad än som kommer på. Allt ju vilar i min faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då?…

Denna fina gamla sång (av Lina Sandell) som gång på gång talar så starkt och som ger sådan tröst. Jag älskar den! För ett litet tag sen fick jag ett handskrivet brev hem i brevlådan av en god vän. Så ovanligt att få ”nu för tiden” men så trevligt och uppskattat! Med i kuvertet låg också ett fint vykort med höstmotiv och med denna sångstrof. Kortet sitter nu på mitt kylskåp som en daglig påminnelse om att vad som än ”kommer på” så behöver jag inte ängslas.

Jag har fått en ny läkare igen, då den andra, som jag bara hann att träffa en gång, ska vara pappaledig. (Bra ändå att överläkare och docenter är föräldralediga!) Min läkare ringde mig enligt överenskommelse efter att hon pratat med röntgenläkaren om det var någon vits med att göra en tappning av bukvätska. Det fanns enligt röntgenbilden inte så mycket vätska att det krävde en tappning, men om jag kände av obehag kunde man göra ett försök. Vi beslöt att hon skulle skicka en remiss för detta. Läkaren berättade också vidare att de hade tittat närmare på senaste röntgenbilden och att det är tydligt att en av metastaserna på bukhinnan växer. Hon förberedde mig på ett byte av behandling och att det som hon då tänker är cytostatika/cellgifter. Jag svalde en gång och frågade om det är en sådan sort som man tappar håret av, och ”ja, det är det” svarade hon. Det känns tungt men samtidigt tänker jag att okej, om det är vad som krävs för att ”få bukt” på denna växande metastas så får det vara så. Det är bara det att det blir så extremt tydligt både för mig och andra att jag är sjuk. Jag inser att, ifall det blir så, så kommer jag att vara helt sjukskriven igen ett bra tag. Jag som gillar när så mycket som möjligt får kännas så normalt som möjligt… Läkaren sa att hon kommer att ta upp detta med sina kollegor på deras terapikonferens och återkomma till mig.

Strax därpå fick jag en tid för tappning av bukvätska på KS. Väl där konstaterade läkaren som skulle utföra tappningen, då hon tittade på buken via ultraljud, att det inte fanns så mycket att det var värt att tömma. Det skulle bara göra mer skada än nytta att gå in och rota. Så det blev inget av det. Det kändes ändå bra att vätskan inte fortsatt att öka. De symtom jag känner av kan mycket väl bero på metastasen på bukhinnan.

Min läkare ringde mig efter terapikonferensen och berättade att de kommit fram till att jag ska göra en biopsi på metastasen för att se om den möjligtvis har ”ändrat karaktär” vilket de kan göra ibland. Det jag behandlas för nu är utifrån ”hormonkänsliga” metastaser men om de har ändrat karaktär/typ så är pågående behandling verkningslös och man behöver sätta in annat som ”biter” mer.

För en tid sedan lyssnade jag på en föreläsning via zoom av en onkolog och forskare som beskrev just hur tumörer kan ändra karaktär och vad de olika typerna heter och vilka behandlingar som finns riktat till de olika typerna. Det beskrevs att det finns nya och effektiva behandlingar, så det känns hoppfullt.

Min läkare sa att utifrån resultatet av biopsin och nästa röntgen som jag snart ska göra, så kommer de att veta vilken sorts behandling jag ska få och under tiden fortsätta med pågående behandling (tabletter 2 g/d + injektioner var 4:e v.). Det känns bra med en plan och för mig gäller det nu att ta ”blott en dag, ett ögonblick i sänder”. Jag känner mig trygg med den vård jag får och med att få luta mig mot Gud. Det är en oslagbar kombo!

122 ”Tänk om… ” eller ”Även om…”?

Jag sitter och tittar ut över havet denna fantastiska höstdag med strålande sol och närmare 20 + grader. Jag njuter av att nu, när solens strålar inte är lika brännande, kunna känna solen i ansiktet och tanka på med lite d-vitamin inför höstmörkret. Jag njuter av de ljumma vindarna och att höra vattnets kluckande mot bryggan. Jag njuter av en god kopp te och ”vårt” bageris goda grillade lunchmacka. Ja, jag njuter av LIVET och tänker göra det så länge jag kan andas! Livet är en fantastisk gåva och värt att ta till vara på -”fånga dagen” är vad jag gör nu.

Min tillvaro annars består mycket av att ligga på soffan och vila, när jag inte umgås med min stora familj, med barnbarn och med föräldrar, eller jobbar 25%, är i kyrkan, eller i skogen, eller i Stockholm och träffar mina medsystrar med diagnosen MBC, eller simmar i badhuset, eller pysslar i min kreativa bibel eller skriver… Ja, jag har nog ändå ett ganska aktivt om än något begränsat liv (begränsad ork).

För 1 vecka sen var vi på KS och fick svar på senaste röntgen. Jag har låtit läkarens ord sjunka in. Jag har ökad bukvätska och ”ökad aktivitet” i bukhinnan, dvs det stråk av metastaser som jag hade från början men som genom effektiv behandling ”försvann” /gick tillbaka, är nu synliga igen. Jag var ganska förberedd på det då jag under sommaren har känt tecken på att det är något som inte stämmer i magen. Jag ska fortsätta med samma medicin men höja dosen från 100 mg till 150 mg (maxdos) och göra ny röntgen igen om 2 månader istället för 3. Så, det är ett litet bakslag men samtidigt vet jag att det är så här det ser ut – det går lite fram och lite tillbaka.

Idag är det exakt 2 år sen jag fick min diagnos MBC (metastaserad bröstcancer). Det har varit 2 speciella år av krisbearbetning och att nå en acceptans, att lära sig att leva med (inte emot) en kronisk sjukdom. Jag har lärt mig mycket om mig själv och min tro har utvecklats till att mer handla om att förtrösta på och vila i Gud. Det är klart att jag hade hoppats på att det skulle fortsätta ett tag till med att vara stabilt och ”knappt synbart” men det känns ändå okej. Jag får bästa tänkbara vård på ett av världens bästa sjukhus och forskningen går hela tiden framåt inom cancerbehandling. Och, framförallt har jag aktiverat mitt bönenätverk igen och vet att det är många som ber för mig vilket känns oerhört tryggt.

Jag blickar ut över havet och ser klippan mitt i vattnet. Klippan, så fast och stadig, trots stormar och olika årstiders påverkan, alltifrån sommarens hetta till vinterns iskalla köld. Så trygg och beständig. Jag tänker att det är så min tro på Jesus är. Den är trygg och beständig, trots stormar, ovisshet och oro. Jag vet att jag vet att jag vet att Jesus finns och alltid är nära mig med sin kärlek och frid. De senaste dagarna har han sagt till mig ”Du behöver inte förstå, fortsätt bara att lita på mig”.

I veckan träffades vi i vår ”hemgrupp” – min församling är indelad i olika mindre grupper som träffas regelbundet och delar livet, samtalar, fikar och ber tillsammans. I vår grupp läser vi ur boken ”Du är Petrus” av Roine Swensson och vi läste följande; ”Varje prövning kan bli en nyttig lärdom, där vi lär oss att ännu mera lita på Herren och se hur han kan gripa in i de mest omöjliga situationer. En sak är säker: Herren vill vara med oss genom allt och han kan vända allt som händer till det bästa.” En av kapitlets samtalsfrågor var ”Vad gör du när du möter livets stormar?” Det blev ett fint samtal och jag berättade om en text jag nyligen sett som sa ”Fear says what if… Faith says even if…” Alltså; rädsla säger ”tänk om… det blir så svårt att jag inte klarar det /hur ska det gå?” Medan tro säger ”även om… det stormar, blir svårt, jag inte förstår, så litar jag på att Gud vet och har kontroll”. Det är det som är så skönt med att ha en tro som bär och håller genom allt. Vi behöver inte förstå, vi får bara förtrösta och lita på Jesus -klippan, så fast och trygg och pålitlig genom livets stormar.

121 …ta fram ´David´ inom dig…

Nu börjar sommaren så sakteliga att gå mot sitt slut. För mig har det varit en sommar av blandade känslor och mående. Det började med en rejäl och utdragen förkylning som satt i i uppemot 5 veckor. Mitt immunförsvar är ju försvagat pga cancerbehandling och det var som att kroppen inte riktigt kunde återhämta sig och mitt blodvärde sjönk ytterligare vilket tillslut ledde till läkares beslut om blodtransfusion. Några dagar efter blodtransfusionen vände mitt mående och jag blev påtagligt piggare och har orkat umgås med familj och vänner och förstås mycket med mina goa små barnbarn, och med min syster som kom på besök från USA. Det är alltid en sådan glädje att träffas och vi hittade på allt ifrån svampplockning i skogen till shopping i Stockholm. Jag har fått många fina och roliga minnen från denna sommar som jag kommer att bära med mig.

Men, jag har också denna sommar nåtts av tre olika dödsbud. Det första var min kära faster, som jag skrev om i det tidigare inlägget. Det andra var min goda väns lilla ofödda barnbarn som plötsligt dog i magen i v. 32, en oerhört svår förlust och mitt hjärta brast för den drabbade familjen. Det kändes så orättvist då jag själv satt med mitt då 10 dagar gamla lilla barnbarn i famnen. Det tredje kom via meddelande på ”whatsapp” där vi i Amazona (bröstcancerföreningens) LEVA-grupp har en gruppchatt. Vi är 8 kvinnor som har träffats regelbundet i över 1 års tid, alla med diagnosen MBC. En av kvinnorna behövde under sommaren genomgå strålning av metastas i ryggraden. Det blev svåra biverkningar och ytterligare komplikationer som följd och efter en kort tid på sjukhus avled hon. Så plötsligt och oväntat och så svårt att ta in.

Dessutom är det nu i dagarna exakt 3 år sedan min älskade syster dog under pågående cancerbehandling, också det så plötsligt efter en kort tids försämring. Det känns tungt och saknaden efter henne är stor. I skrivande stund är jag också i den jobbiga tiden av väntan på röntgensvar (som sker var 3:e månad). En tid som ofrånkomligen ökar min oro för nya metastaser, särskilt som jag under sommaren har haft lite problem med krånglande mage med bl a plötsliga smärtor. Den här sommaren har också präglats av ett tungt besked för ett par i min närhet som har hamnat i en mycket svår situation.

Jag såg nyligen ett citat som sa ”Kanske ställs det en Goliat i din väg för att du ska ta fram David inom dig…?!” David, en ung och spenslig tonårskille (som senare blev Israels kung och författare till Psaltaren i bibeln) som med sin slunga och några småsten lyckades fälla den stora jätten Goliat i motståndarlaget som ingen annan av de erfarna och starka soldaterna vågade sig på. Men hemligheten låg inte i att David ”bröstade upp sig” och frammanade en egen styrka, utan i att han sa till Goliat ”Du kommer emot mig med svärd och spjut men jag kommer emot dig i Herren Sebaots namn…” (1 Sam. 17:45). Han förlitade sig helt och hållet på att Gud var med honom och gav honom den styrka och hjälp han behövde i rätt stund.

Ta fram ”David” inom dig… i betydelsen att inte bli rädd och ge upp för motstånd utan gå fram ”i Jesu namn”, i vissheten om att Gud, som är större och starkare än allt motstånd, bor i dig och strider för dig.

Jag vet inte hur det är med dig, men detta var i alla fall vad jag behövde påminnas om just nu.