Det här uttrycket att ”bygga mitt liv” har jag snott från en för mig okänd insändare jag läste om på Facebook. Jag kände igen så mycket av det som personen (som drabbats av utmattning) skrev. Nu när hon mådde bättre hade hon bestämt sig för att ”bygga ett liv man inte behöver semester ifrån”.  Jag förstod precis vad hon menade; att livet (vardagen) mellan ledighet inte bara blir ”transportsträckor” som bara innehåller en massa måsten och som går i ett så högt tempo att när en ledighet är slut längtar man bara till nästa ledighet.

”Nu bygger jag ett liv där jag trivs med min vardag, ett liv som håller och har livskvalitet”.  Det är exakt så jag känner att jag gör just nu, och denna, för mig okända, person satte ord på det åt mig, och fick mig att tänka ytterligare ett steg;

Allt som byggs behöver en stadig grund för att hålla. Min grund är JESUS -det är han som ger mitt liv stabilitet, riktning, mål och mening. Mina ”byggstenar” kan vara allt ifrån att på jobbet sätta mig 20 min. i masssagefåtöljen, till att träna regelbundet. Att se till att få ordentligt med sömn och äta hälsosamt är också viktiga byggstenar, liksom att umgås med familj och vänner, och att ha drömmar och mål.

Jag har fått ett liv och det är upp till mig att planera in och se till att jag har det utrymme jag behöver för att må bra och få balans i tillvaron. För mig är min almanacka ett viktigt verktyg, att inför varje ny vecka planera in stunder av stillhet och sådant som ger energi. Detta betyder naturligtvis inte att jag inte behöver eller längtar efter ledighet, såklart att jag gör det! men det är inte bara det jag lever för, utan jag vill fylla vardagen med trivsel och livslust, som gör hela livet hållbart och meningsfullt.

Så här precis i slutet av ett år brukar jag vilja summera året som gått och reflektera över det.

Vi har kommit ett litet steg närmare vår nya husdröm genom att ha flyttat till vår lilla stuga, där vi trivs bra även fast det är ”compact living”. Husbygget har tyvärr inte kommit igång än, som vi först hade trott, bland annat för att vi ännu inte har fått el draget till tomten. Men då har maken istället haft tid att färdigställa runt vårt lilla hus och byggde en altan som vi kunde njuta av under sommaren. Nu är också alla ritningar och handlingar klara och godkända av kommunen så vi kan sätta igång till våren.

Några av dem som står mig närmast har haft ett väldigt tufft år med svåra motgångar. Ibland är det svårt att förstå meningen med det som sker, men jag som har varit i ”mörkrets dal” vet att där är Gud som närmast! Vi får släppa alla våra varför och lita på Honom som vet bäst och ser längre än vi.

För egen del har jag haft ett bra år då jag verkligen har känt att krafterna har återkommit. Jag har börjat jobba heltid vilket har gått bra! Mot slutet av året har jag även tagit tag i det som jag själv kan påverka när det gäller hälsa och välbefinnande. Jag började på ett Weight trainer program (som pågår tom februari) med kostomställning och träning och före Jul hade jag gått ner 8 kg! Nu över Julen har jag unnat mig att äta en hel del godsaker och njutit av det. Den 2 januari har jag bokat in ett träningspass och då är det ”åter på banan” som gäller!!

Nu sprakar brasan och makens fantastiskt goda risgrynsgröt är klar, en perfekt frukost en vintrig dag som denna.

Jag vill önska er alla ett gott slut på detta år -oavsett hur ditt år har sett ut så finns det hopp om något nytt och fräscht, om nåd, ljus, läkedom och glädje genom Jesus Kristus -han som föddes för dig, dog för dig för att ge dig LIV -ett liv i överflöd! (Joh. 10:10) Ta med dig det in i det nya året 2020 och förvänta dig allt gott!

November -typiskt grått, med mycket regn och rusk, halsont och förkylning, 3-  månaders sprutan Zoladex (som försätter äggstockarna i vila och stryper hormonproduktionen) och årlig undersökning med ultraljud (bröstkorg och armhålor) som påminner om att jag är patient och i behov av eftervård och kontroller… Ja, detta har varit en del av mitt november, men inte allt!

Som familj har vi firat traditionsenligt Thanksgiving med god kalkonmiddag med sötpotatis, och pumpapaj till efterrätt. Halloween skippar vi, men Thanksgiving har blivit en viktig och uppskattad tradition, då vi också delar med varandra vad vi är tacksamma över. Eftersom vi har nära släkt i USA känns det både naturligt och roligt att göra detta.

Och på tal om släkten i USA… så har min familjs första barnbarnsbarn kommit till världen och jag har blivit gammelmoster och inte nog med det – hon har fått samma tilltalsnamn som mig ❤ En söt liten tjej föddes för några dagar sedan -det är stort!!

Jag har haft förmånen att vara i Västergötland på en utbildningsvecka om förbönssamtal, genom Helhet genom Kristus, som är en ekumenisk organisation med stor kristen bredd. Den är Jesus- och bibelcentrerad och har en stor öppenhet för den Helige Andes närvaro, ledning och tilltal.  Undervisningen handlade bl a om Guds- och självbild, frigörelse från bindningar, helande av sår. Förbönssamtal är en form av själavård där syftet är att förmedla Guds förlåtelse, helande, befrielse och kraft, och som leder till en djupare överlåtelse till Jesus Kristus. Jag gick nu min första vecka av fyra, och jag ser redan fram emot nästa utbildningsvecka nästa år.

När själ och ande nu fick sitt (fast det behövs förstås daglig påfyllning för att må som bäst) så är det dags för kroppen… Jag har precis påbörjat ett livsstilsförändrings /weight trainer program på 12 veckor. Det känns både läskigt och spännande… med egen PT, coaching online och på gymmet, med fokus på att träna, äta rätt och faktiskt njuta av livet medan man gör det. Jag har satt upp ett kortsiktigt och ett långsiktigt mål, och jag kommer säkert att återkomma om det här.

Jag har överlevt cancer två gånger och nu tänker jag göra vad jag kan för att motverka att bli sjuk igen.

På ultraljudsundersökningen såg allt bra ut! Nu kan jag pusta ut och fokusera på mitt mål!

Något som också ger ljus och glädje så här i novembermörkret är ju vissheten om att det snart är Advent och Jul. Imorgon ska dottern och jag åka på årets första Julmarknad, och nu, nu är det faktiskt helt legitimt att lyssna på Julmusik!

Häromdagen köpte jag nya skor, ett par rejäla höstkängor. De var ”rosa-bandet” märkta, vilket jag inte la märke till först. Väl vid kassan förklarade kassörskan för mig att en viss procent av köpet skulle gå direkt till cancerfonden och jag fick med mig ett par rosa skosnören ifall jag vill byta. Kassörskan betonade också hur bra jag var som köpte just de här skorna, som bidrar till cancerforskningen. ”Det känns väl bra, att få göra något bra?!” Jag tänkte för mig själv Du skulle bara veta hur bra jag är som har genomlevt bröstcancer 2 gånger…! men det sa jag inte, utan log och sa ”Ja absolut!” För visst känns det bra att bidra till något så viktigt som cancerforskningen.

På tal om cancerforskning så ingår jag och min ursprungsfamilj (mina föräldrar och syskon) i en pågående forskningsstudie. Eftersom både min mamma och min ena syster också har haft bröstcancer, så ville min onkolog att jag skulle göra en ärftlighetsutredning för att se om vår cancer var genetisk. Jag gjorde en sådan utredning och det visade att det INTE var en genetisk ärftlighet, vilket förvånade den utredande läkaren. Man kallar det då för ”familjär ärftlighet” och det är just detta de forskar på -vad innebär familjär ärftlighet och hur kommer det sig att flera i samma familj får samma typ av cancer utan att det är genetiskt. Vi har alla fått lämna blodprov, vilket vi gjorde redan 2015, så vi väntar på svar/resultat när som helst nu. Det känns spännande, och som sagt, så viktigt att forskningen går framåt så att kunskap ökar och fler överlever.

Jag har överlevt cancer 2 gånger, mycket tack vare forskning som gör att nya behandlingsmetoder tas fram för bästa tänkbara resultat.

Var med och stöd forskningen. Ditt bidrag behövs!

Nu har sommaren övergått till höst. Det blir allt kyligare och löven på träden börjar skifta i olika vackra färger och inne kurar vi skymning med tända ljus och en kopp chai te. Jag gillar hösten, med dess något lugnare tempo. På en bricka på soffbordet där jag har färska snittblommor, ljus och stenar, har jag en lite större sten som det står ”Stanna upp en stund” på.  Så viktigt att påminnas om!

Just nu, när jag stannar upp en stund, känner jag en sån tacksamhet över att vilja och ork äntligen börjar att synka. För inte så länge sen ville jag mycket mer än jag orkade och det begränsade mig en hel del. Nu orkar jag mycket mer och det är en härlig känsla.

Som förra helgen då jag och min man ansvarade för vår församlings gemenskapshelg, vi hade förstås god hjälp av andra, men vi ansvarade för planering och innehåll och det praktiska runt omkring och på söndagen fick jag förmånen att predika. Det var så roligt och vi hade en underbar helg tillsammans. Visst var jag trött efteråt och behövde hitta stunder av återhämtning, men jag klarade av det och att dessutom jobba heltid både veckan före och veckan efter.

Rubriken för min predikan var ”Gå ut på djupet -det finns mer att få” och handlade bl a om att följa Jesus och lita på att han vet vad som är bäst för dig och när du är nära att ge upp, då finns det så mycket mer att få, om du går ut på djupet (Luk. 5:1-11). Det gäller att också gå ner på djupet i vårt inre, där källan med den Helige Andes livgivande dryck finns -för att motverka torka och tristess. Ett liv med den Helige Anden ger ett så mycket mer spännande och meningsfullt liv.

Jag talade också om tre goda andliga vanor (Matt.6)
BÖN; att umgås med Gud genom lovsång och tillbedjan
FASTA; att avstå från sådant som hindrar att vår Gudsrelation fördjupas och för att fokusera på det som är viktigt för oss
GIVANDE; att ge av vår tid, engagemang och resurser.
Dessa rörelser uppåt, inåt och utåt bildar helgelsens hjul som driver oss framåt, inte av plikt, utan av längtan att byggas upp, att få mer och att uppfyllas av Anden, som gör oss Kristuslika.

Stanna upp en stund, lev i Anden -som ger glädje, frid, styrka, ja allt du behöver för att orka med och klara av den här dagen!

Skolavslutningen det här året var extra speciellt. Efter 17 skolavslutningar på samma skola var detta den sista. Yngsta sonen gick ut 9:an och gjorde det som en mycket stilig och duktig konferencier på kvällens avslutning för elever, lärare och föräldrar. Nu har vi inte längre några barn kvar i grundskolan och ett kapitel i livet avslutas därmed. Det var blandade känslor av både vemod och glädje, men framförallt av tacksamhet över att våra barn har haft det så bra hela sin grundskoletid. Nu väntar nya äventyr och utmaningar för minstingen och han är väl rustad.

En av årets absoluta höjdpunkter för oss som familj är att under midsommarveckan vara på Pingst´s stora sommarkonferens i Nyhem/Mullsjö. Det är som ett stort familjeläger (med tusentals barn och ungdomar), med massor av aktiviteter och olika samlingar för alla åldrar. Vi bor då i vår husvagn bland blåbärsriset i tallskogen och stortrivs. Jag älskar att vara en del av denna hängivna och Jesusälskande rörelse, att vara i den underbara atmosfären av lovsång och tillbedjan där människor beslutar sig för att tro och följa Jesus, där människor blir helade och befriade.

Årets tema var Jesu ord ”KOM & FÖLJ MIG” (lär av mig, bli lik mig) Han betonar först KOM! kom, var med mig, umgås med mig. Släpp alla krav, all prestige, bara var. Känn att du är älskad och viktig. Sedan; FÖLJ MIG! Slå följe med mig. Jag lämnar dig aldrig ensam, jag går med och leder vägen, jag vet vad som är bäst för dig. Lita på mig.

Frälsningen (att bli räddad/säga sitt Ja till Jesu inbjudan att komma och följa) är startskottet, inte målet! Det är bara början på en mycket spännande vandring där det hela tiden finns så mycket mer att få och upptäcka, om vi bara vill.

Nu tänker jag göra ett litet uppehåll i bloggskrivandet, och jag vill önska er alla en fortsatt skön och glad sommar.
Kom ihåg att;

”Ta vara på de små stunderna, det är de som gör livet stort” och

”Fyll inte livet med dagar, utan fyll dagarna med LIV!”  ❤

Förra veckan träffade jag min samtalsterapeut för ett avslutande samtal. Emellanåt under dessa 6 år har denna kontakt varit som en ”livlina”, något att hålla fast vid, återkommande, lugnande och hoppfullt -att det kommer att bli bättre. Jag har fått sätta ord på mina känslor och farhågor hos någon som har lyssnat, sett, förklarat, bekräftat, som har känt igen symtom och reaktioner och som har fångat upp signaler. Hon har bromsat mig när det har behövts och puttat på mig när det har behövts. Det har varit ett viktigt stöd, men nu har vi avslutat och det känns bra. Jag klarar mig nu!

I samband med detta samtal på KS upptäckte jag ett fint ställe, vid huvudentrén på ”Nya Karolinska”, det med stora bokstäver på väggen Rum för stillhet och jag drogs dit. Det var som ett kyrkorum, med möjlighet att tända ljus och att be. En plats för eftertänksamhet, stillhet, sorg och förtvivlan, men också av frid och hopp. Jag satt där en stund tillsammans med den Gud som jag känner och som alltid omger mig med sin frid och som fyller på med styrka. Jag tackade för livet, för hälsa och för en hoppfull framtid. Det är stort!

Jag har under flera års tid haft en tjänst på 80% på jobbet, så när jag inte längre var sjukskriven har jag ändå varit ledig en dag i veckan, vilket har känts lagom. Nu har jag fått möjlighet att gå upp till 100% (för att vara med i ett projekt om 35 timmars arbetsvecka, som dras igång till hösten på min arbetsplats). Jag blir av med en hel ledig dag i veckan, men kommer bara att arbeta 3 timmar mer i veckan och få heltidslön, vilket ju inte är så dumt!

Det kommer att bli en omställning och det gäller att fortsätta vara lyhörd för kroppens signaler. Jag simmar 2 gånger i veckan och i den mån mina fötter tillåter går jag stavgångspromenader. Jag känner att detta hjälper mig både fysiskt och psykiskt och ger energi.

Jag har under våren också gått med i församlingsledningen igen efter ett uppehåll, och det är ju både tidskrävande och känslomässigt engagerande, men det känns så rätt! Också det är en balansgång och det gäller att inte ta på sig för mycket. Men jag tror att det är något som jag med tiden har blivit bra på. Jag är medveten om mina begränsningar men jag tänker inte låta de styra mitt liv. Jag vet var min kraftkälla är och jag är bra på att skapa rum för stillhet.

Allt förmår jag genom honom (Jesus) som ger mig kraft (Fil. 4:13)

Idag var jag tillbaka på Sophiahemmet i Stockholm för första gången sedan jag fick besked om cancer för ganska så precis 6 år sedan. Det var dags för min halvårsbehandling av zoledronsyra via intravenöst dropp (en förebyggande behandling som stärker skelettet och förhindrar att nya cancerceller bildas). Sophiahemmet avlastar just nu KS och därav fick jag åka dit.
Samma ställe och årstid som för 6 år sedan gjorde att minnena sköljde över mig.

När jag ser tillbaka på de senaste 6 åren i mitt liv känner jag en stor tacksamhet över svensk sjukvård (även fast jag stött på en och annan ”osmidig” läkare och haft många läkarbyten) så är jag överlag nöjd med den vård och behandling som jag har fått. Försäkringskassan har också varit bra att ha att göra med, jag har inte behövt känna mig pressad att gå upp i tid, och när de tyckte att det var dags, så var jag redo. Dock har min läkare fått överdriva i sina intyg för att få FK att godkänna fortsatt sjukskrivning, vilket inte känns riktigt rimligt!!

De senaste 6 åren har jag fått cancerbesked 2 gånger, genomgått 4 operationer (varav 2 omfattande), fått 3 omgångar med cellgifts/cytostatikabehandling (3 x 18 veckor) och 2 x 25 strålbehandlingar. Det går inte ens att räkna antal sprutor och olika mediciner jag fått under denna tid. Jag har tappat hår, ögonbryn och fransar 2 gånger, haft svåra infektioner, 2:a gradens brännskada, haft PTSD-liknande symptom/utmattningssyndrom. Har haft oräkneliga vårdkontakter med kirurger, onkologer, kontaktsköterskor, samtalsterapeut, fysioterapeut, dietist mm. Har uppsökt akuten flertalet gånger, haft led- och muskelbesvär, ”chemobrain”, yrsel, orkeslöshet, viktuppgång, ”kastats in i klimakteriet” och fått lymfödem. Nu målar jag upp en dyster (men sann) bild, och listan skulle kunna göras längre, men det finns också, som jag har försökt att lyfta fram här i bloggen, en annan sida.

Mitt i allt detta har det också funnits mycket glädje, kärlek, tacksamhet, familj, goda vänner, gott stöd, nya bekantskaper, nyttiga insikter, ljus, omsorg, fördjupad Gudsrelation, välsignelse, frid. Jag har fått åka på rehabvistelse 14 dagar vid 2 tillfällen, gjort fantastiska resor; till Kreta, 2 gånger till USA och 2 gånger till Afrika. Otroligt när man tänker efter -5 utlandsresor på 6 år! och däremellan tysta retreater och underbara vistelser både vid havet och i fjällen och dessutom har vi köpt tomt vid havet…!

Det har varit minst sagt händelserika år som jag har berättat om och det har varit otroligt värdefullt för mig i min bearbetning att skriva om. Nu har jag kommit fram till ”nutid” och jag kommer att fortsätta skriva. Hoppas du vill fortsätta följa!

Under mars månad blev jag erbjuden en intensivbehandling av mitt lymfödem i höger arm. 3 gånger i veckan under 2 veckors tid fick jag lymfmassage och blev bandagerad för att minska svullnaden vilket gav gott resultat. Är så tacksam för denna kontakt med ny lymfterapeut som gav mig så god behandling och goda råd. Behandlingen fortsätter med kompressionsstrumpa på armen och återbesök med jämna mellanrum.

Dessa veckor var intensiva på fler sätt, det var nämligen då vi också flyttade från vårt hus som vi sålde i höstas. Vi flyttade ca 50 meter bort -till vårt andra lilla hus (tidigare mina svärföräldrars sommarstuga) där vi bodde för exakt 20 år sen då vi byggde huset vi nu sålde. Här ska vi bo under tiden som vi bygger vårt nästa hus.

Oj vilken känslomässig resa det var att rensa, sortera och packa ihop allt efter 4 barn och 18 år i huset. Så många fina, härliga minnen från barnens uppväxt, men också en hel del smärtsamma minnen då de senaste 6 åren har präglats av sjukdom.

Det känns bra att avsluta detta kapitel i livet och så spännande att påbörja nästa. Vi är ett steg närmare vår dröm!

I september åkte jag och min man till Burkina Faso i västafrika (se inlägg nr. 5) och det var ju efter det som idén om bloggskrivande började.

Efter den resan började jag att arbeta på 75% från 1 oktober t.o.m 31 januari. För mig var det nödvändigt att sakta gå upp i tid efter att ha varit helt sjukskriven i 16 månader. De biverkningar jag mest kände av var trötthet, att den ”högre växeln” saknades, tog orken slut så tog den slut. Jag hade svårt med de kognitiva funktionerna som att lägga saker på minnet, att kunna göra flera saker samtidigt och hålla fokus. Jag var också mindre stresstålig. Detta rimmar dåligt med mitt arbete inom socialtjänsten… Faktum är att jag funderade på om jag överhuvudtaget skulle klara av att återgå till det arbetet och jag började tänka ut andra alternativ.

Min samtalsterapeut hjälpte mig att se att det inte för alltid kommer att vara så här, att det blir bättre med tiden, men att man måste ge det tid. En lyhörd och förstående chef gjorde det också möjligt att få arbeta i egen takt.

När jag sedan i februari 2019 skulle börja jobba ytterligare 2 tim/dag kändes det helt okej, ja det kändes mer än okej, det kändes fantastiskt att bli FRISKSKRIVEN -bara den tanken gjorde ju att energin ökade!