… ja så brukar det ju sägas, och faktum är att flertalet av oss just detta nya år ser extra mycket fram emot något nytt och fräscht istället för virussjukdom och smittspridning, nya möjligheter istället för begränsningar och gemenskap istället för isolering.
2020 kommer för alltid att vara förknippat med världspandemi och många har uttryckt att det ska bli skönt att lämna det bakom sig. Det har varit ett mycket märkligt och annorlunda år som har varit tragiskt på så många sätt. Men, jag vill ändå tro att det har fört något gott med sig, inte minst globalt sett gällande klimatet, men även individuellt, att faktiskt ”tvingas” stanna upp, (ni som följer bloggen vet att det är något som jag förespråkar!) att inte ta allting för givet och att inte tro att man alltid behöver vara på språng för att duga, passa in, hänga med… eller vad som nu driver en.

Det finns ett uttryck, eller ett tillstånd snarare som jag har förstått att många lider av FOMO -fear of missing out. När de ser på sociala medier vad ”alla andra gör” och känner att ”det vill/måste jag också göra”… Men tack vare coronapandemin har många upptäckt att de har blivit befriade från detta när man har slagit ner på takten och istället för att fokusera på det man inte har och kan, känt en tacksamhet över det man faktiskt har och kan göra.

Kanske kan vi ta med oss goda lärdomar och erfarenheter från 2020 och låta det få bli början på något nytt i våra liv. Där vi drömmer, ser framåt och planerar -för vårt eget välbefinnandes skull och inte av rädsla för att gå miste om något vi tror att ”alla andra” gör.

Låt insikten om att ”du finns och därför syns du” driva dig hellre än av att ”om du syns då finns du”. Du är så oändligt värdefull precis som du är och du, bara genom att vara just DU kan spela en viktig roll för någon annan utan att du kanske ens vet om det. Ingen annan är du! Det är din styrka.

Med detta vill jag önska dig ett riktigt gott nytt år -fritt från FOMO och fyllt av drömmar, förhoppningar, fina upplevelser och fantastiska möjligheter!

Kanske har du hört uttrycket ”jag använder boken som min bibel” om en viktig bok som ger vägledning och goda råd som man gärna återkommer till? Precis så är det för mig med min bibel, den är viktig för mig, den ger mig vägledning och råd. För mig är bibeln Guds ord och därigenom talar Gud till mig om hans tankar och planer för mig. När jag läser/studerar den, stryker jag ofta och gärna under och gör små anteckningar i kanterna. Jag gillar att läsa bibeln på det sättet och tänka ”vad säger det här till mig?” och ta till mig av det.

Så när jag hörde talas om biblejournaling/kreativ bibelläsning för ett tag sen kändes det så rätt för mig och jag har verkligen gått in för det. Jag följer en sida på facebook som heter ”Biblejournaling på svenska” och en Youtube-sida som heter ”Kreativ tro” som ger mycket inspiration och tips.

Jag har aldrig sett mig själv som en kreativ person (är inte ett dugg musikalisk, kan inte handarbeta och definitivt inte teckna och rita) men jag gillar att måla i målarböcker (något jag upptäckte när jag var långtidssjukskriven och fick pennor och målarböcker för vuxna av mina kollegor). Först kändes det lite ovant men sedan föll jag för det helt då det var så otroligt avkopplande. Numera målar jag helst i målarböcker med kristna motiv med bibelord. För mig är det mer än ett tidsfördriv, det är stressreducerande och skapar lugn och ro.

Så, steget över till kreativ bibelläsning var inte så stort. Den senaste tiden har jag samlat på mig olika sorters pennor och färg, washitejp, stickers och annat för att skapa kreativa och framförallt personliga sidor i min nya Inspirationsbibel (med breda marginaler och en del förtryckta illustrationer som man kan färglägga). Det är sååå roligt!

Syftet är INTE att gå upp helt i olika material och sträva efter att göra så fint som möjligt, utan syftet är att ta tid och umgås med Gud och förstå vad han vill säga till mig.

Nyligen hade jag några dagars ”stilla retreat” för mig själv i vår husvagn (på tomten där vi bygger) och jag läste då bl a från Luk. kap 5 om den barmhärtiga samariern (både prästen och leviten hade gått förbi en svårt misshandlad man vid vägkanten men när den samariska mannen gick förbi stannade han och hjälpte mannen och såg till att han kom till ett värdshus där han blev omhändertagen). Precis innan denna berättelse står det att vi ska älska vår medmänniska som oss själva. Jesus frågade ”vem var den misshandlade mannens medmänniska?” och fick till svar ”den som visade honom barmhärtighet” Jesus svarade ”Ja, gå och gör likadant, du också”. Texten talade till mig och jag skrev i marginalen ”Kärlek är att i praktisk handling hjälpa min medmänniska”

Kort därefter knackade det på husvagnsdörren och en för mig helt främmande människa stod utanför och förklarade att han hade somnat på bussen och missat sin hållplats och nu gått längs med vägen i en halvtimme och försökt lifta, men bil efter bil hade bara kört förbi och nästa buss skulle inte gå förrän om 2 timmar… Han sa att han var snickare och var på väg till ett hus en bit bort för att jobba och var rejält sen. Han hade sett min bil och chansade på att han skulle kunna få skjuts…?! Jag tvekade, bara tanken på att låta en främmande man åka med mig i bilen kändes lite läskigt, men då kom min bibelsida upp i minnet; kärlek är att i praktisk handling hjälpa min medmänniska!

Okej, jag bestämde mig, visst kunde jag hjälpa denna stackars morgontrötta och försenade man till sitt jobb. Jag skjutsade honom en bit bort och han var så tacksam, och jag, jag kände mig välsignad!

I somras hade jag förmånen att få hålla i en av våra webbgudstjänster och talade då om hoppets Gud. I Rom. kap. 15 beskrivs Gud som uthållighetens och tröstens Gud, som fridens Gud och som hoppets Gud.

Synonymer till hopp är förtröstan, tillförsikt, tillit och visshet medan motsatsen till hopp är hopplöshet, uppgivenhet, förtvivlan, fruktan/rädsla och missmod.

Det kristna hoppet handlar inte om att ha ett positivt tänkande att allt nog kommer att ordna sig tillslut, eller om att hoppas på något bättre.

I Rom. 15:13 står det ”Må nu hoppets Gud fylla er med all glädje och frid i tron så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft.”

Gud är hoppets Gud som vill fylla oss med all glädje och frid, så att vi överflödar i hoppet. Inte bara lite grann eller precis till bredden, utan så att det flödar över! Det kan kanske kännas provocerande detta med all glädje och frid och ett överflödande hopp om du är fylld av missmod och uppgivenhet. Kanske går du igenom en svår tid av sjukdom, sorg, ångest? Det råder en pandemi i världen nu som drabbar oss alla på olika sätt och det är naturligt att känna oro och osäkerhet. Men, det handlar inte om antingen eller, att antingen vara uppfylld av glädje och frid eller av förtvivlan, missmod eller rädsla.

Det är när det inte ordnar sig som det kristna hoppet visar sin styrka och bäring. Det är inte en vag förhoppning om ”något” utan det är något levande och kraftfullt att hålla fast vid, som ger styrka i livets alla skeenden.

Min erfarenhet, efter att två gånger ha drabbats av bröstcancer, är att det går att gå igenom tider av oro, missmod och förtvivlan och samtidigt känna glädje och frid och bäras av ett hopp om att hur än mina omständigheter ser ut, så är Gud med mig!

Den glädje och frid som beskrivs här, är kopplad till tron, den är djupgående och bestående och den ges av den helige Ande. Jag brukar tänka på den helige Anden som en ljummen och behaglig sommarvind, man kan känna den och höra den och man vet att den finns även om man inte kan se den. Den ger en glädje och frid och styrka som inte går att mäta med något som världen ger.

Vad är det då för hopp som menas?
Bibeln beskriver hoppet om evigt liv (Tit. 3:7) som är själva kärnan i den kristna tron. Jesus kom till jorden som vår frälsare, han dog och tog vår synd och skuld på sig, besegrade döden, uppstod och erbjuder den som tror ett evigt liv tillsammans med honom. Vi behöver inte frukta döden. Livet efter detta slutar inte bara i mörker och tomhet, utan det finns något mer, en obeskrivlig härlighet som väntar! Hoppet handlar om vår framtid, ett evigt liv hos Gud där ingen sjukdom, sorg, bekymmer eller lidande finns.

Men hoppet handlar också om Guds närvaro i våra liv här och nu.
”Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare…” (Heb. 6:19)
Vår själ, vårt inre, som ofta är fyllt av motstridiga känslor och som gör att det ibland känns som ett gungfly, får ha ett ankare som är Jesus.

Symbolen för det kristna hoppet är just ett ankare. När man är ute till sjöss med båt och kastar ner ankaret, fäster det i botten och håller båten stilla. Ankaret ser till att man är trygg och säker och på samma sätt ger Jesus stabilitet, stillhet och frid i vårt inre hur det än stormar runt omkring.

Genom Jesus får vi alltså leva i ett överflödande hopp inte bara om ett liv efter detta utan också om att i detta liv och i denna värld, ha ett tryggt och säkert fäste där vi finner tillförsikt och förtröstan.

Så har en hel sommar gått sedan jag skrev sist. Man kan nog inte säga annat än att denna sommar 2020 kommer att bli ihågkommen som en mycket annorlunda och märklig sommar med dess begränsningar och restriktioner. För vår del innebar det att min syster och hennes man inte kunde komma hit på besök från USA som planerat, vilket var jättetrist.

Trots det har jag på många sätt haft en underbar sommar ändå. Lyckades pricka in de varmaste veckorna på min semester och har fått njuta av den härliga skogen i Småland, i mitt ”smultronställe” sedan barnsben, och av ljumma och sköna bad i havet på både väst- och östkusten.

Jag älskar både skog och hav, och just ifrån platsen där jag nu sitter och skriver, i husvagnen på vår tomt på Rådmansö, har jag både ock – in på husknuten. Grunden till vårt hus är lagd och arbetet med att mura upp ytterväggar med ytong block har påbörjats. Så spännande! Jag har börjat min nya tjänst och trivs jättebra. Den här sommaren har också äldsta sonen förlovat sig! ❤ och yngsta sonen mår nu så bra att han har börjat skolan igen (på 75%) vilket vi såklart är glada över.

Men, den här sommaren har också kantats av ett mycket tungt besked, att min äldsta syster (som var med mig då jag fick besked om ny bröstcancer 2017) har fått cancer igen… s k spridd bröstcancer från den tumör hon hade för 10 år sen… 😦 hon har tumörer i levern och på skelettet. När jag fick det här beskedet kändes det bokstavligt och fysiskt som ett hårt knytnävslag i magen, jag fick jätteont i magen och det kändes ofattbart och så svårt att inte kunna vara nära. Enligt hennes läkare, som är hoppfull, är det en obotlig men behandlingsbar cancer. Hon får nu medicin som bromsar sjukdomsförloppet och hittills svarar hon bra på behandlingen. Hon är helt fantastisk min syster, en sådan kämpe med en stor livslust. ❤

Sitter på våran altan och njuter av sol och ljumma vindar och den otroligt härliga och intensiva doften av syrén. Sommaren står verkligen för dörren nu och det är en underbar känsla.

Sen jag skrev sist har jag varit på KS och fått den femte (av 6) intravenösa behandlingen av zoledronsyra. Samtidigt fick jag också min 3-månaders zoladexspruta. Dessa motstridiga känslor som jag upplever… -av tacksamhet att vara frisk, och påminnelsen om att jag är patient… Det är mitt liv, en del av den jag är nu och det är okej. Jag sitter ju här levande och fullt frisk och njuter av att det är sommar! Är bra på att leva här och nu. Vet hur snabbt livet kan förändras.

Sen jag skrev sist har jag också tackat ja till en ny tjänst. Samma förvaltning, samma avdelning men en annan enhet, vilket innebär en ny enhetschef, ny arbetsgrupp och nya arbetsuppgifter. Jag kommer att jobba med familjehemsplacerade barn och ungdomar, besöka dem och följa upp hur det går och hur de har det, samt ha kontakt med deras föräldrar. Ibland begär föräldrarna att få hem sina barn, och då får man utreda det och se om det är förenligt med barnets bästa. Dock är det en process i Förvaltningsrätten där advokater och domare avgör, vilket inte alltid är så lyckat. Ingen har väl missat det uppmärksammade Esmaralda/Lilla hjärtat-fallet som ledde till en obeskrivlig tragedi. Ibland är det läge att göra en s k vårdnadsöverflytt, vilket innebär att familjehemsföräldrarna blir vårdnadshavare, en process som sker i Tingsrätten, som säkerställer att barnet får växa upp i familjehemmet. Jag ser så mycket fram emot detta nya. Trots att det är ”samma” familjer och barn så blir det ett annat perspektiv och ett annat ”hållande” än det jag tidigare har gjort. Det känns jättebra!

Hur det går med husbygget…? Fortsatt ganska stillastående pga div olika orsaker, och vårt (makens) tålamod prövas! Men jag påminner oss om att när vi köpte tomten för 3 år sen, hade jag precis fått min andra cancerdiagnos och vi förstod att detta skulle vara ett långsiktigt projekt. Vi har ingen brådska och ingen tidspress. Även i detta lever vi ”här och nu” men med målet i sikte! Det kommer att bli fantastiskt bra när det är klart. Den som fortsätter följa bloggen får följa byggets gång!

Ytterligare ett exempel på att änglar finns och beskyddar oss, och som jag vill dela här, är en berättelse om min pappas morfar Jonas.

Det var tidigt 1900-tal och pingströrelsen började bryta fram i Sverige. Jonas var predikant och en banbrytare i några av de mest högkyrkliga socknarna i Kronobergs län. Motståndet mot detta nya som tog form tog sig olika uttryck och kunde till och med gå handgripligt tillväga.

Vid ett tillfälle då Jonas var på väg hem från ett möte promenerade han ensam genom skogen. Han hade för vana att sjunga medan han gick och gjorde så denna gång också, ”Det är saligt på Jesus få tro…”  I skydd av mörkret och några täta buskar i skogsbrynet satt ett par män och väntade. Den ene hade en kraftig knölpåk som tillhygge. Greppet hårdnade och knogarna vitnade, nu skulle villoläraren få sig en läxa han sent skulle glömma. De väntade med spänning på att Jonas skulle komma tillräckligt nära. Nu! Nu!… ”underligt” viskade den ena, ”han är inte ensam ikväll”. De bara stirrade av förvåning. En ljus gestalt gick på vardera sida om Jonas. Männen satt stela och tysta långt efter det att tonerna till Jonas´sång inte längre nådde deras öron. Jonas gick med lugna och trygga steg vidare, alldeles ovetandes om både den hotande faran och om änglavakten. Detta fick han berättat för sig av en av männen, som hade legat på lur för att klå upp honom, som han träffade på vid ett senare tillfälle.

Det är så häftigt, denna vetskap om att Guds beskydd har följt oss i generationer. Det är ju inte alltid som det är så här tydligt som synliga änglar, men själv har jag flera gånger varit med om Guds beskydd även i vuxen ålder. Ett exempel på det är då jag kör bil i skymningen på landsvägen där vi bor och jag helt plötsligt känner att min fot flyttar sig till bromsen och jag bromsar in kraftigt utan att se någon fara. Sekunderna senare kommer en stor vildsvinsflock och rusar över vägen. Hade jag inte bromsat in som jag gjorde hade jag kört rätt in vildsvinen.

Det är verkligen ”saligt” (lycka/välbefinnande) att på Jesus få tro och vara omsluten av hans omsorg och beskydd!

Förra gången skrev jag om en väl beprövad metod som det står om i bibeln, i Ps. 46; att vända sig till Gud i sin nöd och be om hjälp. Denna vers är min mammas favoritvers, som har följt henne genom hela livet. Hon är ett levande exempel på att det fungerar. Hon har flertalet gånger varit med om bönesvar och övernaturliga Gudsingripanden. Hon har skrivit och gett ut en bok om sitt liv, med fokus på de 10 åren vår familj var i Liberia, Västafrika, där mitt liv tog sin början. Hon berättar i sin bok om många spännande upplevelser och händelser. Jag har valt att här återge en av dem.

När jag var 8 månader gammal var jag och min syster, 5 år, hemma tillsammans med vår barnflicka då mamma arbetade några timmar på förmiddagen i byns sjukvårdsklinik. När hon var på väg hem därifrån kunde hon höra någon som skrek och på håll såg hon till sin förskräckelse att det var vår barnflicka, så hon skyndade sig nerför backen och undrade vad som stod på. När hon kom närmare hörde hon att barnflickan skrek ”It´s a snake in the house”. Hon hade lämnat oss barn själva i huset för att gå ut och ropa på hjälp. Med hjärtat i halsgropen kom mamma fram till vårt hus och såg en stor giftig kobraorm utanför huset, hon rusade in för att se hur det var med oss barn. Det hon då såg i några sekunder fick henne att sjunka andlöst ner på närmaste stol. Bakom mig och min syster stod en strålande vit ängel. Mamma tog in den underbara synen och atmosfären och föll i gråt av tacksamhet över Guds beskydd.

Jag satt i min lekhage och min syster hade dragit den så långt in i hörnet av rummet som hon kunde och stod bakom den. Mamma frågade henne vad som hade hänt och hon berättade att ormen hade slingrat sig in i huset och att barnflickan blev så rädd så hon sprang ut. Ormen kom närmare och närmare och själv knäppte hon då sina händer och bad ”Jesus, du måste hjälpa oss nu!” I samma ögonblick vände ormen sig om och började slingra sig ut ur huset. Utanför hördes ljud, man hade slagit ihjäl ormen.

I en annan psalm i bibeln, Ps. 91 står det att Gud ska befalla sina änglar att bevara dig… Detta fick vi som familj på ett väldigt konkret sätt uppleva denna dag! och en tro på att Guds änglar vakar över oss, har för mig alltid varit självklart.

Det går lite tid mellan blogginläggen numera, för jag tänker att det inte finns så mycket som ni skulle tycka är intressant att läsa om mig! Det mesta i livet rullar på, om än inte riktigt som vanligt pga det rådande läget med stor smittrisk.

Det som är nytt och som gör att det verkligen inte känns som vanligt är att yngsta sonen (16 år) har flyttat hemifrån. I höstas drabbades han av utmattningssyndrom, blev heltidssjukskriven och har inte gått i skolan sedan dess (jag har fått hans tillåtelse att skriva om det). Han har nu börjat må så mycket bättre vilket vi är glada för. Av olika anledningar, bl a för att underlätta vardagen för honom (då vi bor en bit utanför stan) och därmed hans tillfrisknande, har han flyttat in till sin faster och farbror, som är helt fantastiska som har öppnat både sina hjärtan och hem för honom. Det är tomt här i veckorna utan honom, vilket känns i mammahjärtat, men han trivs bra och mår bra och det är huvudsaken. Det är underbart att se den stora skillnaden från i höstas och hur han genom detta har utvecklats både som människa och vuxit i sin tro och i sin musikaliska gåva.

Ett bibelord som funnits inom mig en tid är Ps. 46:2
”Gud är vår tillflykt och styrka, en hjälp i nöden väl beprövad”
Detta att vända sig till Gud i sin nöd och be om och få erfara Guds hjälp, är en väl beprövad metod, dvs många har prövat och upplevt att det fungerar, det är något som går att lita på! I alla generationer och genom hela världshistorien har man i både personliga och globala kriser vänt sig till Gud och funnit hjälp. Detta är ett ord att lita på! Våga prova du också!
I min familj har vi fått uppleva det många gånger och i generationer före mig, jag ska berätta om några exempel i blogginlägg framöver.

För övrigt njuter jag av en lite lugnare tillvaro som coronapandemin orsakar. Hos oss tillbringas denna söndag med att mannen och sönerna spelar monopol tillsammans och jag, förutom att skriva detta blogginlägg, har lite hemma-spa med hår-fot-och nagelvård medan regnet öser ner utanför.

Hur det går med min livsstilsförändring…? Jo, men det går…!! om än det har gått lite upp och ner med en del slarv en period, men nu är jag ”back on track” och vågen börja peka neråt igen! 🙂 Jag har målet i sikte och vet vad jag kämpar för!

Vilken märklig tid vi lever i just nu, med ett virus som lamslår hela världen och som leder till så stora konsekvenser inom allt från ekonomi till events.

För egen del påverkar det mig främst privat (ännu inte så mycket på jobbet förutom färre fysiska möten och mer hemarbete, men då jag har två gymnasieungdomar hemma från skolan åker jag hellre till kontoret där jag får mer arbetsro!) Men privat kommer det att bli en stor skillnad nu framförallt på söndagarna då det tillåtna maxantal för sammankomster är 50 personer och vi därmed inte kan ha gudstjänster. Det känns väldigt konstigt och trist. Däremot produceras gudstjänster och predikningar som aldrig förr i sociala medier som Facebook och Youtube, så det behöver man inte klara sig utan!

Jag är så stolt över min församling som var en av de första att kontakta kommunen med förslag att hjälpa de drabbade, så nu kommer vi bl a att bistå framför allt de äldre i kommunen med att handla åt dem.

En annan begränsning är också att inte kunna träffa mina föräldrar på samma sätt som för några veckor sen var en självklarhet. Jag är så glad över att min syster, som var här på besök från USA för en månad sen, kom som hon gjorde. Vi var mycket tillsammans med våra föräldrar och gjorde olika utflykter, och vi åkte ner till Småland och hälsade på kusiner och vår faster, något som vi inte hade kunnat göra nu! Hon hann också åka hem innan flygen ställdes in och gränserna stängdes. Så perfekt tajming!

I helgen, då jag satt med underbar utsikt över havet i den lilla stugan på Solö (som jag skrivit om tidigare) kändes alla bekymmer kopplade till coronaviruset väldigt långt borta och jag uppfylldes av lugn och frid och jag fick tanka ny energi och nytt mod.

I ett meddelande till hela avdelningen på jobbet skrev min avdelningschef och uppmanade oss att söka lugn i mindfulness. Det är uppenbart att denna kaosliknande och osäkra situation skapar oro och rädsla och vi människor har behov av att söka något att hålla fast vid, som ger ro, hopp och tro på framtiden.

Själv lyssnar jag just nu på Pingsts nyutgivna lovsångsalbum (finns på spotify) och jag vill dela några textrader här;

”Du min Gud du är mycket större än alla bekymmer som ligger i framtiden. För du är min Gud, ja du har lovat mig jag är inte ensam, du går med!
… Du finns i min framtid jag litar på det du sagt och rädslan har ingen makt, din kärlek förändrar allt”

I 1 Joh. 4: 18 står det ”Det finns ingen rädsla i kärleken, utan den fullkomliga kärleken (Gud) driver ut rädslan”

Jag väljer att låta mig uppfyllas och omslutas av Guds kärlek och kan därmed vara helt utan rädsla. I hans närhet får inte rädslan något utrymme!

12 av 12 veckor med weight trainer programmet är nu avklarade och jag har nått mitt mål -att gå ner 10 kg och samtidigt bygga på muskelmassan. Är så nöjd med denna start. Nu har jag fått verktygen jag behöver för att hålla mig till denna nya livsstil -för en god hälsa. Slutmålet är i augusti då jag ska ha gått ner ytterligare i vikt och komma i god form för att till hösten kunna genomgå den omfattande operationen med att rekonstruera nya bröst (av vävnad och hud från buken).

Oj vad jag har fått kämpa! Jag var innan programmets start helt otränad och jag var svag i muskler och stel i leder efter alla cellgifter och annan behandling och medicinering jag fått de senaste 6 åren. Jag har dessutom haft en hälsporre som jag samtidigt har fått behandling för under 6 veckor (stötvågsbehandling hos sjukgymnast) och förkylningar och plötslig blodtrycksfall har ibland satt stopp för träning. Jag har också haft mina svackor då jag har känt mig lite less, ätit lite mer och tränat lite mindre… och ÄNDÅ har jag nått mitt första mål! Därför är jag både glad och stolt!! 🙂

Ett konkret exempel på att det har gett önskat resultat, visade sig när jag förra veckan var på återbesök hos min lymfterapeut (efter flera månader). Hon mätte min arm och överarmen var 3 cm smalare än sist! Lymfödemet är kvar men påverkas positivt av träning och viktnedgång, liksom så mycket annat i kroppen -mina stela leder t ex, är ett minne blott! (numera är det träningsvärk jag känner av!)

Programmet har bestått av fyra delar; Tänk, Njut, Ät, Träna.

Att tänka (be mindful) är ju populärt numera, att med tankens hjälp och positiv sinnesstämning nå sina mål; hur ser min målbild ut? hur gör jag för att komma dit? och inte minst tänka att jag är fantastisk! Faktum är att detta är en biblisk tanke! Jag har ett kort på min hallspegel där det står ”Men jag är ju helt fantastisk” från Psaltaren 139. Jag är unikt skapad av Gud med ett speciellt syfte. Så älskad och så värdefull!

Att njuta; detta går helt i linje med det jag har skrivit om tidigare här i min blogg, en lärdom jag fått efter livets tuffa storm -att stanna upp en stund och njuta av här-och -nu. Detta program har ytterligare förstärkt min förmåga att göra det. Det kan vara allt ifrån en skön skogspromenad till att till fullo njuta av en god måltid, eller efterrätt -utan att känna dåligt samvete!

Att äta; att räkna kalorier har aldrig varit ”min grej” men nu har jag i alla fall fattat vad som är bra kolhydrater, vad som är proteiner och när det är bra att äta vad. Det har inte handlat om någon jättestrikt diet, utan om att lära sig att äta mindre men ofta och att skippa onödiga kalorier och kolhydrater, samt att göra medvetna val, utifrån vad som får mig att må bra.

Att träna; jag har, som sagt, tränat och kämpat i motvind men känt att det har gett resultat, som gett motivation att fortsätta. Pga hälsporren har jag inte kunnat ”ta i” så hårt på gruppträningspassen, utan har satsat mer på simning, som är en träningsform som passar mig jättebra. Att träna ger sån energi och jag känner stor skillnad i både ork och mående.

Dessa veckor har varit en rolig, lärorik, utmanande, jobbig, fantastisk resa på olika plan och en värdefull livsinvestering som inte tar slut nu efter 12 veckor -utan som fortsätter -mot nya mål och för en god hälsa!