Jag skrev sist att en stor frustration ersattes av en inre frid och jag har även i tidigare blogginlägg skrivit om hur jag upplever frid ”mitt i stormen”. En del kanske blir provocerade av denna frid jag beskriver mitt i livets mörka passager och tror att jag förnekar eller inte riktigt tar in att jag är allvarligt sjuk. Men så är det inte, utan jag ska försöka förklara vad Guds frid innebär.

Jesus säger i Joh. 14:27 ”Min frid ger jag er, jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet.”

Jesus ger inte det som världen ger. Vad ger då världen?
– behov av en tilltro/tillit till materiella saker, till framgång, förmögenhet och till vetenskap, en känsla av att du behöver prestera och vara någon som syns och räknas för att må bra, helst med ett snyggt yttre, behov av att ha kontroll och ha tilltro till dig själv och din egen förmåga och vikten av att vara oberoende osv.

Inget av det här är egentligen dåligt, men det är heller inget som kan hjälpa dig i tider av oro. Den frid som Jesus ger däremot är något helt annat, det är en djup och bestående inre frid som är detsamma som stillhet och ro för både sinne/tankar och själen, ett lugn oavsett omständigheter och som inte har ett dugg med mig som person att göra, om jag är bra och lyckad eller inte.

Enda ”haken” som jag ser det är att vi behöver överlämna oss själva helt och hållet, vår oro och vårt kontrollbehov till Gud som har all kontroll och vara beroende av honom som ger villkorslöst och utan gräns av sin kärlek och nåd. Precis som ett litet barn som är beroende av sin förälder för att få sina behov tillgodosedda och som har full tillit till sin förälder och kan kasta sig ut från en hög höjd i tilltron om att bli emottagen, så får vi kasta oss mot Gud och lita på att han håller och bär.

Ett av mina favoritbibelord (som jag skrivit om tidigare, se inlägg nr. 21) är från Fil. 4:6 ”Oroa dig inte för någonting, utan be till Gud och fråga honom om hjälp. Tala om för honom vad du behöver och tacka honom ständigt. Då ska Gud ge av sin frid som är djupare än vi någonsin kan förstå och hans frid ska skydda ditt hjärta och dina tankar…”

Det är lättare sagt än gjort att inte oroa sig för någonting, självklart gör vi det emellanåt, men här visar Guds ord att vi får ha en pågående och vardaglig kontakt med Gud. Han vill veta vad vi tänker, vad som bekymrar oss och vad vi behöver, han vill att vi frågar honom om hjälp, men också kommer ihåg att tacka honom för det goda i våra liv. Det finns alltid alltid något att vara tacksam för! Då får vi hans frid som egentligen inte kan förklaras utan bara erfaras.

Jag vill verkligen uppmuntra dig att pröva och överlämna dina bekymmer och din oro till Jesus och bjuda in hans frid i ditt inre. Det behöver inte vara svårare än att du djupandas. Andas in Jesus och andas ut din oro!

Något som vi är bra på, det är att hämta upp vår oro igen och bära omkring på det efter att vi har överlämnat det åt Jesus… känns det igen? Det var något min kloka syster ofta sa ”when you leave it to Jesus, leave it there!” Det är en bra tillitsövning! När du lämnat din oro till Jesus, lämna kvar det där!

Nu är det inte så att jag alltid känner mig fylld av frid och aldrig oroar mig, det gör jag! Men oron får sällan övertaget och jag väljer att släppa min oro till honom som sa ”min frid ger jag dig, låt inte ditt hjärta oroas…” Jag väljer att lita på att han tar emot mig och bär mig genom allt.

Läkaren från Gyncancer KS ringde mig sent en eftermiddag alldeles i slutet på augusti och meddelade att provsvaret från biopsin hade kommit. Det visade sig att det är spridd cancer från bröstet och alltså inte äggstockscancer. Därmed skulle jag remitteras vidare till Bröstcentrum (där jag redan är patient och var på 5-årskontroll för 2 månader sedan. Inte mycket till kontroll kan jag tycka, de bedömde ju att det inte var nödvändigt med en DT-röntgen).

Jag blev chokad, hade inte alls väntat mig att det skulle vara spridd cancer. DT-röntgen hade ju inte (vad jag visste) visat något annat än tumör på äggstocken. Jag hade varit inställd på operation då det var det beskedet jag fick av den första läkaren på DS. ”Så vad innebär detta…??” frågade jag medan förtvivlan kom över mig. ”Tyvärr kan jag inte ge dig några andra besked än att du inte tillhör oss på gyn, utan Bröstcentrum kommer att höra av sig till dig…” Men när…?? Jag har väntat en månad nu på besked om vad som ska hända. Jag fattar att allt måste ha sin gång och att det är viktigt att man hamnar rätt, men under den senaste månaden har jag inte fått träffa någon läkare utan bara remitterats runt och gjort olika undersökningar och fått besked per telefon… Åh jag var så frustrerad och nu skulle jag alltså behöva vänta ytterligare på att Bröstcentrum skulle ha sin behandlingskonferens för att se vad som skulle göras innan jag fick besked.

Tankarna gick på högvarv, spridd cancer… vad skulle det innebära för mig? Hur såg en sån prognos ut…? Jag ska precis bli mormor för första gången och vill leva lääänge till! I min frustration sa jag till Gud ”Ok, nu behöver jag ett till ord att stå på” (förutom Jes. 43 som jag tidigare fått) och jag slog upp bibeln och hamnade i psaltaren, Ps 18 ”Herren är min borg och i den är jag trygg” Jaja, jag veet… jag läste vidare lite slarvigt men tog inte till mig så mycket mer. Jag var för ofokuserad.

På kvällen kröp jag in i min mans famn. Han är bara bäst! Så känslig och samtidigt så stabil, så trygg när han viskade ”vi ska klara av det här också”.

Dagen därpå kände jag fortfarande av frustration och otålighet. Ovissheten är så tärande… Jag kunde inte fokusera på någonting. Då ringde telefonen och det var en god vän från kyrkan som ville säga att hon bad för mig och när hon bad kände hon så tydligt att jag kommer att bli frisk! Hennes trostärkande ord gjorde att min frustration rann av och när jag lagt på telefonen kände jag mig manad att läsa Ps 18 igen.

”Herren är min sköld, min kraft och min styrka. När jag ropar till honom om hjälp då vet jag att han räddar mig… Från himlen sträckte han ner sin hand och drog mig upp ur det djupa vattnet. Han hjälpte mig ur mina svårigheter… Med din kraft kan jag nu ta mig över vilka murar som helst…”

wow! vilka ord! Jag väljer att tro att detta gäller mig och att hur guppig resan än är framöver -så kommer jag att klara det! Med Guds kraft kan jag ta mig över vilka murar som helst! och en liten stund senare kom ett blombud med posten. En fin blombukett från mina arbetskamrater, bara så där, som en uppmuntran när jag behövde det som bäst! ❤

När jag någon dag senare träffade min gode vän som hade ringt mig, berättade hon att hon hade stått och diskat och det hade kommit över henne en tanke så tydligt att hon skulle ringa mig. Hon hade tänkt att ”det ska jag göra, jag ska bara göra färdigt här först”. Då hade hon känt uppmaningen ännu tydligare ”Ring nu!”. Då hade hon släppt allt och ringt mig och där satt jag mitt i min frustration och efter hennes samtal rann frustrationen bort och ersattes av en stor inre frid/lugn.

Augusti 2022. Cancertumör på äggstocken… jag låter orden sakta sjunka in. Min sköna ”semesterbubbla” som jag har befunnit mig i de senaste veckorna har spruckit. Jag har lämnat min syster på Arlanda och samtidigt påmints om att det var där jag såg min andra syster för sista gången… Det är precis 1 år sedan hon dog och saknaden är så stor, särskilt nu! Hon var ju den som förstod och som visste precis hur det kändes att få besked om och leva med cancer. Åh, vad jag hade behövt henne nu! Jag besöker ofta minneslunden vid den fina gamla vitkalkade kyrkan mitt i byn där vi bor, tänder ljus och pratar med henne. Jag ser henne så tydligt framför mig och hör hennes peppande och uppmuntrande ord och jag påminns om att ”välja glädje” (se inlägg nr. 66) och jag fylls av en inre styrka att jag på något sätt ska ta mig igenom det här också.

Men det är svårt, så svårt… Vi behöver berätta för våra barn och närstående att jag är sjuk igen innan det når alla övriga… Jag vill inte! Det blir så ”på riktigt” då och jag är nu sjukskriven från jobbet… men jag vill ju jobba! Jag älskar mitt jobb och det sammanhang jag har med mina fina kollegor, men jag vet också att i mitt jobb krävs det att jag är fokuserad och alert och kan hantera andras kriser. Nu behöver jag fokusera på mig själv och mitt mående. Det känns tufft, faktiskt lite orättvist och jag är ledsen och stundtals lite arg, men för det mesta är jag bara lugn.

Överlag är det inte mycket som ”ruckar mig” och får mig ur balans. Ibland känner jag mig nästan lite tråkigt för att jag ofta är så lugn och stabil och jag önskar att jag hade lättare till tårar. Jag har gråtit och vräkt ur mig min förtvivlan efter detta cancerbesked, det 3:e på 9 år… Hur är det ens möjligt?! Jag har ju de senaste 9 åren fullproppats med mediciner och injektioner (och lidit av dess biverkningar) för att förhindra att nya cancerceller ska bildas… Jag har grinat som ett litet barn och tyckt synd om mig själv, jag har haft ont i magen och kräkts och jag har frågat Gud ”varför?!”… och landat i att det bästa jag kan göra -som jag lärt mig de senaste 9 åren är att ta en dag/stund i taget och överlåta allt jag inte förstår till Gud som vet allt. Och jag skriver! Jag hanterar min situation och bearbetar det jag är med om genom att skriva och en del av det hamnar här i denna blogg. Jag startade bloggen för 4 år sedan i syfte att berätta om det jag hade gått igenom och skrev i efterhand. Nu är det mitt i en ny sjukdomsperiod. Jag delar inte detta för att någon ska tycka synd om mig, utan väljer att göra det för att jag vill vara öppen både med min sjukdom och framförallt med min Gudstro och vad den betyder för mig genom allt.

Förra veckan var jag på KS för att göra en biopsi av tumören. Jag fick lokalbedövning i buken och läkaren stack en grov och lång nål genom buken och med hjälp av ultraljudsbild stack han hål i tumören för att få vävnad att analysera. Det var inte det lättaste, 3 gånger fick han göra det innan han blev nöjd. Efteråt fick jag ligga 4 timmar på en dagavdelning och ligga helt stilla. Jag kände mig mörbultad i magen efteråt. Anledning till denna undersökning var att de ville säkerställa att tumören inte är spridd cancer från bröstet. De behöver veta det innan de kan planera för operation och behandling. Det har gått en vecka nu sedan dess och jag har ännu inte hört något. Just nu är väntan på klara besked och på vad som ska hända det jobbiga. Under tiden lyssnar jag på en av mina favoritsånger;

”På dig min Gud förtröstar jag, när oro skymmer min morgondag för jag vet du är trofast emot mig. När svårigheter omger mig så är jag ändå trygg hos dig, för jag vet att du aldrig lämnar mig. Är det natt eller dag, Herre på dig förtröstar jag. Gud, du är alltid nära mig, ingen förändring finns hos dig, du är densamme igår och idag och i evighet. Du är min framtids säkra grund, du som står fast vid ditt förbund, min klippa är du, allsmäktig Gud jag ärar dig”

Ganska så precis 1 månad efter min mans olycka, var det dags igen för nästa ”när”-situation, nästa ”stora svårighet” och ”flod av bekymmer” (se inlägg nr. 69).

Jag fick plötsligt en vaginal blödning och jag blev orolig då det i mitt fall inte var normalt och jag bokade en tid på gyn mottagningen. Jag fick komma redan nästa dag och läkaren som undersökte mig med ultraljud, såg att jag, förutom sköra slemhinnor som kan orsaka blödning, hade vätska i buken. Hon remitterade mig till gyn mottagningen på Danderyds sjukhus (DS). Väl där undersöktes jag igen med ultraljud och läkaren var bekymrad, han tog vävnadsprov på livmodern och med tanke på min tidigare sjukdomshistoria fick jag lämna blodprov på s k cancermarkörer… ”Men hjälp” tänkte jag, ”är det sant? Är det dags nu igen…?” Även fast det inte behöver vara ”något” så är det ju detta jag genomlevt så många gånger förut, oron över att det är ”något”, som med käken och foten och nu detta -en ständig påminnelse om min ”historia”.

Det surrealistiska i det hela var att jag samma vecka hade varit på vårdcentralen och fått min sista injektion av Zoladex, som jag fått var 3:e månad i 5 år, min sista! Sjuksköterskan var så glad för min skull och sa ”nu får du gå hem och fira!!” Jag hade på känn att jag skulle vänta med att fira… Läkaren ville också remittera mig vidare till röntgen för att göra en DT (datortomografi) /skiktröntgen av bröstkorg och buk. Jag skulle bli kallad till en tid. ”Ok… bra att de är noga…” tänkte jag.

3 veckor tidigare hade jag varit på 5-årskontroll på Bröstcentrum på KS. Jag skulle få göra ultraljudsundersökning av bröstkorg varje år och sedan kallas till nästa återbesök hos läkare om 5 år… ”Men” frågade jag, ”det är inte så att det finns risk för spridning så att jag ska göra DT-röntgen med jämna mellanrum?” Jag har ju haft cancer i båda brösten och hade min syster färskt i minnet… ”Nej, det bedömer vi inte som nödvändigt” fick jag till svar…

Denna undersökning som jag var på nu på DS var 2 dagar före min sons bröllop… och min syster och hennes familj från USA hade precis kommit. Bröllopet var fantastiskt och så fint på alla sätt, en underbar dag! 3 dagar efter det hade vi en babyshower för dottern som väntar sitt första barn och tidigare samma dag som det, var jag på DS igen och gjorde en DT-röntgen…

Det var som att vara på en känslomässig berg-och dalbana… men faktiskt så fick glädjen och lyckan övertaget över oron de där dagarna av ovisshet och väntan på besked.

En vecka senare satt jag ute på altanen med min syster och fikade och jag berättade om det märkliga (som för oss troende inte är så märkligt ändå, utan ett tecken på Guds ledning och omsorg om oss) att jag precis samma dag som makens olycka hade läst ett stycke ur bibeln som liksom bara kom till mig just den morgonen. Jag läste högt för henne från Jes. 43:2-5

”När du måste gå genom djupa vatten och stora svårigheter ska jag vara med dig. När du vandrar genom floder av bekymmer kommer du inte att drunkna. När du möter en eldstorm av motstånd och förtryck ska du inte bli bränd. Lågorna ska inte skada dig… var inte rädd för jag är med dig”

Någon timme senare ringde läkaren från DS. Det var resultatet av DT-röntgen som han nu ringde mig om. Min man var precis intill, han halvlåg på sängen och jag satte mig bredvid och slog på högtalarfunktionen. Läkaren sa rakt på sak, att röntgen visade en tumör på äggstocken och att mina blodvärden var förhöjda (cancermarkörerna) vilket tydde på en malign (cancer) tumör. Nu skulle jag remitteras till gyncancer på KS som skulle ta hand om mig och planera för operation och behandling… Jag kände mig helt lugn, trots att jag var förvånad över att få ett sådant besked på telefon. Men, å andra sidan är jag numera så van vid sjukvården och läkarutlåtanden på olika sätt, att inget förvånar mig direkt… Jag ställde några följdfrågor, tackade och la på. Jag kröp in i min mans famn och vi låg på sängen och höll om varandra en bra stund, tagna av stundens allvar. Jag insåg att det borde kännas som om jag var ett sjunkande vrak på ett stormigt hav, då oron för ”något”, som ständigt finns närvarande (mer eller mindre) med en sjukdomshistoria som min, nu var ett faktum. Men jag kände mig bara lugn. När du måste gå genom djupa vatten och stora svårigheter ska jag vara med dig…

När vi en stund senare satt vid köksbordet och berättade för min syster och hennes man, grät de alla utom jag och jag gick och hämtade lådan med snytpapper och de skrattade och tackade mig för jag stöttade dem i deras förtvivlan! Att humor och glädje ofta går hand i hand med sorg och förtvivlan har vi fått uppleva många gånger i vår familj och på ett alldeles särskilt sätt denna sommar. Det blir så tydligt hur livet innehåller båda delar, det är sällan antingen eller, utan både ock, ”fint och fult och allting däremellan” och det som återigen blivit så tydligt för oss är Guds omsorg om oss. När vi har drabbats av både olycka och sjukdom, har Gud visat att Han är med, på ett personligt plan, nära och konkret. Mitt i stormens öga kan vi känna oss lugna och trygga och glädjas över livets fina stunder.

Måndagen den 4 juli 2022 satt jag på morgonen i soffan innan jag skulle till jobbet och läste bibeln. Jag hamnade på ett ställe jag inte hade planerat att läsa. Det var från Jes. 43:2-5 i ”Levande Bibeln”

”När du måste gå genom djupa vatten och stora svårigheter, ska jag vara med dig. När du vandrar genom floder av bekymmer, kommer du inte att drunkna! När du möter en eldstorm av motstånd och förtryck, ska du inte bli bränd. Lågorna ska inte skada dig. Jag är Herren din Gud, din frälsare… du är dyrbar för mig och jag älskar dig. Var inte rädd för jag är med dig”

Jag tänkte inte så mycket mer på det. Senare, på eftermiddagen när jag befann mig på ett varuhus, fick jag ett telefonsamtal från min man som berättade att han hade varit med om en olycka och flugit ambulanshelikopter till SÖS (Södersjukhuset i Stockholm). Vid vårt husbygge hade han råkat såga av sig två fingrar med gersågen och väntade nu på operation.

Jag sov inte så bra den natten och sjukskrev mig dagen efter då jag kände att jag inte kunde fokusera på jobbet. Jag hade ont i magen och mådde illa. Tankarna malde över vad som kunde ha hänt eftersom min man varit ensam på bygget. Om han hade tuppat av och blivit liggandes där…

Som väl var, var han vid sina sinnen och kunde själv larma 112 som kom med både ambulansbil och helikopter och snabbt såg till att han fick det omhändertagandet och den vård han behövde. Fingrarna (lill- och ringfingret) gick inte att rädda utan amputerades.

Jag påmindes om vad som stod i bibelordet jag fått samma morgon. Ja, det är så jag ser det, att jag ”fick” ordet av Gud själv, som visste vad dagen skulle innebära och som uppmuntrade oss genom det.

Jag läste bibelordet för min man och vi reflekterade över att det inte står OM du går igenom svårigheter… utan NÄR du gör det, DÅ är Gud med! Tänk vilket fantastiskt löfte och så gott att få luta sig mot och tro på i tider av svårigheter och bekymmer.

Sedan jag skrev sist har jag fyllt 50 år och det är ju förstås en ”milstolpe” i livet, som för många kan kännas jobbig, men som för mig, med 2 omgångar med cancer, känns fantastiskt -att få fylla år och fira LIVET!!

För 50 år sen föddes jag av min modiga mamma, som i 8:e månaden gav sig iväg för första gången till Afrika med man och 2 barn, utan att veta vad som väntade, men med ett överlåtet hjärta till Gud och en beslutsamhet att följa hans väg för hennes liv.
Min barndom var både spännande och trygg, med inslag av vilda djur, som exempelvis giftiga ormar, änglabesök (se inlägg nr. 57), bad och lek vid havet, bananer, mango, avokado och ananas i trädgården, en otäck militärkupp med utegångsförbud som följd, en amerikansk skola och en underbar kyrka med rytmer och sång som bara afrikaner kan, som trots svårigheter präglades av glädje och värme. Detta var min uppväxt och att sedan komma till ”stela” och kalla Sverige var en rejäl omställning!

Min tonårstid var förhållandevis lugn trots en del flyttar inom Sverige. Jag hade blivit anpassningsbar! Redan som 16-åring fann jag mitt livs kärlek och i höstas (2021) firade vi 30 år som gifta. Vi har 4 fantastiska barn och vårt första barnbarn på väg! ❤

Efter nästan 20 år i vårt fina stora hus (som mannen byggde), som gett oss så många fina och härliga familjeminnen, men också minnen märkta av sjukdom, var det dags att dra upp ”tältpinnarna” och fullfölja en gemensam dröm – att bygga och bo nära vatten. För 5 år sen (2017) köpte vi en sjönära tomt och för 2 år sen (2020) började det spännande bygget.

Vi lever mitt i vår dröm! Livet är fantastiskt och spännande och vi har så mycket roligt att se fram emot. Ni som följt min blogg vet att min livshållning efter perioder av sjukdom är att ta en dag i taget ”Mitt liv vilar i Jesu händer och hur det än är tar jag en dag i sänder”.

Livet är skört och kan förändras på ett ögonblick, det vet vi, men det ska inte få hindra oss från att leva fullt ut och fortsätta att drömma stort.

”… vi kan resa oss, och din vind Gud, den fyller oss med mod, vi har frihet att drömma stort…
Dit du går går också vi Gud, där du är vill vi också vara nu. Led oss fram på dina vägar vidare…”
(sång skriven av Ellen Vingren m. fl.)

Låt mig få skriva vidare på detta tema, nu befinner vi oss på försommaren 2021.

Svullnaden i kinden pga den infekterade tanden hade nätt och jämt lagt sig när jag fick besvär med ett utslag under foten. Jag hade 1,5 år tidigare varit hos läkaren som konstaterade eksem och skrev ut en stark steroid salva -dermovat och det blev bättre efter en tid, men återkom och var nu riktigt intensivt på ett större område. Jag tänkte att jag behövde den där salvan igen och ringde vårdcentralen, som hänvisade mig till KRY-doktorn på nätet som skulle kunna hjälpa mig direkt med ett recept. Så smidigt! Jag satt hemma i soffan på kvällen, fotade och visade upp foten i kameran och beskrev mina besvär och sa att jag ville ha dermovat utskrivet. Läkaren tittade allvarligt på mig och sa ”jag tror inte att det där är ett eksem, jag tror att det kan vara en hudtumör. Jag vill inte skriva ut salva till dig, utan kommer att skicka en remiss till Skindoc i Mörby”. ”Okej… tack och hej…” där satt jag sen ensam hemma med denna ”dom” slängd i ansiktet och naturligtvis började tankarna att snurra och oron att gnaga. Förnuftet sa ”det behöver inte alls vara så bara för att hon sa så, och OM det är en tumör behöver den inte vara elakartad”. Men känslan sa något helt annat och förde mig tillbaka till de andra gångerna som jag fått cancerbesked.

I 5 veckor fick jag vänta på tid hos Skindoc (specialistläkare inom hud). 5 veckor då jag pendlade mellan hopp och förtvivlan och ”åkomman” under foten bredde ut sig i omfång och blev ett öppet sår. Väl hos läkaren började han med att titta i min journal och konstatera att jag hade en historia med cancer. Jag stelnade till och tänkte att nu ville han förbereda mig på att jag har cancer igen… Sen tittade han på foten med sitt special förstoringsglas med lampa och frågade om jag visste ”om det fanns i släkten?” (så otydlig!) ”Vad? hudcancer?” svarade jag. Han rullade stolen bakåt och sa bestämt ”Nej! Hudcancer är det inte tal om här! Jag menar eksem eller psoriasis?” (men säg det då!) ”Nej, inte vad jag vet” sa jag och jag förklarade att KRY-doktorn hade sagt att det kunde vara en hudtumör. Läkaren himlade med ögonen och sa ”men så kan man inte säga bara genom att titta på ett foto, nej, det här är ett infekterat eksem” och så skrev han ut ett recept på samma salva som jag hade bett om att få 5 veckor tidigare…

På vägen hem kände jag mig så irriterad över att 5 veckor av sommaren hade gått åt till oro helt i onödan. Det var motstridiga känslor, för samtidigt var jag naturligtvis glad och lättad över att det bara var ett eksem! Jag tittade på min ring. På vilket sätt skulle jag växa genom det här? I samma stund kom jag att tänka på ett välkänt citat som min syster ofta sa ”Det viktiga är inte hur man har det, utan hur man tar det”.

Vi vet alla att livet består av svåra och snåriga passager där vi står frågande utan svar, men jag tror verkligen att vår attityd och inställning har stor påverkan på hur vi mår och jag tror att vi kan välja hur vi vill ”ta det” och därigenom låta det få bli till något som växer och bär frukt inom oss, alltså som mognar till något gott som vi kan dela med oss av till andra.

För mig har sorgen efter min syster varit fysisk, med trötthet, stundtals nedstämdhet och hudbesvär -mitt eksem under foten blossade upp igen bokstavligen samma dag som hon dog och har varit svårläkt sedan dess trots stark salva. Att sörja och låta det ta sin tid är viktigt. Men är det något som min syster verkligen förmedlade och levde efter, var det detta att ”välja glädje” som jag skrev om i tidigare inlägg.

”Glädje i Herren är min starkhet” (Neh 8:10). Det handlar inte om att tränga undan jobbiga och svåra känslor eller förminska det man går igenom, utan det handlar om att -trots allt -leva nära Gud -som är som att leva med ständig tillgång till en källa med friskt vatten som ger liv, glädje och styrka och som gör att hur ”torrt” det än är, kan jag blomstra och känna glädje!

Det var länge sen jag skrev ett blogginlägg, det har tagit emot, jag har varken orkat eller haft inspiration. Min största #1 supporter på bloggen, ja på allt jag tog mig för, i stort sett, lever inte längre… Jag stannar upp och låter de orden sjunka in, och visst sjunker de, som en stor, tung sten i mitt bröst. Fortfarande så svårt att ta in, att förstå att min älskade syster inte längre finns kvar hos oss.

Idag skulle hon har fyllt 57 år och jag har valt att skriva det här blogginlägget till hennes ära och minne.

Älskade syster. När du kom hit till Sverige på besök den 23 juni 2021, sjuk men sprudlande av liv och glädje, kunde ingen ana att du bara hade två månader kvar att leva och att det blev sista gången som vi sågs. När du åkte härifrån planerade vi redan för nästa gång du skulle komma.

Vi har gått igenom samma sjukdom som har stärkt bandet mellan oss och gett oss en djup förståelse för varandra -för hur livet med och efter cancer är. För 11 år sen fick du bröstcancer, en stor och aggressiv tumör och du genomgick tuffa behandlingar med svåra biverkningar som följd under flera år. Men du var alltid så stark och vid gott mod och uppmuntrade oss alla andra! Några år senare genomgick du en uppslitande skilsmässa som försatte dig i stor sorg och en ofrivillig livsomställning. Du var förtvivlad, men du tog dig igenom det med stort mod och envishet -du skulle klara det och det gjorde du!

Sommaren 2020 fick du diagnosen spridd bröstcancer utifrån den tumör du tidigare hade haft. Nu fanns det metastaser i levern och på skelettet, men din läkare var hoppfull, trots att det inte var botbart var det behandlingsbart och med ny medicin skulle du kunna leva länge till.

Det senaste året hade du som motto över ditt liv ”I choose joy” och du hade som en rutin varje morgon att dansa till sången ”Joy” av ”For king & country”
”…Got to get that fire back in my bones, before my heart turns into stone. Oh hear my voice tonight, I´m singing to the sky, give me strenght to raise my voice, let me testify. Oh hear my prayer tonight ´couse this is do or die. The time has come to make a choise and I choose joy… Though I walk through the valley of the shadow of night I´m with YOU by my side, I´m stepping into the light – I choose JOY…”

Med tanke på att du gick igenom så mycket svårt hade du kunnat bli bitter, men du valde glädjen, att se det positiva, att vara tacksam för det du hade, att dra dig närmare Gud -din herde och styrka genom allt och för det kommer du för alltid att vara min stora förebild.

En kort tid efter hemkomsten till USA blev du plötsligt sämre, behandlingen bet inte längre och cancern spred sig snabbt i din kropp. Det fanns inget läkarna kunde göra. Man planerade för hemsjukvård och läkaren trodde att du hade en till några veckor kvar, men redan morgonen därpå tog du ditt sista andetag, omringad av dina fina barn, den 27 augusti 2021.

Jag var inte redo för att du skulle lämna, vi skulle ju åka till Mexico tillsammans och sitta på en strand vid havet under palmerna… och du hade så mycket kvar att ge inte bara till dina närstående, utan du pratade om att utbilda dig till lifecoach för att stötta andra som hade det svårt och du drömde om att åka till Liberia, där vi växte upp, och jobba volontärt på kliniken ”Healthy women, healty Liberia”.

Min tröst är att jag vet att vi ska ses igen och tills dess får du utforska allt härligt och vackert som finns i himlen. Jag vet att du njuter av både palmstränder och blåbärsskogar! Du är fri nu, fri från sjukdom och världsliga bekymmer och fri att leva i fullkomlig glädje!

Love you and miss you, forever and always ❤

Morgonen därpå fick jag träffa en käkkirurg som hade tittat på bilderna och kunde se att infektionen berodde på … en tand! (den tand som lagades för 1 år sen). Det kunde inte ses med vanlig tandläkarröntgen utan krävde DT-röntgen för att se. Jag kunde andas ut igen -ingen tumör, och ingen käkbensnekros som krävde operation.

Jag fick en tid under dagen till medicinsk tandvårdsspecialist som, trots att jag knappt kunde gapa (pga svullnaden) lyckades öppna upp och rensa tanden från var och lagade den provisoriskt. Jag hade hoppats på att få åka hem efter det, men hade blivit ordentligt röd på hals och bröstkorg och fick beskedet att de ville behålla mig en natt till för att se att antibiotikan bet på infektionen. Jag fick behandling var 6:e timme och kände mig väldigt trött och matt.

Det var ett par omtumlande och oväntade dygn som kastade mig tillbaka till vetskapen om att jag är patient med en cancerhistoria. Men är också så tacksam för seriös och snabb hjälp och gott omhändertagande och så tacksam att det ”bara” var en tand som var boven i dramat!

Väl hemma fick jag fortsätta med antibiotika i tablettform i 10 dagar och redan dagen efter fick jag komma på återbesök så att de såg att det gick åt rätt håll, vilket det gjorde. Smärtan och svullnaden avtog också så sakteliga. Jag remitterades till Danderyds sjukhus medicinska tandvård för fortsatt behandling av tanden då de har mer kunskap och erfarenhet av hur käkbenet påverkas av zoledronsyra, (bisfosfonatpreparat) än vanlig folktandvård. Jag behöver få tanden rotfylld och det är en större risk för infektioner och i värsta fall benröta (infektion i käkbenet) som man behöver vara medveten om. Nu i veckan var jag där men då tanden var fortsatt infekterad kunde de inte rotfylla den nu utan rensade ut och fyllde den med antibakteriellt medel. Jag har varken ont eller besvär av tanden och kommer att få komma tillbaka efter sommaren för fortsatt behandling av tanden.

Ringen har jag nu som en påminnelse om att istället för att ifrågasätta varför jag råkar ut för saker, tänka ”hur kan jag växa/utvecklas genom detta?” Livet innehåller, som vi alla vet, både med- och motgångar och genom motgångar växer vi som människor, i både insikt och erfarenhet. Det kinesiska tecknet för kris betyder även utveckling vilket jag tycker är så positivt. Men, det bästa av allt är att jag gång på gång får uppleva så påtagligt hur min Gudstro bär genom allt och kommer så nära och personligt i kris och motgång.

Kanske DU också behöver höra de orden just nu ”Min dotter, var inte orolig” -de är till DIG! Vila i det och i att Jesus är med dig genom allt.

Nu sitter den på fingret, ringen, formad som en blomkvist, som symboliserar att växa genom det man går igenom. Jag beställde den för några veckor sedan då jag blev akut inlagd på sjukhus. I ett tillstånd av kris, då jag ännu inte visste vad som var fel, dök det upp en annons i mitt FB-flöde om en ring som kallades ”Grow through what you go through” och jag beställde den där och då.

Jag hade under en längre tid känt en diffus smärta i käken som var svår att lokalisera. När smärtan tilltog sökte jag en akut tandläkartid då jag tänkte att det måste bero på en tand (som jag lagade för 1 år sen och som tandläkaren sa, behövde han gå djupt ner) Tandläkaren röntgade nu men såg inga tecken på att det skulle bero på tanden. Värken i käken kom och gick och jag fick behandling hos massageterapeut som lossade på spänningar i huvud, nacke och käke, men värken kom tillbaka och helt plötsligt även en svullnad som tilltog under ett par dagars tid. Först var det en hård knöl som en ärta, som blev stor som ett ägg och hela kinden, underläppen och del av halsen svullnade upp. Jag ringde vårdcentralen som, med tanke på min sjukdomshistoria, hänvisade mig till KS. Jag ringde min KS-kontakt på Bröstcentrum och fick en tid morgonen därpå. Tankarna snurrade på högvarv; kunde det vara tecken på spridd cancer, metastaser på käken…??

Jag sov dåligt den natten men lugnades gång på gång av Jesu ord från Matt. 9:22 ”Min dotter, var inte orolig”. Just detta bibelord hade jag bara helgen innan illustrerat i min inspirationsbibel (se inlägg nr 62 om kreativ bibelläsning). Med stora bokstäver hade jag skrivit i marginalen just dessa ord ”Min dotter, var inte orolig”.

Väl på KS tog jag flera blodprover och fick göra en DT-röntgen (datortomografi). Det blev en lång dag med väntan på svar och jag tillbringade mycket tid i ”Rum för stillhet” min favoritplats på sjukhuset. Jag började må allt sämre och när jag äntligen fick komma till en avdelning för att träffa en läkare, tog de tempen på mig och såg att jag hade feber och fick därför komma in till ett rum med en säng. När läkaren kom in, presenterade han sig med sitt namn, men när jag såg hans namnskylt ”överläkare inom cancer för öra-näsa-hals” knöt det sig i magen. Min dotter, var inte orolig… Han började med att berätta att blodproverna visade på kraftig infektion, vilket ju också svullnaden och febern tydde på och därför ville de påbörja en intravenös antibiotikabehandling. Två olika läkare hade tittat på röntgenbilderna och hade svårt att tyda vad de såg. ”Kan det vara en tumör?” frågade jag rakt ut. ”Nej” svarade han lugnande och jag kunde andas ut. Det kunde däremot bero på käkbensnekros, som är en mycket ovanlig biverkan av den cancerbehandling som jag har fått, zoledronsyra som jag fått intravenöst varje halvår i 3 års tid. Den har till uppgift att stärka skelettet men har en motsatt effekt just på käkbenet som kan ”luckras upp” och göra att benbitar sticker ut och som kräver operation för att åtgärda. ”Min dotter, var inte orolig”. De ville transportera mig till Huddinge sjukhus så att en käkkirurg/specialist som finns där skulle få titta på bilderna dagen därpå och bedöma vad som behövde göras.