131 Under den högstes beskydd, del 2

Att ha en kronisk sjukdom innebär alltid en risk att snabbt försämras, vilket är något jag fortfarande försöker att förhålla mig till utan att låta det ”ta över” mitt sinne och begränsa mig. Jag förstod tidigt att ”it´s a bumpy road” att ha MBC och det har jag nyligen fått erfara igen.

När jag själv inte förstår eller vet vad som händer och inte kan påverka eller ha kontroll, måste jag förlita mig på vårdpersonalen som fattar beslut om vad som måste göras. Det är en läskig känsla och man känner sig ganska utlämnad i en sån situation. Nu, i efterhand kan jag se hur dålig jag kunde ha blivit om jag inte fått den vård och övervakning jag behövde i rätt stund.

Jag har behövt en tid på mig att processa och bearbeta den senaste tidens händelse och kan bara återigen konstatera att trots stor ovisshet blandat med oro, så var jag verkligen ”under den högstes beskydd”. Jag var själv inte helt medveten ”om faran” runt mig, men mina tankar fick skydd och jag kände mig trygg.

Det började med att jag precis som förväntat dippade i mitt mående 3 dagar efter cellgiftsbehandlingen, bara det att denna gång dippade jag lägre och mådde sämre ”än vanligt”. Jag fick hosta och feber och ringde därför till ASIH som kom och tog flertalet blodprover, urinprov och en sån där förfärligt obehaglig lång och smal sticka upp i näsan som ska sitta i några sekunder och sen vridas runt. Temp och blodtryck mm togs och i samråd med onkolog på KS sattes en ”bred” intravenös antibiotika kur igång som gavs var 8:e timme. 3 g/dygn kom ASIH och satte dropp med antibiotika samt ett annat dropp med vätska och näring då jag riskerade uttorkning. Dessutom fick jag blodtransfusion då mitt hb var rejält lågt (så min inopererade venport har verkligen fått komma till nytta). Mitt mående kontrollerades noga. Jag var väldigt trött och hade svårt för att både äta och dricka men kände mig inte ”allvarligt sjuk” utan tyckte bara att det var toppen att få vård hemma.

Efter några dagar togs beslut av läkare på ASIH och onkolog på KS att jag skulle läggas in för vård på KS. Jag hade då haft hög feber i flera dagar, trots pågående antibiotikabehandling, mina blodvärden, framför allt de vita blodkropparna, de s k neutrofila granulocyter (som bildas i benmärgen och är en viktig komponent i vårt immunförsvar) var mycket låga och innebar att kroppen saknade motståndskraft. Även mitt blodtryck var lågt och saturationen (syrehalten i blodet) var också lågt. Där och då, sent på kvällen togs beslut om att tillkalla ambulans för transport till intensivakuten på KS. När man inte själv är sjukvårdskunnig har man ju inte (inte jag i alla fall) koll på alla olika värden och vad det innebär. Jag kände mig inte särskilt sjuk, var fullt medveten och talbar och kunde röra mig obehindrat och jag tyckte därför att det kändes onödigt att åka ambulans. Kunde inte min man lika gärna köra in mig? undrade jag och fick ett vänligt men bestämt nej av sjuksköterskan från ASIH som var på plats. På väg in med ambulansen övervakades hela tiden mitt blodtryck och då saturationen var lågt kopplades en syrgasmask på för att höja syrehalten i blodet. Här har jag i efterhand haft stor nytta av samtal med min svärdotter, som pluggar och snart är färdigutbildad ambulanssjukvårdare, kring varför ambulans tillkallades. Med så pass låga värden som jag hade, hade det kunnat bli riktigt allvarligt med ett snabbt försämrat förlopp och en, av flera risker, är att få sepsis (blodförgiftning).

Väl inne på KS togs fler prover och jag lades in på en avdelning över natten och på morgonen fick jag höra av en sjuksköterska att jag hade både influensa typ A, som är den lite mer allvarliga sorten och lunginflammation. Till det ett tillstånd som heter ”Neutropen feber” (dvs feber + brist på vita blodkroppar) som kan leda till ett livshotande infektionstillstånd. Det var mycket att ta in och särskilt lunginflammation kändes oroväckande. Det visade sig dock att det var en felinformation som jag fick och en läkare kunde senare bekräfta att jag inte hade lunginflammation (det kan inte ses via blodprov utan genom röntgen vilket jag inte hade gjort). Efter det kände jag mig lugnare och fick under dagen komma till en annan avdelning. Jag fick intravenöst antibiotika var 4:e timme och fortsatt vätske/näringsdropp. Jag var otroligt trött och sov både natt och dag och hade svårt att äta och mådde illa och hade fortsatt ganska hög feber och hosta. Efter 5 dygn på KS vände det äntligen och jag blev feberfri och piggare. Mina blodvärden och blodtryck hade också stabiliserats och jag fick åka hem. Efter det har jag sakta men säkert blivit bättre och mina blodvärden ligger nu bra så denna vecka blir det cellgiftsbehandling igen.

Förutom tanken på att jag var ”under den högstes beskydd” var denna skrivna bön, som jag fick tillsänt till mig av en god vän medan jag var inlagd, till stor hjälp;

”Gud tack för att du är min ständiga källa till kraft och frid. Det faktum att du alltid är med mig ger mig glädje och fyller mig med hopp… oavsett vad som händer, hjälp mig att komma ihåg att du är nära – och att du har kontroll. Varje strid jag möter är redan vunnen. I Jesu namn Amen”

Förundras återigen över den märkliga men möjliga känslan jag som troende får ha, mitt i stormens öga; att få vara omsluten av frid.