123 Blott en dag, ett ögonblick i sänder…

… vilken tröst vad än som kommer på. Allt ju vilar i min faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då?…

Denna fina gamla sång (av Lina Sandell) som gång på gång talar så starkt och som ger sådan tröst. Jag älskar den! För ett litet tag sen fick jag ett handskrivet brev hem i brevlådan av en god vän. Så ovanligt att få ”nu för tiden” men så trevligt och uppskattat! Med i kuvertet låg också ett fint vykort med höstmotiv och med denna sångstrof. Kortet sitter nu på mitt kylskåp som en daglig påminnelse om att vad som än ”kommer på” så behöver jag inte ängslas.

Jag har fått en ny läkare igen, då den andra, som jag bara hann att träffa en gång, ska vara pappaledig. (Bra ändå att överläkare och docenter är föräldralediga!) Min läkare ringde mig enligt överenskommelse efter att hon pratat med röntgenläkaren om det var någon vits med att göra en tappning av bukvätska. Det fanns enligt röntgenbilden inte så mycket vätska att det krävde en tappning, men om jag kände av obehag kunde man göra ett försök. Vi beslöt att hon skulle skicka en remiss för detta. Läkaren berättade också vidare att de hade tittat närmare på senaste röntgenbilden och att det är tydligt att en av metastaserna på bukhinnan växer. Hon förberedde mig på ett byte av behandling och att det som hon då tänker är cytostatika/cellgifter. Jag svalde en gång och frågade om det är en sådan sort som man tappar håret av, och ”ja, det är det” svarade hon. Det känns tungt men samtidigt tänker jag att okej, om det är vad som krävs för att ”få bukt” på denna växande metastas så får det vara så. Det är bara det att det blir så extremt tydligt både för mig och andra att jag är sjuk. Jag inser att, ifall det blir så, så kommer jag att vara helt sjukskriven igen ett bra tag. Jag som gillar när så mycket som möjligt får kännas så normalt som möjligt… Läkaren sa att hon kommer att ta upp detta med sina kollegor på deras terapikonferens och återkomma till mig.

Strax därpå fick jag en tid för tappning av bukvätska på KS. Väl där konstaterade läkaren som skulle utföra tappningen, då hon tittade på buken via ultraljud, att det inte fanns så mycket att det var värt att tömma. Det skulle bara göra mer skada än nytta att gå in och rota. Så det blev inget av det. Det kändes ändå bra att vätskan inte fortsatt att öka. De symtom jag känner av kan mycket väl bero på metastasen på bukhinnan.

Min läkare ringde mig efter terapikonferensen och berättade att de kommit fram till att jag ska göra en biopsi på metastasen för att se om den möjligtvis har ”ändrat karaktär” vilket de kan göra ibland. Det jag behandlas för nu är utifrån ”hormonkänsliga” metastaser men om de har ändrat karaktär/typ så är pågående behandling verkningslös och man behöver sätta in annat som ”biter” mer.

För en tid sedan lyssnade jag på en föreläsning via zoom av en onkolog och forskare som beskrev just hur tumörer kan ändra karaktär och vad de olika typerna heter och vilka behandlingar som finns riktat till de olika typerna. Det beskrevs att det finns nya och effektiva behandlingar, så det känns hoppfullt.

Min läkare sa att utifrån resultatet av biopsin och nästa röntgen som jag snart ska göra, så kommer de att veta vilken sorts behandling jag ska få och under tiden fortsätta med pågående behandling (tabletter 2 g/d + injektioner var 4:e v.). Det känns bra med en plan och för mig gäller det nu att ta ”blott en dag, ett ögonblick i sänder”. Jag känner mig trygg med den vård jag får och med att få luta mig mot Gud. Det är en oslagbar kombo!