121 …ta fram ´David´ inom dig…

Nu börjar sommaren så sakteliga att gå mot sitt slut. För mig har det varit en sommar av blandade känslor och mående. Det började med en rejäl och utdragen förkylning som satt i i uppemot 5 veckor. Mitt immunförsvar är ju försvagat pga cancerbehandling och det var som att kroppen inte riktigt kunde återhämta sig och mitt blodvärde sjönk ytterligare vilket tillslut ledde till läkares beslut om blodtransfusion. Några dagar efter blodtransfusionen vände mitt mående och jag blev påtagligt piggare och har orkat umgås med familj och vänner och förstås mycket med mina goa små barnbarn, och med min syster som kom på besök från USA. Det är alltid en sådan glädje att träffas och vi hittade på allt ifrån svampplockning i skogen till shopping i Stockholm. Jag har fått många fina och roliga minnen från denna sommar som jag kommer att bära med mig.

Men, jag har också denna sommar nåtts av tre olika dödsbud. Det första var min kära faster, som jag skrev om i det tidigare inlägget. Det andra var min goda väns lilla ofödda barnbarn som plötsligt dog i magen i v. 32, en oerhört svår förlust och mitt hjärta brast för den drabbade familjen. Det kändes så orättvist då jag själv satt med mitt då 10 dagar gamla lilla barnbarn i famnen. Det tredje kom via meddelande på ”whatsapp” där vi i Amazona (bröstcancerföreningens) LEVA-grupp har en gruppchatt. Vi är 8 kvinnor som har träffats regelbundet i över 1 års tid, alla med diagnosen MBC. En av kvinnorna behövde under sommaren genomgå strålning av metastas i ryggraden. Det blev svåra biverkningar och ytterligare komplikationer som följd och efter en kort tid på sjukhus avled hon. Så plötsligt och oväntat och så svårt att ta in.

Dessutom är det nu i dagarna exakt 3 år sedan min älskade syster dog under pågående cancerbehandling, också det så plötsligt efter en kort tids försämring. Det känns tungt och saknaden efter henne är stor. I skrivande stund är jag också i den jobbiga tiden av väntan på röntgensvar (som sker var 3:e månad). En tid som ofrånkomligen ökar min oro för nya metastaser, särskilt som jag under sommaren har haft lite problem med krånglande mage med bl a plötsliga smärtor. Den här sommaren har också präglats av ett tungt besked för ett par i min närhet som har hamnat i en mycket svår situation.

Jag såg nyligen ett citat som sa ”Kanske ställs det en Goliat i din väg för att du ska ta fram David inom dig…?!” David, en ung och spenslig tonårskille (som senare blev Israels kung och författare till Psaltaren i bibeln) som med sin slunga och några småsten lyckades fälla den stora jätten Goliat i motståndarlaget som ingen annan av de erfarna och starka soldaterna vågade sig på. Men hemligheten låg inte i att David ”bröstade upp sig” och frammanade en egen styrka, utan i att han sa till Goliat ”Du kommer emot mig med svärd och spjut men jag kommer emot dig i Herren Sebaots namn…” (1 Sam. 17:45). Han förlitade sig helt och hållet på att Gud var med honom och gav honom den styrka och hjälp han behövde i rätt stund.

Ta fram ”David” inom dig… i betydelsen att inte bli rädd och ge upp för motstånd utan gå fram ”i Jesu namn”, i vissheten om att Gud, som är större och starkare än allt motstånd, bor i dig och strider för dig.

Jag vet inte hur det är med dig, men detta var i alla fall vad jag behövde påminnas om just nu.