122 ”Tänk om… ” eller ”Även om…”?

Jag sitter och tittar ut över havet denna fantastiska höstdag med strålande sol och närmare 20 + grader. Jag njuter av att nu, när solens strålar inte är lika brännande, kunna känna solen i ansiktet och tanka på med lite d-vitamin inför höstmörkret. Jag njuter av de ljumma vindarna och att höra vattnets kluckande mot bryggan. Jag njuter av en god kopp te och ”vårt” bageris goda grillade lunchmacka. Ja, jag njuter av LIVET och tänker göra det så länge jag kan andas! Livet är en fantastisk gåva och värt att ta till vara på -”fånga dagen” är vad jag gör nu.

Min tillvaro annars består mycket av att ligga på soffan och vila, när jag inte umgås med min stora familj, med barnbarn och med föräldrar, eller jobbar 25%, är i kyrkan, eller i skogen, eller i Stockholm och träffar mina medsystrar med diagnosen MBC, eller simmar i badhuset, eller pysslar i min kreativa bibel eller skriver… Ja, jag har nog ändå ett ganska aktivt om än något begränsat liv (begränsad ork).

För 1 vecka sen var vi på KS och fick svar på senaste röntgen. Jag har låtit läkarens ord sjunka in. Jag har ökad bukvätska och ”ökad aktivitet” i bukhinnan, dvs det stråk av metastaser som jag hade från början men som genom effektiv behandling ”försvann” /gick tillbaka, är nu synliga igen. Jag var ganska förberedd på det då jag under sommaren har känt tecken på att det är något som inte stämmer i magen. Jag ska fortsätta med samma medicin men höja dosen från 100 mg till 150 mg (maxdos) och göra ny röntgen igen om 2 månader istället för 3. Så, det är ett litet bakslag men samtidigt vet jag att det är så här det ser ut – det går lite fram och lite tillbaka.

Idag är det exakt 2 år sen jag fick min diagnos MBC (metastaserad bröstcancer). Det har varit 2 speciella år av krisbearbetning och att nå en acceptans, att lära sig att leva med (inte emot) en kronisk sjukdom. Jag har lärt mig mycket om mig själv och min tro har utvecklats till att mer handla om att förtrösta på och vila i Gud. Det är klart att jag hade hoppats på att det skulle fortsätta ett tag till med att vara stabilt och ”knappt synbart” men det känns ändå okej. Jag får bästa tänkbara vård på ett av världens bästa sjukhus och forskningen går hela tiden framåt inom cancerbehandling. Och, framförallt har jag aktiverat mitt bönenätverk igen och vet att det är många som ber för mig vilket känns oerhört tryggt.

Jag blickar ut över havet och ser klippan mitt i vattnet. Klippan, så fast och stadig, trots stormar och olika årstiders påverkan, alltifrån sommarens hetta till vinterns iskalla köld. Så trygg och beständig. Jag tänker att det är så min tro på Jesus är. Den är trygg och beständig, trots stormar, ovisshet och oro. Jag vet att jag vet att jag vet att Jesus finns och alltid är nära mig med sin kärlek och frid. De senaste dagarna har han sagt till mig ”Du behöver inte förstå, fortsätt bara att lita på mig”.

I veckan träffades vi i vår ”hemgrupp” – min församling är indelad i olika mindre grupper som träffas regelbundet och delar livet, samtalar, fikar och ber tillsammans. I vår grupp läser vi ur boken ”Du är Petrus” av Roine Swensson och vi läste följande; ”Varje prövning kan bli en nyttig lärdom, där vi lär oss att ännu mera lita på Herren och se hur han kan gripa in i de mest omöjliga situationer. En sak är säker: Herren vill vara med oss genom allt och han kan vända allt som händer till det bästa.” En av kapitlets samtalsfrågor var ”Vad gör du när du möter livets stormar?” Det blev ett fint samtal och jag berättade om en text jag nyligen sett som sa ”Fear says what if… Faith says even if…” Alltså; rädsla säger ”tänk om… det blir så svårt att jag inte klarar det /hur ska det gå?” Medan tro säger ”även om… det stormar, blir svårt, jag inte förstår, så litar jag på att Gud vet och har kontroll”. Det är det som är så skönt med att ha en tro som bär och håller genom allt. Vi behöver inte förstå, vi får bara förtrösta och lita på Jesus -klippan, så fast och trygg och pålitlig genom livets stormar.

121 …ta fram ´David´ inom dig…

Nu börjar sommaren så sakteliga att gå mot sitt slut. För mig har det varit en sommar av blandade känslor och mående. Det började med en rejäl och utdragen förkylning som satt i i uppemot 5 veckor. Mitt immunförsvar är ju försvagat pga cancerbehandling och det var som att kroppen inte riktigt kunde återhämta sig och mitt blodvärde sjönk ytterligare vilket tillslut ledde till läkares beslut om blodtransfusion. Några dagar efter blodtransfusionen vände mitt mående och jag blev påtagligt piggare och har orkat umgås med familj och vänner och förstås mycket med mina goa små barnbarn, och med min syster som kom på besök från USA. Det är alltid en sådan glädje att träffas och vi hittade på allt ifrån svampplockning i skogen till shopping i Stockholm. Jag har fått många fina och roliga minnen från denna sommar som jag kommer att bära med mig.

Men, jag har också denna sommar nåtts av tre olika dödsbud. Det första var min kära faster, som jag skrev om i det tidigare inlägget. Det andra var min goda väns lilla ofödda barnbarn som plötsligt dog i magen i v. 32, en oerhört svår förlust och mitt hjärta brast för den drabbade familjen. Det kändes så orättvist då jag själv satt med mitt då 10 dagar gamla lilla barnbarn i famnen. Det tredje kom via meddelande på ”whatsapp” där vi i Amazona (bröstcancerföreningens) LEVA-grupp har en gruppchatt. Vi är 8 kvinnor som har träffats regelbundet i över 1 års tid, alla med diagnosen MBC. En av kvinnorna behövde under sommaren genomgå strålning av metastas i ryggraden. Det blev svåra biverkningar och ytterligare komplikationer som följd och efter en kort tid på sjukhus avled hon. Så plötsligt och oväntat och så svårt att ta in.

Dessutom är det nu i dagarna exakt 3 år sedan min älskade syster dog under pågående cancerbehandling, också det så plötsligt efter en kort tids försämring. Det känns tungt och saknaden efter henne är stor. I skrivande stund är jag också i den jobbiga tiden av väntan på röntgensvar (som sker var 3:e månad). En tid som ofrånkomligen ökar min oro för nya metastaser, särskilt som jag under sommaren har haft lite problem med krånglande mage med bl a plötsliga smärtor. Den här sommaren har också präglats av ett tungt besked för ett par i min närhet som har hamnat i en mycket svår situation.

Jag såg nyligen ett citat som sa ”Kanske ställs det en Goliat i din väg för att du ska ta fram David inom dig…?!” David, en ung och spenslig tonårskille (som senare blev Israels kung och författare till Psaltaren i bibeln) som med sin slunga och några småsten lyckades fälla den stora jätten Goliat i motståndarlaget som ingen annan av de erfarna och starka soldaterna vågade sig på. Men hemligheten låg inte i att David ”bröstade upp sig” och frammanade en egen styrka, utan i att han sa till Goliat ”Du kommer emot mig med svärd och spjut men jag kommer emot dig i Herren Sebaots namn…” (1 Sam. 17:45). Han förlitade sig helt och hållet på att Gud var med honom och gav honom den styrka och hjälp han behövde i rätt stund.

Ta fram ”David” inom dig… i betydelsen att inte bli rädd och ge upp för motstånd utan gå fram ”i Jesu namn”, i vissheten om att Gud, som är större och starkare än allt motstånd, bor i dig och strider för dig.

Jag vet inte hur det är med dig, men detta var i alla fall vad jag behövde påminnas om just nu.

116 Ett randigt liv.

De senaste dagarna har varit jobbiga. Jag har lämnat blodprov, fått mina injektioner och gjort en DT-röntgen. Ibland sammanfaller allt på en gång. Blodproverna visade, återigen på lågt hb och en annan än min kontaktsjuksköterska som jag talade med reagerade och sa ”jag ska nog ta och boka in dig för en blodtransfusion”. Men, jag vet ju att min läkare inte håller med om det (se inlägg nr. 112) och det gör mig så förvirrad att få så olika budskap. Jag känner av mitt låga hb framförallt genom andfåddhet och muskelsvaghet som jag tycker blir allt värre. Injektionerna jag fick känner jag av i form av orkeslöshet och DT-röntgen innebär nu en väntan på svar om min cancer är förändrad eller oförändrad. Alltid en påfrestande väntan.

I samma veva som allt detta var jag också i Stockholm och träffade mina medsystrar i bröstcancerföreningen Amazona. Det är med blandade känslor som jag åker ifrån våra träffar. Vi har alltid en god och trevlig stämning med mycket skratt, men vi delar också livets svåra frågor och funderingar. En av medsystrarna orkar inte längre komma till våra träffar, hon är för dålig efter snabb spridning och behandling som inte längre ger effekt. Det är oerhört tungt. Men vi är flera som mår relativt bra, som jobbar och reser och lever livet med tillförsikt, men som ständigt behöver prioritera vad som är viktigt för oss. Som jag, till exempel, som samma dag behövde inse att jag inte klarade av att ta mig till jobbet (dagen efter behandling med injektioner). Jag hade planerat att jobba på kontoret på förmiddagen och sen åka till Stockholm. Men kroppen sa ifrån och jag har vid det här laget lärt mig att lyssna på min kropp. Jag skrev ett snabbt mail till min arbetsledare att jag inte klarar att komma in till jobbet. Därefter la jag mig i sängen igen och vilade, för att sedan göra mig iordning och åka till Stockholm -för att jag ville det och kände att jag behövde det.

Vår samtalsledare, som också är författare till boken ”Varje dag är värdefull -konsten att leva med en kronisk sjukdom” beskriver att våra dagar är randiga i meningen att krafterna varierar och vi behöver dela upp dagarna i vila och aktivitet. Vi behöver kontinuerligt balansera omvärldens ”krav” med de resurser vi har i form av ork och kraft. Det skiftar från dag till dag och tillslut hittar vi vår egen rytm och lär oss sätta sunda gränser -utifrån vad vi kan och orkar. Ett randigt liv gör det tydligare vad som stärker och vad som kräver och handlar om att värna dagsformen och prioritera vad som är viktigt på riktigt.

Nu menar jag såklart inte att mitt jobb är oviktigt. Jag älskar mitt jobb och är glad att jag kan jobba utifrån mina villkor. För det mesta går det bra, men som sagt, det är en ständig balansgång där dagsformen behöver få styra. Jag håller fortfarande på att lära mig att förhålla mig till min sjukdom. Nu fick jag ett ord/begrepp till det som jag har vetat om och försöker anpassa mig till
-att leva ett randigt liv! Jag gillar tanken, men inte som att allt är svart eller vitt, utan mer färgglatt som rött och grönt, där rött betyder stanna upp! och grönt betyder kör på!

112 Återhämtning på agendan

Nu var det ett tag sen jag skrev. Jag har inte riktigt orkat. Det har varit ”lite för mycket” ett tag, både på jobbet och privat och det i kombination med att jag har bytt cancerbehandling till en ny sorts medicin -har gjort att jag varit extra trött och matt både fysiskt och psykiskt. Utöver det har jag haft en hudinflammation i ansiktet och på kort tid haft två förkylningsinfektioner. Jag har haft plötsliga blodtrycksfall och varit nära att svimma och jag har låga blodvärden. Min läkare är dock inte särskilt bekymrad utan menar att det är vad man kan förvänta sig med min pågående behandling. Kroppen vänjer sig ofta vid ett lägre hb och han tycker att mina värden för övrigt ser bra ut. När jag beskrev min trötthet och orkeslöshet och att jag funderat över om jag klarar att arbeta 50 % sa han att det är helt och hållet upp till mig själv. Han sa även att han trodde att jag skulle må gott av en ordentlig återhämtningsperiod och vara lite långledig, förslagsvis över sommaren.

Jag ska ju åka till USA om ett par veckor och det ska bli så fantastiskt roligt och välbehövligt med lite ledighet, men det blir ingen ”stilla retreat” utan med en långresa som ger jetlag och med många småbarn (syrran och jag har tillsammans 7 barnbarn under 4,5 år) så kommer det att bli intensivt!!

Efter min USA-resa har jag tänkt att jag ska ta ställning till om jag ska gå ner i arbetstid eller inte. Jag vill helst inte det men samtidigt behöver jag tänka på min hälsa i första hand. Att min behandling sliter på kroppen (och knoppen) blir alltmer tydligt och det i kombination med ett arbete som också sliter, framförallt mentalt, gör att jag funderar över vad som är det bästa.

Den där ständiga balansgången… att se till att hålla sig på en lagom nivå så att det inte tippar över och blir en onödig belastning… Då är det kanske ett bra alternativ till att gå ner i arbetstid -att ta en ordentlig tid för återhämtning över sommaren. Det är kanske det jag ska satsa på. Jag behöver vara extra snäll mot mig själv. Min läkare och jag kom överens om att i maj göra en bra planering för sommaren.

Detta med återhämtning är något som är mycket aktuellt nu på min arbetsplats. Vi ingår i ett projekt detta år som innebär tid för återhämtning under arbetstid, s k strukturerad återhämtning. Vi ska planera in tid i vår kalender för sådant som vi mår bra av. Jag som arbetar 50 % har 2,5 tim/v för t ex promenad, simning, massage eller en stund ute i naturen. Till detta ingår även enskilda och regelbundna samtal med en hälsocoach som hjälper en att sätta rimliga mål och följa upp dessa. Jag ser det som en stor förmån och är tacksam att vår tuffa arbetssituation tas på allvar och att man från ledningen vill satsa på oss för att behålla oss.

Förutom att träna eller vara i naturen så är ju kreativitet bra för vår återhämtning. Som ni vet ägnar jag mig en del åt Biblejournaling/kreativ bibelläsning och för mig är det ett fantastiskt sätt att slappna av genom att skapa och vara i stillhet med Guds ord som ger mig tröst, uppmuntran, styrka och vägledning. Sist skapade jag en sida från 1 Kor. 13 om ”Kärlekens lov” efter inspiration av att nyligen ha firat mina föräldrars Diamantbröllop – 60-åriga Bröllopsdag! Det är stort och väl värt att fira. De är ett levande bevis på att kärleken ”bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt” (I Kor. 13:7) och att när vi vårdar kärleken så håller den inte bara utan den fördjupas och stärks.

Jag är tacksam över att få ha sådana fina förebilder i livet. Inte bara gällande deras kärlek och trohet till varandra utan även till Gud, som de i tidiga år valde att följa och tjäna och har gjort så sedan dess. De har levt ett otroligt spännande liv i två olika världsdelar och det har i perioder varit både svårt och utmanande. De har varit beroende av Guds hjälp och ledning och de har gång på gång fått erfara hans omsorg och trofasthet. Jag tror att det är det som har format mig och min inställning till livets mörka passager genom dalgångar, törnsnår och stormar -att inte misströsta och nedslås av omständigheterna utan ha blicken fäst på Jesus som styrker och bär genom allt.

Jag tror att Gud har skapat oss med ett förstånd – och ett ansvar att lyssna på kroppens signaler, att vara rädda om oss och ge tid för vila och återhämtning -så att vi blir mer motståndskraftiga när stormarna yr. Det är vad jag behöver och tänker satsa på, både i vardagen med små korta stunder av må-bra-stärkande-aktiviteter och att ge mig själv möjlighet till en längre tids återhämtningsperiod över sommaren. Däremellan ska jag få vara i USA och njuta av långa fikastunder med min syster, mysiga utflykter och mycket bebisgos! OCH få möta våren efter en lång, kall och mörk vinter som nu på slutet har känts extra grå och tung. Som jag längtar!

111 Livet är bitterljuvt

Häromdagen hade jag en extra tung dag. Jag vaknade och kände mig sorgsen och sen slog det mig att det var min systers födelsedag. Hon som inte längre finns med oss, som fick sluta sina dagar alldeles för tidigt. Hon skulle ha fyllt 59 år. Det smärtar att inte kunna lyfta luren och ringa och säga Grattis. Som jag saknar våra fina samtal, som även om de kunde handla om svåra och jobbiga saker, alltid slutade med att man kände sig upplyft och uppmuntrad. Det var så hon var, hon hade förmågan att sprida värme och glädje med sin positiva inställning till livet.

Hon dog av samma sjukdom som jag har nu och det är klart att det känns tufft. Det är en ständig påminnelse om att det är en dödlig sjukdom som plötsligt kan bli okontrollerbar och då ingen behandling längre hjälper. Det är därför det är så viktigt för mig att ta till vara på de där ”små sakerna och stunderna som gör livet stort”

Förra veckan var jag i Stockholm och träffade mina medsystrar i LEVA-gruppen och vi delade vår erfarenhet av att trots att vi har denna sjukdom, som innebär så mycket smärta och oro, kan vi ändå känna glädje och förnöjsamhet. Många tror att den som lever med spridd cancer ständigt är deppig, orolig och nedslagen och inte kan känna glädje och framtidstro. Men oj om ni bara visste hur mycket styrka och livslust det finns i denna grupp! Jag tror att vi ser livets färger tydligare än andra och har lättare att ta till vara på det som är gott och som ger mening.

Trots att jag hyllar ”vanligheten” så vet ni ju också att jag gärna vill ha mål och något att se fram emot – som sätter lite guldkant på tillvaron. Det här året har jag åtminstone två saker som jag verkligen ser fram emot och gläds över. Till sommaren ska jag bli mormor igen! Min lille prins ska bli storebror ❤ och i mars ska jag och dottern och barnbarnet åka till USA och hälsa på min syster och hennes familj. Det är en bitterljuv känsla (= en känsla av både lycka och smärta) -lycka över att få vara i USA igen med min syster och hennes stora härliga familj, -smärta över att det blir första gången som jag är i USA utan att min andra syster finns där…

Detta att livet innehåller både smärta och lycka (taggar och rosor) är ett återkommande tema i min blogg. Min erfarenhet är att det inte är antingen eller utan både ock. Lycka och smärta samexisterar och så måste det få vara. Det ena utesluter inte det andra. Jag tror att smärtan gör att vi värdesätter och uppskattar lyckan ännu mer. Det bitterljuva gör helt enkelt livet lite vackrare.

110 Det vanliga är det viktiga

Några dagar inpå det nya året åkte vi hela familjen (8 vuxna, en 1-åring och en hund) till Järvsö i Hälsingland där vi hyrde ett hus. Så tacksam att få börja detta nya år tillsammans med familjen -min stora lycka! Det blev en härlig helg med mycket utevistelse (trots kylan! -25 som kallast) och innemys med sällskapsspel.

I bilen på vägen upp till Järvsö, lyssnade vi på pastor Tomas Sjödins vinterprat i P1 från nyårsafton. Han talade bland annat om att det vanliga är det viktiga. Det är det vanliga, vardagliga och enkla, det som vi ofta tar för givet, som ändå är det viktiga och mest värdefulla i livet. Jag delar verkligen den tanken och för mig har just detta blivit så tydligt i och med min sjukdom – en större insikt i vad som är viktigt. Då kan det vara något så vanligt och enkelt som att grilla korv utomhus över öppen eld med familjen en kall vinterdag som ”sticker ut” och blir till ett värdefullt minne att bevara. ”Det är de små stunderna som gör livet stort”.

När jag på nyårsdagen, min vana trogen, summerade året som gått (ett bra sätt att minnas, reflektera, lämna det gamla för att kliva in i det nya) kunde jag konstatera att 2023 års ”ledord” för mig varit Glädje och Acceptans. Visst är det underbart! – att under ett år av kris och invänjning av cancerbehandling så har glädjen varit påtaglig.

Alldeles i början av året fick jag ju en rejäl dos av ”glädjens olja” (läs gärna inlägg nr. 85). En dikt som följt mig genom året är Margareta Melins dikt ”Denna glädje som du föder i mitt hjärta, den är annorlunda, oförklarlig, underbar. Mitt i det svåra finns den där, bubblar under allt besvär, en källa som ger hela kroppen liv”. En annan stor anledning till glädje har förstås också varit att få följa mitt älskade barnbarns utveckling på nära håll under hans första år. Hans namn Ishaq betyder ”Han som skrattar/Kommer med glädje” ❤

Under året nådde jag också en acceptans och förstod att jag behöver leva med, inte emot min sjukdom och då upplevde jag också en större sinnesro. Jag kunde också börja jobba, först en period på 25% och sedan på 50% vilket ger mig en känsla av sammanhang och vanlighet.

I min samtalsgrupp som heter LEVA på bröstcancerföreningen Amazona, brukar vi prata om att leva med denna sjukdom är som att vara på ”a bumpy road” (en ojämn, guppig väg) och det är det vi har att förhålla oss till, att det går upp och ner. Strax före Jul hade jag ett samtal med min läkare som berättade (efter senaste röntgen) att tumören på äggstocken har börjat växa lite igen och jag ska därför prova med en ny medicin. Min läkare var inne redan i höstas på att byta eftersom jag har besvär med hudreaktion och klåda, men då sänkte vi dosen istället. Det kan vara en anledning till att tumören började växa. Men läkaren sa ”Jag är inte orolig och det tycker jag inte att ni ska vara heller”. Det är så här det är, det går lite upp och lite ner, lite fram och lite tillbaka. Den nya medicinen heter Verzenios och ska tas 1 tablett på morgonen och 1 på kvällen utan uppehåll. Jag hoppas nu slippa klåda och andra jobbiga biverkningar. Men , det säger ju sig självt att en sådan stark medicin som ska bromsa tillväxt av nya cancerceller påverkar kroppen. Den andra behandlingen som jag har i kombination med medicinen är injektioner var 4:e vecka som också påverkar och framförallt ger trötthet/orkeslöshet.

På en av årets allra första dagar, den 2/1 läste jag följande uppmuntrande ord från min andaktsbok; ”När din värld känns mörk kan du få ett ljusare perspektiv genom att fokusera på mig. Vila i min närvaro och hör mig säga ”min älskade, jag är din glädje”.

Det tar jag med mig in i detta nya år. Jag gläds över det vanliga och framförallt över att jag får vila i Guds närvaro -Han som gör det möjligt för mig att mitt i det svåra och mörka kunna känna glädje och hopp.

101 Ett glädjande besked och ett rysligt besked…

Nu i veckan var det dags för besök hos min onkolog på KS som sker var 3:e månad efter DT-röntgen. Det är alltid en viss anspänning att åka dit och få besked om vad det visar. Den här gången förenade vi ”nytta med nöje” och gjorde något trevligt av ”det tråkiga”. Dagen innan läkarbesöket åkte vi till Solna och vår favoritrestaurang sedan flera år tillbaka, Chili Masala som är en pakistansk restaurang med mycket god och kryddstark mat. Vår svärson är från Pakistan och med honom kom också vår kärlek till denna fantastiska matkultur. Efter middagen åkte vi till natursköna Haga parken där vi tog en långpromenad i den ljumma och fina kvällen, för att sedan checka in på ett närliggande hotell. Morgonen därpå efter den goda frukosten åkte vi till KS. Det var ett mycket positivt besök med glädjande besked om att det nu nästan inte syns något alls av tumör och metastaser! Vi blev så lättade och kunde pusta ut.

Efter 4 veckors uppehåll med medicinen, på grund av kraftig hudreaktion, ska jag nu sänka dosen, istället för 3 tabletter/dag ska jag ta 2. I sommar har jag haft mycket besvär med hudirritation och klåda. Jag träffade en hudläkare för att utreda om det är läkemedelsrelaterat eller om det möjligtvis är psoriasis, vävnadsprov på huden togs men det har jag ännu inte fått svar på. Jag fick en stark steroid salva som har hjälpt mycket.

En annan utredning som också gjorts och som jag har fått svar på, är sömnapnéutredning. Jag har alltid trott att jag har god sömn då jag har lätt för att somna och sover hela natten. Men det skulle visa sig att kvalitén inte har varit god. Jag har i flera år snarkat mycket, vilket min man har löst med öronproppar och sen har vi inte tänkt så mycket mer på det. Jag har inte direkt lidit av det men på senare tid har jag sovit mer oroligt, vaknat extremt muntorr och med lätt huvudvärk och en känsla av att inte vara utsövd trots 8-9 timmars sömn. Jag fick sova en natt med en speciell utrustning där min andning, syrehalt och puls registrerades. Därefter fick jag träffa en läkare på sömnapnémottagningen som berättade att jag hade en ”rysarregistrering” som visade på grav sömnapné. Sömnapné är en kronisk sjukdom som ger allvarlig sömnstörning med omfattande andningsuppehåll. ”Du har jätte, jätte, JÄTTE många andningsuppehåll” sa läkaren till mig, en del upp till en hel minut. Syrehalten sjönk då till ”skrikande låg nivå” samtidigt som pulsen ökade kraftigt då kroppen fick panik över att inte få luft. Detta är inte livshotande men kan leda till hjärt/kärlsjukdom och stroke om man inte får behandling. Framförallt påverkas hela kroppen som inte får den vila och återhämtning som den behöver under natten.

Jag sover numera med en liten maskin bredvid mig med en slang till en andningsmask precis under näsan som tillför luft i en jämn ström hela natten. Läkaren beskrev det som att köpa ett par nya skor. Det tar ett tag att gå in dom men när man väl gör det blir de bekväma. Jag håller fortfarande på att ”gå in” detta hjälpmedel men jag ÄLSKAR den redan. WOW! vilken skillnad. Här kan man snacka om livskvalitet – att få vakna utsövd och pigg!

Ett ”rysligt” besked om ännu en kronisk sjukdom ledde ändå till en stor och positiv förändring då vi vet att god sömn är en förutsättning för god hälsa och gott välbefinnande. Jag är så glad att jag tog tag i det och lät mig utredas och är så tacksam för den hjälp som finns att få.

Nu när jag sover bättre och är piggare och vet att cancern minskar i omfattning är jag beredd och redo att gå upp i arbetstid. Fr o m 1 oktober börjar jag att jobba på 50% och det, det känns fantastiskt bra!