143 Ta tag i Guds hand

Min mage är fortsatt i obalans med ett diffust obehag och svullnad. Jag rör på mig dagligen och äter mindre portioner regelbundet. Men det händer ganska ofta att jag kräks upp det jag precis har ätit, som om magen inte riktigt kan ta hand om det. Den medicin jag fick prova har inte hjälpt och jag har fått medel mot förstoppning, om det skulle vara orsaken till mina besvär, men det har inte heller blivit bättre. För några dagar sen pratade jag med ASIH, som noga följer upp mitt mående. Jag beskrev ett tryck, en molande känsla högt upp på vänster sida, vid magsäcken. Läkaren kom hem till mig och undersökte magen och bedömde att det är en betydande mängd vätska i buken. Hon konsulterade onkolog på KS och det bestämdes att tidigarelägga min DT-röntgen.

Jag kan inte riktigt släppa tanken på att det är metastaser som växer… När jag härommorgonen vaknade tidigt och låg och grubblade, kom denna sång strof till mig;
”Many things about tomorrow I don´t seem to understand. But I know who holds tomorrow and I know who holds my hand” En gammal sång som är en av min mammas favoritsånger, som hon ofta sjöng under åren vi bodde i Afrika.

Som ni vet har jag en andaktsbok ”Jesus varje dag” som jag läser dagligen. Den är skriven som att det är Jesus som talar/skriver direkt till läsaren. Två dagar i rad fick jag också där påminnelse om att hålla i Guds hand.
”När händelser i världen eller i ditt eget liv är på väg att få dig ur balans, ta då tag i min hand med tillitsfull beslutsamhet” och ”Istället för att bli överväldigad av svårigheterna vill jag att du ska fatta min hand med frimodig förtröstan”

Att ”ta tag i Guds hand” är en metafor som betyder att jag överlämnar mina problem i Guds händer istället för att kämpa på egen hand. Jag litar på att jag har Gud vid min sida som vägleder och hjälper mig.

Mitt 3-åriga barnbarn är full av liv och upptåg och vill gärna vandra iväg på upptäcktsfärd. När han stannar upp och vill hålla mig i handen uppfylls jag av en sån kärlek och glädje över att han har tilltro till mig och är trygg med att jag vägleder rätt. Med hans lilla hand i min får jag ta del av hans tankar och funderingar och det är bland det bästa jag vet! Jag tänker att så känner nog Gud också, när vi tar tag i hans hand och låter honom vägleda oss och ger honom förtroendet att lyssna på våra tankar och funderingar.

Vi har en fri vilja, att välja att säga ”kan själv” och vandra vår egen väg, med risk för att gå vilse och bli överväldigad av osäkerhet och rädsla. Eller så kan vi välja att ta tag i Guds hand och gå tillsammans med honom. Det innebär inte att vägen blir enkel och besvärsfri, men det ger en trygghet och ett lugn. Jag vet vems hand jag med tillitsfull beslutsamhet och frimodig förtröstan tar tag i. Det är samma hand som håller min morgondag.

135 För dig utgiven

Vi har nyligen firat Påsk -en stor och viktig högtid som handlar om att Jesus fullföljde sitt uppdrag på jorden genom att han led och dog och på så sätt försonade människan med Gud. Han blev det offer som tog världens synd och skuld på sig. I ingen annan religion finner vi sådan nåd och kärlek. Jesus besegrade döden och mörkret och uppstod och erbjuder alla som vill gemenskap och evigt liv med Gud.

Helgen före Påsk var jag på en Retreat med temat ”Tid och rum för läkande” vilket var väldigt givande för både ande, själ och kropp. Så tacksam att jag orkade vara med trots att det var helg efter behandling. Faktum är att de värsta biverkningarna med framförallt orkeslöshet börjar att klinga av, vilket känns bra! Under helgen fick vi tid för egna reflektioner, goda samtal, att vistas ute i den vackra naturen nära havet, men också bra undervisning om hur vi kan ta emot läkande. Det kan vi bland annat göra genom naturen, men också genom Guds ord (bibeln är full av exempel på och löften om läkande till hela vår kropp, både fysiskt och psykiskt) och genom nattvarden; Herrens måltid då vi äter och dricker av Jesu kropp -den bästa medicinen! Retreaten avslutades med en enkel mässa med nattvard och förbön. I all sin enkelhet blev det en stark upplevelse för mig. Det var för mig Jesus dog och uppstod, det var för mig hans kropp blev utgiven.

”…det var för vår skull han blev sårad och slagen. Han blev misshandlad för att vi skulle få frid. Han blev straffad och vi blev friade! I hans sår finns det helande för oss.” Jes. 53:5 (levande Bibeln)

Torsdagen före Påsk (som judarna firade för att påminnas om hur de blev befriade från slaveriet i Egypten) åt Jesus en sista måltid med sina lärjungar (som blev den allra första nattvarden). Medan de åt bröt Jesus brödet och sa till dem ”detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig” (Luk. 22:19). Samma kväll blev han förrådd och gripen av de romerska soldaterna och dagen efter (långfredagen) spikades han oskyldigt upp på ett kors och lämnades att dö. När vi firar nattvarden får vi ta del av Jesu död och uppståndelse. Guds närvaro blir verklig och personlig. Krist kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet. Nattvarden är inte bara en ritual då vi minns vad Jesus gjorde. Det är framförallt ett möte med levande Gud som här och nu vill ge oss liv, frälsning/räddning, helande och befrielse. Det är stort!

När vi lutar oss nära Gud hör vi hans hjärtslag slå för dig, för dig, för dig. Kom ihåg att det var för dig han dog, för dig hans kropp blev utgiven -för att du ska ha liv! Ett liv med Guds ständigt utgivande nåd och kärlek.

134 Vad har du i handen?

”Att tjäna dig är min vilja, att höra din röst min bön.
Att vittna om dig mitt uppdrag, att få möta dig blir min lön”

Detta är en refräng av en sång som har följt mig från mina tonår och som blivit mitt hjärtas inställning. Som troende och efterföljare till Jesus vill jag inte bara tro och följa utan jag vill försöka efterlikna honom. Vara en lärjunge och göra det han gjorde. Jag vill tjäna/utföra uppdrag som gör denna värld till en lite bättre plats i min omgivning där jag är, med det jag har. Inte som ett krav på prestation utan som ett gensvar på Guds godhet och kärlek till mig.

Då är frågan, vad har jag? Jag jobbar inte längre, även fast jag har kvar min tjänst så känns det långt bort tills jag kan ”vara i tjänst” på jobbet. Jag är inte längre aktiv i min församling där jag hade flera olika uppdrag, bland annat som församlingsledare. Jag kan inte heller (just nu i alla fall) slutföra den utbildning i ”Förbönssamtal” (samtal genom bön och bibliska principer för ett inre helande) som jag påbörjade för några år sen och som är en praktisk utbildning tillsammans med andra kursdeltagare en vecka/termin. Det är med en känsla av både tomhet och sorg som jag tvingats inse att jag inte kan/orkar göra det jag gjorde innan. Vem är jag nu? Vad har jag att ge? Detta är en process i mig som behöver ha sin tid märker jag (jag har tidigare delgett liknande tankar i bl a inlägg nr. 79). Jag behöver vända och vrida på dessa tankar och åter igen komma fram till att jag är inte min sjukdom. Den finns där och jag behöver förhålla mig till den, men den är inte den jag är. Mitt liv ser annorlunda ut nu på grund av den men jag tänker inte låta mina omständigheter definiera vem jag är. Jag är mer än så! Nu är jag ju dessutom mormor -ett så fint och viktigt uppdrag!

I 2 Mos. kap. 2-3 kan vi läsa om hur Gud kallade Mose att föra Israels folk ut ur fångenskap och slaveri i Egypten. Mose argumenterade med Gud och sa ”Vem är jag…? Jag kan inte/har inte vad som krävs…” Gud svarade ”Jag ska vara med dig”. Mose fortsatte att tvivla på sig själv och sa till Gud ”Men, om de inte tror på mig och inte lyssnar på mig…?” Gud sa då till Mose ”Vad har du i handen?” Mose hade sin stav, ett enkelt vardagsredskap som han använde när han vallade får. För Mose var staven det han kände till och kunde hantera. Staven fick bli det redskap han använde för att utföra en mängd olika under och tecken i kampen att befria Israels folk (en spännande historia). Gud visade Mose att när han litade på Gud och använde det han hade, då gjorde Gud resten. Gud står för det övernaturliga men han vill använda sig av oss och han lovar att vara med oss. Vad har du i handen?

Vi kommer förmodligen inte att vara med om samma omvälvande och extraordinära saker som Mose, men jag tror att Gud kallar oss att i vår vardag vara med och göra skillnad. Gud använder oss inte där ”vi borde vara” utan där vi är! Ta med dig den tanken idag, att hur liten och obetydlig du än känner dig så vill Gud använda det du har -din kreativitet, din förmåga, din passion -det du gillar att göra. Det kan Gud använda för ett gott syfte och du kan få bli till stöd och välsignelse för någon längs vägen.

130 Under den högstes beskydd, del 1

Så mycket som händer nu i vårt land och vår omvärld. Saker som verkligen skakar om, är djupt oroande och sorgligt. Detta år har börjat på ett mörkt och dystert sätt i Sverige med 30 explosioner mitt i bostadsområden i Stockholm bara under Januari månad. Och sen den fruktansvärda skolskjutningen i Örebro som kostade flera människor livet och flera blev allvarligt skadade och många är drabbade av chock och sorg. Det är svårt och jobbigt att ta in. Betyder detta att vi alla behöver leva i rädsla nu för att ”vad som helst kan hända var och när som helst”…? Krig, konflikter och våld har förekommit i alla tider, det är inget nytt, men i vårt lilla trygga land tycks våldet ha eskalerat och kommit närmare inpå oss.

Även i ”min egna lilla värld” har sorg och jobbiga tankar kommit nära inpå. En av mina fina medsystrar i Bröstcancerföreningens samtalsgrupp har fått lämna detta jordeliv (för mig den tredje medsystern i gruppen på 2 år). Hon hade det kämpigt med mycket smärta och motgångar i sin behandling men bidrog ändå till gruppen med sin värme, livslust och omtanke om oss andra. Hon kommer att vara saknad. Nu i veckan träffades vi i gruppen för att hedra hennes minne. Det var fint att få ses och prata om vad som händer med oss när vi igen möts av ett så tungt och tråkigt besked att en av oss inte längre finns kvar. Vi är alla överens om att fortsätta fokusera på att leva ett så bra liv som möjligt.

I bibeln finns en välkänd psalm, 91, med följande versar; ”Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger… Min tillflykt och min borg, min Gud som jag litar på… Med sin fjädrar täcker han dig, under hans vingar finner du tillflykt. Hans trofasthet är sköld och skärm. Du ska inte frukta nattens fasor eller pilen som flyger om dagen… Du har sagt att Herren är ditt skydd, du har gjort den Högste till din tillflykt”. (v.1-9)

Under den Högstes beskydd – visst låter det som en fantastisk plats att få vara på?! Det finns inget högre, större eller säkrare skydd än Guds beskydd. Under hans vingar finner vi tillflykt och trygghet. Han är den sköld som skyddar både vår kropp och våra tankar. Psalmen fortsätter sen med vers 10 ”Inget ont ska drabba dig, ingen plåga närma sig din hydda, för han ska befalla sina änglar att bevara dig på alla dina vägar”.

Nyligen blev jag påmind om en händelse som vi var med om i Liberia där jag bodde som barn. Det hade blivit statskupp och mycket oroligt. Presidenten och flera ministrar hade mördats och rebelliska och opålitliga soldater hade övertagit makten och införde utegångsförbud. En eftermiddag bestämde vi att åtminstone gå ut i vår lummiga trädgård och sätta oss och fika i ”palaverhyddan”, som var som vårt uterum, en typisk afrikansk öppen hydda. Plötsligt kom en jeep med soldater ute på gatan som saktade ner då de såg oss sitta ute. En av dem riktade sitt gevär mot oss. Min pappa, alltid lika lugn och trygg i svåra och stressade situationer sa till oss att resa oss och gå lugnt in i huset. Väl inne satte vi oss, omtumlade av den hotfulla situationen, och pappa tog fram bibeln och läste Ps. 91. Vi kände verkligen konkret Guds beskydd där i vår hydda! som så många gånger förut. Läs gärna om änglabesök (inlägg nr. 57).

Min önskan och bön för dig är att du också i tider av oro och svårigheter ska göra den Högste till din tillflykt, ditt beskydd, och få uppleva att under hans vingar är du trygg.

129 Det är spännande att leva!

Efter en tid i min ”bubbla” av välmående och Julmys, kastades jag snabbt in i verkligheten igen. Jag var kallad till KS´s dagkirurgi för att göra en venportsoperation (en liten dosa som läggs under huden med en slang som går in i en blodven. Från den kan cytostatika/cellgift, zoledronsyra (en skelettstärkande behandling som jag nu ska börja med), blodtransfusion och annan intravenös medicin ges och blodprover tas ifrån). Dagen efter var det dags för cellgiftsbehandling. Vi bokade in oss på Hotell Carolina Tower mittemot KS två nätter. Första natten jag med min man och min syster med hennes man och sen jag och min syster i ett rum en natt till. På så vis fick vi gott om tid att umgås, äta gott, vila och till och med lite shopping på Mall of Scandinavia i Solna. Det var väldigt trevligt och mysigt och gjorde det tråkiga lite mindre tråkigt.

Både operation och behandling gick bra men, som vanligt, slog effekten till tre dagar senare med orkeslöshet, ”hjärndimma” och illamående. Till det är det nu återigen ”grå vardag” när syrran med familj har åkt hem och Julen har plockats bort. Det som känns jobbigt just nu är att inte kunna planera in något för jag vet inte hur jag kommer att må eller vilken typ av behandling jag kommer att ha framöver. Jag har fått en tid för DT-röntgen den 7 februari. Beroende på röntgensvaret får jag veta om jag kommer att fortsätta ha samma behandling som nu (där jag 2 av 3 helger och en bra bit in i veckan är helt orkeslös, febrig, förstoppad, kräks och har svampbeläggning i munnen… till det en blytung känsla i hela kroppen) eller om jag får en annan behandling med diverse andra eller liknande biverkningar… Det ska sägas att flera av ovanstående biverkningar får jag hjälp med så att det blir hanterbart -tack vare ASIH som kommer så fort jag ber om hjälp.

Många gråa och diffusa pusselbitar… Ni som följer mig vet att jag gärna vill ha något att se fram emot, men just nu är det svårt, som sagt, att planera in det vilket känns trist. Denna vecka har jag i alla fall uppehållsvecka och jag har träffat en god vän och åkt in till Stockholm på samtalsträff med mina medsystrar och till helgen blir det familjemiddag och det räcker gott för en vecka känner jag. En stund, en dag, en vecka i taget, så ser mitt liv ut just nu.

Precis när mina tankar var lite dystra över min situation fick jag en stor uppmuntran, en riktig höjdpunkt denna vecka. Vi fick besök av den liberianska mannen som vi träffade för 2 år sen och som jag skrev om i inlägg nr. 84. Han var tillbaka på visit i Sverige och kom till oss en kväll och bad för mig/oss och uppmuntrade oss med ord från Gud/bibeln, bl a från Ps. 118:17 som han ville att jag skulle säga ut högt ”I will not die but live and declare the works of the Lord” Amen!

Uppmuntrade ord kom också från en av veckans texter i min andaktsbok ”Jesus varje dag”;
Du får inte låta omständigheterna avgöra om du känner dig trygg eller inte. Även om det är naturligt att du vill ha kontroll över ditt liv, så kan jag ge dig kraft att leva övernaturligt och vila i vissheten att jag råder suveränt över din värld… Jag hjälper dig att möta ovälkomna förändringar utan fruktan…

Med Jesus varje dag blandas de gråa och dystra pusselbitarna ihop med färgglada bitar av tro, hopp, mod, livslust… Återigen påminns jag om att mitt perspektiv må vara en vecka i taget, men Guds perspektiv över min värld/mitt liv är så mycket större, vilket gör det så spännande att leva!

127 Livets pusselbitar

Jag har mer och mer börjat tänka på livet som ett pussel. Det talas ju ofta om hur man ska få ihop ”livspusslet” i en stressad tillvaro, men jag tänker mer på pusselbitar som passar ihop i ett större perspektiv, som tillslut passar ihop även fast vi just nu inte kan se eller förstå hur. Jag har några sådana bitar nu, mörka är de också, men de får ligga där och jag tänker att de tillslut kommer falla på plats och då bidra till hela bilden. Visst kan det vara så att även mörka bitar kan få ett helt pussel att framstå som vackert?

En trevlig pusselbit i mitt livspussel var att få en personlig inbjudan av självaste kommunfullmäktiges ordförande då jag i år har varit anställd i kommunen i 25 år! Jag blev inbjuden till fest och middag på en av våra fina skärgårdsrestauranger och fick välja en present. Dessvärre inträffade detta då mina blodvärden var som lägst och jag inte alls mådde bra, så jag fick tacka nej. Men ändå, 25 år! det får mig att tänka tillbaka på alla år och olika uppdrag jag haft som socionom i kommunens tjänst. Känner mig stolt och nöjd över min insats. Nu är jag ju återigen sjukskriven på heltid och hur fortsättningen av min tjänst kommer att se ut framöver är än så länge en dold pusselbit. Min present, ett vacker guldarmband som heter ”Roslagslänken” fick jag nu i veckan då jag besökte min arbetsplats och åt jullunch med mina kollegor. I samband med att presenten överlämnades, av kommunens HR/personalansvariga, tackades jag för min lojalitet, mitt engagemang och hårda arbete. Det kändes fint.

3 veckor efter min första dos av cellgifter och då jag ännu inte fått dos 2, tappade jag allt hår. Jag hade hört att ungefär hälften av alla som får denna typ av cellgifter tappar håret medan hälften får behålla det. Så det är klart att jag hade hoppats på att få behålla håret. Detta är tredje gången som jag tappar håret och det kändes jobbigt, mest för att det blir så påtagligt att jag är sjuk.

En mörk och jobbig pusselbit är att jag fick svar av min läkare angående leverbiopsin. Det visade att det är cancer i levern. Men det positiva, enligt läkaren, är att den är en sort som innebär att det finns fler behandlingsalternativ. Just nu pågår den planerade behandlingen med cellgifter/cytostatika Eribulin och jag fick dos 2 förra veckan och dos 3 nu i veckan. Det har gått bra och jag mår skapligt. Nu får jag ett lite längre uppehåll och tid för återhämtning till efter nyår.

Jag har många fina och ljusa pusselbitar i form av fantastiska vänner och familj som ger så mycket stöd och uppmuntran. Det är verkligen en stor gåva i livet att få känna sig omgiven av människor som bryr sig och få fina meddelanden, uppmuntrande ord och pepp, sånger, bibelord och skrivna böner. Få besök, blommor och telefonsamtal mm. Det är ovärderligt!

Jag måste också få passa på att ge en hyllning till en för mig helt ny bekantskap, som jag först var lite skeptisk till… ASIH (avancerad sjukvård i hemmet). Jag var skeptisk för att jag helt enkelt inte hade tillräcklig och rätt kunskap om vad de gör. Jag trodde att de får man vid livets slutskede, när man själv inte orkar/kan ta sig någonstans. Och så är det, men inte bara! Man kan bli inskriven en period för att sedan bli utskriven när/om de inte längre behövs. Jag är så imponerad av denna fantastiska verksamhet. De är inte bara trevliga och vänliga utan också hjälpsamma och villiga att ordna allt så bra som möjligt. Här finns, förutom läkare och sjuksköterska (som jag kan nå närsomhelst under dygnets timmar, vardag som helg, och som har kontakt med min onkolog på KS), dietist, fysio- och arbetsterapeut och kurator, som också ger stöd till närstående. Sjuksköterskan kommer hem hit ca en gång i veckan och tar blodprover, utöver det ringer de bara för att höra hur jag mår och om det är något jag behöver (de kan ge mig de läkemedel jag behöver, förutom cytostatika som endast ges på KS). Jag har träffat kuratorn vid ett par tillfällen för samtal och det känns jättebra.

Josefina Gniste är en kristen sångerska och låtskrivare som jag gärna lyssnar på. En av hennes sånger heter ”I din närvaro” som har en vers som går så här ”Min framtid den finns dold i dina händer, så jag får vila tryggt här nära dig. För i ditt pussel passar alla bitar, det kan jag inte se när jag går själv…”

Den Gud som jag tror på, har hela mitt livspussel i sin hand. Jag känner mig förvissad om att det är så, att även fast jag inte ser och förstår, så faller alla bitar på plats och passar ihop i Guds närvaro, där jag får vila tryggt.

125 Hopeful & Fearless

Förra veckan träffade vi min läkare/onkolog och fick tyvärr lite dystra besked. Av den biopsi (vävnadsprov) på metastasen på bukhinnan som gjordes kunde man inte utläsa något/få något resultat men av röntgen såg man att den växer och man upptäckte även några ”förändringar”; några små misstänkta metastaser på levern och på kotpelaren. Så beskedet från läkaren var klart och tydligt; vi sätter igång nu med en cellgiftskur. Det ska även göras en leverbiopsi för att se ”vad det är för något”. Läkaren uttryckte ingen oro eller bekymmer utan förmedlade att hon hade stor tilltro till denna behandling som jag nu ska få (i syfte att bromsa, inte bota).

Både jag och min man är förvånansvärt lugna och tidigare erfarenheter, efter 11 år med cancer, vet vi att det bästa är att ta en dag, en stund i taget. Oro och rädsla dränerar och förlamar, har en tendens att förstora upp saker och gör att den glädje och tillförsikt som faktiskt finns i tillvaron blir skymd. Därför väljer vi att tro och följa Guds uppmaning när han säger ”Var inte rädd! Jag är med dig” (Jes. 41:10) och ”Min frid ger jag dig… känn ingen oro” (Joh. 14:27). Därför är det möjligt för oss att känna oss hoppfulla och orädda inför det vi nu ska möta.

Det har nyligen varit Alla helgons helg och mina tankar har gått mycket till min syster som inte längre finns med oss. Jag gick in på hennes Facebook-sida och såg /påmindes om att det sista inlägget hon gjorde var 2 dagar innan hon dog. Hon visste att hon var betydligt sämre. Inlägget visar en bild på henne då hon sitter och får behandling via dropp. Hon ville förmedla sin situation och avslutade med två ord som verkligen berörde mig nu och som jag tar till mig av och kommer att ha som mina ledord nu under min cellgiftsbehandling; Hopeful and Fearless.

124 Kasta din oro!

Det här med att ”inte ängslas” (se föregående inlägg) tror jag att vi alla håller med om är lättare sagt än gjort. Det är något jag återkommer till lite nu och då här i bloggen. Känslan av oro och ängslan är naturlig och ofrånkomlig, särskilt i tider av ovisshet och osäkerhet.

De senaste veckorna har varit, och är, mentalt jobbiga för mig med anledning av denna ”progress” i min sjukdom (som vården kallar den för). I vanliga fall betyder ju progress något positivt, såsom framsteg och framgång. Men i mitt fall blir det negativt när metastaser ”gör framsteg”. Här vill vi ju hellre se en ”regress” -en tillbakagång. Tankarna har malt kring hur det ska bli och även om jag försöker att tänka ”även om…” och inte ”tänk om…” (se inlägg 122) så är ju den här ovissheten så tärande. Denna vecka ska jag göra Dt-röntgen och sen dröjer det nog upp till 2 veckor innan jag träffar min läkare och får svar på både den och biopsin som jag gjorde för 2 veckor sen. Jag förstår att jag kommer att behöva byta behandling men till vad och vad är dess biverkningar…? Mina arbetsuppgifter har jag börjat att lämna ifrån mig. Jag inser att oavsett behandlingsform kommer jag att behöva vara heltidssjukskriven en tid och det känns okej. Trots att jag gillar att jobba, så behöver jag kliva av och fokusera på min hälsa.

Jag har tidigare skrivit om vikten av att nå en acceptans och hur det ger sinnesro (inlägg 88). Jag har kommit fram till en acceptans att jag har denna sjukdom men inser nu att jag också behöver komma till acceptans med att den är så föränderlig och ibland med både snabba och oväntade förändringar. Den är svår! och något jag håller på att processa nu.

Jag skrev här i början att det är naturligt att känna oro och ängslan. Frågan är bara vad vi gör med den. Låt mig här få belysa ett mycket konkret sätt att hantera sin oro och sina bekymmer, utifrån två bibelord;

Ps. 55:23 ”Kasta din börda på Herren, han ska ta hand om dig…”

1 Petr. 5:7 ”Kasta alla era bekymmer på honom (Jesus) för han har omsorg om er”

Enligt grundtexten (som här är grekiska) skulle det egentligen stå typ så här;
”Ta den tunga bördan (av oro, bekymmer, svårigheter och utmaningar) som du bär på och lyft den med all din kraft. Kasta/släng den på Herrens rygg. Låt honom bära den åt dig. Herren är extremt intresserad av alla aspekter av ditt liv och är genuint bekymrad över ditt välbefinnande”

När du ställs inför/känner av oro, ignorera den inte utan identifiera den; varifrån kommer den? Vad består den av? Möt din oro! Den är inte farlig, utan bara ett symtom på att något behöver göras. Anta den bibliska utmaningen att göra något aktivt och konkret med din oro/din börda. Kasta/släng den på Jesus!

Här ser jag bilden av en baseballplan framför mig. Hur jag som spelare tar bollen och kastar den med all kraft rakt ut på planen och den fångas upp av en annan spelare med en enorm handske. Min boll av oro och bekymmer hamnar inte bara någonstans ut i tomma intet utan den fångas upp av Jesus som tar hand om den, bryr sig och ger fullständig sinnesro.

122 ”Tänk om… ” eller ”Även om…”?

Jag sitter och tittar ut över havet denna fantastiska höstdag med strålande sol och närmare 20 + grader. Jag njuter av att nu, när solens strålar inte är lika brännande, kunna känna solen i ansiktet och tanka på med lite d-vitamin inför höstmörkret. Jag njuter av de ljumma vindarna och att höra vattnets kluckande mot bryggan. Jag njuter av en god kopp te och ”vårt” bageris goda grillade lunchmacka. Ja, jag njuter av LIVET och tänker göra det så länge jag kan andas! Livet är en fantastisk gåva och värt att ta till vara på -”fånga dagen” är vad jag gör nu.

Min tillvaro annars består mycket av att ligga på soffan och vila, när jag inte umgås med min stora familj, med barnbarn och med föräldrar, eller jobbar 25%, är i kyrkan, eller i skogen, eller i Stockholm och träffar mina medsystrar med diagnosen MBC, eller simmar i badhuset, eller pysslar i min kreativa bibel eller skriver… Ja, jag har nog ändå ett ganska aktivt om än något begränsat liv (begränsad ork).

För 1 vecka sen var vi på KS och fick svar på senaste röntgen. Jag har låtit läkarens ord sjunka in. Jag har ökad bukvätska och ”ökad aktivitet” i bukhinnan, dvs det stråk av metastaser som jag hade från början men som genom effektiv behandling ”försvann” /gick tillbaka, är nu synliga igen. Jag var ganska förberedd på det då jag under sommaren har känt tecken på att det är något som inte stämmer i magen. Jag ska fortsätta med samma medicin men höja dosen från 100 mg till 150 mg (maxdos) och göra ny röntgen igen om 2 månader istället för 3. Så, det är ett litet bakslag men samtidigt vet jag att det är så här det ser ut – det går lite fram och lite tillbaka.

Idag är det exakt 2 år sen jag fick min diagnos MBC (metastaserad bröstcancer). Det har varit 2 speciella år av krisbearbetning och att nå en acceptans, att lära sig att leva med (inte emot) en kronisk sjukdom. Jag har lärt mig mycket om mig själv och min tro har utvecklats till att mer handla om att förtrösta på och vila i Gud. Det är klart att jag hade hoppats på att det skulle fortsätta ett tag till med att vara stabilt och ”knappt synbart” men det känns ändå okej. Jag får bästa tänkbara vård på ett av världens bästa sjukhus och forskningen går hela tiden framåt inom cancerbehandling. Och, framförallt har jag aktiverat mitt bönenätverk igen och vet att det är många som ber för mig vilket känns oerhört tryggt.

Jag blickar ut över havet och ser klippan mitt i vattnet. Klippan, så fast och stadig, trots stormar och olika årstiders påverkan, alltifrån sommarens hetta till vinterns iskalla köld. Så trygg och beständig. Jag tänker att det är så min tro på Jesus är. Den är trygg och beständig, trots stormar, ovisshet och oro. Jag vet att jag vet att jag vet att Jesus finns och alltid är nära mig med sin kärlek och frid. De senaste dagarna har han sagt till mig ”Du behöver inte förstå, fortsätt bara att lita på mig”.

I veckan träffades vi i vår ”hemgrupp” – min församling är indelad i olika mindre grupper som träffas regelbundet och delar livet, samtalar, fikar och ber tillsammans. I vår grupp läser vi ur boken ”Du är Petrus” av Roine Swensson och vi läste följande; ”Varje prövning kan bli en nyttig lärdom, där vi lär oss att ännu mera lita på Herren och se hur han kan gripa in i de mest omöjliga situationer. En sak är säker: Herren vill vara med oss genom allt och han kan vända allt som händer till det bästa.” En av kapitlets samtalsfrågor var ”Vad gör du när du möter livets stormar?” Det blev ett fint samtal och jag berättade om en text jag nyligen sett som sa ”Fear says what if… Faith says even if…” Alltså; rädsla säger ”tänk om… det blir så svårt att jag inte klarar det /hur ska det gå?” Medan tro säger ”även om… det stormar, blir svårt, jag inte förstår, så litar jag på att Gud vet och har kontroll”. Det är det som är så skönt med att ha en tro som bär och håller genom allt. Vi behöver inte förstå, vi får bara förtrösta och lita på Jesus -klippan, så fast och trygg och pålitlig genom livets stormar.

121 …ta fram ´David´ inom dig…

Nu börjar sommaren så sakteliga att gå mot sitt slut. För mig har det varit en sommar av blandade känslor och mående. Det började med en rejäl och utdragen förkylning som satt i i uppemot 5 veckor. Mitt immunförsvar är ju försvagat pga cancerbehandling och det var som att kroppen inte riktigt kunde återhämta sig och mitt blodvärde sjönk ytterligare vilket tillslut ledde till läkares beslut om blodtransfusion. Några dagar efter blodtransfusionen vände mitt mående och jag blev påtagligt piggare och har orkat umgås med familj och vänner och förstås mycket med mina goa små barnbarn, och med min syster som kom på besök från USA. Det är alltid en sådan glädje att träffas och vi hittade på allt ifrån svampplockning i skogen till shopping i Stockholm. Jag har fått många fina och roliga minnen från denna sommar som jag kommer att bära med mig.

Men, jag har också denna sommar nåtts av tre olika dödsbud. Det första var min kära faster, som jag skrev om i det tidigare inlägget. Det andra var min goda väns lilla ofödda barnbarn som plötsligt dog i magen i v. 32, en oerhört svår förlust och mitt hjärta brast för den drabbade familjen. Det kändes så orättvist då jag själv satt med mitt då 10 dagar gamla lilla barnbarn i famnen. Det tredje kom via meddelande på ”whatsapp” där vi i Amazona (bröstcancerföreningens) LEVA-grupp har en gruppchatt. Vi är 8 kvinnor som har träffats regelbundet i över 1 års tid, alla med diagnosen MBC. En av kvinnorna behövde under sommaren genomgå strålning av metastas i ryggraden. Det blev svåra biverkningar och ytterligare komplikationer som följd och efter en kort tid på sjukhus avled hon. Så plötsligt och oväntat och så svårt att ta in.

Dessutom är det nu i dagarna exakt 3 år sedan min älskade syster dog under pågående cancerbehandling, också det så plötsligt efter en kort tids försämring. Det känns tungt och saknaden efter henne är stor. I skrivande stund är jag också i den jobbiga tiden av väntan på röntgensvar (som sker var 3:e månad). En tid som ofrånkomligen ökar min oro för nya metastaser, särskilt som jag under sommaren har haft lite problem med krånglande mage med bl a plötsliga smärtor. Den här sommaren har också präglats av ett tungt besked för ett par i min närhet som har hamnat i en mycket svår situation.

Jag såg nyligen ett citat som sa ”Kanske ställs det en Goliat i din väg för att du ska ta fram David inom dig…?!” David, en ung och spenslig tonårskille (som senare blev Israels kung och författare till Psaltaren i bibeln) som med sin slunga och några småsten lyckades fälla den stora jätten Goliat i motståndarlaget som ingen annan av de erfarna och starka soldaterna vågade sig på. Men hemligheten låg inte i att David ”bröstade upp sig” och frammanade en egen styrka, utan i att han sa till Goliat ”Du kommer emot mig med svärd och spjut men jag kommer emot dig i Herren Sebaots namn…” (1 Sam. 17:45). Han förlitade sig helt och hållet på att Gud var med honom och gav honom den styrka och hjälp han behövde i rätt stund.

Ta fram ”David” inom dig… i betydelsen att inte bli rädd och ge upp för motstånd utan gå fram ”i Jesu namn”, i vissheten om att Gud, som är större och starkare än allt motstånd, bor i dig och strider för dig.

Jag vet inte hur det är med dig, men detta var i alla fall vad jag behövde påminnas om just nu.