Etikett: En tro som bär

138 Fotspår i sanden

I år har sommaren låtit vänta på sig (åtminstone här där jag bor), hela maj var relativt kall och blåsig och även början av juni har varit lite trevande. Men när de där första ”riktiga” sommardagarna kom med sol och värme och ”alla andra” gladdes och utbrast ”äntligen!” kände jag mig lite sorgsen och hade en känsla av oro och stress i kroppen. Jag kunde inte förstå varför, tills jag kom på att det är sommar nu… Kroppen minns och reagerar på känslan av sommar -att det inte enbart är/har varit härligt och positivt för min del (jag har i tidigare inlägg skrivit om mitt komplicerade förhållande till sommaren). Häromdagen samtalade jag med min kurator och fick sätta ord på mina känslor och fick bekräftat att det ju faktiskt är många trauman som jag har drabbats av just under sommartid (se gärna inlägg nr. 97).

Det är inte ovanligt att retraumatiseras då något -ett ljud, en doft, en känsla eller en händelse påminner om det trauma vi en gång upplevt. Det är heller inte ovanligt att reaktioner efter ett trauma kan komma flera år, upp till årtionden efteråt. Det är tecken på att vår kropp reagerar adekvat på det den tidigare upplevt och minns ”faran”, men genom att acceptera och omfamna de där jobbiga känslorna och sedan kunna släppa dem, signalerar vi ”ingen fara” till kroppen. Jag såg nyligen ett så bra citat som jag vill dela;

”Trauma is a fact of life. It does not, however, have to be a life sentence”

Trauma/svårigheter är en del av livet, men, det behöver inte försätta oss i livslångt fångenskap/bundenhet. Med god hjälp och bearbetning kan vi bli hela och fria, så att när tidigare trauman gör sig påminda, blir de inte mer än en påminnelse om att de ärr vi har -både fysiska och själsliga, är en del av vårt liv, vår historia, som vi bär med oss och som format oss, men som inte behöver binda oss i vårt nu och som inte definierar vår framtid.

Förra veckan hade jag en intensiv vecka med olika aktiviteter. Jag mådde bra och kände mig pigg, tills jag såg svaret på mina blodprover…! 😉 När jag kom till KS för en dos med cellgifter tittade min behandlingssköterska lite bekymrat på mig och frågade hur jag mådde. Jag sa att jag mådde bra och kände mig pigg, ”ja men då kör vi på” sa hon. Blodvärdena var lite på gränsen för låga för att de skulle vilja ge mig behandling, men eftersom jag inte kände av det vågade de ge mig det. Det är som om kroppen har vant sig vid låga blodvärden och de biverkningar som det medför. Jag har dessutom B12- och folat (folsyra)brist som jag kommer att få kosttillskott för. Dessa brister påverkar bland annat nerverna och kan ge domningar och känselbortfall (som jag upplever i fingrar och tår). Så det är ju jättebra att jag kan få hjälp med det. Jag har mått fortsatt bra och varit relativt pigg även efter behandlingen, så det är en härlig känsla! Nu kommer jag dessutom att få en extra uppehållsvecka då maken och jag ska vara bortresta under midsommarveckan. Vi åker då med vår husvagn till Pingst´s årliga sommarkonferens Nyhemsveckan. Det brukar vara en av årets höjdpunkter och jag ser fram emot det.

När jag var på Bröstcancerföreningens lokal i Stockholm sist köpte jag en bred ring i silver och rosa som det står f a i t h på. Tyckte den passade mig bra eftersom jag har en tro som bär mig igenom alla mina trauman och svårigheter, vilket fick mig att tänka på en dikt som heter Fotspår i sanden, den går så här;

”En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av TVÅ par fötter; det ena spåret var hans och det andra var Guds. När den sista delen av hans liv framträdde, såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fanns det bara ETT par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv. Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. Herre, du sa den gången jag bestämde mig för att följa dig, att du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ETT par fotspår. Jag kan inte förstå att du lämnade mig när jag behövde dig mest. Herren svarade, mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ETT par fotspår – då BAR jag dig”

Visst är den stark! Varje gång jag hör eller läser den blir jag så berörd och tacksam över min tro som ger mig en sån trygghet och förvissning om att jag är buren när det är som svårast.

Nu kommer jag att i vanlig ordning göra ett litet uppehåll i bloggskrivandet över sommaren. Jag vill önska er alla en riktigt skön sommar med tid för vila och avkoppling. Och du, kom ihåg att när du känner dig som mest ensam och har det som svårast, då bär Gud dig!

136 Sårinfektion och Neuropati

Jag skrev sist att biverkningarna av pågående behandling börjar klinga av… det var en sanning med modifikation. En del biverkningar har visserligen blivit bättre, men sedan lite drygt en månad tillbaka har en ny biverkan tillkommit. Den har smugit sig på lite diffust med domningar (känselbortfall) i fingertoppar och tår. Sen märkte jag att ena foten plötsligt kunde ge vika. Som en följd av detta ramlade jag då jag var ute på promenad vid ett tillfälle. Då foten gav vika tappade jag balansen och jag föll och tog emot mig med knät. Det blev ett ordentligt fall som gjorde hål i mina jeans och ett ganska djupt jack precis under knät. Jag skadade inte själva knät men såret behövde omgående tas omhand på akuten då en hel del grus och småsten kommit in i såret. Efter rensning och rengöring syddes såret ihop med 7 stygn. Efter en tid blev såret infekterat (vilket inte var helt oväntat eftersom jag är extra infektionskänslig) och jag fick en veckas antibiotikakur i tablettform. ASIH kom hem med jämna mellanrum för att lägga om såret, som tillslut, efter en hel månad, började läka ihop.

Domningarna i tår och fingertoppar har tilltagit i intensitet. Jag känner mig fumlig och tappar lätt saker och känner mig stapplig när jag går. Det är en obehaglig känsla att inte riktigt ha kontroll över sina rörelser. Jag har även kaliumbrist och är ordinerad tillskott av kalium. Kaliumbrist gör att man bland annat blir muskelsvag. Redan före fallet föreslog ASIH att jag kunde få en rullator av dem, i all välmening, för att underlätta för mig att gå promenader. Jag är inte emot hjälpmedel, men den kändes inte rolig, att som 53-åring gå med rullator. Inte ens min pappa som är 90 vill ha rullator…! Jag känner mig gammal ändå, brukar säga att det känns som om jag har åldrats ett extra år för varje år med cancerbehandling. Jag har utan uppehåll gått på cancerbehandling (mer eller mindre intensivt) i 12 år nu. Mellan de olika intensiva cancer perioderna som jag har haft, har jag gått på ”efterbehandlingar” som varit förebyggande, men likväl cancerbehandling med biverkningar som satt sina spår. Min kropp känns trött och sliten. På grund av såret på knät har jag inte kunnat hålla igång med simningen, vilket är trist, men målet är att komma igång med det igen då det är något som jag mår bra av. Jag tackade vänligt nej till rullator och går nu med en krycka för stöd eller mina gångstavar vid promenad.

Efter förra veckans cellgiftsbehandling insjuknade jag med plötslig och kraftig frossa och feber som steg till över 40 grader. ASIH kom och tog olika prover och satte in ett intravenöst antibiotika som bara efter några dagar kunde tas bort då inga infektioner hittats och jag blev feberfri och hade stabila blodvärden och blodtrycket som varit lågt stabiliserades. Jag mådde riktigt dåligt och sov mycket under några dygn men sen vände det tack och lov. Jag hade ju händelsen i februari färskt i minnet då jag behövde bli inlagd på KS pga neutropen feber och influensa. Så detta var snabbt övergående och kan ha varit en reaktion på behandlingen med zoledronsyra som jag också fick förra veckan (som ges var 3:e månad).

Den här veckan skulle jag också ha fått en dos med cellgifter, men fick inte det då jag berättade för min behandlingssköterska om mina symtom som hon identifierade som Neuropati. Det är en nervskada som kan bli värre och, om man har otur, bli bestående. Min onkolog får vidare bedöma hur det ska bli med fortsatt behandling. Jag ska träffa henne inom kort då jag i veckan också gjort en ny DT-röntgen.

Jag fick nyligen frågan av en god vän om jag inte blir deppig av allt jag får utstå, men mitt ärliga svar var nej, inte deppig, men visst kan jag bli trött på allt. Jag kan absolut känna stråk av sorg komma över mig och då tillåter jag mig att vara i den känslan, men ni som följer mig vet var jag landar, i Jesu närvaro där jag blir lugn och trygg. Jag stämmer in i Lina Sandells fina sång;

”En liten stund med Jesus, o vad den jämnar allt och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt.
När jag är trött av vägen och allt som möter mig, en liten stund med Jesus och allt förändrar sig”