117 Andas in, andas ut

Det är alltid med en viss anspänning som jag kliver in till läkarens rum på KS för att få svar på senaste röntgen. Det är som att jag drar in och håller andan. Den här gången var det dessutom till en för mig ny läkare/onkolog. Min förra, som jag har haft sedan hösten -22 har slutat och nu skulle jag alltså få en ny. Det känns ju alltid lite jobbigt att behöva börja om med en ny kontakt. Den här nya läkaren, som inte var ny -utan överläkare, forskare och docent inom bröstcancer vid KI, gav ett mycket gott intryck; respektfull, inkännande, intresserad av mitt mående, kompetent och tydlig. Han berättar att resultaten från senaste röntgen ser mycket bra ut, stabilt och oförändrat. Vi kan andas ut den här gången också. Pågående behandling är effektiv och bra och gör det den ska mot cancern, men påverkar förstås hela min kropp.

Under våren har det känts som om min hjärna och min kropp inte samarbetar. Hjärnan tänker ”du behöver röra mer på dig” men kroppen känns ofta tung som bly, som bara vill ligga ner, orkeslös. Jag har också svårt att koncentrera mig längre stunder. Jag har kommit igång med simningen igen, mycket tack vare den strukturerade återhämtningen som vi har på jobbet, som jag tidigare berättat om. Jag har också en vibrationsplatta som tonar och stärker kroppen och som är bra för blodcirkulationen och lymfsystemet. Den kräver ingen större ansträngning men är effektiv. Utöver det klarar jag inte av några ansträngande rörelser eller raska promenader, att gå upp för trappor kan ibland kännas som en enorm ansträngning. Pga mitt låga hb blir jag fort andfådd och yr. Min nya läkare bekräftade att jag ligger lågt men att det inte är på gränsen för blodtransfusion. Då ska man ligga under 90 och jag pendlar mellan 93-98. Lägsta värdet för vad som anses ”normalt” hb är 117.

Vi var överens om att jag behöver en återhämtningsperiod för att samla kraft och undvika att behöva gå ner i arbetstid. Läkaren sa att de brukar rekommendera att antingen inte jobba alls eller att jobba 50%, då 25% ofta kan leda till mer stress då det kan vara svårt att ha en tillräckligt låg arbetsbelastning. Med semester och heltidssjukskrivning kommer jag att var ledig från mitten av juni till sista augusti, vilket känns jättebra.

Sommaren som i mångt och mycket är en härlig tid, är för mig en ganska jobbig tid, dels tål jag inte sol och värme som tidigare, är mer ljuskänslig och får lätt hudutslag. Dels är det också en känslomässigt jobbig tid (se inlägg nr. 97). Jag behöver bara få vara, inga måsten, inga krav, få ta hand om mig, andas in, andas ut.

Det ska jag faktiskt börja med redan nästa vecka då jag är ledig några dagar och ska vara på underbara Solö på en alldeles egen stilla retreat, vilket jag ser fram emot.

”Andas in, andas ut, det blir bättre tillslut…” är ju en populär sång med Thomas Stenström och vi vet ju att det här med andningen är något som är centralt för vårt välmående. Vill bara påminna om att vara medveten om din andning! Andas från magen, dra in djupa andetag och andas ut – det reducerar både smärta, stress och spänningar. Jag som tror att Gud har andats in sin livsande i oss (1 Mos. 2:7) väljer att varje dag andas in den Helige Andens kraft och frid och andas ut mina bekymmer. Så effektfullt!- prova gärna du med.

116 Ett randigt liv.

De senaste dagarna har varit jobbiga. Jag har lämnat blodprov, fått mina injektioner och gjort en DT-röntgen. Ibland sammanfaller allt på en gång. Blodproverna visade, återigen på lågt hb och en annan än min kontaktsjuksköterska som jag talade med reagerade och sa ”jag ska nog ta och boka in dig för en blodtransfusion”. Men, jag vet ju att min läkare inte håller med om det (se inlägg nr. 112) och det gör mig så förvirrad att få så olika budskap. Jag känner av mitt låga hb framförallt genom andfåddhet och muskelsvaghet som jag tycker blir allt värre. Injektionerna jag fick känner jag av i form av orkeslöshet och DT-röntgen innebär nu en väntan på svar om min cancer är förändrad eller oförändrad. Alltid en påfrestande väntan.

I samma veva som allt detta var jag också i Stockholm och träffade mina medsystrar i bröstcancerföreningen Amazona. Det är med blandade känslor som jag åker ifrån våra träffar. Vi har alltid en god och trevlig stämning med mycket skratt, men vi delar också livets svåra frågor och funderingar. En av medsystrarna orkar inte längre komma till våra träffar, hon är för dålig efter snabb spridning och behandling som inte längre ger effekt. Det är oerhört tungt. Men vi är flera som mår relativt bra, som jobbar och reser och lever livet med tillförsikt, men som ständigt behöver prioritera vad som är viktigt för oss. Som jag, till exempel, som samma dag behövde inse att jag inte klarade av att ta mig till jobbet (dagen efter behandling med injektioner). Jag hade planerat att jobba på kontoret på förmiddagen och sen åka till Stockholm. Men kroppen sa ifrån och jag har vid det här laget lärt mig att lyssna på min kropp. Jag skrev ett snabbt mail till min arbetsledare att jag inte klarar att komma in till jobbet. Därefter la jag mig i sängen igen och vilade, för att sedan göra mig iordning och åka till Stockholm -för att jag ville det och kände att jag behövde det.

Vår samtalsledare, som också är författare till boken ”Varje dag är värdefull -konsten att leva med en kronisk sjukdom” beskriver att våra dagar är randiga i meningen att krafterna varierar och vi behöver dela upp dagarna i vila och aktivitet. Vi behöver kontinuerligt balansera omvärldens ”krav” med de resurser vi har i form av ork och kraft. Det skiftar från dag till dag och tillslut hittar vi vår egen rytm och lär oss sätta sunda gränser -utifrån vad vi kan och orkar. Ett randigt liv gör det tydligare vad som stärker och vad som kräver och handlar om att värna dagsformen och prioritera vad som är viktigt på riktigt.

Nu menar jag såklart inte att mitt jobb är oviktigt. Jag älskar mitt jobb och är glad att jag kan jobba utifrån mina villkor. För det mesta går det bra, men som sagt, det är en ständig balansgång där dagsformen behöver få styra. Jag håller fortfarande på att lära mig att förhålla mig till min sjukdom. Nu fick jag ett ord/begrepp till det som jag har vetat om och försöker anpassa mig till
-att leva ett randigt liv! Jag gillar tanken, men inte som att allt är svart eller vitt, utan mer färgglatt som rött och grönt, där rött betyder stanna upp! och grönt betyder kör på!

112 Återhämtning på agendan

Nu var det ett tag sen jag skrev. Jag har inte riktigt orkat. Det har varit ”lite för mycket” ett tag, både på jobbet och privat och det i kombination med att jag har bytt cancerbehandling till en ny sorts medicin -har gjort att jag varit extra trött och matt både fysiskt och psykiskt. Utöver det har jag haft en hudinflammation i ansiktet och på kort tid haft två förkylningsinfektioner. Jag har haft plötsliga blodtrycksfall och varit nära att svimma och jag har låga blodvärden. Min läkare är dock inte särskilt bekymrad utan menar att det är vad man kan förvänta sig med min pågående behandling. Kroppen vänjer sig ofta vid ett lägre hb och han tycker att mina värden för övrigt ser bra ut. När jag beskrev min trötthet och orkeslöshet och att jag funderat över om jag klarar att arbeta 50 % sa han att det är helt och hållet upp till mig själv. Han sa även att han trodde att jag skulle må gott av en ordentlig återhämtningsperiod och vara lite långledig, förslagsvis över sommaren.

Jag ska ju åka till USA om ett par veckor och det ska bli så fantastiskt roligt och välbehövligt med lite ledighet, men det blir ingen ”stilla retreat” utan med en långresa som ger jetlag och med många småbarn (syrran och jag har tillsammans 7 barnbarn under 4,5 år) så kommer det att bli intensivt!!

Efter min USA-resa har jag tänkt att jag ska ta ställning till om jag ska gå ner i arbetstid eller inte. Jag vill helst inte det men samtidigt behöver jag tänka på min hälsa i första hand. Att min behandling sliter på kroppen (och knoppen) blir alltmer tydligt och det i kombination med ett arbete som också sliter, framförallt mentalt, gör att jag funderar över vad som är det bästa.

Den där ständiga balansgången… att se till att hålla sig på en lagom nivå så att det inte tippar över och blir en onödig belastning… Då är det kanske ett bra alternativ till att gå ner i arbetstid -att ta en ordentlig tid för återhämtning över sommaren. Det är kanske det jag ska satsa på. Jag behöver vara extra snäll mot mig själv. Min läkare och jag kom överens om att i maj göra en bra planering för sommaren.

Detta med återhämtning är något som är mycket aktuellt nu på min arbetsplats. Vi ingår i ett projekt detta år som innebär tid för återhämtning under arbetstid, s k strukturerad återhämtning. Vi ska planera in tid i vår kalender för sådant som vi mår bra av. Jag som arbetar 50 % har 2,5 tim/v för t ex promenad, simning, massage eller en stund ute i naturen. Till detta ingår även enskilda och regelbundna samtal med en hälsocoach som hjälper en att sätta rimliga mål och följa upp dessa. Jag ser det som en stor förmån och är tacksam att vår tuffa arbetssituation tas på allvar och att man från ledningen vill satsa på oss för att behålla oss.

Förutom att träna eller vara i naturen så är ju kreativitet bra för vår återhämtning. Som ni vet ägnar jag mig en del åt Biblejournaling/kreativ bibelläsning och för mig är det ett fantastiskt sätt att slappna av genom att skapa och vara i stillhet med Guds ord som ger mig tröst, uppmuntran, styrka och vägledning. Sist skapade jag en sida från 1 Kor. 13 om ”Kärlekens lov” efter inspiration av att nyligen ha firat mina föräldrars Diamantbröllop – 60-åriga Bröllopsdag! Det är stort och väl värt att fira. De är ett levande bevis på att kärleken ”bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt” (I Kor. 13:7) och att när vi vårdar kärleken så håller den inte bara utan den fördjupas och stärks.

Jag är tacksam över att få ha sådana fina förebilder i livet. Inte bara gällande deras kärlek och trohet till varandra utan även till Gud, som de i tidiga år valde att följa och tjäna och har gjort så sedan dess. De har levt ett otroligt spännande liv i två olika världsdelar och det har i perioder varit både svårt och utmanande. De har varit beroende av Guds hjälp och ledning och de har gång på gång fått erfara hans omsorg och trofasthet. Jag tror att det är det som har format mig och min inställning till livets mörka passager genom dalgångar, törnsnår och stormar -att inte misströsta och nedslås av omständigheterna utan ha blicken fäst på Jesus som styrker och bär genom allt.

Jag tror att Gud har skapat oss med ett förstånd – och ett ansvar att lyssna på kroppens signaler, att vara rädda om oss och ge tid för vila och återhämtning -så att vi blir mer motståndskraftiga när stormarna yr. Det är vad jag behöver och tänker satsa på, både i vardagen med små korta stunder av må-bra-stärkande-aktiviteter och att ge mig själv möjlighet till en längre tids återhämtningsperiod över sommaren. Däremellan ska jag få vara i USA och njuta av långa fikastunder med min syster, mysiga utflykter och mycket bebisgos! OCH få möta våren efter en lång, kall och mörk vinter som nu på slutet har känts extra grå och tung. Som jag längtar!

110 Det vanliga är det viktiga

Några dagar inpå det nya året åkte vi hela familjen (8 vuxna, en 1-åring och en hund) till Järvsö i Hälsingland där vi hyrde ett hus. Så tacksam att få börja detta nya år tillsammans med familjen -min stora lycka! Det blev en härlig helg med mycket utevistelse (trots kylan! -25 som kallast) och innemys med sällskapsspel.

I bilen på vägen upp till Järvsö, lyssnade vi på pastor Tomas Sjödins vinterprat i P1 från nyårsafton. Han talade bland annat om att det vanliga är det viktiga. Det är det vanliga, vardagliga och enkla, det som vi ofta tar för givet, som ändå är det viktiga och mest värdefulla i livet. Jag delar verkligen den tanken och för mig har just detta blivit så tydligt i och med min sjukdom – en större insikt i vad som är viktigt. Då kan det vara något så vanligt och enkelt som att grilla korv utomhus över öppen eld med familjen en kall vinterdag som ”sticker ut” och blir till ett värdefullt minne att bevara. ”Det är de små stunderna som gör livet stort”.

När jag på nyårsdagen, min vana trogen, summerade året som gått (ett bra sätt att minnas, reflektera, lämna det gamla för att kliva in i det nya) kunde jag konstatera att 2023 års ”ledord” för mig varit Glädje och Acceptans. Visst är det underbart! – att under ett år av kris och invänjning av cancerbehandling så har glädjen varit påtaglig.

Alldeles i början av året fick jag ju en rejäl dos av ”glädjens olja” (läs gärna inlägg nr. 85). En dikt som följt mig genom året är Margareta Melins dikt ”Denna glädje som du föder i mitt hjärta, den är annorlunda, oförklarlig, underbar. Mitt i det svåra finns den där, bubblar under allt besvär, en källa som ger hela kroppen liv”. En annan stor anledning till glädje har förstås också varit att få följa mitt älskade barnbarns utveckling på nära håll under hans första år. Hans namn Ishaq betyder ”Han som skrattar/Kommer med glädje” ❤

Under året nådde jag också en acceptans och förstod att jag behöver leva med, inte emot min sjukdom och då upplevde jag också en större sinnesro. Jag kunde också börja jobba, först en period på 25% och sedan på 50% vilket ger mig en känsla av sammanhang och vanlighet.

I min samtalsgrupp som heter LEVA på bröstcancerföreningen Amazona, brukar vi prata om att leva med denna sjukdom är som att vara på ”a bumpy road” (en ojämn, guppig väg) och det är det vi har att förhålla oss till, att det går upp och ner. Strax före Jul hade jag ett samtal med min läkare som berättade (efter senaste röntgen) att tumören på äggstocken har börjat växa lite igen och jag ska därför prova med en ny medicin. Min läkare var inne redan i höstas på att byta eftersom jag har besvär med hudreaktion och klåda, men då sänkte vi dosen istället. Det kan vara en anledning till att tumören började växa. Men läkaren sa ”Jag är inte orolig och det tycker jag inte att ni ska vara heller”. Det är så här det är, det går lite upp och lite ner, lite fram och lite tillbaka. Den nya medicinen heter Verzenios och ska tas 1 tablett på morgonen och 1 på kvällen utan uppehåll. Jag hoppas nu slippa klåda och andra jobbiga biverkningar. Men , det säger ju sig självt att en sådan stark medicin som ska bromsa tillväxt av nya cancerceller påverkar kroppen. Den andra behandlingen som jag har i kombination med medicinen är injektioner var 4:e vecka som också påverkar och framförallt ger trötthet/orkeslöshet.

På en av årets allra första dagar, den 2/1 läste jag följande uppmuntrande ord från min andaktsbok; ”När din värld känns mörk kan du få ett ljusare perspektiv genom att fokusera på mig. Vila i min närvaro och hör mig säga ”min älskade, jag är din glädje”.

Det tar jag med mig in i detta nya år. Jag gläds över det vanliga och framförallt över att jag får vila i Guds närvaro -Han som gör det möjligt för mig att mitt i det svåra och mörka kunna känna glädje och hopp.

103 Hela människan; kropp, själ & ande

Just nu sitter jag ihopkrupen i soffan intill den sprakande brasan med en kopp ”kanelbulle-te” som inhandlades på höstmarknaden. Det smakar verkligen kanelbulle vilket är toppen för hjärnan luras liksom att tro att man äter en bulle, men man dricker bara en kopp te. Supergott! Utanför blåser det friska vindar och löven dalar ner till marken.

Vi är nu mitt i oktober månad, den månad som också kallas ”rosa månaden” vilket innebär att bröstcancer särskilt uppmärksammas, bland annat genom stöd till forskningen genom ekonomiskt bidrag till bröstcancerfonden. Har du ännu inte bidragit, så gör det! Ditt bidrag är så viktigt, ja livsviktigt faktiskt (och kan givetvis ges hela året om, inte bara i oktober). Tack vare att forskning kan bedrivas så blir cancerbehandlingen både mer effektiv och mer skonsam mot kroppen. Både livslängd och livskvalitet ökar därmed.

Jag är så tacksam att jag får just en sån behandling, som är relativt ny, som är både effektiv och skonsam – så att jag klarar att jobba 50 %. Häromsistens fick jag ju besked om att mina tumörer och metastaser knappt syns längre och jag tror, som jag också har skrivit tidigare, att effektiv behandling samverkar med förbön.

I Jakobsbrevet i bibeln (5:16) står det ”Be för varandra så att ni blir helade. Den rättfärdigas bön har stor kraft och verkan” – det händer alltså något när vi ber!

Nu i veckan var jag på återbesök hos hudläkaren på KS och svar på biopsin (på hudvävnad) visade ingen kronisk hudsjukdom (som psoriasis) utan mina reaktioner och klåda är läkemedelsrelaterat. Det var ett skönt besked att få, för jag tycker att det räcker med 3 kroniska sjukdomar; MBC, sömnapné och lymfödem. Alla dessa 3 är under behandling och under kontroll men innebär att jag har många olika vårdkontakter. Utöver dessa 3 kan även tilläggas Restless legs syndrom som jag lider av (men inte har fått en skriftlig diagnos på). Detta är ett tillstånd som ger ett tvingande behov att röra på benen (särskilt vid vila). Det kan bli allt från små ”myrkrypningar” till kramp i musklerna och är mycket obehagligt. Jag har haft detta i flera år och har trott att det beror på en skada efter cellgifter, men har nu förstått att även sömnapné kan ge dessa symtom. Jag självmedicinerar med magnesium vilket jag tycker hjälper.

Bröstcancerföreningen Amazona som jag tillhör, har många olika föreläsningar via zoom, vilket är fantastiskt, att kunna sitta hemma i soffan och vara med. Sist lyssnade jag på en föreläsning om att ”Ta hand om hela människan” av en professor i vårdvetenskap och specialist i klinisk psykologi inriktat på åtgärder och rådgivning inom onkologi. Det finns ett behov inom vården att inte bara se patientens sjukdom/diagnos och åtgärder/behandling utan se till hela människan, hur allt påverkas, inte bara fysiskt och hur kan vården möta det? Det var intressant och det jag särskilt fäste min uppmärksamhet på var den studie som refererades till, gjord i Sverige med cancersjuka kvinnor. Kvinnorna intervjuades om bland annat vad som hjälpte dem i deras kris. Det som låg i topp var – att gå till kyrkan. Föreläsaren uttryckte sin förvåning över detta och sa ”Det trodde jag inte, i detta sekulariserade land, men så var det!” Det blev tydligt att vården kan göra mycket -men inte allt. Det blir också en tydlig utmaning till kyrkorna (oavsett samfund) i vårt land att möta dessa andliga behov.

Jag är inte förvånad, för jag tror att människan är skapad med en kropp, en själ och en ande. Vården kan oftast möta de kroppsliga behoven vid sjukdom med operation och behandling mm. Själen kan oftast få ro och lindring genom till exempel samtalsterapi, att vistas ute i naturen, vara kreativ, lyssna på musik, ha en bra balans mellan stillhet och rörelse, att umgås med familj och vänner och göra sådant man mår bra av. Men anden i oss är det bara Gud som kan möta och mätta med sin frid och tröst.

Låt mig få avsluta med en dikt av Margareta Melin;

Sjuk
Nu är jag sjuk och ynklig men du min Gud är här.
Du är min egen läkare och känner alla besvär.
Du känner hela kroppen, varenda liten del.
Du vet hur kroppen kämpar på för att bli frisk och hel.
Du ser att jag är ledsen, fast lite glad ändå,
det är min tröst att du är här och kan precis förstå.

101 Ett glädjande besked och ett rysligt besked…

Nu i veckan var det dags för besök hos min onkolog på KS som sker var 3:e månad efter DT-röntgen. Det är alltid en viss anspänning att åka dit och få besked om vad det visar. Den här gången förenade vi ”nytta med nöje” och gjorde något trevligt av ”det tråkiga”. Dagen innan läkarbesöket åkte vi till Solna och vår favoritrestaurang sedan flera år tillbaka, Chili Masala som är en pakistansk restaurang med mycket god och kryddstark mat. Vår svärson är från Pakistan och med honom kom också vår kärlek till denna fantastiska matkultur. Efter middagen åkte vi till natursköna Haga parken där vi tog en långpromenad i den ljumma och fina kvällen, för att sedan checka in på ett närliggande hotell. Morgonen därpå efter den goda frukosten åkte vi till KS. Det var ett mycket positivt besök med glädjande besked om att det nu nästan inte syns något alls av tumör och metastaser! Vi blev så lättade och kunde pusta ut.

Efter 4 veckors uppehåll med medicinen, på grund av kraftig hudreaktion, ska jag nu sänka dosen, istället för 3 tabletter/dag ska jag ta 2. I sommar har jag haft mycket besvär med hudirritation och klåda. Jag träffade en hudläkare för att utreda om det är läkemedelsrelaterat eller om det möjligtvis är psoriasis, vävnadsprov på huden togs men det har jag ännu inte fått svar på. Jag fick en stark steroid salva som har hjälpt mycket.

En annan utredning som också gjorts och som jag har fått svar på, är sömnapnéutredning. Jag har alltid trott att jag har god sömn då jag har lätt för att somna och sover hela natten. Men det skulle visa sig att kvalitén inte har varit god. Jag har i flera år snarkat mycket, vilket min man har löst med öronproppar och sen har vi inte tänkt så mycket mer på det. Jag har inte direkt lidit av det men på senare tid har jag sovit mer oroligt, vaknat extremt muntorr och med lätt huvudvärk och en känsla av att inte vara utsövd trots 8-9 timmars sömn. Jag fick sova en natt med en speciell utrustning där min andning, syrehalt och puls registrerades. Därefter fick jag träffa en läkare på sömnapnémottagningen som berättade att jag hade en ”rysarregistrering” som visade på grav sömnapné. Sömnapné är en kronisk sjukdom som ger allvarlig sömnstörning med omfattande andningsuppehåll. ”Du har jätte, jätte, JÄTTE många andningsuppehåll” sa läkaren till mig, en del upp till en hel minut. Syrehalten sjönk då till ”skrikande låg nivå” samtidigt som pulsen ökade kraftigt då kroppen fick panik över att inte få luft. Detta är inte livshotande men kan leda till hjärt/kärlsjukdom och stroke om man inte får behandling. Framförallt påverkas hela kroppen som inte får den vila och återhämtning som den behöver under natten.

Jag sover numera med en liten maskin bredvid mig med en slang till en andningsmask precis under näsan som tillför luft i en jämn ström hela natten. Läkaren beskrev det som att köpa ett par nya skor. Det tar ett tag att gå in dom men när man väl gör det blir de bekväma. Jag håller fortfarande på att ”gå in” detta hjälpmedel men jag ÄLSKAR den redan. WOW! vilken skillnad. Här kan man snacka om livskvalitet – att få vakna utsövd och pigg!

Ett ”rysligt” besked om ännu en kronisk sjukdom ledde ändå till en stor och positiv förändring då vi vet att god sömn är en förutsättning för god hälsa och gott välbefinnande. Jag är så glad att jag tog tag i det och lät mig utredas och är så tacksam för den hjälp som finns att få.

Nu när jag sover bättre och är piggare och vet att cancern minskar i omfattning är jag beredd och redo att gå upp i arbetstid. Fr o m 1 oktober börjar jag att jobba på 50% och det, det känns fantastiskt bra!

100 En Tackpsalm

Jag har nu kommit till det 100:ade blogginlägget! När jag började för 5 år sen hade jag ingen aning om hur länge det skulle pågå. Jag ville dela med mig av mina erfarenheter av att ha drabbats av bröstcancer 2 gånger inom 4 år. När jag den andra gången fick besked om ny cancer, vet jag att jag beskrev det som att ha rest sig och repat sig något från en boxningsmatch, för att då bli nedknockad igen…

Jag har även efter det gått igenom många svåra saker, min älskade systers död till exempel. Det är nu exakt 2 år sen hon lämnades oss för en bättre värld ❤ och för ganska så precis 1 år sen fick jag diagnosen MBC metastaserad bröstcancer med tumör på äggstocken och ett band av små metastaser på bukhinnan. Bloggen har därmed fått fortgå och nu har jag alltså nått 100 inlägg.

Och med det vill jag dela Ps. 100 från en speciell bibelöversättning som heter ”The Message”, som tar sitt avstamp i den hebreiska ursprungstexten och landar rakt in i vår tid. Det är en tackpsalm och det kan tyckas märkligt att jag väljer en sån psalm med tanke på allt jag gått igenom. Men det jag har försökt och velat förmedla i min blogg är den glädje och tacksamhet jag känner över LIVET -allt det goda och härliga, allt ifrån att leva ”här och nu” och upptäcka och förundras över det lilla och fina i tillvaron, till att ha drömmar och mål och se framåt. Och det jag framförallt har velat förmedla och beskriva, är hur min Gudstro bär mig genom allt. Gud är mitt säkra fäste när stormarna yr och i Hans närhet hämtar jag styrka, glädje och frid. Det svåra och jobbiga försvinner inte men det får inte lika stort utrymme i mina tankar. ”Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro… och… i dödskuggans dal är han med mig” (Ps. 23) Men nu till Ps. 100 och min hyllning till Gud för hans omsorg och trofasthet hela denna tid.

”Upp och hoppa! Applåder för GUD! Gläd honom med ditt skratt, sjung dig in i hans närhet.
Det ska du veta; GUD är Gud och Gud GUD. Han skapade oss, inte vi honom. Vi är hans folk, hans välskötta fårahjord. Stig på. Lösenordet är ”Tack!”. Känn er som hemma, lovorda honom, tacka honom, tillbe honom. För GUD är skönheten själv, han är kärleken som ger allt, han är trogen för eviga tider.”