126 Tacksam, trots allt

Dagen innan min första dos med cellgifter var det dags för en leverbiopsi. Jag skrevs in på en dagvårdsavdelning på KS på morgonen där olika undersökningar gjordes innan jag blev transporterad till avdelningen för ultraljud och biopsi. När jag undersöktes där såg läkaren att det fanns en betydande mängd bukvätska och vi kom överens om att det samtidigt skulle göras en tappning av vätska. Jag var ju inne för inte så länge sen för att göra ett försök till tappning men då bedömdes det att det inte fanns tillräckligt mycket. Jag har känt av det och att det hade ökat den senaste tiden. Leverbiopsin gick snabbt och smidigt med ett stick togs vävnadsprov för analys. Jag skulle därefter ligga helt stilla på samma sida i 2 timmar utan att röra på mig. På andra sidan sattes det in ett dränage i buken för att tömma ut vätska. Detta blev en obehaglig procedur då jag hade väldigt svårt att ligga på sidan på grund av bukvätskan som tryckte på och även gjorde att jag hade svårt att andas ordentligt. Väl tillbaka på dagvårdsavdelningen fick jag intravenöst och snabbverkande morfin som gjorde att jag kunde slappna av och i takt med att vätskan tömdes ut lättade det på trycket. Sammanlagt kom det ut 4,5 liter vätska!! – inte undra på att jag hade känt mig som höggravid! Efter 5 timmar fick jag åka hem, öm och mörbultad men med en stor lättnad av att ha blivit av med all den vätskan.

Dagen efter det var det så dags att åka in till KS igen för dos 1 av cellgiftsbehandling. Det kändes helt okej men efter ett par dagar dippade jag helt och blev otroligt matt och svag i hela kroppen. Mina blodvärden sjönk lågt (framförallt de vita blodkropparna) och jag fick en besvärlig hosta och andfåddhet. Så fort jag bara var uppe och tog några steg blev jag andfådd. Det resulterade i att jag inte kunde få dos 2 av behandlingen som planerat utan istället beordrades jag in till KS och den akuta bedömningsenheten och det gjordes en lungröntgen. Jag fick vara kvar under dagen för att få svar. Man ville se om det var lunginflammation eller blodproppar i lungorna. Tack och lov var det inget av det och jag fick åka hem med stark hostmedicin och några andra piller. Nu var det VILA som gällde. Det blev ganska snabbt bättre, hostan försvann och jag kände mig piggare och mina blodvärden steg. Nu har det blivit två veckors uppehåll istället för en vilket jag tror har varit bra för min kropp att få vänja sig vid ny behandling och få vila då kroppen har känts stressad över allt som hänt på kort tid.

Förra helgen firade vår familj traditionsenligt Thanksgiving och jag njöt av att ha min stora fina familj samlad och av den närhet och kärlek vi känner till varandra och också den glädje och tacksamhet som vi delar mitt i det svåra. Min pappa läste en bibelvers från 1 Thess. 5:18 ”Tacka Gud under alla livets förhållanden…” Det kan låta svårt, men det är inget krav, inget ”måste” utan en uppmuntran till oss att pröva och se vad som händer när vi väljer att vara tacksamma , trots allt och inte bara i november i samband med Thanksgiving utan under alla livets förhållanden.

Ni som följer mig vet att detta med tacksamhet är något som jag gärna återkommer till ( se t ex inlägg nr 107). Det är så befriande och läkande att ha en tacksam attityd, det är något som jag gång på gång får uppleva.

För ett tag sedan skickade min syster en sång till mig som jag ofta lyssnar på nu ”Worship through it” med Tasha Layton ”…I know my God can do it, so I´m gonna worship through it. Before I see my breakthrough I´m gonna choose to praise you. I will sing hallelujah to the one who can do what the world says can´t be done…”

Så mitt i allt det svåra, under alla livets förhållanden fortsätter jag att tillbe och tacka Gud, för att han är den som kan göra det omöjliga.

125 Hopeful & Fearless

Förra veckan träffade vi min läkare/onkolog och fick tyvärr lite dystra besked. Av den biopsi (vävnadsprov) på metastasen på bukhinnan som gjordes kunde man inte utläsa något/få något resultat men av röntgen såg man att den växer och man upptäckte även några ”förändringar”; några små misstänkta metastaser på levern och på kotpelaren. Så beskedet från läkaren var klart och tydligt; vi sätter igång nu med en cellgiftskur. Det ska även göras en leverbiopsi för att se ”vad det är för något”. Läkaren uttryckte ingen oro eller bekymmer utan förmedlade att hon hade stor tilltro till denna behandling som jag nu ska få (i syfte att bromsa, inte bota).

Både jag och min man är förvånansvärt lugna och tidigare erfarenheter, efter 11 år med cancer, vet vi att det bästa är att ta en dag, en stund i taget. Oro och rädsla dränerar och förlamar, har en tendens att förstora upp saker och gör att den glädje och tillförsikt som faktiskt finns i tillvaron blir skymd. Därför väljer vi att tro och följa Guds uppmaning när han säger ”Var inte rädd! Jag är med dig” (Jes. 41:10) och ”Min frid ger jag dig… känn ingen oro” (Joh. 14:27). Därför är det möjligt för oss att känna oss hoppfulla och orädda inför det vi nu ska möta.

Det har nyligen varit Alla helgons helg och mina tankar har gått mycket till min syster som inte längre finns med oss. Jag gick in på hennes Facebook-sida och såg /påmindes om att det sista inlägget hon gjorde var 2 dagar innan hon dog. Hon visste att hon var betydligt sämre. Inlägget visar en bild på henne då hon sitter och får behandling via dropp. Hon ville förmedla sin situation och avslutade med två ord som verkligen berörde mig nu och som jag tar till mig av och kommer att ha som mina ledord nu under min cellgiftsbehandling; Hopeful and Fearless.

124 Kasta din oro!

Det här med att ”inte ängslas” (se föregående inlägg) tror jag att vi alla håller med om är lättare sagt än gjort. Det är något jag återkommer till lite nu och då här i bloggen. Känslan av oro och ängslan är naturlig och ofrånkomlig, särskilt i tider av ovisshet och osäkerhet.

De senaste veckorna har varit, och är, mentalt jobbiga för mig med anledning av denna ”progress” i min sjukdom (som vården kallar den för). I vanliga fall betyder ju progress något positivt, såsom framsteg och framgång. Men i mitt fall blir det negativt när metastaser ”gör framsteg”. Här vill vi ju hellre se en ”regress” -en tillbakagång. Tankarna har malt kring hur det ska bli och även om jag försöker att tänka ”även om…” och inte ”tänk om…” (se inlägg 122) så är ju den här ovissheten så tärande. Denna vecka ska jag göra Dt-röntgen och sen dröjer det nog upp till 2 veckor innan jag träffar min läkare och får svar på både den och biopsin som jag gjorde för 2 veckor sen. Jag förstår att jag kommer att behöva byta behandling men till vad och vad är dess biverkningar…? Mina arbetsuppgifter har jag börjat att lämna ifrån mig. Jag inser att oavsett behandlingsform kommer jag att behöva vara heltidssjukskriven en tid och det känns okej. Trots att jag gillar att jobba, så behöver jag kliva av och fokusera på min hälsa.

Jag har tidigare skrivit om vikten av att nå en acceptans och hur det ger sinnesro (inlägg 88). Jag har kommit fram till en acceptans att jag har denna sjukdom men inser nu att jag också behöver komma till acceptans med att den är så föränderlig och ibland med både snabba och oväntade förändringar. Den är svår! och något jag håller på att processa nu.

Jag skrev här i början att det är naturligt att känna oro och ängslan. Frågan är bara vad vi gör med den. Låt mig här få belysa ett mycket konkret sätt att hantera sin oro och sina bekymmer, utifrån två bibelord;

Ps. 55:23 ”Kasta din börda på Herren, han ska ta hand om dig…”

1 Petr. 5:7 ”Kasta alla era bekymmer på honom (Jesus) för han har omsorg om er”

Enligt grundtexten (som här är grekiska) skulle det egentligen stå typ så här;
”Ta den tunga bördan (av oro, bekymmer, svårigheter och utmaningar) som du bär på och lyft den med all din kraft. Kasta/släng den på Herrens rygg. Låt honom bära den åt dig. Herren är extremt intresserad av alla aspekter av ditt liv och är genuint bekymrad över ditt välbefinnande”

När du ställs inför/känner av oro, ignorera den inte utan identifiera den; varifrån kommer den? Vad består den av? Möt din oro! Den är inte farlig, utan bara ett symtom på att något behöver göras. Anta den bibliska utmaningen att göra något aktivt och konkret med din oro/din börda. Kasta/släng den på Jesus!

Här ser jag bilden av en baseballplan framför mig. Hur jag som spelare tar bollen och kastar den med all kraft rakt ut på planen och den fångas upp av en annan spelare med en enorm handske. Min boll av oro och bekymmer hamnar inte bara någonstans ut i tomma intet utan den fångas upp av Jesus som tar hand om den, bryr sig och ger fullständig sinnesro.

123 Blott en dag, ett ögonblick i sänder…

… vilken tröst vad än som kommer på. Allt ju vilar i min faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då?…

Denna fina gamla sång (av Lina Sandell) som gång på gång talar så starkt och som ger sådan tröst. Jag älskar den! För ett litet tag sen fick jag ett handskrivet brev hem i brevlådan av en god vän. Så ovanligt att få ”nu för tiden” men så trevligt och uppskattat! Med i kuvertet låg också ett fint vykort med höstmotiv och med denna sångstrof. Kortet sitter nu på mitt kylskåp som en daglig påminnelse om att vad som än ”kommer på” så behöver jag inte ängslas.

Jag har fått en ny läkare igen, då den andra, som jag bara hann att träffa en gång, ska vara pappaledig. (Bra ändå att överläkare och docenter är föräldralediga!) Min läkare ringde mig enligt överenskommelse efter att hon pratat med röntgenläkaren om det var någon vits med att göra en tappning av bukvätska. Det fanns enligt röntgenbilden inte så mycket vätska att det krävde en tappning, men om jag kände av obehag kunde man göra ett försök. Vi beslöt att hon skulle skicka en remiss för detta. Läkaren berättade också vidare att de hade tittat närmare på senaste röntgenbilden och att det är tydligt att en av metastaserna på bukhinnan växer. Hon förberedde mig på ett byte av behandling och att det som hon då tänker är cytostatika/cellgifter. Jag svalde en gång och frågade om det är en sådan sort som man tappar håret av, och ”ja, det är det” svarade hon. Det känns tungt men samtidigt tänker jag att okej, om det är vad som krävs för att ”få bukt” på denna växande metastas så får det vara så. Det är bara det att det blir så extremt tydligt både för mig och andra att jag är sjuk. Jag inser att, ifall det blir så, så kommer jag att vara helt sjukskriven igen ett bra tag. Jag som gillar när så mycket som möjligt får kännas så normalt som möjligt… Läkaren sa att hon kommer att ta upp detta med sina kollegor på deras terapikonferens och återkomma till mig.

Strax därpå fick jag en tid för tappning av bukvätska på KS. Väl där konstaterade läkaren som skulle utföra tappningen, då hon tittade på buken via ultraljud, att det inte fanns så mycket att det var värt att tömma. Det skulle bara göra mer skada än nytta att gå in och rota. Så det blev inget av det. Det kändes ändå bra att vätskan inte fortsatt att öka. De symtom jag känner av kan mycket väl bero på metastasen på bukhinnan.

Min läkare ringde mig efter terapikonferensen och berättade att de kommit fram till att jag ska göra en biopsi på metastasen för att se om den möjligtvis har ”ändrat karaktär” vilket de kan göra ibland. Det jag behandlas för nu är utifrån ”hormonkänsliga” metastaser men om de har ändrat karaktär/typ så är pågående behandling verkningslös och man behöver sätta in annat som ”biter” mer.

För en tid sedan lyssnade jag på en föreläsning via zoom av en onkolog och forskare som beskrev just hur tumörer kan ändra karaktär och vad de olika typerna heter och vilka behandlingar som finns riktat till de olika typerna. Det beskrevs att det finns nya och effektiva behandlingar, så det känns hoppfullt.

Min läkare sa att utifrån resultatet av biopsin och nästa röntgen som jag snart ska göra, så kommer de att veta vilken sorts behandling jag ska få och under tiden fortsätta med pågående behandling (tabletter 2 g/d + injektioner var 4:e v.). Det känns bra med en plan och för mig gäller det nu att ta ”blott en dag, ett ögonblick i sänder”. Jag känner mig trygg med den vård jag får och med att få luta mig mot Gud. Det är en oslagbar kombo!

122 ”Tänk om… ” eller ”Även om…”?

Jag sitter och tittar ut över havet denna fantastiska höstdag med strålande sol och närmare 20 + grader. Jag njuter av att nu, när solens strålar inte är lika brännande, kunna känna solen i ansiktet och tanka på med lite d-vitamin inför höstmörkret. Jag njuter av de ljumma vindarna och att höra vattnets kluckande mot bryggan. Jag njuter av en god kopp te och ”vårt” bageris goda grillade lunchmacka. Ja, jag njuter av LIVET och tänker göra det så länge jag kan andas! Livet är en fantastisk gåva och värt att ta till vara på -”fånga dagen” är vad jag gör nu.

Min tillvaro annars består mycket av att ligga på soffan och vila, när jag inte umgås med min stora familj, med barnbarn och med föräldrar, eller jobbar 25%, är i kyrkan, eller i skogen, eller i Stockholm och träffar mina medsystrar med diagnosen MBC, eller simmar i badhuset, eller pysslar i min kreativa bibel eller skriver… Ja, jag har nog ändå ett ganska aktivt om än något begränsat liv (begränsad ork).

För 1 vecka sen var vi på KS och fick svar på senaste röntgen. Jag har låtit läkarens ord sjunka in. Jag har ökad bukvätska och ”ökad aktivitet” i bukhinnan, dvs det stråk av metastaser som jag hade från början men som genom effektiv behandling ”försvann” /gick tillbaka, är nu synliga igen. Jag var ganska förberedd på det då jag under sommaren har känt tecken på att det är något som inte stämmer i magen. Jag ska fortsätta med samma medicin men höja dosen från 100 mg till 150 mg (maxdos) och göra ny röntgen igen om 2 månader istället för 3. Så, det är ett litet bakslag men samtidigt vet jag att det är så här det ser ut – det går lite fram och lite tillbaka.

Idag är det exakt 2 år sen jag fick min diagnos MBC (metastaserad bröstcancer). Det har varit 2 speciella år av krisbearbetning och att nå en acceptans, att lära sig att leva med (inte emot) en kronisk sjukdom. Jag har lärt mig mycket om mig själv och min tro har utvecklats till att mer handla om att förtrösta på och vila i Gud. Det är klart att jag hade hoppats på att det skulle fortsätta ett tag till med att vara stabilt och ”knappt synbart” men det känns ändå okej. Jag får bästa tänkbara vård på ett av världens bästa sjukhus och forskningen går hela tiden framåt inom cancerbehandling. Och, framförallt har jag aktiverat mitt bönenätverk igen och vet att det är många som ber för mig vilket känns oerhört tryggt.

Jag blickar ut över havet och ser klippan mitt i vattnet. Klippan, så fast och stadig, trots stormar och olika årstiders påverkan, alltifrån sommarens hetta till vinterns iskalla köld. Så trygg och beständig. Jag tänker att det är så min tro på Jesus är. Den är trygg och beständig, trots stormar, ovisshet och oro. Jag vet att jag vet att jag vet att Jesus finns och alltid är nära mig med sin kärlek och frid. De senaste dagarna har han sagt till mig ”Du behöver inte förstå, fortsätt bara att lita på mig”.

I veckan träffades vi i vår ”hemgrupp” – min församling är indelad i olika mindre grupper som träffas regelbundet och delar livet, samtalar, fikar och ber tillsammans. I vår grupp läser vi ur boken ”Du är Petrus” av Roine Swensson och vi läste följande; ”Varje prövning kan bli en nyttig lärdom, där vi lär oss att ännu mera lita på Herren och se hur han kan gripa in i de mest omöjliga situationer. En sak är säker: Herren vill vara med oss genom allt och han kan vända allt som händer till det bästa.” En av kapitlets samtalsfrågor var ”Vad gör du när du möter livets stormar?” Det blev ett fint samtal och jag berättade om en text jag nyligen sett som sa ”Fear says what if… Faith says even if…” Alltså; rädsla säger ”tänk om… det blir så svårt att jag inte klarar det /hur ska det gå?” Medan tro säger ”även om… det stormar, blir svårt, jag inte förstår, så litar jag på att Gud vet och har kontroll”. Det är det som är så skönt med att ha en tro som bär och håller genom allt. Vi behöver inte förstå, vi får bara förtrösta och lita på Jesus -klippan, så fast och trygg och pålitlig genom livets stormar.

121 …ta fram ´David´ inom dig…

Nu börjar sommaren så sakteliga att gå mot sitt slut. För mig har det varit en sommar av blandade känslor och mående. Det började med en rejäl och utdragen förkylning som satt i i uppemot 5 veckor. Mitt immunförsvar är ju försvagat pga cancerbehandling och det var som att kroppen inte riktigt kunde återhämta sig och mitt blodvärde sjönk ytterligare vilket tillslut ledde till läkares beslut om blodtransfusion. Några dagar efter blodtransfusionen vände mitt mående och jag blev påtagligt piggare och har orkat umgås med familj och vänner och förstås mycket med mina goa små barnbarn, och med min syster som kom på besök från USA. Det är alltid en sådan glädje att träffas och vi hittade på allt ifrån svampplockning i skogen till shopping i Stockholm. Jag har fått många fina och roliga minnen från denna sommar som jag kommer att bära med mig.

Men, jag har också denna sommar nåtts av tre olika dödsbud. Det första var min kära faster, som jag skrev om i det tidigare inlägget. Det andra var min goda väns lilla ofödda barnbarn som plötsligt dog i magen i v. 32, en oerhört svår förlust och mitt hjärta brast för den drabbade familjen. Det kändes så orättvist då jag själv satt med mitt då 10 dagar gamla lilla barnbarn i famnen. Det tredje kom via meddelande på ”whatsapp” där vi i Amazona (bröstcancerföreningens) LEVA-grupp har en gruppchatt. Vi är 8 kvinnor som har träffats regelbundet i över 1 års tid, alla med diagnosen MBC. En av kvinnorna behövde under sommaren genomgå strålning av metastas i ryggraden. Det blev svåra biverkningar och ytterligare komplikationer som följd och efter en kort tid på sjukhus avled hon. Så plötsligt och oväntat och så svårt att ta in.

Dessutom är det nu i dagarna exakt 3 år sedan min älskade syster dog under pågående cancerbehandling, också det så plötsligt efter en kort tids försämring. Det känns tungt och saknaden efter henne är stor. I skrivande stund är jag också i den jobbiga tiden av väntan på röntgensvar (som sker var 3:e månad). En tid som ofrånkomligen ökar min oro för nya metastaser, särskilt som jag under sommaren har haft lite problem med krånglande mage med bl a plötsliga smärtor. Den här sommaren har också präglats av ett tungt besked för ett par i min närhet som har hamnat i en mycket svår situation.

Jag såg nyligen ett citat som sa ”Kanske ställs det en Goliat i din väg för att du ska ta fram David inom dig…?!” David, en ung och spenslig tonårskille (som senare blev Israels kung och författare till Psaltaren i bibeln) som med sin slunga och några småsten lyckades fälla den stora jätten Goliat i motståndarlaget som ingen annan av de erfarna och starka soldaterna vågade sig på. Men hemligheten låg inte i att David ”bröstade upp sig” och frammanade en egen styrka, utan i att han sa till Goliat ”Du kommer emot mig med svärd och spjut men jag kommer emot dig i Herren Sebaots namn…” (1 Sam. 17:45). Han förlitade sig helt och hållet på att Gud var med honom och gav honom den styrka och hjälp han behövde i rätt stund.

Ta fram ”David” inom dig… i betydelsen att inte bli rädd och ge upp för motstånd utan gå fram ”i Jesu namn”, i vissheten om att Gud, som är större och starkare än allt motstånd, bor i dig och strider för dig.

Jag vet inte hur det är med dig, men detta var i alla fall vad jag behövde påminnas om just nu.

120 Förnöjsamhet

För drygt en månad sen dog min kära faster. Hon som alltid har funnits i mitt liv och varit en fast och trygg punkt genom alla flyttar vi som familj gjorde under min uppväxt, både i Sverige och i Afrika. Hon månade alltid om mig, mina syskon och kusiner. Hon hade inga egna barn så hon la sin kärlek och omtanke på oss syskonbarn.

Min kusins man var officiant vid hennes begravning och utgick ifrån bibelordet i 1 Tim. 6:6 som så väl beskriver hur min faster levde sitt liv.

”Gudsfruktan förenad med förnöjsamhet är verkligen en stor vinst”

Min faster hade en djup Gudsfruktan, vilket inte innebär en rädsla för Gud, utan om att ha en stark tillit till och respekt för Gud och en vilja att tjäna honom. Jag vet att hon fick betyda mycket för många i det lilla samhälle hon bodde i och förmedlade Guds ljus och kärlek bara genom att vara den hon var. Hon kände också en stor förnöjsamhet över sitt liv. Hon såg det stora i det lilla och var nöjd med det hon hade. Genom livets prövningar var hennes grundhållning att vara tacksam och nöjd. Hennes liv utstrålade förnöjsamhet. Hon fick genom sitt sätt att leva, med stor värme, humor och generositet, en stor vinst genom ett stort nätverk med många som tyckte om henne och som såg henne som en god förebild. Men den största vinsten är att få leva vidare i Guds rike utan sjukdom, smärta och begränsningar. Nu har hon återigen full syn och hon bakar och broderar säkert, kanske löser hon ett och annat korsord och går i skogen tillsammans med sin syster och min syster och plockar kantareller och blåbär – det vill i alla fall jag tro!

Förnöjsamhet, visst är det ett vackert ord?! Min kusin sa vid sitt tal under minnesstunden att vi håller på att tappa bort/ förlora begreppet förnöjsamhet och dess innebörd. I dagens krav på prestation och att hela tiden sträva efter mer, behöver vi återta ordet förnöjsamhet och leva mer i det.

Inom samma dygn som min faster begravdes föddes mitt andra barnbarn. Livets cirkel, någon dör, någon föds. Livet går vidare i en ny generation. Lilla Eliah ❤ så fulländad och ljuvlig! Du får mig att känna mig så tillfreds och nöjd över det liv jag har. Tack för att du påminner mig om att se det stora i det lilla och att leva ”här och nu”. Gårdagen är förbi och morgondagen vet vi inget om.

Vi möter alla prövningar, har mörka moln på himlen och kämpar med livets orättvisor. Det går förstås inte att alltid känna förnöjsamhet. Men jag för min del önskar ändå att ha samma grundhållning som min faster och välja att leva i förnöjsamhet – för det är det som verkligen ger stor vinst.

119 ”Make it happen”

När jag var på Solö häromsistens satt jag och skrev. Jag tänkte att jag skulle vilja börja skriva dikter men tänkte att det är något som jag inte kan. Men, inspirerad av skrivarkursen som jag var på i maj, och av den skrivbok som jag hade med mig, där det står ”Make it happen” på framsidan, satte jag pennan mot pappret och började skriva. Inte vet jag om man kan kalla det för dikter, men här kommer i alla fall något av det som jag skrev;

Jag vill att mitt liv ska vara fyllt av tro -tro på Guds stora mirakler, på att allt är möjligt! Men också, -tro på Guds små beröringar, på att han alltid är nära. Kanske är det just dessa små aningar, knappt märkbara, som lyfter och bär genom dagen, som är de största miraklerna?

Jag vill att mitt liv ska vara äkta och genuint – att genom att vara den jag är får visa vem Gud är och där även det bräckliga och sköra får synas. Kanske är det just då som Guds kärlek och ljus tydligare kan reflekteras i mitt liv?

Make it happen. Det mesta i livet beror faktiskt på oss själva, om vi får det att hända eller inte… Som att söka in på en utbildning, byta jobb, boka en resa, bygga ett hus… skriva en dikt… Vi väljer vilken ”röst” vi vill lyssna på. Den som säger att vi inte kan, att vi inte har det som krävs eller vad ska andra tycka och tänka… och så låter vi oss begränsas. Eller så vågar vi anta utmaningen att tro på oss själva, att vi duger, att vi har nåt att ge och prova oss fram, gå ut på djupet, våga och se vad som händer…

Kanske behöver du just den här ”knuffen” idag ”make it happen!” Våga! För vi vet ju faktiskt inte förrän vi har provat. Låt dig inte begränsas. Jag tror att du skapades för så mycket mer än det du står i just nu!

118 Count your Blessings

Jag har de senaste dagarna befunnit mig på Solö, en ö i Roslagens skärgård, i den lilla stugan alldeles intill det glittrande havet som jag ibland får låna av goda vänner. Jag kom då att tänka på min skylt, som hänger ovanför köksfönstret hemma där det står ”Count your Blessings”. Jag kan verkligen räkna denna plats på Solö som en av mina välsignelser. Det har för mig varit en underbar och välbehövlig ”tillflytsort” under mina 11 år av sjukdom. Det har blivit platsen för en egen ”stilla retreat” som jag är så tacksam över. Jag bor ju själv nära havet nu, men detta är något annat – att få vara för mig själv med mina tankar och reflektioner. Jag tror ju på detta att ”genom stillhet blir ni starka” (Jes. 30).

Men vad är då en välsignelse och kan man verkligen räkna sina välsignelser?

Välsignelse betyder ”allt det goda som Gud ger oss”. Själva ordet kommer av det svenska ordet väl (det som är bra, gott) och signa, av latinska signere som betyder märka/teckna. Alltså; ”vara märkt av välgång”! En bön om välsignelse är också en bön om Guds nåd och beskydd, om hans närvaro och frid. Det handlar inte i första hand om kvantitet dvs mängd, prylar och pengar utan om kvalitet, sådant som ger glädje och välbefinnande.

Jag har otaliga välsignelser i mitt liv och jag tror att detta att ”räkna” sina välsignelser handlar om att bli medveten om och uppmärksam på allt det goda vi har runt omkring oss, att känna glädje och tacksamhet över det vi har. En annan skylt hemma hos mig, i bokhyllan säger ”When you love what you have, you have everything you need”. Känslan av att vara tillfreds är en stor välsignelse och för mig är den största välsignelsen att -hur livet än ter sig, kunna säga ”It is well with my soul”. Det kommer av känslan/vissheten om att vara helt omsluten av Guds nåd och beskydd, hans närvaro och frid och av att veta vem jag tillhör och vart jag är på väg.

”Det är Herrens nåd att det inte är ute med oss, att det inte är slut med hans barmhärtighet -den är ny varje morgon! Stor är din trofasthet. Herren är min del, det säger min själ, därför hoppas jag på honom. Herren är god mot dem som väntar på honom, mot den själ som söker honom. Det är gott att i stillhet hoppas på hjälp från Herren”. (Klag. 3:22-26)

Jag vill uppmuntra dig att denna sommar söka stunder av stillhet vilket är gott för själen och som kan hjälpa dig att bli uppmärksam på dina välsignelser. Jag tror att du kommer att upptäcka att du har mer än vad du kanske tror!

117 Andas in, andas ut

Det är alltid med en viss anspänning som jag kliver in till läkarens rum på KS för att få svar på senaste röntgen. Det är som att jag drar in och håller andan. Den här gången var det dessutom till en för mig ny läkare/onkolog. Min förra, som jag har haft sedan hösten -22 har slutat och nu skulle jag alltså få en ny. Det känns ju alltid lite jobbigt att behöva börja om med en ny kontakt. Den här nya läkaren, som inte var ny -utan överläkare, forskare och docent inom bröstcancer vid KI, gav ett mycket gott intryck; respektfull, inkännande, intresserad av mitt mående, kompetent och tydlig. Han berättar att resultaten från senaste röntgen ser mycket bra ut, stabilt och oförändrat. Vi kan andas ut den här gången också. Pågående behandling är effektiv och bra och gör det den ska mot cancern, men påverkar förstås hela min kropp.

Under våren har det känts som om min hjärna och min kropp inte samarbetar. Hjärnan tänker ”du behöver röra mer på dig” men kroppen känns ofta tung som bly, som bara vill ligga ner, orkeslös. Jag har också svårt att koncentrera mig längre stunder. Jag har kommit igång med simningen igen, mycket tack vare den strukturerade återhämtningen som vi har på jobbet, som jag tidigare berättat om. Jag har också en vibrationsplatta som tonar och stärker kroppen och som är bra för blodcirkulationen och lymfsystemet. Den kräver ingen större ansträngning men är effektiv. Utöver det klarar jag inte av några ansträngande rörelser eller raska promenader, att gå upp för trappor kan ibland kännas som en enorm ansträngning. Pga mitt låga hb blir jag fort andfådd och yr. Min nya läkare bekräftade att jag ligger lågt men att det inte är på gränsen för blodtransfusion. Då ska man ligga under 90 och jag pendlar mellan 93-98. Lägsta värdet för vad som anses ”normalt” hb är 117.

Vi var överens om att jag behöver en återhämtningsperiod för att samla kraft och undvika att behöva gå ner i arbetstid. Läkaren sa att de brukar rekommendera att antingen inte jobba alls eller att jobba 50%, då 25% ofta kan leda till mer stress då det kan vara svårt att ha en tillräckligt låg arbetsbelastning. Med semester och heltidssjukskrivning kommer jag att var ledig från mitten av juni till sista augusti, vilket känns jättebra.

Sommaren som i mångt och mycket är en härlig tid, är för mig en ganska jobbig tid, dels tål jag inte sol och värme som tidigare, är mer ljuskänslig och får lätt hudutslag. Dels är det också en känslomässigt jobbig tid (se inlägg nr. 97). Jag behöver bara få vara, inga måsten, inga krav, få ta hand om mig, andas in, andas ut.

Det ska jag faktiskt börja med redan nästa vecka då jag är ledig några dagar och ska vara på underbara Solö på en alldeles egen stilla retreat, vilket jag ser fram emot.

”Andas in, andas ut, det blir bättre tillslut…” är ju en populär sång med Thomas Stenström och vi vet ju att det här med andningen är något som är centralt för vårt välmående. Vill bara påminna om att vara medveten om din andning! Andas från magen, dra in djupa andetag och andas ut – det reducerar både smärta, stress och spänningar. Jag som tror att Gud har andats in sin livsande i oss (1 Mos. 2:7) väljer att varje dag andas in den Helige Andens kraft och frid och andas ut mina bekymmer. Så effektfullt!- prova gärna du med.