Häromdagen köpte jag nya skor, ett par rejäla höstkängor. De var ”rosa-bandet” märkta, vilket jag inte la märke till först. Väl vid kassan förklarade kassörskan för mig att en viss procent av köpet skulle gå direkt till cancerfonden och jag fick med mig ett par rosa skosnören ifall jag vill byta. Kassörskan betonade också hur bra jag var som köpte just de här skorna, som bidrar till cancerforskningen. ”Det känns väl bra, att få göra något bra?!” Jag tänkte för mig själv Du skulle bara veta hur bra jag är som har genomlevt bröstcancer 2 gånger…! men det sa jag inte, utan log och sa ”Ja absolut!” För visst känns det bra att bidra till något så viktigt som cancerforskningen.

På tal om cancerforskning så ingår jag och min ursprungsfamilj (mina föräldrar och syskon) i en pågående forskningsstudie. Eftersom både min mamma och min ena syster också har haft bröstcancer, så ville min onkolog att jag skulle göra en ärftlighetsutredning för att se om vår cancer var genetisk. Jag gjorde en sådan utredning och det visade att det INTE var en genetisk ärftlighet, vilket förvånade den utredande läkaren. Man kallar det då för ”familjär ärftlighet” och det är just detta de forskar på -vad innebär familjär ärftlighet och hur kommer det sig att flera i samma familj får samma typ av cancer utan att det är genetiskt. Vi har alla fått lämna blodprov, vilket vi gjorde redan 2015, så vi väntar på svar/resultat när som helst nu. Det känns spännande, och som sagt, så viktigt att forskningen går framåt så att kunskap ökar och fler överlever.

Jag har överlevt cancer 2 gånger, mycket tack vare forskning som gör att nya behandlingsmetoder tas fram för bästa tänkbara resultat.

Var med och stöd forskningen. Ditt bidrag behövs!

Nu har sommaren övergått till höst. Det blir allt kyligare och löven på träden börjar skifta i olika vackra färger och inne kurar vi skymning med tända ljus och en kopp chai te. Jag gillar hösten, med dess något lugnare tempo. På en bricka på soffbordet där jag har färska snittblommor, ljus och stenar, har jag en lite större sten som det står ”Stanna upp en stund” på.  Så viktigt att påminnas om!

Just nu, när jag stannar upp en stund, känner jag en sån tacksamhet över att vilja och ork äntligen börjar att synka. För inte så länge sen ville jag mycket mer än jag orkade och det begränsade mig en hel del. Nu orkar jag mycket mer och det är en härlig känsla.

Som förra helgen då jag och min man ansvarade för vår församlings gemenskapshelg, vi hade förstås god hjälp av andra, men vi ansvarade för planering och innehåll och det praktiska runt omkring och på söndagen fick jag förmånen att predika. Det var så roligt och vi hade en underbar helg tillsammans. Visst var jag trött efteråt och behövde hitta stunder av återhämtning, men jag klarade av det och att dessutom jobba heltid både veckan före och veckan efter.

Rubriken för min predikan var ”Gå ut på djupet -det finns mer att få” och handlade bl a om att följa Jesus och lita på att han vet vad som är bäst för dig och när du är nära att ge upp, då finns det så mycket mer att få, om du går ut på djupet (Luk. 5:1-11). Det gäller att också gå ner på djupet i vårt inre, där källan med den Helige Andes livgivande dryck finns -för att motverka torka och tristess. Ett liv med den Helige Anden ger ett så mycket mer spännande och meningsfullt liv.

Jag talade också om tre goda andliga vanor (Matt.6)
BÖN; att umgås med Gud genom lovsång och tillbedjan
FASTA; att avstå från sådant som hindrar att vår Gudsrelation fördjupas och för att fokusera på det som är viktigt för oss
GIVANDE; att ge av vår tid, engagemang och resurser.
Dessa rörelser uppåt, inåt och utåt bildar helgelsens hjul som driver oss framåt, inte av plikt, utan av längtan att byggas upp, att få mer och att uppfyllas av Anden, som gör oss Kristuslika.

Stanna upp en stund, lev i Anden -som ger glädje, frid, styrka, ja allt du behöver för att orka med och klara av den här dagen!

Skolavslutningen det här året var extra speciellt. Efter 17 skolavslutningar på samma skola var detta den sista. Yngsta sonen gick ut 9:an och gjorde det som en mycket stilig och duktig konferencier på kvällens avslutning för elever, lärare och föräldrar. Nu har vi inte längre några barn kvar i grundskolan och ett kapitel i livet avslutas därmed. Det var blandade känslor av både vemod och glädje, men framförallt av tacksamhet över att våra barn har haft det så bra hela sin grundskoletid. Nu väntar nya äventyr och utmaningar för minstingen och han är väl rustad.

En av årets absoluta höjdpunkter för oss som familj är att under midsommarveckan vara på Pingst´s stora sommarkonferens i Nyhem/Mullsjö. Det är som ett stort familjeläger (med tusentals barn och ungdomar), med massor av aktiviteter och olika samlingar för alla åldrar. Vi bor då i vår husvagn bland blåbärsriset i tallskogen och stortrivs. Jag älskar att vara en del av denna hängivna och Jesusälskande rörelse, att vara i den underbara atmosfären av lovsång och tillbedjan där människor beslutar sig för att tro och följa Jesus, där människor blir helade och befriade.

Årets tema var Jesu ord ”KOM & FÖLJ MIG” (lär av mig, bli lik mig) Han betonar först KOM! kom, var med mig, umgås med mig. Släpp alla krav, all prestige, bara var. Känn att du är älskad och viktig. Sedan; FÖLJ MIG! Slå följe med mig. Jag lämnar dig aldrig ensam, jag går med och leder vägen, jag vet vad som är bäst för dig. Lita på mig.

Frälsningen (att bli räddad/säga sitt Ja till Jesu inbjudan att komma och följa) är startskottet, inte målet! Det är bara början på en mycket spännande vandring där det hela tiden finns så mycket mer att få och upptäcka, om vi bara vill.

Nu tänker jag göra ett litet uppehåll i bloggskrivandet, och jag vill önska er alla en fortsatt skön och glad sommar.
Kom ihåg att;

”Ta vara på de små stunderna, det är de som gör livet stort” och

”Fyll inte livet med dagar, utan fyll dagarna med LIV!”  ❤

Förra veckan träffade jag min samtalsterapeut för ett avslutande samtal. Emellanåt under dessa 6 år har denna kontakt varit som en ”livlina”, något att hålla fast vid, återkommande, lugnande och hoppfullt -att det kommer att bli bättre. Jag har fått sätta ord på mina känslor och farhågor hos någon som har lyssnat, sett, förklarat, bekräftat, som har känt igen symtom och reaktioner och som har fångat upp signaler. Hon har bromsat mig när det har behövts och puttat på mig när det har behövts. Det har varit ett viktigt stöd, men nu har vi avslutat och det känns bra. Jag klarar mig nu!

I samband med detta samtal på KS upptäckte jag ett fint ställe, vid huvudentrén på ”Nya Karolinska”, det med stora bokstäver på väggen Rum för stillhet och jag drogs dit. Det var som ett kyrkorum, med möjlighet att tända ljus och att be. En plats för eftertänksamhet, stillhet, sorg och förtvivlan, men också av frid och hopp. Jag satt där en stund tillsammans med den Gud som jag känner och som alltid omger mig med sin frid och som fyller på med styrka. Jag tackade för livet, för hälsa och för en hoppfull framtid. Det är stort!

Jag har under flera års tid haft en tjänst på 80% på jobbet, så när jag inte längre var sjukskriven har jag ändå varit ledig en dag i veckan, vilket har känts lagom. Nu har jag fått möjlighet att gå upp till 100% (för att vara med i ett projekt om 35 timmars arbetsvecka, som dras igång till hösten på min arbetsplats). Jag blir av med en hel ledig dag i veckan, men kommer bara att arbeta 3 timmar mer i veckan och få heltidslön, vilket ju inte är så dumt!

Det kommer att bli en omställning och det gäller att fortsätta vara lyhörd för kroppens signaler. Jag simmar 2 gånger i veckan och i den mån mina fötter tillåter går jag stavgångspromenader. Jag känner att detta hjälper mig både fysiskt och psykiskt och ger energi.

Jag har under våren också gått med i församlingsledningen igen efter ett uppehåll, och det är ju både tidskrävande och känslomässigt engagerande, men det känns så rätt! Också det är en balansgång och det gäller att inte ta på sig för mycket. Men jag tror att det är något som jag med tiden har blivit bra på. Jag är medveten om mina begränsningar men jag tänker inte låta de styra mitt liv. Jag vet var min kraftkälla är och jag är bra på att skapa rum för stillhet.

Allt förmår jag genom honom (Jesus) som ger mig kraft (Fil. 4:13)

 

Idag var jag tillbaka på Sophiahemmet i Stockholm för första gången sedan jag fick besked om cancer för ganska så precis 6 år sedan. Det var dags för min halvårsbehandling av zoledronsyra via intravenöst dropp (en förebyggande behandling som stärker skelettet och förhindrar att nya cancerceller bildas). Sophiahemmet avlastar just nu KS och därav fick jag åka dit.
Samma ställe och årstid som för 6 år sedan gjorde att minnena sköljde över mig.

När jag ser tillbaka på de senaste 6 åren i mitt liv känner jag en stor tacksamhet över svensk sjukvård (även fast jag stött på en och annan ”osmidig” läkare och haft många läkarbyten) så är jag överlag nöjd med den vård och behandling som jag har fått. Försäkringskassan har också varit bra att ha att göra med, jag har inte behövt känna mig pressad att gå upp i tid, och när de tyckte att det var dags, så var jag redo. Dock har min läkare fått överdriva i sina intyg för att få FK att godkänna fortsatt sjukskrivning, vilket inte känns riktigt rimligt!!

De senaste 6 åren har jag fått cancerbesked 2 gånger, genomgått 4 operationer (varav 2 omfattande), fått 3 omgångar med cellgifts/cytostatikabehandling (3 x 18 veckor) och 2 x 25 strålbehandlingar. Det går inte ens att räkna antal sprutor och olika mediciner jag fått under denna tid. Jag har tappat hår, ögonbryn och fransar 2 gånger, haft svåra infektioner, 2:a gradens brännskada, haft PTSD-liknande symptom/utmattningssyndrom. Har haft oräkneliga vårdkontakter med kirurger, onkologer, kontaktsköterskor, samtalsterapeut, fysioterapeut, dietist mm. Har uppsökt akuten flertalet gånger, haft led- och muskelbesvär, ”chemobrain”, yrsel, orkeslöshet, viktuppgång, ”kastats in i klimakteriet” och fått lymfödem. Nu målar jag upp en dyster (men sann) bild, och listan skulle kunna göras längre, men det finns också, som jag har försökt att lyfta fram här i bloggen, en annan sida.

Mitt i allt detta har det också funnits mycket glädje, kärlek, tacksamhet, familj, goda vänner, gott stöd, nya bekantskaper, nyttiga insikter, ljus, omsorg, fördjupad Gudsrelation, välsignelse, frid. Jag har fått åka på rehabvistelse 14 dagar vid 2 tillfällen, gjort fantastiska resor; till Kreta, 2 gånger till USA och 2 gånger till Afrika. Otroligt när man tänker efter -5 utlandsresor på 6 år! och däremellan tysta retreater och underbara vistelser både vid havet och i fjällen och dessutom har vi köpt tomt vid havet…!

Det har varit minst sagt händelserika år som jag har berättat om och det har varit otroligt värdefullt för mig i min bearbetning att skriva om. Nu har jag kommit fram till ”nutid” och jag kommer att fortsätta skriva. Hoppas du vill fortsätta följa!

 

 

Under mars månad blev jag erbjuden en intensivbehandling av mitt lymfödem i höger arm. 3 gånger i veckan under 2 veckors tid fick jag lymfmassage och blev bandagerad för att minska svullnaden vilket gav gott resultat. Är så tacksam för denna kontakt med ny lymfterapeut som gav mig så god behandling och goda råd. Behandlingen fortsätter med kompressionsstrumpa på armen och återbesök med jämna mellanrum.

Dessa veckor var intensiva på fler sätt, det var nämligen då vi också flyttade från vårt hus som vi sålde i höstas. Vi flyttade ca 50 meter bort -till vårt andra lilla hus (tidigare mina svärföräldrars sommarstuga) där vi bodde för exakt 20 år sen då vi byggde huset vi nu sålde. Här ska vi bo under tiden som vi bygger vårt nästa hus.

Oj vilken känslomässig resa det var att rensa, sortera och packa ihop allt efter 4 barn och 18 år i huset. Så många fina, härliga minnen från barnens uppväxt, men också en hel del smärtsamma minnen då de senaste 6 åren har präglats av sjukdom.

Det känns bra att avsluta detta kapitel i livet och så spännande att påbörja nästa. Vi är ett steg närmare vår dröm!

I september åkte jag och min man till Burkina Faso i västafrika (se inlägg nr. 5) och det var ju efter det som idén om bloggskrivande började.

Efter den resan började jag att arbeta på 75% från 1 oktober t.o.m 31 januari. För mig var det nödvändigt att sakta gå upp i tid efter att ha varit helt sjukskriven i 16 månader. De biverkningar jag mest kände av var trötthet, att den ”högre växeln” saknades, tog orken slut så tog den slut. Jag hade svårt med de kognitiva funktionerna som att lägga saker på minnet, att kunna göra flera saker samtidigt och hålla fokus. Jag var också mindre stresstålig. Detta rimmar dåligt med mitt arbete inom socialtjänsten… Faktum är att jag funderade på om jag överhuvudtaget skulle klara av att återgå till det arbetet och jag började tänka ut andra alternativ.

Min samtalsterapeut hjälpte mig att se att det inte för alltid kommer att vara så här, att det blir bättre med tiden, men att man måste ge det tid. En lyhörd och förstående chef gjorde det också möjligt att få arbeta i egen takt.

När jag sedan i februari 2019 skulle börja jobba ytterligare 2 tim/dag kändes det helt okej, ja det kändes mer än okej, det kändes fantastiskt att bli FRISKSKRIVEN -bara den tanken gjorde ju att energin ökade!

 

Efter vistelsen på Mösseberg började jag att arbeta på 50% och gjorde så hela sommaren t.o.m sista september. Jag hade en helt fantastisk sommar, inte nog med att jag ”bara” jobbade halvtid, jag hade dessutom 9 veckors semester utspritt under juni-september. Många minns nog sommaren 2018 som en av de varmaste somrarna, men jag kommer alltid minnas den som bröllopssommaren.

Jag och tre av barnen åkte till USA för att vara med på min systersons bröllop. Det var ett vackert utomhusbröllop och så roligt att kunna vara med. Vi hade några fina och sköna veckor i USA och när vi kom hem igen var det bråda veckor till nästa bröllop -min älskade dotter och hennes ”prins Ali” ❤

Mostrar (mina systrar) och flera av kusinerna kom från USA för att vara med på bröllopet och hjälpte till med förberedelserna. Tänk, så ovanligt och helt fantastiskt att få träffas alla två gånger under en och samma sommar.

Vilket sagobröllop det blev! vigsel i den fina lilla urgamla kyrkan alldeles intill sjön, lek och mingel utomhus och pakistansk middagsbuffé i den intilliggande gården, smyckad med vackra blommor och ljus. Hela dagen flödade i solsken och kvällen var ljummen och skön då det var dags för bröllopstårta och pakistansk dans.

Ett par veckor senare var det dags för ytterligare ett bröllop inom familjen, också det en kusin till barnen, min mans systerdotter som fick sin engelsman, också det ett härligt bröllop med en blandning av olika kulturer.

Efter strålbehandlingen denna gång blev jag bara lite ”solsvedd” på huden och tack och lov inte brännskadad som första gången. Jag repade mig ganska snabbt och i takt med att vårsolen visade sig blev jag piggare.

Precis efter Påsk började jag att arbeta på 25%. En månad senare sjukskrevs jag på heltid i 2 veckor för att åka på en rehab/återhämtningsvistelse för cancerpatienter som landstinget bekostade. Denna gång valde jag den gamla anrika kurorten Mösseberg i Falköping.

Det var en otroligt fin och skön miljö att komma till. Kurorten ligger i en park med möjlighet till olika vandringsstråk och just de 2 veckorna som jag var där, var marken täckt av vitt – härligt doftande vitsippor och under denna tid fullständigt exploderade försommaren med all sin gröna, färgglada och ljuvliga prakt.

Det bjöds på många härliga utevistelser som gjorde gott för både kropp och själ. Jag hade dock fortfarande lågt blodtryck och kände av yrsel, och stela fotleder vilket gjorde att jag inte vågade mig ut på några längre vandringar, utan höll mig i närområdet.

Inne fanns det ett stort gym där vi vistades varje dag och tränade enligt ett individuellt träningsprogram. Det fanns också pool för simning och vattengympa och en intilliggande spaavdelning med bl a bastu och en varmbassäng utomhus. Det var fullt program hela dagarna och däremellan bjöds det på god mat i restaurangen.

Den största behållningen av att vara på Mösseberg och som gjorde det roligt, var hela det gäng med fantastiska kvinnor som var där för cancer- eller lymfödem rehab. Efter kvällsmaten satt vi alltid ute på altanen i kvällssolen och drack te/kaffe och pratade om allt mellan himmel och jord, och ibland specifikt om vad vi gått igenom och vad det inneburit för oss att ha varit sjuka, och vår kamp att ta oss igenom det. Det blev både skratt och gråt och mycket igenkänning. Det är något alldeles speciellt med att dela ens upplevelser med andra som förstår precis -även fast allas upplevelser är unika och vi reagerar och bearbetar på olika sätt. Men min känsla är att det gjorde oss alla gott att vara där. Stavgångspromenader, styrketräning och vatten ai chi, i all ära, men det som verkligen betydde något var den där kvällsstunden av avkoppling efter en intensiv dag, då vi delade livet och njöt av de ljumma försommarkvällarna.

Inför strålbehandlingen hade jag fått höra att KS hade blivit väldigt restriktiva till att bevilja sjuktaxiresor. Man ansåg att då patienten var sjukskriven fanns tid att åka kommunalt fram och tillbaka till Radiumhemmet/KS. Att bo långt ifrån var inget skäl för sjuktaxi. För mig som bor ca 10 mil ifrån Solna skulle det innebära minst 2 timmars bussfärd dit och 2 timmar hem med flera krångliga byten, vintertid som det dessutom var. Så, det var mitt stora böneämne att jag skulle få sjuktaxi varje dag i 5 veckor. Jag bad också för mitt onda knä, som gjorde det svårt för mig att gå (pga stela knäleder).

Då jag var på ett inskrivningsbesök på avdelningen för strålbehandling på Radiumhemmet inför starten, ropades jag upp av en sköterska. Jag hade då suttit still ett tag och när jag reste mig gjorde det ont i knät och jag var tvungen att halta. Sköterskan tittade medlidsamt på mig och när vi sedan pratade om möjlighet till sjuktaxiresor behövde jag inte alls argumentera för det, utan hon sa bara ”jag ser ju att du har svårt att gå, självklart ska du få sjuktaxi”. Det dråpliga var att efter den dagen hade jag inte längre besvär med mitt knä. Jag fick dubbelt bönesvar!

Det underlättade så mycket att få bli skjutsad från dörr till dörr de 25 dagarna som behandlingen pågick. Med bil tar det 1 timme i vardera riktning. Knappt halvvägs från Solna börjar man ana att man lämnar storstaden och åker ”mot landet”, med skog på båda sidor om motorvägen. När man svänger av och kör den sista biten på en krokig landsväg genom öppna fält, ja då är det riktigt ute på landet.

Vid ett tillfälle var det en nysvensk man som körde hem mig, han hade antagligen inte varit så långt bort från Stockholm. Han var tyst hela vägen, men när vi närmade oss slutet på resan sa han plötsligt med förvåning ”ursäkta! varför ni bor här?!” Han förstod inte alls hur man kunde välja att bo så långt ut på landet 😀
För mig var det en underbar känsla att komma närmare hem.

Ofta bad jag taxichauffören att släppa av mig vid den lilla kyrkan ”mitt i byn” så att jag fick gå de sista 10 minuterna. En 10-minuters promenad var precis det jag orkade rent fysiskt under denna period och att få andas in frisk luft var välgörande.