Kategori: Nervpåverkan

140 Var inte rädd för livets utmaningar…

Ett av sommarens besök som jag hade glädjen att få, var från en vän ”från förr”. Vi har hållit sporadisk kontakt genom åren och nu tyckte vi att det var dags att ses. Hon är sedan 25 år tillbaka chefredaktör för det kristna livsstilsmagasinet JUNIA. Hon följer min blogg och nu undrade hon om jag ville skriva en gästkrönika i JUNIA. Så roligt! Klart att jag ville göra det! Så i det senaste numret (augusti -25) skriver jag om ”Kintsugi -den operfekta skönheten”. Jag utgick från ett blogginlägg som jag skrivit (nr. 89) som handlar om att föremål som skadats lagas med ädelmetall, som guld, enligt en japansk lagningsteknik. Skadan framhävs istället för att döljas och blir mer värdefullt än innan skadan. Tänk om det kunde vara så för oss människor också -att våra sår och skavanker som tillfogats oss genom livets stormar, kan framstå som något vackert, som gett oss erfarenhet och viktiga insikter, som gör att vi utvecklas och växer i mognad och visdom. Tänk om vi kunde se att det är i det sköra som skönheten ligger, inte i det perfekta!

Jag skrev ”Var inte rädd för svåra utmaningar som livet ger dig. Försök att nyfiket ta dig an dem och tänka -hur kan jag växa och utvecklas genom detta?” Ni vet, mitt livsmotto ”Grow through what you go through”. Jag tror nämligen att vi lär oss av våra misstag, blir starkare genom motgång och kan blomstra genom svårigheter -genom att möta och hantera utmaningar och prövningar i livet snarare än att bara drabbas av dem. Vi behöver låta oss lagas! ge oss tid att bearbeta och acceptera det vi gått/går igenom, vilket är en viktig del i en läkningsprocess som gör att guldet/skönheten framträder.

I skrivande stund vet jag ännu inte om den ökade cellgiftsdosen kommer att öka mina biverkningar (har nu fått två behandlingar med höjd dos). Vissa biverkningar kan jag absolut leva med om det innebär att metastaserna drar sig tillbaka. Men det jag är rädd för det är att nervpåverkan, neuropati ska öka igen, vilket då kan bli ett bestående men. Jag får försöka att följa min egen uppmaning att inte vara rädd för livets utmaningar…

Kommer ni ihåg mina ledord för pågående cancerbehandling? ”Hopefull & Fearless”. Det betyder förstås inte att jag alltid känner mig hoppfull och orädd. Rädsla är många gånger en sund känsla som signalerar ”fara!” och som får oss att bli uppmärksam och söka skydd. Men den kan också förlama oss och därmed hindra tillväxt/growth. Jag vill inte låta mig styras av rädsla och väljer därför att anta Guds utmaning (inte min!) att inte vara rädd. Det är en ständigt återkommande fras genom hela bibeln, med löfte om trygghet, om att Gud alltid är med, om hans beskydd. Jag är inte ensam och behöver inte vara rädd oavsett utmaningar som väntar. Och jag vill kunna blomstra där jag står.

137 En hyllning till oss mammor!

Nu i veckan har jag och min man varit på KS och läkarbesök för 3-månaders uppföljning. Det var ett positivt besked vi fick där senaste röntgen visar på fortsatt regress och den lilla metastas som tidigare funnits på levern inte syns längre!! Vilken lättnad!! Det känns så skönt och tyder på att pågående behandling verkar bra. Det enda orosmolnet är ju att samma behandling ger mig en obehaglig biverkan i form av nervpåverkan i fingrar och tår, s k Neuropati. Läkaren informerade om olika alternativa behandlingar och vi samtalade fram och tillbaka om vad som blir bäst att göra. Det är ju ett dilemma, när behandlingen tar så bra på metastaserna då vill man ju gärna fortsätta med den, samtidigt vill man helst inte ge mer av den då nervpåverkan kan bli värre och t.o.m bestående. Min läkare föreslog att hon skulle höra efter med sina kollegor och sedan återkomma till mig. Då jag sedan tidigare hade en bokad tid för behandling redan dagen därpå, ordnade hon med en ”lunchkonferens” med kollegorna (erfarna onkologer) och hon ringde mig en stund senare. Förslaget de kommit fram till var att fortsätta med samma behandling men sänka dosen (till 70 %) och ge mig den varannan vecka istället för 2 veckor i rad. Det kändes som ett bra alternativ och värt att prova. Om jag känner att nervpåverkan blir värre kommer jag att få byta behandling. Dagen efter fick jag behandling och nästa ges om 2 veckor. Det känns som att det kan bli skonsammare för kroppen. Nu hoppas vi och ber att behandlingen ska fortsätta ge samma goda resultat, trots sänkt dos och att även nervpåverkan ska minska och helst försvinna.

Nu i helgen firar vi Mors dag med 3 generationer mammor (jag, min mamma och min dotter). Jag är så tacksam för min mamma som alltid har fått mig att känna mig trygg och älskad. Är också så glad och tacksam att få vara mamma till mina 4 fantastiska barn, alla vuxna och självgående nu. Det är sannerligen inte lätt att vara mamma, det är stundtals oerhört krävande och jag vet att jag under barnens uppväxt har brustit många gånger i både tålamod och ork. Jag har inte alltid varit så pedagogisk och det har hänt att jag har missat att se och möta deras olika behov. Lika svårt och jobbigt som det är att vara förälder, lika härligt och roligt är det ju också! Att nu få se min dotter som mamma fyller mig med sådan glädje och stolthet över hur hon tar hand om sina barn och får dem att känna sig trygga och älskade.

Till dig som är småbarnsmamma vill jag säga; sträck på dig och känn att du duger bra som du är! Att vara en perfekt mamma är inget att sträva efter, det klarar ingen. Att vara tillräckligt bra är gott nog. Att ha ramar och att ge kramar skapar trygghet och räcker långt! Något som också är bra och som underlättar är att som föräldrar ha ett bra samarbete kring föräldraskapet. Se er som ett team som stöttar varandra och växel drar. Kom ihåg att ni som föräldrar är de bästa för just era barn. Du som mamma (liksom pappor på Fars dag) är såå värd att firas och uppmärksammas. Du är fantastisk och så viktig!