143 Ta tag i Guds hand

Min mage är fortsatt i obalans med ett diffust obehag och svullnad. Jag rör på mig dagligen och äter mindre portioner regelbundet. Men det händer ganska ofta att jag kräks upp det jag precis har ätit, som om magen inte riktigt kan ta hand om det. Den medicin jag fick prova har inte hjälpt och jag har fått medel mot förstoppning, om det skulle vara orsaken till mina besvär, men det har inte heller blivit bättre. För några dagar sen pratade jag med ASIH, som noga följer upp mitt mående. Jag beskrev ett tryck, en molande känsla högt upp på vänster sida, vid magsäcken. Läkaren kom hem till mig och undersökte magen och bedömde att det är en betydande mängd vätska i buken. Hon konsulterade onkolog på KS och det bestämdes att tidigarelägga min DT-röntgen.

Jag kan inte riktigt släppa tanken på att det är metastaser som växer… När jag härommorgonen vaknade tidigt och låg och grubblade, kom denna sång strof till mig;
”Many things about tomorrow I don´t seem to understand. But I know who holds tomorrow and I know who holds my hand” En gammal sång som är en av min mammas favoritsånger, som hon ofta sjöng under åren vi bodde i Afrika.

Som ni vet har jag en andaktsbok ”Jesus varje dag” som jag läser dagligen. Den är skriven som att det är Jesus som talar/skriver direkt till läsaren. Två dagar i rad fick jag också där påminnelse om att hålla i Guds hand.
”När händelser i världen eller i ditt eget liv är på väg att få dig ur balans, ta då tag i min hand med tillitsfull beslutsamhet” och ”Istället för att bli överväldigad av svårigheterna vill jag att du ska fatta min hand med frimodig förtröstan”

Att ”ta tag i Guds hand” är en metafor som betyder att jag överlämnar mina problem i Guds händer istället för att kämpa på egen hand. Jag litar på att jag har Gud vid min sida som vägleder och hjälper mig.

Mitt 3-åriga barnbarn är full av liv och upptåg och vill gärna vandra iväg på upptäcktsfärd. När han stannar upp och vill hålla mig i handen uppfylls jag av en sån kärlek och glädje över att han har tilltro till mig och är trygg med att jag vägleder rätt. Med hans lilla hand i min får jag ta del av hans tankar och funderingar och det är bland det bästa jag vet! Jag tänker att så känner nog Gud också, när vi tar tag i hans hand och låter honom vägleda oss och ger honom förtroendet att lyssna på våra tankar och funderingar.

Vi har en fri vilja, att välja att säga ”kan själv” och vandra vår egen väg, med risk för att gå vilse och bli överväldigad av osäkerhet och rädsla. Eller så kan vi välja att ta tag i Guds hand och gå tillsammans med honom. Det innebär inte att vägen blir enkel och besvärsfri, men det ger en trygghet och ett lugn. Jag vet vems hand jag med tillitsfull beslutsamhet och frimodig förtröstan tar tag i. Det är samma hand som håller min morgondag.

138 Fotspår i sanden

I år har sommaren låtit vänta på sig (åtminstone här där jag bor), hela maj var relativt kall och blåsig och även början av juni har varit lite trevande. Men när de där första ”riktiga” sommardagarna kom med sol och värme och ”alla andra” gladdes och utbrast ”äntligen!” kände jag mig lite sorgsen och hade en känsla av oro och stress i kroppen. Jag kunde inte förstå varför, tills jag kom på att det är sommar nu… Kroppen minns och reagerar på känslan av sommar -att det inte enbart är/har varit härligt och positivt för min del (jag har i tidigare inlägg skrivit om mitt komplicerade förhållande till sommaren). Häromdagen samtalade jag med min kurator och fick sätta ord på mina känslor och fick bekräftat att det ju faktiskt är många trauman som jag har drabbats av just under sommartid (se gärna inlägg nr. 97).

Det är inte ovanligt att retraumatiseras då något -ett ljud, en doft, en känsla eller en händelse påminner om det trauma vi en gång upplevt. Det är heller inte ovanligt att reaktioner efter ett trauma kan komma flera år, upp till årtionden efteråt. Det är tecken på att vår kropp reagerar adekvat på det den tidigare upplevt och minns ”faran”, men genom att acceptera och omfamna de där jobbiga känslorna och sedan kunna släppa dem, signalerar vi ”ingen fara” till kroppen. Jag såg nyligen ett så bra citat som jag vill dela;

”Trauma is a fact of life. It does not, however, have to be a life sentence”

Trauma/svårigheter är en del av livet, men, det behöver inte försätta oss i livslångt fångenskap/bundenhet. Med god hjälp och bearbetning kan vi bli hela och fria, så att när tidigare trauman gör sig påminda, blir de inte mer än en påminnelse om att de ärr vi har -både fysiska och själsliga, är en del av vårt liv, vår historia, som vi bär med oss och som format oss, men som inte behöver binda oss i vårt nu och som inte definierar vår framtid.

Förra veckan hade jag en intensiv vecka med olika aktiviteter. Jag mådde bra och kände mig pigg, tills jag såg svaret på mina blodprover…! 😉 När jag kom till KS för en dos med cellgifter tittade min behandlingssköterska lite bekymrat på mig och frågade hur jag mådde. Jag sa att jag mådde bra och kände mig pigg, ”ja men då kör vi på” sa hon. Blodvärdena var lite på gränsen för låga för att de skulle vilja ge mig behandling, men eftersom jag inte kände av det vågade de ge mig det. Det är som om kroppen har vant sig vid låga blodvärden och de biverkningar som det medför. Jag har dessutom B12- och folat (folsyra)brist som jag kommer att få kosttillskott för. Dessa brister påverkar bland annat nerverna och kan ge domningar och känselbortfall (som jag upplever i fingrar och tår). Så det är ju jättebra att jag kan få hjälp med det. Jag har mått fortsatt bra och varit relativt pigg även efter behandlingen, så det är en härlig känsla! Nu kommer jag dessutom att få en extra uppehållsvecka då maken och jag ska vara bortresta under midsommarveckan. Vi åker då med vår husvagn till Pingst´s årliga sommarkonferens Nyhemsveckan. Det brukar vara en av årets höjdpunkter och jag ser fram emot det.

När jag var på Bröstcancerföreningens lokal i Stockholm sist köpte jag en bred ring i silver och rosa som det står f a i t h på. Tyckte den passade mig bra eftersom jag har en tro som bär mig igenom alla mina trauman och svårigheter, vilket fick mig att tänka på en dikt som heter Fotspår i sanden, den går så här;

”En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av TVÅ par fötter; det ena spåret var hans och det andra var Guds. När den sista delen av hans liv framträdde, såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fanns det bara ETT par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv. Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. Herre, du sa den gången jag bestämde mig för att följa dig, att du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ETT par fotspår. Jag kan inte förstå att du lämnade mig när jag behövde dig mest. Herren svarade, mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ETT par fotspår – då BAR jag dig”

Visst är den stark! Varje gång jag hör eller läser den blir jag så berörd och tacksam över min tro som ger mig en sån trygghet och förvissning om att jag är buren när det är som svårast.

Nu kommer jag att i vanlig ordning göra ett litet uppehåll i bloggskrivandet över sommaren. Jag vill önska er alla en riktigt skön sommar med tid för vila och avkoppling. Och du, kom ihåg att när du känner dig som mest ensam och har det som svårast, då bär Gud dig!

136 Sårinfektion och Neuropati

Jag skrev sist att biverkningarna av pågående behandling börjar klinga av… det var en sanning med modifikation. En del biverkningar har visserligen blivit bättre, men sedan lite drygt en månad tillbaka har en ny biverkan tillkommit. Den har smugit sig på lite diffust med domningar (känselbortfall) i fingertoppar och tår. Sen märkte jag att ena foten plötsligt kunde ge vika. Som en följd av detta ramlade jag då jag var ute på promenad vid ett tillfälle. Då foten gav vika tappade jag balansen och jag föll och tog emot mig med knät. Det blev ett ordentligt fall som gjorde hål i mina jeans och ett ganska djupt jack precis under knät. Jag skadade inte själva knät men såret behövde omgående tas omhand på akuten då en hel del grus och småsten kommit in i såret. Efter rensning och rengöring syddes såret ihop med 7 stygn. Efter en tid blev såret infekterat (vilket inte var helt oväntat eftersom jag är extra infektionskänslig) och jag fick en veckas antibiotikakur i tablettform. ASIH kom hem med jämna mellanrum för att lägga om såret, som tillslut, efter en hel månad, började läka ihop.

Domningarna i tår och fingertoppar har tilltagit i intensitet. Jag känner mig fumlig och tappar lätt saker och känner mig stapplig när jag går. Det är en obehaglig känsla att inte riktigt ha kontroll över sina rörelser. Jag har även kaliumbrist och är ordinerad tillskott av kalium. Kaliumbrist gör att man bland annat blir muskelsvag. Redan före fallet föreslog ASIH att jag kunde få en rullator av dem, i all välmening, för att underlätta för mig att gå promenader. Jag är inte emot hjälpmedel, men den kändes inte rolig, att som 53-åring gå med rullator. Inte ens min pappa som är 90 vill ha rullator…! Jag känner mig gammal ändå, brukar säga att det känns som om jag har åldrats ett extra år för varje år med cancerbehandling. Jag har utan uppehåll gått på cancerbehandling (mer eller mindre intensivt) i 12 år nu. Mellan de olika intensiva cancer perioderna som jag har haft, har jag gått på ”efterbehandlingar” som varit förebyggande, men likväl cancerbehandling med biverkningar som satt sina spår. Min kropp känns trött och sliten. På grund av såret på knät har jag inte kunnat hålla igång med simningen, vilket är trist, men målet är att komma igång med det igen då det är något som jag mår bra av. Jag tackade vänligt nej till rullator och går nu med en krycka för stöd eller mina gångstavar vid promenad.

Efter förra veckans cellgiftsbehandling insjuknade jag med plötslig och kraftig frossa och feber som steg till över 40 grader. ASIH kom och tog olika prover och satte in ett intravenöst antibiotika som bara efter några dagar kunde tas bort då inga infektioner hittats och jag blev feberfri och hade stabila blodvärden och blodtrycket som varit lågt stabiliserades. Jag mådde riktigt dåligt och sov mycket under några dygn men sen vände det tack och lov. Jag hade ju händelsen i februari färskt i minnet då jag behövde bli inlagd på KS pga neutropen feber och influensa. Så detta var snabbt övergående och kan ha varit en reaktion på behandlingen med zoledronsyra som jag också fick förra veckan (som ges var 3:e månad).

Den här veckan skulle jag också ha fått en dos med cellgifter, men fick inte det då jag berättade för min behandlingssköterska om mina symtom som hon identifierade som Neuropati. Det är en nervskada som kan bli värre och, om man har otur, bli bestående. Min onkolog får vidare bedöma hur det ska bli med fortsatt behandling. Jag ska träffa henne inom kort då jag i veckan också gjort en ny DT-röntgen.

Jag fick nyligen frågan av en god vän om jag inte blir deppig av allt jag får utstå, men mitt ärliga svar var nej, inte deppig, men visst kan jag bli trött på allt. Jag kan absolut känna stråk av sorg komma över mig och då tillåter jag mig att vara i den känslan, men ni som följer mig vet var jag landar, i Jesu närvaro där jag blir lugn och trygg. Jag stämmer in i Lina Sandells fina sång;

”En liten stund med Jesus, o vad den jämnar allt och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt.
När jag är trött av vägen och allt som möter mig, en liten stund med Jesus och allt förändrar sig”

135 För dig utgiven

Vi har nyligen firat Påsk -en stor och viktig högtid som handlar om att Jesus fullföljde sitt uppdrag på jorden genom att han led och dog och på så sätt försonade människan med Gud. Han blev det offer som tog världens synd och skuld på sig. I ingen annan religion finner vi sådan nåd och kärlek. Jesus besegrade döden och mörkret och uppstod och erbjuder alla som vill gemenskap och evigt liv med Gud.

Helgen före Påsk var jag på en Retreat med temat ”Tid och rum för läkande” vilket var väldigt givande för både ande, själ och kropp. Så tacksam att jag orkade vara med trots att det var helg efter behandling. Faktum är att de värsta biverkningarna med framförallt orkeslöshet börjar att klinga av, vilket känns bra! Under helgen fick vi tid för egna reflektioner, goda samtal, att vistas ute i den vackra naturen nära havet, men också bra undervisning om hur vi kan ta emot läkande. Det kan vi bland annat göra genom naturen, men också genom Guds ord (bibeln är full av exempel på och löften om läkande till hela vår kropp, både fysiskt och psykiskt) och genom nattvarden; Herrens måltid då vi äter och dricker av Jesu kropp -den bästa medicinen! Retreaten avslutades med en enkel mässa med nattvard och förbön. I all sin enkelhet blev det en stark upplevelse för mig. Det var för mig Jesus dog och uppstod, det var för mig hans kropp blev utgiven.

”…det var för vår skull han blev sårad och slagen. Han blev misshandlad för att vi skulle få frid. Han blev straffad och vi blev friade! I hans sår finns det helande för oss.” Jes. 53:5 (levande Bibeln)

Torsdagen före Påsk (som judarna firade för att påminnas om hur de blev befriade från slaveriet i Egypten) åt Jesus en sista måltid med sina lärjungar (som blev den allra första nattvarden). Medan de åt bröt Jesus brödet och sa till dem ”detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig” (Luk. 22:19). Samma kväll blev han förrådd och gripen av de romerska soldaterna och dagen efter (långfredagen) spikades han oskyldigt upp på ett kors och lämnades att dö. När vi firar nattvarden får vi ta del av Jesu död och uppståndelse. Guds närvaro blir verklig och personlig. Krist kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet. Nattvarden är inte bara en ritual då vi minns vad Jesus gjorde. Det är framförallt ett möte med levande Gud som här och nu vill ge oss liv, frälsning/räddning, helande och befrielse. Det är stort!

När vi lutar oss nära Gud hör vi hans hjärtslag slå för dig, för dig, för dig. Kom ihåg att det var för dig han dog, för dig hans kropp blev utgiven -för att du ska ha liv! Ett liv med Guds ständigt utgivande nåd och kärlek.

134 Vad har du i handen?

”Att tjäna dig är min vilja, att höra din röst min bön.
Att vittna om dig mitt uppdrag, att få möta dig blir min lön”

Detta är en refräng av en sång som har följt mig från mina tonår och som blivit mitt hjärtas inställning. Som troende och efterföljare till Jesus vill jag inte bara tro och följa utan jag vill försöka efterlikna honom. Vara en lärjunge och göra det han gjorde. Jag vill tjäna/utföra uppdrag som gör denna värld till en lite bättre plats i min omgivning där jag är, med det jag har. Inte som ett krav på prestation utan som ett gensvar på Guds godhet och kärlek till mig.

Då är frågan, vad har jag? Jag jobbar inte längre, även fast jag har kvar min tjänst så känns det långt bort tills jag kan ”vara i tjänst” på jobbet. Jag är inte längre aktiv i min församling där jag hade flera olika uppdrag, bland annat som församlingsledare. Jag kan inte heller (just nu i alla fall) slutföra den utbildning i ”Förbönssamtal” (samtal genom bön och bibliska principer för ett inre helande) som jag påbörjade för några år sen och som är en praktisk utbildning tillsammans med andra kursdeltagare en vecka/termin. Det är med en känsla av både tomhet och sorg som jag tvingats inse att jag inte kan/orkar göra det jag gjorde innan. Vem är jag nu? Vad har jag att ge? Detta är en process i mig som behöver ha sin tid märker jag (jag har tidigare delgett liknande tankar i bl a inlägg nr. 79). Jag behöver vända och vrida på dessa tankar och åter igen komma fram till att jag är inte min sjukdom. Den finns där och jag behöver förhålla mig till den, men den är inte den jag är. Mitt liv ser annorlunda ut nu på grund av den men jag tänker inte låta mina omständigheter definiera vem jag är. Jag är mer än så! Nu är jag ju dessutom mormor -ett så fint och viktigt uppdrag!

I 2 Mos. kap. 2-3 kan vi läsa om hur Gud kallade Mose att föra Israels folk ut ur fångenskap och slaveri i Egypten. Mose argumenterade med Gud och sa ”Vem är jag…? Jag kan inte/har inte vad som krävs…” Gud svarade ”Jag ska vara med dig”. Mose fortsatte att tvivla på sig själv och sa till Gud ”Men, om de inte tror på mig och inte lyssnar på mig…?” Gud sa då till Mose ”Vad har du i handen?” Mose hade sin stav, ett enkelt vardagsredskap som han använde när han vallade får. För Mose var staven det han kände till och kunde hantera. Staven fick bli det redskap han använde för att utföra en mängd olika under och tecken i kampen att befria Israels folk (en spännande historia). Gud visade Mose att när han litade på Gud och använde det han hade, då gjorde Gud resten. Gud står för det övernaturliga men han vill använda sig av oss och han lovar att vara med oss. Vad har du i handen?

Vi kommer förmodligen inte att vara med om samma omvälvande och extraordinära saker som Mose, men jag tror att Gud kallar oss att i vår vardag vara med och göra skillnad. Gud använder oss inte där ”vi borde vara” utan där vi är! Ta med dig den tanken idag, att hur liten och obetydlig du än känner dig så vill Gud använda det du har -din kreativitet, din förmåga, din passion -det du gillar att göra. Det kan Gud använda för ett gott syfte och du kan få bli till stöd och välsignelse för någon längs vägen.

130 Under den högstes beskydd, del 1

Så mycket som händer nu i vårt land och vår omvärld. Saker som verkligen skakar om, är djupt oroande och sorgligt. Detta år har börjat på ett mörkt och dystert sätt i Sverige med 30 explosioner mitt i bostadsområden i Stockholm bara under Januari månad. Och sen den fruktansvärda skolskjutningen i Örebro som kostade flera människor livet och flera blev allvarligt skadade och många är drabbade av chock och sorg. Det är svårt och jobbigt att ta in. Betyder detta att vi alla behöver leva i rädsla nu för att ”vad som helst kan hända var och när som helst”…? Krig, konflikter och våld har förekommit i alla tider, det är inget nytt, men i vårt lilla trygga land tycks våldet ha eskalerat och kommit närmare inpå oss.

Även i ”min egna lilla värld” har sorg och jobbiga tankar kommit nära inpå. En av mina fina medsystrar i Bröstcancerföreningens samtalsgrupp har fått lämna detta jordeliv (för mig den tredje medsystern i gruppen på 2 år). Hon hade det kämpigt med mycket smärta och motgångar i sin behandling men bidrog ändå till gruppen med sin värme, livslust och omtanke om oss andra. Hon kommer att vara saknad. Nu i veckan träffades vi i gruppen för att hedra hennes minne. Det var fint att få ses och prata om vad som händer med oss när vi igen möts av ett så tungt och tråkigt besked att en av oss inte längre finns kvar. Vi är alla överens om att fortsätta fokusera på att leva ett så bra liv som möjligt.

I bibeln finns en välkänd psalm, 91, med följande versar; ”Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger… Min tillflykt och min borg, min Gud som jag litar på… Med sin fjädrar täcker han dig, under hans vingar finner du tillflykt. Hans trofasthet är sköld och skärm. Du ska inte frukta nattens fasor eller pilen som flyger om dagen… Du har sagt att Herren är ditt skydd, du har gjort den Högste till din tillflykt”. (v.1-9)

Under den Högstes beskydd – visst låter det som en fantastisk plats att få vara på?! Det finns inget högre, större eller säkrare skydd än Guds beskydd. Under hans vingar finner vi tillflykt och trygghet. Han är den sköld som skyddar både vår kropp och våra tankar. Psalmen fortsätter sen med vers 10 ”Inget ont ska drabba dig, ingen plåga närma sig din hydda, för han ska befalla sina änglar att bevara dig på alla dina vägar”.

Nyligen blev jag påmind om en händelse som vi var med om i Liberia där jag bodde som barn. Det hade blivit statskupp och mycket oroligt. Presidenten och flera ministrar hade mördats och rebelliska och opålitliga soldater hade övertagit makten och införde utegångsförbud. En eftermiddag bestämde vi att åtminstone gå ut i vår lummiga trädgård och sätta oss och fika i ”palaverhyddan”, som var som vårt uterum, en typisk afrikansk öppen hydda. Plötsligt kom en jeep med soldater ute på gatan som saktade ner då de såg oss sitta ute. En av dem riktade sitt gevär mot oss. Min pappa, alltid lika lugn och trygg i svåra och stressade situationer sa till oss att resa oss och gå lugnt in i huset. Väl inne satte vi oss, omtumlade av den hotfulla situationen, och pappa tog fram bibeln och läste Ps. 91. Vi kände verkligen konkret Guds beskydd där i vår hydda! som så många gånger förut. Läs gärna om änglabesök (inlägg nr. 57).

Min önskan och bön för dig är att du också i tider av oro och svårigheter ska göra den Högste till din tillflykt, ditt beskydd, och få uppleva att under hans vingar är du trygg.

129 Det är spännande att leva!

Efter en tid i min ”bubbla” av välmående och Julmys, kastades jag snabbt in i verkligheten igen. Jag var kallad till KS´s dagkirurgi för att göra en venportsoperation (en liten dosa som läggs under huden med en slang som går in i en blodven. Från den kan cytostatika/cellgift, zoledronsyra (en skelettstärkande behandling som jag nu ska börja med), blodtransfusion och annan intravenös medicin ges och blodprover tas ifrån). Dagen efter var det dags för cellgiftsbehandling. Vi bokade in oss på Hotell Carolina Tower mittemot KS två nätter. Första natten jag med min man och min syster med hennes man och sen jag och min syster i ett rum en natt till. På så vis fick vi gott om tid att umgås, äta gott, vila och till och med lite shopping på Mall of Scandinavia i Solna. Det var väldigt trevligt och mysigt och gjorde det tråkiga lite mindre tråkigt.

Både operation och behandling gick bra men, som vanligt, slog effekten till tre dagar senare med orkeslöshet, ”hjärndimma” och illamående. Till det är det nu återigen ”grå vardag” när syrran med familj har åkt hem och Julen har plockats bort. Det som känns jobbigt just nu är att inte kunna planera in något för jag vet inte hur jag kommer att må eller vilken typ av behandling jag kommer att ha framöver. Jag har fått en tid för DT-röntgen den 7 februari. Beroende på röntgensvaret får jag veta om jag kommer att fortsätta ha samma behandling som nu (där jag 2 av 3 helger och en bra bit in i veckan är helt orkeslös, febrig, förstoppad, kräks och har svampbeläggning i munnen… till det en blytung känsla i hela kroppen) eller om jag får en annan behandling med diverse andra eller liknande biverkningar… Det ska sägas att flera av ovanstående biverkningar får jag hjälp med så att det blir hanterbart -tack vare ASIH som kommer så fort jag ber om hjälp.

Många gråa och diffusa pusselbitar… Ni som följer mig vet att jag gärna vill ha något att se fram emot, men just nu är det svårt, som sagt, att planera in det vilket känns trist. Denna vecka har jag i alla fall uppehållsvecka och jag har träffat en god vän och åkt in till Stockholm på samtalsträff med mina medsystrar och till helgen blir det familjemiddag och det räcker gott för en vecka känner jag. En stund, en dag, en vecka i taget, så ser mitt liv ut just nu.

Precis när mina tankar var lite dystra över min situation fick jag en stor uppmuntran, en riktig höjdpunkt denna vecka. Vi fick besök av den liberianska mannen som vi träffade för 2 år sen och som jag skrev om i inlägg nr. 84. Han var tillbaka på visit i Sverige och kom till oss en kväll och bad för mig/oss och uppmuntrade oss med ord från Gud/bibeln, bl a från Ps. 118:17 som han ville att jag skulle säga ut högt ”I will not die but live and declare the works of the Lord” Amen!

Uppmuntrade ord kom också från en av veckans texter i min andaktsbok ”Jesus varje dag”;
Du får inte låta omständigheterna avgöra om du känner dig trygg eller inte. Även om det är naturligt att du vill ha kontroll över ditt liv, så kan jag ge dig kraft att leva övernaturligt och vila i vissheten att jag råder suveränt över din värld… Jag hjälper dig att möta ovälkomna förändringar utan fruktan…

Med Jesus varje dag blandas de gråa och dystra pusselbitarna ihop med färgglada bitar av tro, hopp, mod, livslust… Återigen påminns jag om att mitt perspektiv må vara en vecka i taget, men Guds perspektiv över min värld/mitt liv är så mycket större, vilket gör det så spännande att leva!

127 Livets pusselbitar

Jag har mer och mer börjat tänka på livet som ett pussel. Det talas ju ofta om hur man ska få ihop ”livspusslet” i en stressad tillvaro, men jag tänker mer på pusselbitar som passar ihop i ett större perspektiv, som tillslut passar ihop även fast vi just nu inte kan se eller förstå hur. Jag har några sådana bitar nu, mörka är de också, men de får ligga där och jag tänker att de tillslut kommer falla på plats och då bidra till hela bilden. Visst kan det vara så att även mörka bitar kan få ett helt pussel att framstå som vackert?

En trevlig pusselbit i mitt livspussel var att få en personlig inbjudan av självaste kommunfullmäktiges ordförande då jag i år har varit anställd i kommunen i 25 år! Jag blev inbjuden till fest och middag på en av våra fina skärgårdsrestauranger och fick välja en present. Dessvärre inträffade detta då mina blodvärden var som lägst och jag inte alls mådde bra, så jag fick tacka nej. Men ändå, 25 år! det får mig att tänka tillbaka på alla år och olika uppdrag jag haft som socionom i kommunens tjänst. Känner mig stolt och nöjd över min insats. Nu är jag ju återigen sjukskriven på heltid och hur fortsättningen av min tjänst kommer att se ut framöver är än så länge en dold pusselbit. Min present, ett vacker guldarmband som heter ”Roslagslänken” fick jag nu i veckan då jag besökte min arbetsplats och åt jullunch med mina kollegor. I samband med att presenten överlämnades, av kommunens HR/personalansvariga, tackades jag för min lojalitet, mitt engagemang och hårda arbete. Det kändes fint.

3 veckor efter min första dos av cellgifter och då jag ännu inte fått dos 2, tappade jag allt hår. Jag hade hört att ungefär hälften av alla som får denna typ av cellgifter tappar håret medan hälften får behålla det. Så det är klart att jag hade hoppats på att få behålla håret. Detta är tredje gången som jag tappar håret och det kändes jobbigt, mest för att det blir så påtagligt att jag är sjuk.

En mörk och jobbig pusselbit är att jag fick svar av min läkare angående leverbiopsin. Det visade att det är cancer i levern. Men det positiva, enligt läkaren, är att den är en sort som innebär att det finns fler behandlingsalternativ. Just nu pågår den planerade behandlingen med cellgifter/cytostatika Eribulin och jag fick dos 2 förra veckan och dos 3 nu i veckan. Det har gått bra och jag mår skapligt. Nu får jag ett lite längre uppehåll och tid för återhämtning till efter nyår.

Jag har många fina och ljusa pusselbitar i form av fantastiska vänner och familj som ger så mycket stöd och uppmuntran. Det är verkligen en stor gåva i livet att få känna sig omgiven av människor som bryr sig och få fina meddelanden, uppmuntrande ord och pepp, sånger, bibelord och skrivna böner. Få besök, blommor och telefonsamtal mm. Det är ovärderligt!

Jag måste också få passa på att ge en hyllning till en för mig helt ny bekantskap, som jag först var lite skeptisk till… ASIH (avancerad sjukvård i hemmet). Jag var skeptisk för att jag helt enkelt inte hade tillräcklig och rätt kunskap om vad de gör. Jag trodde att de får man vid livets slutskede, när man själv inte orkar/kan ta sig någonstans. Och så är det, men inte bara! Man kan bli inskriven en period för att sedan bli utskriven när/om de inte längre behövs. Jag är så imponerad av denna fantastiska verksamhet. De är inte bara trevliga och vänliga utan också hjälpsamma och villiga att ordna allt så bra som möjligt. Här finns, förutom läkare och sjuksköterska (som jag kan nå närsomhelst under dygnets timmar, vardag som helg, och som har kontakt med min onkolog på KS), dietist, fysio- och arbetsterapeut och kurator, som också ger stöd till närstående. Sjuksköterskan kommer hem hit ca en gång i veckan och tar blodprover, utöver det ringer de bara för att höra hur jag mår och om det är något jag behöver (de kan ge mig de läkemedel jag behöver, förutom cytostatika som endast ges på KS). Jag har träffat kuratorn vid ett par tillfällen för samtal och det känns jättebra.

Josefina Gniste är en kristen sångerska och låtskrivare som jag gärna lyssnar på. En av hennes sånger heter ”I din närvaro” som har en vers som går så här ”Min framtid den finns dold i dina händer, så jag får vila tryggt här nära dig. För i ditt pussel passar alla bitar, det kan jag inte se när jag går själv…”

Den Gud som jag tror på, har hela mitt livspussel i sin hand. Jag känner mig förvissad om att det är så, att även fast jag inte ser och förstår, så faller alla bitar på plats och passar ihop i Guds närvaro, där jag får vila tryggt.

125 Hopeful & Fearless

Förra veckan träffade vi min läkare/onkolog och fick tyvärr lite dystra besked. Av den biopsi (vävnadsprov) på metastasen på bukhinnan som gjordes kunde man inte utläsa något/få något resultat men av röntgen såg man att den växer och man upptäckte även några ”förändringar”; några små misstänkta metastaser på levern och på kotpelaren. Så beskedet från läkaren var klart och tydligt; vi sätter igång nu med en cellgiftskur. Det ska även göras en leverbiopsi för att se ”vad det är för något”. Läkaren uttryckte ingen oro eller bekymmer utan förmedlade att hon hade stor tilltro till denna behandling som jag nu ska få (i syfte att bromsa, inte bota).

Både jag och min man är förvånansvärt lugna och tidigare erfarenheter, efter 11 år med cancer, vet vi att det bästa är att ta en dag, en stund i taget. Oro och rädsla dränerar och förlamar, har en tendens att förstora upp saker och gör att den glädje och tillförsikt som faktiskt finns i tillvaron blir skymd. Därför väljer vi att tro och följa Guds uppmaning när han säger ”Var inte rädd! Jag är med dig” (Jes. 41:10) och ”Min frid ger jag dig… känn ingen oro” (Joh. 14:27). Därför är det möjligt för oss att känna oss hoppfulla och orädda inför det vi nu ska möta.

Det har nyligen varit Alla helgons helg och mina tankar har gått mycket till min syster som inte längre finns med oss. Jag gick in på hennes Facebook-sida och såg /påmindes om att det sista inlägget hon gjorde var 2 dagar innan hon dog. Hon visste att hon var betydligt sämre. Inlägget visar en bild på henne då hon sitter och får behandling via dropp. Hon ville förmedla sin situation och avslutade med två ord som verkligen berörde mig nu och som jag tar till mig av och kommer att ha som mina ledord nu under min cellgiftsbehandling; Hopeful and Fearless.

124 Kasta din oro!

Det här med att ”inte ängslas” (se föregående inlägg) tror jag att vi alla håller med om är lättare sagt än gjort. Det är något jag återkommer till lite nu och då här i bloggen. Känslan av oro och ängslan är naturlig och ofrånkomlig, särskilt i tider av ovisshet och osäkerhet.

De senaste veckorna har varit, och är, mentalt jobbiga för mig med anledning av denna ”progress” i min sjukdom (som vården kallar den för). I vanliga fall betyder ju progress något positivt, såsom framsteg och framgång. Men i mitt fall blir det negativt när metastaser ”gör framsteg”. Här vill vi ju hellre se en ”regress” -en tillbakagång. Tankarna har malt kring hur det ska bli och även om jag försöker att tänka ”även om…” och inte ”tänk om…” (se inlägg 122) så är ju den här ovissheten så tärande. Denna vecka ska jag göra Dt-röntgen och sen dröjer det nog upp till 2 veckor innan jag träffar min läkare och får svar på både den och biopsin som jag gjorde för 2 veckor sen. Jag förstår att jag kommer att behöva byta behandling men till vad och vad är dess biverkningar…? Mina arbetsuppgifter har jag börjat att lämna ifrån mig. Jag inser att oavsett behandlingsform kommer jag att behöva vara heltidssjukskriven en tid och det känns okej. Trots att jag gillar att jobba, så behöver jag kliva av och fokusera på min hälsa.

Jag har tidigare skrivit om vikten av att nå en acceptans och hur det ger sinnesro (inlägg 88). Jag har kommit fram till en acceptans att jag har denna sjukdom men inser nu att jag också behöver komma till acceptans med att den är så föränderlig och ibland med både snabba och oväntade förändringar. Den är svår! och något jag håller på att processa nu.

Jag skrev här i början att det är naturligt att känna oro och ängslan. Frågan är bara vad vi gör med den. Låt mig här få belysa ett mycket konkret sätt att hantera sin oro och sina bekymmer, utifrån två bibelord;

Ps. 55:23 ”Kasta din börda på Herren, han ska ta hand om dig…”

1 Petr. 5:7 ”Kasta alla era bekymmer på honom (Jesus) för han har omsorg om er”

Enligt grundtexten (som här är grekiska) skulle det egentligen stå typ så här;
”Ta den tunga bördan (av oro, bekymmer, svårigheter och utmaningar) som du bär på och lyft den med all din kraft. Kasta/släng den på Herrens rygg. Låt honom bära den åt dig. Herren är extremt intresserad av alla aspekter av ditt liv och är genuint bekymrad över ditt välbefinnande”

När du ställs inför/känner av oro, ignorera den inte utan identifiera den; varifrån kommer den? Vad består den av? Möt din oro! Den är inte farlig, utan bara ett symtom på att något behöver göras. Anta den bibliska utmaningen att göra något aktivt och konkret med din oro/din börda. Kasta/släng den på Jesus!

Här ser jag bilden av en baseballplan framför mig. Hur jag som spelare tar bollen och kastar den med all kraft rakt ut på planen och den fångas upp av en annan spelare med en enorm handske. Min boll av oro och bekymmer hamnar inte bara någonstans ut i tomma intet utan den fångas upp av Jesus som tar hand om den, bryr sig och ger fullständig sinnesro.