Som jag skrev tidigare, har min Gudstro funnits med från allra första början och har alltid varit en naturlig och självklar del i mitt liv. Eller, den är inte en del av mitt liv, den är hela mitt liv. För mig handlar inte den kristna tron om att be aftonbön på kvällen och gå till kyrkan på söndagar -även fast det är precis det jag gör, utan för mig handlar det om så mycket mer – om en ständigt pågående relation med en levande Gud full av nåd, som älskar mig och vill mitt bästa.

Om du frågar mig hur jag kan veta att Gud finns, svarar jag
”jag vet för jag har pratat med honom idag”. Självklart har mina föräldrars tro präglat mig (precis som jag hoppas att min tro präglar mina barn) men jag valde själv att tro på och följa Jesus, vilket har skapat en enorm trygghet och stabilitet i mitt liv. Det innebär INTE ett bekymmersfritt liv utan svårigheter och motgångar, men ger en inre styrka och frid i livets alla omständigheter.

Jag har mött svårigheter och motgångar i mitt liv, inte minst de senaste 5 åren då jag har drabbats två gånger av bröstcancer. Jag vill verkligen inte skriva och skapa en känsla av att det är synd om mig som drabbats. Det finns de som drabbas värre och som lider så mycket mer. Egentligen går det ju inte att jämföra sorger och bekymmer -det är så individuellt hur man reagerar och hanterar det. Men jag vill heller inte förringa det jag varit med om. Det har varit oerhört tufft och min tro har prövats. Jag har gått genom ”dödsskuggans dal” men där fått uppleva att Gud har varit med mig. Om du fortsätter att följa mig hoppas jag att jag ska kunna beskriva det mer.

Låt mig börja från allra första början. Mina föräldrar, pappa från en liten by i Småland, och mamma från Stockholm, gifte sig 1964 och hade då, båda på var sitt håll innan de träffades, upplevt en kallelse (en från Gud given uppgift) att bli missionär i ett litet land i Västafrika -Liberia. Inte nog med att de blev kära och ville dela livet tillsammans, de hade dessutom samma längtan att tjäna Gud och betjäna människor och kände sig manade att göra detta i samma land.

1972 åkte de och mina två systrar, då 7 och 5 år gamla, ut till en för dem helt okänd plats, till en liten avlägsen by i Afrikas djungel. Där föddes jag, endast en månad efter deras ankomst. Mamma åkte alltså ut höggravid trots många ”varningsord” om att hon borde vänta till efter förlossningen och trots att hon under stor del av graviditeten bar på en oro för om barnet i magen skulle vara frisk eller inte. Hon arbetade som sjuksköterska och hade varit i kontakt med ett barn som hade den smittsamma sjukdomen Röda hund. Hennes chef, en läkare hade sagt att hon inte skulle veta förrän efter barnet var fött om det skulle vara friskt eller inte. Smittan kunde gå direkt till fostret i magen utan att mamma själv blev sjuk. Läkaren rådde henne att göra abort… Detta var något som mamma inte skulle kunna tänka sig, utan hon valde att förtrösta på Gud vad som än skulle ske.

Den natten jag föddes har jag fått berättat för mig många gånger. Jag hör och ser! mammas målande beskrivning, om hur det var ett riktigt tropiskt oväder med åska och regn. Strömmen hade gått och jag föddes på en liten primitiv klinik med endast fotogenlampor och blixtrar från himlen som lyste upp rummet. Jag förlöstes av två svenska barnmorskor. Förlossningen gick bra och jag var en fullt frisk liten flicka som kom till världen en natt i april 1972. Jag fick namnet Finda som mellannamn, som betyder ”tredje flickan” på stamspråket i byn Foya där jag föddes.

Psalm 22:10-11
”Du hjälpte mig ut ur min moders liv, du lät mig vila trygg vid min moders bröst. Från min födelsestund är mitt liv i din hand, allt sedan jag blev till har du varit min Gud”.

En kall och mörk höstdag 2018 slås jag plötsligt av en tanke; jag ska börja skriva en blogg! Jag har aldrig tänkt tanken förut och vet inte varför jag kommer att tänka på det, men jag tror att resan till Västafrika som jag och min man nyligen har gjort påverkar mig i den riktningen. Det var som att jag under den resan fick kontakt med mitt ursprung, vem jag är och vad jag har att dela med mig av.

Jag älskar att skriva och jag känner att jag har en hel del att dela med mig av; tankar om livet, erfarenhet av svår sjukdom och om min kristna tro. Om jag kan bidra med något här i ”bloggvärlden” är det bra, om inte annat blir det för egen bearbetning. Gott nog!

Vad ska jag kalla den för? Livet efter cancer? Det är nog mycket om det den kommer att handla om, men det låter lite trist…! Den kommer också handla om hur det var att vara sjuk och om att få besked om cancer, två gånger på fyra år. Men den kommer även att handla om min Gudstro och vad den betyder för mig. Det är liksom JAG, utan den går det inte att beskriva vem jag är, jag fick den ”med modersmjölken” som man säger och är sedan dess mitt allt, min grund, min identitet, min livlina, mitt hopp.

Eftersom jag nyligen varit i Västafrika och blivit påmind om hur mitt liv började kommer jag att kalla min blogg för Finda-72, det beskriver rätt bra vem jag är -häng med så ska jag berätta.