Författare: finda72

Kul att du har hittat hit! Här vill jag dela med mig av livet -i både dess med-och motgång. Jag kallar bloggen Finda72 av den enkla anledningen att jag heter Finda i mellannamn och är född 1972. Finda är ett afrikanskt namn som betyder ”tredje flickan” på det stamspråk i den lilla byn i Liberia där jag föddes. Den här bloggen handlar om att få besked om bröstcancer två gånger på fyra år, om att genomgå tuffa behandlingar och om att bli frisk men ändå vara patient… Och så, 5 år efter andra omgången bröstcancer få diagnosen MBC metastaserad (spridd) bröstcancer, vilket innebär kronisk cancer med behov av behandling resten av livet. Men att trots det känna hopp och glädjas över det goda som livet ger. Den handlar om min Gudstro och vad den betyder för mig, hur den har varit och är mitt säkra fäste, mitt ankare när livet har stormat som mest. Hoppas du vill följa med!

150 Ledsen men ändå glad

Så kom det där jobbiga samtalet från sjuksköterskan på äldreboendet där pappa bodde en kort tid efter sin stroke. ”… han blir allt sämre, har troligtvis fått en till stroke, det rör sig nog bara om dagar kvar…” Redan dagen efter somnade han in lugnt och fridfullt. Kvällen innan var vi där, jag, min familj och mamma. Vi fick en fin stund tillsammans och fick säga det som var på våra hjärtan, ord av kärlek och tacksamhet och farväl.

Pappa fick ett långt och innehållsrikt liv trots att starten var osäker. Han föddes 1935 hemma på bondgården i Småland en kall vinterdag och vägde endast 1,8 kg. Han överlevde och har fått betyda så mycket för så många både i Sverige, Afrika och USA och inte minst för sin familj, för mamma och oss 3 döttrar och våra familjer, 10 barnbarn och, hitintills, 9 barnbarnsbarn.

Jag sitter och bläddrar i en sån fin liten bok i diktform skriven av en god vän till mig, Ulla Henning Lindblad som heter ”Till dig som sörjer” och fastnar för en dikt som jag vill dela och som säger precis det jag känner;

”Jag är ledsen men ändå glad
svårt att veta vad som är vad
glad för att jag tror att du nu har det bra
ledsen för att allt inte är som det ska
Jag var beredd på att du skulle gå
men det känns tomt och overkligt ändå
jag vill ju kunna hälsa på dig ibland
mötas och se dig, hålla din hand
Men nu är det omöjligt, det vet jag så väl
jag känner sorgen i hjärta och själ
men ändå är det mest tacksamhet jag har
för vem kunde haft en bättre far”

Jag känner sorg över att pappa inte längre finns, men samtidigt glädje och tacksamhet över att han var min pappa, för den kärlek och trygghet jag fick och för den uppmuntran och det stöd han alltid gav. För den förebild han var, i framförallt sin Gudstro, en sådan naturlig och trygg tro med en övertygelse (baserad på en hel livstids erfarenhet) om att Gud är med genom allt. Han levde också med inställningen att glädje och tacksamhet kan få ta plats mitt i livets svårighet.

Tack för allt pappa. Du är saknad men jag vet att vi ska ses igen.

149 Februariljus!

I vanliga fall brukar jag tycka att januari och februari är trista transportsträckor till våren. Jag är inte en ”vintermänniska”, gillar inte snö och kyla särskilt mycket, född och uppvuxen i Afrika som jag är! Men i år har vi haft en ovanligt fin vinter med snö som fått ligga kvar, om än något gråmulen. Men idag skiner solen och det blir så där magiskt ljust, när solen möter snön. Jag klär på mig och går ut, genom skogen och slås av att höra fågelkvitter! Jag stannar upp och låter solens strålar landa på mitt ansikte medan jag andas in och lyssnar. Jag kommer sen ner till vår lilla havsvik och vågar mig ut på isen. Jodå, den är stabil efter en längre tid nu med minusgrader. Det är så vackert och jag känner riktigt hur själen får liv! Februariljuset vittnar om att vi verkligen är på väg mot ljuset. Dagarna blir allt längre.

Jag kommer att tänka på ett bibelord om att ”Ljuset övervinner mörkret” från Joh.5:1 som beskriver att ljuset lyser i mörkret och mörkret kan inte övervinna det. Trots mörker och svårigheter i livet kan det Gudomliga ljuset (Jesus) aldrig släckas eller kontrolleras av mörka krafter. Mörkret har inte sista ordet! Ljuset är segrande, det skingrar mörker och skapar möjligheter och hopp.

Kylan biter i kinderna och det är skönt att komma in och sätta sig vid den sprakande brasan med en kopp te. En välgörande stund innan jag snart ska åka till KS i Solna för cellgiftsbehandling. Jag mår bra och mina blodvärden är stabila. Nu i februari är det dags för en ny DT-röntgen då jag får svar på om denna nya behandling som jag påbörjade i december, är effektiv. Jag hoppas verkligen det.

148 Orkar bära för en dag…

…så heter en sång (av Pelle Ankarberg) som jag lyssnat mycket på den senaste tiden. Som ni vet vid det här laget så hämtar jag tröst och uppmuntran från sånger, som ofta är skrivna som böner till Gud eller som beskriver hur Gud är med genom allt.

”…när all min kraft och styrka helt har tagit slut och att ge efter för min svaghet blivit enda vägen ut, då kan jag vara helt förvissad om att Du aldrig ger mig mer än jag orkar bära för en dag…”

Samtidigt som jag under några dagar lyssnade på denna sång, läste jag i min dagliga bibelläsning följande från Matteus;
”Oroa er inte för morgondagen utan lös problemen den dag de verkligen dyker upp. En dags bekymmer räcker mer än väl” (6:34)
”Kom till mig alla ni som är trötta och kämpar med problem och tunga bördor så ska jag ge er vila… Hos mig finner ni ro för era själar. Jag lägger inga tunga bördor på er” (11:28)

Det är så det ofta funkar, Gud talar på olika sätt och bekräftar det han vill säga genom bibelord. Gud vill inget hellre än att tala till oss och ge oss tröst och styrka och i rätt tid när vi behöver det som bäst. Men det är en tvåvägskommunikation, som i alla relationer. Vi behöver avsätta tid och lyssna!

Den här veckan har jag haft min kära syster här på besök från USA. Hon kom med kort varsel med anledning av att vår pappa fick en stroke. Det har varit så fint att ha henne här och dela bekymmer och det har också betytt mycket för både pappa och mamma. Våra föräldrar, som båda är i 90-årsåldern, har hitintills klarat sig själva (med stöd från oss anhöriga med olika praktiska saker) i sin lägenhet. Men nu är situationen annorlunda och det är lätt att rusa iväg i tankarna och undra hur det ska bli med allt. För mig som är sjuk och stundtals mycket trött och orkeslös kan livets utmaningar som kommit i vår väg den senaste tiden snudd på kännas oöverstigliga och ”för mycket att bära”. Det är då jag får påminnas om att bara ta en dag (och ett bekymmer) i taget och att idag inte ger mig mer än jag orkar bära.

147 Trygg i stormen

Vi hade fina, mysiga och lugna Jul- och Nyårshelger (betydligt lugnare än förra Julen då vi hade besök av min syster och hela hennes stora härliga familj från USA!) Jag mådde bra och blev inte alls så dålig av senaste behandlingen som efter den första gången. Dels dubblade jag dosen av medicin mot illamående, på inrådan av läkare, och dels har jag inte haft besvär av bukvätska (efter de 9 lit. som tappades ut före Jul), vilket har varit så skönt och tyder på att cellgifterna tar hand om det. Mina blodvärden är stabila och trots en liten förkylning har jag inte blivit dålig. Denna vecka är det dags för behandling igen. Det känns bra att det är var 3:e vecka nu, känner att kroppen får tid att återhämta sig mellan gångerna.

Det här året inleddes med ett par rejäla snöstormar som avlöste varandra. En kväll när stormen rasade riktigt mycket och vi hade strömavbrott satt vi inne vid braskaminen och var trygga och varma.

Det har också blåst upp en rejäl storm, bildligt talat, för oss som familj, som inte har med min sjukdom att göra utan om ett tungt besked för min dotter och hennes man. En situation som mänskligt sett kan se omöjlig ut, men som troende vet vi att för Gud är ingenting omöjligt. Jag har fått till mig ett par löften från Gud gällande denna situation som jag väljer att hålla fast vid. Årets första digitala workshop med ”Kreativ Bibelläsning” (ett nätverk som jag är med i) handlade om att Gud håller sina löften! Vi har också mobiliserat till bön bland våra ”bönevänner” en bestämd veckodag och tid för just denna situation och det är en häftig känsla att veta att många ber samtidigt. Varför har vi gjort detta? Jo för att vi tror att Gud lyssnar på våra böner och att han kan gripa in och förändra situationer. Jag går in i detta nya år med den vissheten. Vi ger inte upp hoppet!

Utöver detta så har min pappa i dagarna fått en stroke och ligger inlagd på en vårdavdelning på sjukhuset. Så det stormar lite mycket nu…

Häromsistens när jag träffade min kurator bad hon mig beskriva vad min tro betyder för mig. Jag svarade då att jag ser Jesus som mitt ankare som jag får hålla fast vid. Det kan blåsa och storma runtomkring men jag är trygg. Jesus, mitt säkra fäste, håller mig uppe och ger mig hopp. Ankare symboliserar ju hopp.

Låt mig få avsluta detta inlägg med en sångtext från ”Stormens överman” av Michael Jeff Johnson (finns på Spotify);

När du säger ”hopplöst” när du säger ”jag ger upp nu”, talar han som talade till vinden, rösten som får vågorna att fly. Lyssna till de ord som förvandlar. Lita på de löften som du fått! Det du ser är inte allt. Han är med genom natten när din själ står i brand. När du bara ser vågen, håller du hans hand. När du säger ”hjälp mig” när du säger ”jag sjunker nu”, talar han som talade till vinden ”vad du gör så fäst din blick på mig”. Han är med genom kaoset som drev ut dig från land. Han ska ta dig igenom, stormens överman

146 Tårar och tacksamhet sida vid sida

Biverkningarna efter den nya behandlingen kom med besked 3 dagar efteråt. Illamående, diarré och kräkningar som höll i sig i 10 dygn. Till viss del var jag beredd på det eftersom det är en väntad biverkan, men jag var inte beredd på att det skulle vara så intensivt och pågå så länge trots motverkande mediciner. Jag levde på blåbärssoppa och lite buljong och blev helt slut. ASIH kom och satte vätskedropp både dag och natt och de följde noga mina värden och mitt mående. Utöver detta hade jag återigen magen full med bukvätska -denna följetong… Strax innan behandlingen hade jag gått upp flera kg i vikt och kände av smärta som strålade ut mot ryggen av trycket som blev av all vätska, vilket ju också orsakade illamående. Återigen sattes en dränslang in och sammanlagt tappades 9 liter vätska ut. Det är märkligt hur buken kan vara full av vätska samtidigt som övriga kroppen har vätskebrist.

Nu i veckan träffade vi min onkolog för uppföljning. Dosen som jag fick var på 90% (i koncentration) och hon ville gärna prova en gång till med samma dos. Men om jag har fortsatt samma kraftfulla reaktion kan man justera och sänka dosen något. Onkologen hoppas också på att behandlingen gör så att bukvätska inte fortsätter att bildas. Men om det skulle göra det så kan ett ”långtidsdrän” sättas in som man själv tömmer ut med jämna mellanrum.

Min nästa behandling kommer jag att få dagen före Julafton. Så jag räknar med att mellandagarna och Nyårshelgen vara dålig. Trist, men det är viktigt att behandlingen får göra sitt mot metastaserna. Men nu ser jag fram emot att fira Jul. Den här veckan har vi varit både på Julkonsert och på Skansens Julmarknad och idag blir det pepparkaksbak med barnbarnen!

När jag mådde som sämst denna första omgång tänkte jag på detta med att vara överöst med frisk olja (inlägg nr 141). Jag fick påminna mig om vad det innebär eftersom jag kände mig allt annat än överöst med frisk olja… Det innebär att vara utrustad med Guds styrka för att möta motgångar och kunna navigera genom livets utmaningar… OCH att (oavsett hur jag känner) ha tillgång till både livskraft och livsglädje. Om jag kliver in i en dusch utan att vrida på kranen förblir jag torr, men om jag vrider på kranen så kommer det vatten med fullt ös. Tillgångarna finns, vi måste bara sträcka oss och ta emot.

Precis i samband med att jag fick min nya behandling kom jag över ett så bra citat som faktiskt sammanfattar mitt liv rätt så bra.
”I´m living in that quiet in-between where tears and gratitude sit side by side and God meets me there” = ”Jag lever i det tysta/stilla utrymmet där tårar och tacksamhet står sida vid sida och där möter Gud mig”
Tårar/oro och sorg över rådande situation är en del av mitt liv men också tacksamhet för allt gott. De samsas och just där möter Gud mig och finns med under både fula och fina dagar. Där, i stillheten finns styrkan och friden.

Jag hoppas att du denna Julhelg ska få finna just styrka och frid när du tar dig tid i stillhet inför anledningen till vårt Julfirande; att Jesus kom som den största gåva av alla, han vars namn är Fridsfurste. Han som ger utan förbehåll till alla som vill ta emot.

145 Dags för byte av behandling

Den här hösten har verkligen haft sina utmaningar. Obehaget i magen och tappning av ascites/bukvätska har varit en långdragen historia. För 2 veckor sen sattes återigen en dränageslang in i buken som fick sitta kvar i ca en vecka och under den tiden kom det ut 6 liter vätska. Dessvärre reagerade jag mot slutet med klåda och utslag på framförallt magen och ryggen. Så slangen fick dras ut något tidigare än planerat. Jag fick en kortisonkur i tablettform mot klådan i en vecka, vilket gjorde mig full av energi och oj så mycket jag fick gjort här hemma som jag annars inte orkar göra! -så ändå nåt positivt! Det är en härlig känsla att känna sig pigg!

De två senaste cellgiftsbehandlingarna som jag fått under hösten med den ökade dosen, har gjort att det lilla hår som jag fick tillbaka blev väldigt tunt och lossnade. Så nu är jag ”flintis” igen. Det känns okej men är alltid en törn mot den ”kvinnliga fåfängan”… Hösten har ju även präglats av oro över om det ”bara” är bukvätska som har orsakat obehaget i magen. Det visade sig att min oro inte varit obefogad. Vi fick tyvärr tråkiga besked av min onkolog efter senaste DT-röntgen, att metastaserna på bukhinnan och i levern växer och växer i antal. Så nu blir det byte av behandling. I veckan har jag gjort en leverbiopsi (med hjälp av ultraljud sticks en nål in genom buken och in i levern för att ta ett vävnadsprov av metastasen, för analys). Detta gjordes för att kunna fastställa vilken typ av behandling som passar bäst. Min onkolog som vi träffade nu i veckan är rätt säker på vilken behandling hon vill att jag ska ha och hon är angelägen om att den påbörjas så snart som möjligt. Så vi inväntar inte svaret på leverbiopsin (vilket kan ta flera veckor). Men det är ändå bra att ha gjort den.

Den behandling som jag ska börja med nästa vecka heter Enhertu och den ges intravenöst var 3:e vecka. Det är en kombination av cellgift och antikropp som ska vara effektiv. Antikroppen söker upp och binder till sig cancerceller och där frigörs substansen med cellgift in i cellen för att döda den. Detta gör att friska celler skonas i högre grad. Vanliga biverkningar är liknande det jag haft sen tidigare; trötthet, illamående, håravfall och minskat antal vita blodkroppar (som ger ökad infektionsrisk). Det känns förstås jättetråkigt och ledsamt. Det såg ju så bra ut i våras så att man kunde sänka dosen. Jag hade hoppats på att när dosen åter höjdes att det skulle räcka med det. Det är inte ovanligt att en typ av behandling fungerar en begränsad tid och sedan behöver bytas ut. Men faktum är ju att det inte finns obegränsat med behandlingstyper som passar… Min onkolog har dock sagt att hon har ”flera verktyg i sin verktygslåda” gällande behandlingsmöjligheter för mig. Så det känns ändå hoppfullt.

Samma dag som vi fick detta besked om progress/ bakslag i min sjukdom var ”dagens bibelvers” i Bibelappen (Youversion) som jag har, från Jes. 43:1 ”Om/när du går genom vatten är jag med dig eller genom strömmar så ska de inte dränka dig. Om/när du går genom eld ska du inte bli svedd, lågan ska inte bränna dig… var inte rädd för jag är med dig” Detta är samma bibelord som vi fick till oss för 3 år sen då jag fick min diagnos (läs gärna inlägg nr. 69 & 70). Nu fick jag en påminnelse om det. Löftet gäller än!

Hur det än ser ut och känns -som om jag håller på att drunkna eller bli bränd av motstånd, kan jag räkna med Guds hjälp. Jag är inte ensam och jag väljer att lita på att Guds möjligheter är obegränsade.

144 Att skärpa blicken

Min läkare på ASIH är verkligen helt fantastisk, ja det är alla på ASIH -mina änglar i människoform! Läkaren såg till att jag fick en tidigare tid till DT-röntgen än planerat och redan dagen efter den var gjord ringde hon mig och berättade att hon hade ringt till röntgenläkaren angående ascites/bukvätska, som bekräftade att det fanns ”tömningsbar mängd”, vilket min läkare trodde sen tidigare och som jag har känt av. Senare samma dag bokades en tid för ascitestappning till veckan efter. Det känns så skönt att inte själv behöva ”ligga på” för att det ska hända något. Resten av röntgensvaret, gällande metastaser får jag av min onkolog, ca 2 veckor efter utförd röntgen. Det är alltid en jobbig väntan då man förbereder sig för det värsta men hoppas på det bästa. För oss som lever med spridd bröstcancer kan det se väldigt olika ut, beroende på var metastaserna finns i kroppen och vilken typ av behandling man får. Men vi har alla det gemensamt att en DT-röntgen görs var 3:e månad, och att leva i den ”3-månaders intervallen” är många gånger påfrestande och svår.

Vår samtalsledare för LEVA-gruppen för oss med spridd bröstcancer på Amazonas bröstcancerförening i Stockholm, gav oss en mental övning; att se en gammaldags våg med två vågskålar framför oss. I vårt fall är det lätt att den ena vågskålen sjunker ner med vår oro, dystra tankar och rädslor och vi känner oss tyngda. För att motverka den känslan och kunna må lite bättre behöver vi fylla den andra vågskålen med tacksamhet! Det gör vi genom att tänka på och fokusera på det vi har att vara tacksamma över i livet. Jag kan ju inte annat än hålla med -ni som följer mig vet att jag försöker leva efter den principen. Hur svårt och mörkt livet än må vara, så finns det alltid något att vara tacksam för. Det tar inte bort det svåra, men det hjälper en att känna sig mindre tyngd, det har jag upplevt så många gånger. Ibland kan vi behöva skärpa blicken lite för att se det som finns att vara tacksam över. Precis som när man är i skogen och plockar svamp. Först tycker man att man inte ser några alls, men om man sätter sig ner på huk och liksom skärper blicken så finns dom där!

Ni som följer mig vet också att jag och min familj alltid firar Thanksgiving i november med ”Turkeydinner & Pumkinpie”. För oss blir det ett sätt att ”skärpa blicken” och mitt i höstmörkret fokusera på det vi är tacksamma över. Jag tror att ju mer vi söker efter det goda i livet, desto skarpare kommer vi att se och vi får uppleva hur den där vågskålen med svåra och jobbiga saker får motvikt och livet kan kännas lite lättare.

Mitt liv känns bokstavligt talat lättare nu med 4 liter mindre vätska i magen! Jag är så tacksam över den hjälp jag får av ASIH som nu kommer dagligen för att tappa ur vätska. Dränageslangen kan sitta i upp till en vecka. Hittills har det kommit drygt 4 liter. Det känns så mycket bättre i magen nu, det där obehaget och trycket som jag har känt är borta.

143 Ta tag i Guds hand

Min mage är fortsatt i obalans med ett diffust obehag och svullnad. Jag rör på mig dagligen och äter mindre portioner regelbundet. Men det händer ganska ofta att jag kräks upp det jag precis har ätit, som om magen inte riktigt kan ta hand om det. Den medicin jag fick prova har inte hjälpt och jag har fått medel mot förstoppning, om det skulle vara orsaken till mina besvär, men det har inte heller blivit bättre. För några dagar sen pratade jag med ASIH, som noga följer upp mitt mående. Jag beskrev ett tryck, en molande känsla högt upp på vänster sida, vid magsäcken. Läkaren kom hem till mig och undersökte magen och bedömde att det är en betydande mängd vätska i buken. Hon konsulterade onkolog på KS och det bestämdes att tidigarelägga min DT-röntgen.

Jag kan inte riktigt släppa tanken på att det är metastaser som växer… När jag härommorgonen vaknade tidigt och låg och grubblade, kom denna sång strof till mig;
”Many things about tomorrow I don´t seem to understand. But I know who holds tomorrow and I know who holds my hand” En gammal sång som är en av min mammas favoritsånger, som hon ofta sjöng under åren vi bodde i Afrika.

Som ni vet har jag en andaktsbok ”Jesus varje dag” som jag läser dagligen. Den är skriven som att det är Jesus som talar/skriver direkt till läsaren. Två dagar i rad fick jag också där påminnelse om att hålla i Guds hand.
”När händelser i världen eller i ditt eget liv är på väg att få dig ur balans, ta då tag i min hand med tillitsfull beslutsamhet” och ”Istället för att bli överväldigad av svårigheterna vill jag att du ska fatta min hand med frimodig förtröstan”

Att ”ta tag i Guds hand” är en metafor som betyder att jag överlämnar mina problem i Guds händer istället för att kämpa på egen hand. Jag litar på att jag har Gud vid min sida som vägleder och hjälper mig.

Mitt 3-åriga barnbarn är full av liv och upptåg och vill gärna vandra iväg på upptäcktsfärd. När han stannar upp och vill hålla mig i handen uppfylls jag av en sån kärlek och glädje över att han har tilltro till mig och är trygg med att jag vägleder rätt. Med hans lilla hand i min får jag ta del av hans tankar och funderingar och det är bland det bästa jag vet! Jag tänker att så känner nog Gud också, när vi tar tag i hans hand och låter honom vägleda oss och ger honom förtroendet att lyssna på våra tankar och funderingar.

Vi har en fri vilja, att välja att säga ”kan själv” och vandra vår egen väg, med risk för att gå vilse och bli överväldigad av osäkerhet och rädsla. Eller så kan vi välja att ta tag i Guds hand och gå tillsammans med honom. Det innebär inte att vägen blir enkel och besvärsfri, men det ger en trygghet och ett lugn. Jag vet vems hand jag med tillitsfull beslutsamhet och frimodig förtröstan tar tag i. Det är samma hand som håller min morgondag.

142 Ascitestappning

Jag har de senaste veckorna haft besvär med bukvätska, s k ascites, som har ökat i volym och som gör att magen blir svullen och utspänd och det trycker mot organ och ger en känsla av obehag och illamående. Min läkare på ASIH skickade en remiss för ascitestappning. Ni minns kanske att jag gjorde detta för 1 år sen, då det tappades ut 4,5 liter vätska. Ascites är en ansamling av vätska i buken, vilket är en komplikation av bl a spridd cancer i bukhinnan. Vätska töms ut genom ett dränage. Med hjälp av ultraljud förs en tunn slang in genom huden på magen och in i buken, genom slangen rinner vätskan ut i en påse. På sjukhuset tappades 1,5 liter vätska ut innan de ”stängde kranen” och jag fick åka hem. ASIH kom sedan hem för att fortsätta tappningen lite i taget. Men redan dagen efter slutade vätska att rinna ut trots att det kändes att det fanns mer och det även läckte vätska från förbandet. Man misstänkte att slangen hade satts ur läge och den drogs därför ut. Jag fick ha en stomipåse över hålet på magen ett par dagar och det fortsatta att rinna ut vätska. Sammanlagt kom det ut ca 3,5 liter.

Efter bara några dagar kom obehaget i magen tillbaka med tryck mot organ, illamående och viktuppgång. En ny remiss skickades och förra veckan var jag tillbaka igen. Undersökningen med ultraljud visade att det fanns vätska, men inte tillräckligt för att göra ett nytt ingrepp -som kan göra mer skada än nytta. Så jag fick åka hem i ”ogjort ärende” och kände mig ledsen och frustrerad då jag besväras av uppsvälld mage. Oron kom också smygande, beror det på att metastaserna växer…? Jag pratade med min läkare på ASIH som alltid är så lyhörd och försöker hitta lösningar. Hon hade pratat med den läkare som undersökte mig senast med ultraljud och det syntes inget annat ”avvikande” i buken så hon var inte orolig och tyckte inte heller att jag skulle vara det. Hon skrev ut en medicin mot gasbildning som ger uppsvälld buk, som jag ska prova och se om det hjälper.

Dagen efter var jag inne på KS för cellgiftsbehandling. Man har ökat dosen i långsam takt och nu fick jag min maxdos på 80%. Medan jag fick behandlingen fick jag prata med en läkare om min magen. Hon var heller inte orolig utan tyckte att vi kunde avvakta till nästa DT-röntgen som är om 1 månad. Så jag ska försöka att inte vara orolig, och hoppas på att medicinen jag fått har god effekt. Under tiden ska jag bara göra sådant som ger mig energi, som t ex att gå genom skogen från vårt hus ner till vattnet och se hur det glittrar, njuta av höstsolen och bara djupandas. Jag ska träffa mina barnbarn och jag ska åka till simhallen och simma, basta och ”relaxa”.

När min ”kroniska utmaning” gör sig extra påmind hamnar jag i dippar då jag känner att det är trist och tungt. Men jag är ganska bra på att ta mig ur dem och fokusera på LIVET och det fina runt mig här och nu.

141 Överöst med frisk olja!

För en liten tid sen när jag satt med min bibel, läste jag Ps.92 och en mening fastnade hos mig som jag nu går och stavar på varje dag, v.11 ”Jag är överöst med frisk olja” (sv. Folkbibeln). Det låter härligt, men vad är dess egentliga betydelse? Så jag gjorde en liten studie om denna Psalm och specifikt v. 11 (v.10 i engelska biblar). I Levande Bibeln står det om samma vers ”Du har gjort mig glad och gett mig nytt mod”

Olja i bibeln symboliserar många olika saker, bl a glädje, kraft, mod, beskydd och läkedom, men framförallt den Helige Andes närvaro. Den Helige Anden är även kallad ”Hjälparen” som ger hjälp, vägledning, tröst, frid, glädje… allt detta är jag alltså överöst av! Alltid, oavsett hur jag känner eller mår -så har jag ständig tillgång till detta. Inte bara lite stänk, utan helt överöst och insmord med! Ps. 23:5 säger ”Du smörjer mitt huvud med olja och min bägare (själ) flödar över”. Här betyder det Guds överflödande välsignelser, omsorg och beskydd.

Att vara överöst med frisk (färsk/nypressad, finaste) olja innebär att vara rikligen välsignad med livsglädje och livskraft, att ha ständig tillgång till beskydd, läkedom och nytt mod. Det innebär att vara utrustad med Gudomlig styrka för att möta motgång och kunna navigera genom livets utmaningar OCH att kunna blomstra oavsett svårigheter.

Vilken fin innebörd av denna Psalm! Här innebär att blomstra inte att nå framgång, att lyckas, prestera och komma vidare, utan ett tillstånd av välbefinnande och att uppleva mening oavsett sjukdom och svåra omständigheter, av att känna glädje och nöjdhet ”där jag är”. Att blomstra är en process som kräver tålamod och en vilja att lära och anpassa sig, vilket leder till ett mer tillfredsställt liv -trots utmaningar. Här ser jag en ökenblomma framför mig som anpassar sig till sin miljö och trots det torra och karga så står den i full blom. Den kan göra det för att den har tillgång till vatten genom sina tjocka blad som lagrar vatten. Vi kan också göra det genom att ta emot och leva i det som vi har tillgång till. Låt dig överösas med frisk olja!

Låt mig också få dela en del av en sångtext, som också fastnade hos mig vid samma tillfälle som jag läste Ps. 92. En sång av Cece Winans ”I´ve got joy” -om att vara överöst med glädje!

”I´ve got joy in the struggle. I´ve got peace in the storm. I´ve got strenght in the battle. I don´t fear anymore. I´m a child of heaven and my hope is secure. I´ve got joy ´cause I´ve got Jesus!
…Joy like a river running through my soul. Joy all around me everywhere I go. Even in the desert, still it overflows! Oh I´ve got Jesus – so I´ve got joy”