Hemma i vår hall har vi en ”fotovägg” av tunt armeringsjärn där jag har fäst foton på nära och kära och där det hänger små planscher och kort med tänkvärda ord. Nu i sommar har det hängt en plansch med rosor där det står ”Det förvånar mig att rosor är vassa och taggiga, men så är ju livet, oerhört vackert men ibland så smärtsamt”
Den här sommaren har jag många gånger och av olika anledningar ställt frågan ”Varför? Varför måste livet vara så smärtsamt?” Jag har dammat av en gammal bok som jag har läst igen som heter ”Varför? -att förtrösta på Gud när du inte förstår” (av Anne Graham Lotz). Boken ger inga färdiga svar utan uppmuntrar till att brottas med frågor kring livets svåra och smärtsamma upplevelser, och att se att Gud är med, att han vet vad som är bäst och att han håller sitt ord, trots att det inte blir precis som jag önskade.
Under sommaren blev det beslutat att Migrations överdomstolen inte prövar vår svärsons fall och därmed är det Migrationsverkets beslut som gäller; att han ska utvisas. Det är för oss helt obegripligt, han har bott här i 15 år och har integrerats helt i samhället. Han är gift sedan 8 år tillbaka med en svenska och har 2 barn som är svenska medborgare. Nu har han tvingats lämna landet och en oviss tid väntar innan en ny asylprocess kan påbörjas för att återvända till Sverige. Som ni förstår är det en oerhört tuff situation som påverkar hela vår familj men framförallt vår dotter och barnbarn.
Vårt 4-åriga barnbarn har en tid varit i ”varför- åldern” då han ofta frågar ”varför?” Det är, har jag insett, både nyttigt och utvecklande att fråga varför -för att förstå sin omvärld och sitt sammanhang och jag tänker att det är så med oss vuxna också, det kan vara nyttigt att vända och vrida på våra varför, även fast det ibland kan kännas ganska meningslöst, det finns sällan några begripliga svar. ”Därför, det bara är så” svarar man tillslut ett vetgirigt barn som frågar ”varför?” om och om igen.
Ja, livet är både vackert och smärtsamt, det vet jag, men i denna situation ser jag inga rosor… jag är och har varit så besviken, arg och ledsen. Men jag landar i att jag inte behöver förstå allt och det är faktiskt en ganska så befriande tanke! Det räcker med att veta att Gud vet vad han gör, han ser både det stora perspektivet och de små detaljerna. Jag väljer att fortsätta att förtrösta på Gud även när jag inte förstår.
Jag har också haft en jobbig sommar gällande min hälsa, som jag får berätta mer om nästa gång, men nu vill jag avsluta med att citera en strof från Lauren Daigle´s sång ”Trust in you” (finns på Spotify)
”… When You don´t move the mountains I´m needing You to move, when You don´t part the waters I wish I could walk through, when You don´t give the answers as I cry out to You, I will trust, I will trust, I will trust in You”
Finda72 