99 Mål att se fram emot

Jag vet inte om det är åldern eller det faktum att jag detta år fått 3 inbjudningar till Liberia, som gör att längtan inom mig växer sig större och starkare att få åka dit, till mitt födelseland. Det är ju inte mitt biologiska ursprung, men det är där mitt liv började och det som formade mig mina första levnadsår.

För 10 år sen, precis innan jag blev sjuk första gången i cancer, började min man prata om att vi skulle åka till Liberia. Jag tyckte att det skulle vara jätteroligt, men det var han som var ”mer på”, jag tror till och med att han kollade upp biljettpriser. Bara några månader senare fick jag min diagnos och det var inte längre aktuellt med en resa till Afrika.

Nu under sommarsemestern åkte min syster och jag och våra män på en liten roadtrip till Småland och Skåne. I Skåne hälsade vi på vår liberianska barnflicka som vi hade för 50 år sen i Liberia. Jag har egentligen inga minnen av henne då jag var så liten, men på nåt sätt minns jag ändå hennes kärlek och värme. Hon är bosatt i Sverige sen många år tillbaka och jag och min familj och mina föräldrar har träffat henne här tidigare. Vilket kärt återseende det blev och hon bjöd oss på liberiansk palmbutter (en kycklinggryta) med ris. Hon är snart 70 år och längtar efter att få flytta tillbaka till Liberia. Hon sa till oss att då måste vi komma och hälsa på henne!

Detta blev min 3:e inbjudan till Liberia detta år! Ni minns, jag berättade om paret som besökte våra goda vänner i början av året. De kom från samma lilla by där jag föddes och har nyligen flyttat tillbaka till Liberia efter flera år i USA. De sa ”Ni måste komma och hälsa på oss!” I maj hade vi besök av en god vän till familjen som har besökt oss flera gånger i Sverige. Hon har en spännande livshistoria och har bland annat utbildat sig till läkare i Ryssland och driver nu en kvinnoklinik; ”Healthy women Healthy Liberia” där hon gör en enorm insats för kvinnor och barn i behov av vård. Hos henne har vi en stående inbjudan att komma och hälsa på. Hon sa att den bästa tiden att komma är i mars/april då det inte är så varmt och då ananasen är som godast!

Så, dessa inbjudningar gör att ett besök till Liberia nu är något som ligger högt upp på vår ”to-do-list”. Tanken och viljan har funnits där länge, men nu kommer vi att planera för att genomföra det ”God willing” som liberianarna säger (om Gud vill kommer det att ske).

Ett annat mål som ligger högt upp är en resa till USA. Det är nu 5 år sen vi var där sist. Det året (2018) blev det faktiskt 2 resor inom loppet av några månader. Vi var först i USA på sommaren då min systerson gifte sig och på hösten fick vi förmånen att resa till Burkina Faso i Västafrika (se inlägg nr. 5). Sen kom pandemin och sen blev jag sjuk, så lusten att resa har inte funnits där, förrän nu! Nu börjar den komma smygande och det känns så bra och spännande.

Jag minns att det var en av de första sakerna som min läkare sa till oss när jag fick min MBC-diagnos, att jag i stort sett skulle kunna ”leva som vanligt” och kunna åka på resor. Han ville att vi skulle veta att en allvarlig och kronisk sjukdom inte behöver innebära slutet på ett aktivt och roligt liv.

Jag har en skylt här hemma som det står ”Do more of what makes you happy” och på anslagstavlan på jobbet hänger en lapp som säger liknande men på svenska ”Ta reda på vad som gör dig glad och se till att det får gott om utrymmer i ditt liv”

Sen jag blev sjuk nu igen har detta blivit så mycket mer viktigt för mig. Livet passerar så fort och det är mycket vi behöver ta hänsyn till och anpassa oss efter och det är lätt att skjuta upp saker till ”sen”…

Att ha mål (som inte behöver vara stora, ambitiösa och kostsamma) och planera in roliga saker att längta till och se fram emot, ökar ens välbefinnande och ger en bra motvikt åt det i livet som är svårt, jobbigt och kämpigt.

Vad gör dig glad? Se till att planera in det och ha det att se fram emot nu till hösten!