91 Lyxtillvaro…?!

Den senaste tiden har jag levt i en riktig ”lyckobubbla” då vi har haft/har besök av vår amerikanska familj.

Vi var 3 syskon i min familj och vi bodde större delen av vår barndom i Liberia, Västafrika och gick i en amerikansk skola. När vi flyttade tillbaka till Sverige 1981 var mina två systrar i tonåren och kände sig ganska vilsna i Sverige. Det var därför inte så konstigt att de några år senare valde att bosätta sig i USA efter att ha träffat en varsin amerikansk man där då de båda gick på collage, Seattle Bible Collage. I 35 års tid har vi levt med detta ständiga avstånd och att inte veta när vi ska ses nästa gång när det är dags för avsked. Det är det vi känner till och har anpassat oss efter. Men trots avståndet har vi alltid haft en mycket nära relation och det har alltid känts lika naturligt att träffas även fast det kan ha gått flera år.

Åren mellan 1993 och 2006 kom alla kusiner, våra föräldrars barnbarn, sammanlagt 10 stycken, som gjorde att gångerna vi sågs inte blev så ofta under en period. När vi har träffats har det varit intensivt men så härligt och roligt och kusinerna står också varandra nära trots avståndet. Det var en alldeles särskild tid 1995-1996 då vi alla 3 systrar var gravida samtidigt och fick en varsin dotter inom 6 månader. Dessa kusiner har varit extra nära varandra genom livet och 2 av dem är själva mammor nu. En ny generation växer upp, sammanlagt finns nu 2023, 5 barnbarnsbarn och det 6:e på väg! 4 (5) i USA och 1 i Sverige.

Nu i April har min syster och hennes äldsta dotter med familj varit här på besök och även min andra systerdotter har varit här med sin pojkvän. Så de 3 kusinerna med 6 månaders mellanrum träffades. Det kändes väldigt speciellt och så fint att få träffa min systerdotter vars mamma fick lämna detta jordelivet alldeles för tidigt. Det var första gången vi sågs sedan dess. Jag tror att det gjorde henne gott, att få komma till Sverige och träffa sina mostrar och morföräldrar.

Ett speciellt tillfälle vi hade nu tillsammans var då vårt barnbarn Ishaq barnvälsignades i vår kyrka. Min syster fick vara med och min systerdotter och hennes man var med och ledde lovsången och sjöng en sång till Ishaq och gammelmorfar, 88 år, var med och välsignade honom.

Jag känner mig både lycklig och stolt över att mina syskonbarn gärna kommer till Sverige med sina familjer och att de ser Sverige som sitt andra hem. En del tycker att vi är tokiga som ska bygga ett stort gästhus på gården när vi redan har ett stort hus. Men detta är en av anledningarna till det. Vi älskar vår ”extended family”/utökade familj och vi vill att de ska känna att de alltid är välkomna och att det finns plats för dem.

När min syster åkte hem igen var det denna gång så mycket lättare, för vi kunde säga ”vi ses om 2 ½ månad”! Hon har redan bokat biljetter till att komma tillbaka i slutet av juni. Då kommer hon med sin man och deras 2 andra barn med familjer, totalt 8 personer. Underbart!

Jag har verkligen njutit av denna tid då vi varit tillsammans. De senaste 3 veckorna har vi varit mellan 8 och 18 personer runt middagsbordet! Det har gått bättre med min ork än jag befarade innan. Jag har dragit mig undan och vilat när jag har behövt det och vi har hjälpts åt med matlagning och disk mm. så det har gått jättebra.

Jag jobbar 25% , en del dagar hemifrån och en del dagar från kontoret. I veckan när jag var på kontoret och jag skulle packa ihop för att gå hem strax före lunch, sa en av mina kollegor ”Vilken lyxtillvaro du har!” Hon menade att jag inte jobbar heltid utan kommer in några timmar och sen kan avsluta och gå ut och njuta av vårsolen. Jag höll med henne. Visst känns det lyxigt att inte känna någon stress eller press och att ha större delen av dagen ledigt och göra vad jag vill. Men… strax därpå kom den där skuggan, en obehaglig känsla som gjorde sig påmind om varför jag bara jobbar 25%… Det är ju inget som syns utanpå och därför har folk svårt att förstå ”hur illa det är”. Att ha en kronisk sjukdom är väl knappast att leva i en lyxtillvaro…? Nej, såklart inte sjukdomen i sig och allt vad det för med sig. Som till exempel nu när min kontaktsjuksköterska från KS ringde och sa att mina blodvärden ligger lågt (lägre än de brukar men inte så att jag inte kan påbörja ny medicinkur). Jag lämnar blodprov var 4:e vecka så att de håller koll på mig. Nu var det speciellt de vita blodkropparna som låg lågt vilket gör mig extra infektionskänslig. Så att följa med dotter med familj och systerdotter med familj, som är kvar här några dagar till, till Stockholm idag var inte aktuellt. Det blir en dag hemma av vila istället. Jag håller på att lära mig att leva med (inte emot!) min sjukdom och i det ingår det att anpassa sig efter den. Nej, det är ingen lyxtillvaro. MEN! Jag kan absolut se det ”lyxiga” i min något begränsade tillvaro -att kunna jobba men inte behöva jobba heltid med den ofta stressiga situation det innebär och -att ha tid att umgås med familjen när de kommer från USA och göra sådant jag mår bra av.

Ja, på många sätt känner jag mig priviligierad och välsignad eftersom jag samtidigt känner mig så bra som jag gör. Jag har ingen smärta, inga andra obehag än lite klåda på hud och i ögon, samt mental trötthet och fysisk orkeslöshet emellanåt.

Det finns ju alltid två sidor av ett mynt. Det är samma mynt men med två olika sidor. Å ena sidan tycker jag att jag har en lyxtillvaro men å andra sidan är livet inte alls som jag önskar, med en sjukdom som gör mig begränsad och ger oro för hur den utvecklar sig. Men det är så mitt liv ser ut nu och jag är tacksam för att sidan med ”lyxtillvaron” är den sida som visar sig mest!