88 Acceptansfasen

Jag har brottats med detta ord, eller snarare tillstånd – acceptans. Jag vet att det är ett naturligt och viktigt steg i en kris att nå acceptans. Samtidigt har jag inte riktigt velat acceptera att jag har en kronisk sjukdom. Men här är jag nu och jag vet exakt när det skedde.

Jag var inne på Amazonas (bröstcancerföreningen) lokal i Stockholm och träffade ett gäng härliga kvinnor i min egen ålder och äldre som alla har diagnosen MBC -metastaserad bröstcancer, i dagligt tal ”spridd bröstcancer”. Jag har längtat efter detta och känt ett behov av att få träffa andra i liknande situation, som förstår utan att man behöver förklara! Vi är nu en samtalsgrupp som kommer att träffas regelbundet och vi har en gruppledare som känns väldigt bra. Hon arbetar med rehabilitering och återhämtning efter olika typer av livsomställningar och kriser i livet. Hon har själv haft bröstcancer och hon är författare till en alldeles nyutkommen bok som heter ”Varje dag är värdefull -konsten att leva med en kronisk sjukdom”. Vi i gruppen fick en varsin bok och bara genom att få den i min hand kände jag att ”okej, jag har en kronisk sjukdom och jag vill lära mig att leva med den, inte emot den” Sjukdomen är en del av mig och jag är en del i ett värdefullt sammanhang tillsammans med andra som ingjuter mod, hopp och styrka till varandra.

För mig handlar det om att acceptera min livssituation här och nu. Att inte längre ”streta emot” utan ”omfamna” min situation var befriande och gav sinnesro, som i ”Sinnesrobönen”;

”Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”

Att nå den här typen av acceptans innebär inte att jag har ”gett upp” tanken/möjligheten att bli helad. För mig är det ingen motsättning i att acceptera min diagnos och lära mig att leva med den -och samtidigt be om helande, att bli fri från den.

För 2 veckor sedan gjorde jag en DT-röntgen enligt rutin och i fredags fick vi svar på det av min läkare. Det visade att tumör på äggstocken fortsätter att minska, det band eller ”stråk” av små metastaser i bukhinnan syns knappt längre och bukvätskan har minskat betydligt! Det talar om för mig att behandlingen som jag får, tillsammans med förbön som jag fått och får gör stor verkan. Jag känner mig så glad och lättad. Jag ska fortsätta med samma behandling och om 3 månader är det dags för ny röntgen.

Jag är så glad att kunna säga att jag mår bra! Det har varit nödvändigt för mig att vara heltidssjukskriven denna period på 7 månader då jag varit påverkad av biverkningar, som nu börjar klinga av, och har genomgått en kris, som nu lett till acceptans och sinnesro. Jag känner mig starkare och är nu redo att börja jobba igen. Från och med den 1 mars (2023) ska jag jobba på 25 % i 3 månader och därefter får vi se hur det är och känns då. Det har ju varit ett av mina mål och nu är jag här! Det känns så rätt och så bra.