72 Stor frustration

Läkaren från Gyncancer KS ringde mig sent en eftermiddag alldeles i slutet på augusti och meddelade att provsvaret från biopsin hade kommit. Det visade sig att det är spridd cancer från bröstet och alltså inte äggstockscancer. Därmed skulle jag remitteras vidare till Bröstcentrum (där jag redan är patient och var på 5-årskontroll för 2 månader sedan. Inte mycket till kontroll kan jag tycka, de bedömde ju att det inte var nödvändigt med en DT-röntgen).

Jag blev chokad, hade inte alls väntat mig att det skulle vara spridd cancer. DT-röntgen hade ju inte (vad jag visste) visat något annat än tumör på äggstocken. Jag hade varit inställd på operation då det var det beskedet jag fick av den första läkaren på DS. ”Så vad innebär detta…??” frågade jag medan förtvivlan kom över mig. ”Tyvärr kan jag inte ge dig några andra besked än att du inte tillhör oss på gyn, utan Bröstcentrum kommer att höra av sig till dig…” Men när…?? Jag har väntat en månad nu på besked om vad som ska hända. Jag fattar att allt måste ha sin gång och att det är viktigt att man hamnar rätt, men under den senaste månaden har jag inte fått träffa någon läkare utan bara remitterats runt och gjort olika undersökningar och fått besked per telefon… Åh jag var så frustrerad och nu skulle jag alltså behöva vänta ytterligare på att Bröstcentrum skulle ha sin behandlingskonferens för att se vad som skulle göras innan jag fick besked.

Tankarna gick på högvarv, spridd cancer… vad skulle det innebära för mig? Hur såg en sån prognos ut…? Jag ska precis bli mormor för första gången och vill leva lääänge till! I min frustration sa jag till Gud ”Ok, nu behöver jag ett till ord att stå på” (förutom Jes. 43 som jag tidigare fått) och jag slog upp bibeln och hamnade i psaltaren, Ps 18 ”Herren är min borg och i den är jag trygg” Jaja, jag veet… jag läste vidare lite slarvigt men tog inte till mig så mycket mer. Jag var för ofokuserad.

På kvällen kröp jag in i min mans famn. Han är bara bäst! Så känslig och samtidigt så stabil, så trygg när han viskade ”vi ska klara av det här också”.

Dagen därpå kände jag fortfarande av frustration och otålighet. Ovissheten är så tärande… Jag kunde inte fokusera på någonting. Då ringde telefonen och det var en god vän från kyrkan som ville säga att hon bad för mig och när hon bad kände hon så tydligt att jag kommer att bli frisk! Hennes trostärkande ord gjorde att min frustration rann av och när jag lagt på telefonen kände jag mig manad att läsa Ps 18 igen.

”Herren är min sköld, min kraft och min styrka. När jag ropar till honom om hjälp då vet jag att han räddar mig… Från himlen sträckte han ner sin hand och drog mig upp ur det djupa vattnet. Han hjälpte mig ur mina svårigheter… Med din kraft kan jag nu ta mig över vilka murar som helst…”

wow! vilka ord! Jag väljer att tro att detta gäller mig och att hur guppig resan än är framöver -så kommer jag att klara det! Med Guds kraft kan jag ta mig över vilka murar som helst! och en liten stund senare kom ett blombud med posten. En fin blombukett från mina arbetskamrater, bara så där, som en uppmuntran när jag behövde det som bäst! ❤

När jag någon dag senare träffade min gode vän som hade ringt mig, berättade hon att hon hade stått och diskat och det hade kommit över henne en tanke så tydligt att hon skulle ringa mig. Hon hade tänkt att ”det ska jag göra, jag ska bara göra färdigt här först”. Då hade hon känt uppmaningen ännu tydligare ”Ring nu!”. Då hade hon släppt allt och ringt mig och där satt jag mitt i min frustration och efter hennes samtal rann frustrationen bort och ersattes av en stor inre frid/lugn.