Augusti 2022. Cancertumör på äggstocken… jag låter orden sakta sjunka in. Min sköna ”semesterbubbla” som jag har befunnit mig i de senaste veckorna har spruckit. Jag har lämnat min syster på Arlanda och samtidigt påmints om att det var där jag såg min andra syster för sista gången… Det är precis 1 år sedan hon dog och saknaden är så stor, särskilt nu! Hon var ju den som förstod och som visste precis hur det kändes att få besked om och leva med cancer. Åh, vad jag hade behövt henne nu! Jag besöker ofta minneslunden vid den fina gamla vitkalkade kyrkan mitt i byn där vi bor, tänder ljus och pratar med henne. Jag ser henne så tydligt framför mig och hör hennes peppande och uppmuntrande ord och jag påminns om att ”välja glädje” (se inlägg nr. 66) och jag fylls av en inre styrka att jag på något sätt ska ta mig igenom det här också.
Men det är svårt, så svårt… Vi behöver berätta för våra barn och närstående att jag är sjuk igen innan det når alla övriga… Jag vill inte! Det blir så ”på riktigt” då och jag är nu sjukskriven från jobbet… men jag vill ju jobba! Jag älskar mitt jobb och det sammanhang jag har med mina fina kollegor, men jag vet också att i mitt jobb krävs det att jag är fokuserad och alert och kan hantera andras kriser. Nu behöver jag fokusera på mig själv och mitt mående. Det känns tufft, faktiskt lite orättvist och jag är ledsen och stundtals lite arg, men för det mesta är jag bara lugn.
Överlag är det inte mycket som ”ruckar mig” och får mig ur balans. Ibland känner jag mig nästan lite tråkigt för att jag ofta är så lugn och stabil och jag önskar att jag hade lättare till tårar. Jag har gråtit och vräkt ur mig min förtvivlan efter detta cancerbesked, det 3:e på 9 år… Hur är det ens möjligt?! Jag har ju de senaste 9 åren fullproppats med mediciner och injektioner (och lidit av dess biverkningar) för att förhindra att nya cancerceller ska bildas… Jag har grinat som ett litet barn och tyckt synd om mig själv, jag har haft ont i magen och kräkts och jag har frågat Gud ”varför?!”… och landat i att det bästa jag kan göra -som jag lärt mig de senaste 9 åren är att ta en dag/stund i taget och överlåta allt jag inte förstår till Gud som vet allt. Och jag skriver! Jag hanterar min situation och bearbetar det jag är med om genom att skriva och en del av det hamnar här i denna blogg. Jag startade bloggen för 4 år sedan i syfte att berätta om det jag hade gått igenom och skrev i efterhand. Nu är det mitt i en ny sjukdomsperiod. Jag delar inte detta för att någon ska tycka synd om mig, utan väljer att göra det för att jag vill vara öppen både med min sjukdom och framförallt med min Gudstro och vad den betyder för mig genom allt.
Förra veckan var jag på KS för att göra en biopsi av tumören. Jag fick lokalbedövning i buken och läkaren stack en grov och lång nål genom buken och med hjälp av ultraljudsbild stack han hål i tumören för att få vävnad att analysera. Det var inte det lättaste, 3 gånger fick han göra det innan han blev nöjd. Efteråt fick jag ligga 4 timmar på en dagavdelning och ligga helt stilla. Jag kände mig mörbultad i magen efteråt. Anledning till denna undersökning var att de ville säkerställa att tumören inte är spridd cancer från bröstet. De behöver veta det innan de kan planera för operation och behandling. Det har gått en vecka nu sedan dess och jag har ännu inte hört något. Just nu är väntan på klara besked och på vad som ska hända det jobbiga. Under tiden lyssnar jag på en av mina favoritsånger;
”På dig min Gud förtröstar jag, när oro skymmer min morgondag för jag vet du är trofast emot mig. När svårigheter omger mig så är jag ändå trygg hos dig, för jag vet att du aldrig lämnar mig. Är det natt eller dag, Herre på dig förtröstar jag. Gud, du är alltid nära mig, ingen förändring finns hos dig, du är densamme igår och idag och i evighet. Du är min framtids säkra grund, du som står fast vid ditt förbund, min klippa är du, allsmäktig Gud jag ärar dig”
Finda72 
❤️
GillaGilla