67 Grow through what you go through (del 3)

Låt mig få skriva vidare på detta tema, nu befinner vi oss på försommaren 2021.

Svullnaden i kinden pga den infekterade tanden hade nätt och jämt lagt sig när jag fick besvär med ett utslag under foten. Jag hade 1,5 år tidigare varit hos läkaren som konstaterade eksem och skrev ut en stark steroid salva -dermovat och det blev bättre efter en tid, men återkom och var nu riktigt intensivt på ett större område. Jag tänkte att jag behövde den där salvan igen och ringde vårdcentralen, som hänvisade mig till KRY-doktorn på nätet som skulle kunna hjälpa mig direkt med ett recept. Så smidigt! Jag satt hemma i soffan på kvällen, fotade och visade upp foten i kameran och beskrev mina besvär och sa att jag ville ha dermovat utskrivet. Läkaren tittade allvarligt på mig och sa ”jag tror inte att det där är ett eksem, jag tror att det kan vara en hudtumör. Jag vill inte skriva ut salva till dig, utan kommer att skicka en remiss till Skindoc i Mörby”. ”Okej… tack och hej…” där satt jag sen ensam hemma med denna ”dom” slängd i ansiktet och naturligtvis började tankarna att snurra och oron att gnaga. Förnuftet sa ”det behöver inte alls vara så bara för att hon sa så, och OM det är en tumör behöver den inte vara elakartad”. Men känslan sa något helt annat och förde mig tillbaka till de andra gångerna som jag fått cancerbesked.

I 5 veckor fick jag vänta på tid hos Skindoc (specialistläkare inom hud). 5 veckor då jag pendlade mellan hopp och förtvivlan och ”åkomman” under foten bredde ut sig i omfång och blev ett öppet sår. Väl hos läkaren började han med att titta i min journal och konstatera att jag hade en historia med cancer. Jag stelnade till och tänkte att nu ville han förbereda mig på att jag har cancer igen… Sen tittade han på foten med sitt special förstoringsglas med lampa och frågade om jag visste ”om det fanns i släkten?” (så otydlig!) ”Vad? hudcancer?” svarade jag. Han rullade stolen bakåt och sa bestämt ”Nej! Hudcancer är det inte tal om här! Jag menar eksem eller psoriasis?” (men säg det då!) ”Nej, inte vad jag vet” sa jag och jag förklarade att KRY-doktorn hade sagt att det kunde vara en hudtumör. Läkaren himlade med ögonen och sa ”men så kan man inte säga bara genom att titta på ett foto, nej, det här är ett infekterat eksem” och så skrev han ut ett recept på samma salva som jag hade bett om att få 5 veckor tidigare…

På vägen hem kände jag mig så irriterad över att 5 veckor av sommaren hade gått åt till oro helt i onödan. Det var motstridiga känslor, för samtidigt var jag naturligtvis glad och lättad över att det bara var ett eksem! Jag tittade på min ring. På vilket sätt skulle jag växa genom det här? I samma stund kom jag att tänka på ett välkänt citat som min syster ofta sa ”Det viktiga är inte hur man har det, utan hur man tar det”.

Vi vet alla att livet består av svåra och snåriga passager där vi står frågande utan svar, men jag tror verkligen att vår attityd och inställning har stor påverkan på hur vi mår och jag tror att vi kan välja hur vi vill ”ta det” och därigenom låta det få bli till något som växer och bär frukt inom oss, alltså som mognar till något gott som vi kan dela med oss av till andra.

För mig har sorgen efter min syster varit fysisk, med trötthet, stundtals nedstämdhet och hudbesvär -mitt eksem under foten blossade upp igen bokstavligen samma dag som hon dog och har varit svårläkt sedan dess trots stark salva. Att sörja och låta det ta sin tid är viktigt. Men är det något som min syster verkligen förmedlade och levde efter, var det detta att ”välja glädje” som jag skrev om i tidigare inlägg.

”Glädje i Herren är min starkhet” (Neh 8:10). Det handlar inte om att tränga undan jobbiga och svåra känslor eller förminska det man går igenom, utan det handlar om att -trots allt -leva nära Gud -som är som att leva med ständig tillgång till en källa med friskt vatten som ger liv, glädje och styrka och som gör att hur ”torrt” det än är, kan jag blomstra och känna glädje!