41 5 strålande veckor

Inför strålbehandlingen hade jag fått höra att KS hade blivit väldigt restriktiva till att bevilja sjuktaxiresor. Man ansåg att då patienten var sjukskriven fanns tid att åka kommunalt fram och tillbaka till Radiumhemmet/KS. Att bo långt ifrån var inget skäl för sjuktaxi. För mig som bor ca 10 mil ifrån Solna skulle det innebära minst 2 timmars bussfärd dit och 2 timmar hem med flera krångliga byten, vintertid som det dessutom var. Så, det var mitt stora böneämne att jag skulle få sjuktaxi varje dag i 5 veckor. Jag bad också för mitt onda knä, som gjorde det svårt för mig att gå (pga stela knäleder).

Då jag var på ett inskrivningsbesök på avdelningen för strålbehandling på Radiumhemmet inför starten, ropades jag upp av en sköterska. Jag hade då suttit still ett tag och när jag reste mig gjorde det ont i knät och jag var tvungen att halta. Sköterskan tittade medlidsamt på mig och när vi sedan pratade om möjlighet till sjuktaxiresor behövde jag inte alls argumentera för det, utan hon sa bara ”jag ser ju att du har svårt att gå, självklart ska du få sjuktaxi”. Det dråpliga var att efter den dagen hade jag inte längre besvär med mitt knä. Jag fick dubbelt bönesvar!

Det underlättade så mycket att få bli skjutsad från dörr till dörr de 25 dagarna som behandlingen pågick. Med bil tar det 1 timme i vardera riktning. Knappt halvvägs från Solna börjar man ana att man lämnar storstaden och åker ”mot landet”, med skog på båda sidor om motorvägen. När man svänger av och kör den sista biten på en krokig landsväg genom öppna fält, ja då är det riktigt ute på landet.

Vid ett tillfälle var det en nysvensk man som körde hem mig, han hade antagligen inte varit så långt bort från Stockholm. Han var tyst hela vägen, men när vi närmade oss slutet på resan sa han plötsligt med förvåning ”ursäkta! varför ni bor här?!” Han förstod inte alls hur man kunde välja att bo så långt ut på landet 😀
För mig var det en underbar känsla att komma närmare hem.

Ofta bad jag taxichauffören att släppa av mig vid den lilla kyrkan ”mitt i byn” så att jag fick gå de sista 10 minuterna. En 10-minuters promenad var precis det jag orkade rent fysiskt under denna period och att få andas in frisk luft var välgörande.