10 Be still and know that I am God

Måndagen kom och min pappa körde och min mamma och syster följde med till KS. Jag minns att det var en väldigt mulen och grå dag som stämde väl in på stämningen i bilen. Min pappa sa ”det kommer att gå bra ska du se” och mamma sa, som hon så ofta har sagt till mig ”du vilar i Jesu händer!” Utöver det sa vi inte så mycket till varandra. Mina föräldrar satte sig i caféet och väntade medan jag och min syster gick till onkologmottagningen på Radiumhemmet. Det var en sån overklig känsla och så svår att beskriva. Det var som om jag inte riktigt var där mentalt. Så blandade känslor av osäkerhet och lugn, oro men mest glädje över att min syster var med. Hon var här i Sverige när jag behövde henne som allra mest. Jag ropades upp och vi reste oss och hälsade på en läkare jag inte tidigare hade träffat. På vägen in över tröskeln till hennes rum kände jag så tydligt hur Gud viskade i mitt inre
”Be still and know that I am God!”  Ja, han gjorde det faktiskt på engelska! Jag uppfylldes av frid och blev än en gång påmind om den bibelvers (Ps.46:11) som så många gånger de senaste åren burit mig.

Läkaren gick rakt på sak, man hade hittat en 5 cm stor cancertumör, och en mindre i armhålan. Jag minns att jag sa något om att jag hade haft mina föraningar, men att jag ändå kände mig chockad. Jag hörde inte så mycket. Min syster lyssnade desto mer uppmärksamt och ställde relevanta frågor. Jag hörde något om att man troligen ville börja med cellgiftsbehandling för att se hur tumören svarar på det, innan operation.

Tankarna snurrade… jag skulle behöva gå igenom allt detta IGEN… och jag som skulle börja arbeta nu efter att äntligen ha blivit frisk från magåkomma och blodbrist som amöban orsakat. Fortsatt sjukskrivning alltså men av en helt annan orsak. Be still… Just det, där var den stilla viskningen igen. Oavsett hur det nu skulle bli, kunde jag vara säker på att Gud är Gud! min Gud, som har allt under kontroll och som är med mig genom allt.

Livet skulle återigen ställas på ”paus”. Det var så jag upplevde det gången innan, inte som en del kanske upplever hur ett sjukdomsbesked ”vänder upp och ner” på tillvaron. Nej mer som om ”någon” drog i handbromsen eller tryckte på pausknappen, och det är inte alls enbart negativt! Att mitt i livet, när ”ekorrhjulet” snurrar som bäst, ”tvingas” stanna upp, omprioritera och komma till insikt om vad som är viktigt och väsentligt. Det är en lärdom jag inte skulle vilja vara utan.