9 Alla känslor på en och samma gång

Några dagar därefter, en torsdag fick jag ett telefonsamtal från skolan. Min son hade skadat ett ben och behövde nog röntgas. Jag släppte allt jag hade för mig och åkte och hämtade honom. På väg in till akuten ringde telefonen igen. Det var en sköterska från KS… mina provsvar hade kommit. Jag försökte låta oberörd eftersom jag hade sonen bredvid mig. ”Vi vill att du kommer hit på måndag så får du träffa en läkare och gå igenom provsvaren” ”Ja, ok, måndag, det går bra!” Jag ville inte fråga vidare, utan vi avslutade samtalet. Om jag var lite lätt skärrad innan, pga sonens skada, så blev jag ordentligt skärrad nu. Men jag tror att jag dolde det ganska väl. Det var inte läge att bryta ihop nu inför honom. Fullt fokus på honom nu! Det visade sig att benet var brutet och behövde gipsas -två dagar innan han skulle åka till fjällen för att åka skidor… Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta… allt hände på en gång.

Dessutom, precis när detta hände landade min syster på Arlanda. Hon bor i USA och vi träffas inte så ofta. Jag hade sett mycket fram emot att hon skulle komma. Hon skulle vara här i en hel månad. Jag vet att jag innan hade sagt till henne att jag tyckte hon skulle komma i maj istället då det är varmare och grönare. Men hon kände så starkt att det var månadsskiftet februari/mars hon skulle komma. Det är hon som också har haft bröstcancer, så vi har gått igenom samma sak. Hon har varit och är ett ovärderligt stöd för mig. Vi träffades senare på kvällen och jag berättade allt för henne om hur det låg till och att jag skulle träffa läkare på onkologmottagningen på måndag. Hon var som en ängel sänd från ovan.

Min man hade motstridiga känslor, han skulle åka till fjällen med våra grabbar och ett gäng ifrån vår kyrka på ett skidläger. Men han ville också följa med mig på läkarbesöket. Vi tog ett gemensamt beslut att han ändå skulle åka med till fjällen. Jag hade ju min syster här nu som kunde följa med, samt mina föräldrar. Vi ville inte säga något till barnen än innan vi visste säkert. Vi ville att de skulle få ett bra sportlov. Yngsta sonen som hade brutit benet följde med ändå och hade en rolig vecka trots att han inte kunde åka skidor. Dessutom blev han under en förböns stund helad i sitt ben! Han kunde efter det gå och till och med dansa obehindrat, han behövde inte längre använda kryckorna och kände ingen smärta. När han kom hem igen åkte vi till sjukhuset och de tog av honom gipset.

Vilken otroligt konstig vecka det var. Jag satt på en känslomässig berg-och dal-bana och åkte mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, ovisshet och klarhet, ångest och frid.