8 Fripassagerare från Afrika

Vi kom hem från vår fantastiska resa till Kenya och jag kände mig riktigt sjuk. Jag mådde illa, hade yrsel och var helt orkeslös. På vårdcentralen konstaterade man blodbrist, men hittade inget svar på var det kom ifrån. Jag blev sjukskriven, fler prover togs och jag kunde inte undgå att tänka blodbrist… cancer… Jag bokade in en tid hos onkologen på bröstmottagningen på KS, jag var ju redan patient där då jag åt medicin varje dag för att förhindra att nya cancerceller bildades… Jag blev undersökt av chefsöverläkaren som lugnade mig och sa att jag inte behövde oroa mig. Klart att jag kunde känna mig trygg då, när hon sa så! Blodproverna visade att blodbristen inte berodde på cancer och ”knölen” var nog bara ärrbildning i vävnaden. Men för säkerhets skull bokade hon in en tid för mammografi- och ultraljudsundersökning. Jag kunde pusta ut -då var det nog ”bara” en mask eller parasit i tarmen som bråkade med mig.

Januari övergick i februari och jag mådde fortsatt dåligt, trots järnmedicin, och jag blev frustrerad över att inte få svar på vad det var som var fel. Mitt upp i allt fick jag så en tid för mammografiundersökning. ”Jaja, lika bra att få det gjort” tänkte jag, det ska ju ändå göras en gång om året. Att komma till den sterila miljön och vara i den utsatta positionen att bli ”känd och klämd” på gjorde att många svåra minnen väcktes till liv. Först gjordes mammografi, sedan fick jag vänta en liten stund medan läkaren tittade på röntgenbilderna, innan jag kallades in för ultraljudsundersökning. Jag låg på helspänn och det blev inte ett dugg bättre av att läkaren som utförde undersökningen såg väldigt sammanbiten ut. Han sa nästan ingenting utan drog fram och tillbaka med ”ultraljudskännaren”, fram och tillbaka över bröstkorgen och upp i armhålan, fram och tillbaka, det kändes som en evighet. Tillslut sa han ”du hade ju själv känt något, visst var det så?” Jag fick inte fram ett ord utan stammande ”eh… ja… jo… men…!” jag kände hur tårarna började rinna och tänkte ”vad är det frågan om…?” Han ville göra biopsi (vävnadsprov) också, jag lokalbedövades och en stor, lång nål stacks djupt in i bröstet, och en till i armhålan. ”Jag kan ju inte säga något om detta nu, det ska skickas iväg på undersökning, men du bör få svar om en vecka” Han lämnade rummet och jag klädde på mig som i slowmotion. Sköterskan gjorde ett försök att låta lättsam och sa innan jag gick ut ”nu håller vi tummarna att det inte är något!” Sen minns jag inget mer av den dagen. Jag vet att min man var med och satt i väntrummet. Men jag minns ingenting om hur vi tog oss hem.

Dagarna som följde var nog de tyngsta i mitt liv. Chock och ovisshet… Min erfarenhet är att det är lättare att få ett negativt besked än att vänta i ovisshet.

Så kom i alla fall tillslut telefonsamtal från läkare på vårdcentralen. Man hade hittat en liten amöba i mina provsvar, det var den som orsakade blodbristen. Antibiotika skrevs ut och mitt mående vände till det bättre på en gång.