Min samtalsterapeut hade frågat mig om jag kände mig orolig för att få cancer igen. Nej! svarade jag bestämt. Det var jag verkligen inte. Även fast jag visste att de flesta som får återfall får det inom 5 år. Så det var inget jag tänkte på, eller oroade mig över. Jag hade ju haft cancer. Inte skulle jag få det igen! Detta var 2016 och livet började sakteliga återgå till det ”mer normala”. Jag arbetade full tid, var pigg och full av livslust. Den 20 december 2016 gick jag på julledighet. En resa till Afrika var bokad, vi skulle få fira in det nya året tillsammans med vår dotter som då bodde och studerade i Kenya. Jag såg så mycket fram emot denna familjeresa. Dels skulle vi få träffa vår dotter och syster som vi längtade efter, och dels skulle vi ut på äventyr i Afrikas vildmark, på safari i flera dagar och sedan avsluta resan med några härliga dagar med sol, bad och avkoppling vid havet i Mombasa. Dock fanns ett litet orosmoln, jag hade under senhösten känt en knöl jag inte tidigare känt i höger bröst. I samband med operation och borttagning av vänster bröst, förminskade man höger bröst, så jag hade ärr med ärrbildningar i vävnaden som gjorde att det sedan dess kändes knöligt. Men nu… var det inte lite annorlunda… eller inbillade jag mig bara? Jo, min man tyckte också att det kändes annorlunda och han tyckte att jag borde få det undersökt. Jag sköt undan det, det hanns inte med före Jul och sedan skulle vi ju åka till Kenya.
Vi hade en helt fantastisk resa genom Kenyas magiska landskap. Vi bodde på olika ”lodger” inne i parkerna med de vilda djuren alldeles inpå. Vi gick upp före gryningen och var ute till solnedgång för att hinna se och uppleva så mycket som möjligt. Nyåret firades in på Amboseli wildlife National park alldeles invid berget Kilimanjaro.
Jag minns när jag några dagar senare låg i det turkosa, ljumma havet och njöt, samtidigt som jag tänkte ”…kan det verkligen vara möjligt att det är cancer igen…?” Där och då släppte jag min oro till Gud och bad om hans frid och hjälp vad som än väntade detta nya år.
För mig var det, rent egoistiskt, bra att träffa dig som är så full av liv trots återfall. Det tar udden av rädslan. För varje kvinna jag möter som gått igenom det känner jag mig tryggare. Får man tänka så? Tack för att du skriver om det.
Och Afrika – jag tycker om att läsa det du skriver om Afrika ❤️
GillaGilla
Tack Maria!! Absolut, så får du känna! Glad att jag kan bidra till att du känner dig tryggare!
GillaGilla