134 Vad har du i handen?

”Att tjäna dig är min vilja, att höra din röst min bön.
Att vittna om dig mitt uppdrag, att få möta dig blir min lön”

Detta är en refräng av en sång som har följt mig från mina tonår och som blivit mitt hjärtas inställning. Som troende och efterföljare till Jesus vill jag inte bara tro och följa utan jag vill försöka efterlikna honom. Vara en lärjunge och göra det han gjorde. Jag vill tjäna/utföra uppdrag som gör denna värld till en lite bättre plats i min omgivning där jag är, med det jag har. Inte som ett krav på prestation utan som ett gensvar på Guds godhet och kärlek till mig.

Då är frågan, vad har jag? Jag jobbar inte längre, även fast jag har kvar min tjänst så känns det långt bort tills jag kan ”vara i tjänst” på jobbet. Jag är inte längre aktiv i min församling där jag hade flera olika uppdrag, bland annat som församlingsledare. Jag kan inte heller (just nu i alla fall) slutföra den utbildning i ”Förbönssamtal” (samtal genom bön och bibliska principer för ett inre helande) som jag påbörjade för några år sen och som är en praktisk utbildning tillsammans med andra kursdeltagare en vecka/termin. Det är med en känsla av både tomhet och sorg som jag tvingats inse att jag inte kan/orkar göra det jag gjorde innan. Vem är jag nu? Vad har jag att ge? Detta är en process i mig som behöver ha sin tid märker jag (jag har tidigare delgett liknande tankar i bl a inlägg nr. 79). Jag behöver vända och vrida på dessa tankar och åter igen komma fram till att jag är inte min sjukdom. Den finns där och jag behöver förhålla mig till den, men den är inte den jag är. Mitt liv ser annorlunda ut nu på grund av den men jag tänker inte låta mina omständigheter definiera vem jag är. Jag är mer än så! Nu är jag ju dessutom mormor -ett så fint och viktigt uppdrag!

I 2 Mos. kap. 2-3 kan vi läsa om hur Gud kallade Mose att föra Israels folk ut ur fångenskap och slaveri i Egypten. Mose argumenterade med Gud och sa ”Vem är jag…? Jag kan inte/har inte vad som krävs…” Gud svarade ”Jag ska vara med dig”. Mose fortsatte att tvivla på sig själv och sa till Gud ”Men, om de inte tror på mig och inte lyssnar på mig…?” Gud sa då till Mose ”Vad har du i handen?” Mose hade sin stav, ett enkelt vardagsredskap som han använde när han vallade får. För Mose var staven det han kände till och kunde hantera. Staven fick bli det redskap han använde för att utföra en mängd olika under och tecken i kampen att befria Israels folk (en spännande historia). Gud visade Mose att när han litade på Gud och använde det han hade, då gjorde Gud resten. Gud står för det övernaturliga men han vill använda sig av oss och han lovar att vara med oss. Vad har du i handen?

Vi kommer förmodligen inte att vara med om samma omvälvande och extraordinära saker som Mose, men jag tror att Gud kallar oss att i vår vardag vara med och göra skillnad. Gud använder oss inte där ”vi borde vara” utan där vi är! Ta med dig den tanken idag, att hur liten och obetydlig du än känner dig så vill Gud använda det du har -din kreativitet, din förmåga, din passion -det du gillar att göra. Det kan Gud använda för ett gott syfte och du kan få bli till stöd och välsignelse för någon längs vägen.

133 Allt har sin tid

Jag har en almanacka för 2025 där det på framsidan står ”Allt har sin tid”. Det är från ett bibelord i Pred. kap. 3 där det står ”Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen… en tid att gråta, en tid att skratta, en tid att sörja och en tid att dansa… Allt har han (Gud) gjort skönt i sin tid” För mig är det en befriande tanke, att allt har sin tid. Särskilt nu då jag efter nästan ett halvt års heltidssjukskrivning fortfarande kan tycka att det känns konstigt att inte ladda och planera för en ny arbetsvecka och inte åka till jobbet en måndag morgon. Allt har sin tid och nu är tid att fokusera på min hälsa och på att klara av en tuff behandling. Numera kan jag tycka att det ändå känns helt okej att inte jobba, jag vet att jag inte skulle orka det ansvar och den stress som det ju ofta är på ett socialkontor. Som väl är har jag ett kompisgäng från jobbet som träffas med jämna mellanrum och delar livet blandat med mycket skratt, vilket jag uppskattar mycket.

Det jag däremot har lite svårare att acceptera och som jag fortfarande brottas med, är den där balansgången mellan vilja och ork… Jag märkte det bara häromdagen (2 dagar efter behandling) då jag troligtvis ansträngde mig lite väl mycket. Jag var iväg hela dagen och bland annat simmade och sen var ute på promenad med minsta barnbarnet i drygt en timme i vårsolen medan han sov i vagnen (dagen innan hade jag dessutom varit i Stockholm och träffat mina medsystrar i samtalsgruppen…). På kvällen fick jag lite feber och gick och la mig och sov i 11 timmar i sträck. Feber var kroppens sätt att signalera att ”nu behöver du vila och ta det lugnt”. Det är så svårt att inte alltid låta viljan styra. Jag behöver påminna mig om att leva ett ”randigt liv”! (se gärna inlägg nr. 116). Så denna vecka, min andra behandlingsvecka i behandlingscykeln, kommer jag att ta det lite lugnare!

För att själen ska må bra, tror jag att vi behöver landa i att allt har sin tid, att inte streta emot utan acceptera den tid som är och samtidigt kunna se framåt, att en ny tid kommer.
Just nu är vårens tid här. Ljuset återvänder och naturen väcks till liv. Så underbart! Jag öppnar altandörren och låter vårluften strömma in tillsammans med härligt fågelkvitter. Jag sätter mig tillrätta bland mina lådor med pysselgrejer och börjar skapa i min kreativa bibel, låter färg och form ge uttryck för min tacksamhet över livet och den tid som nu är.

124 Kasta din oro!

Det här med att ”inte ängslas” (se föregående inlägg) tror jag att vi alla håller med om är lättare sagt än gjort. Det är något jag återkommer till lite nu och då här i bloggen. Känslan av oro och ängslan är naturlig och ofrånkomlig, särskilt i tider av ovisshet och osäkerhet.

De senaste veckorna har varit, och är, mentalt jobbiga för mig med anledning av denna ”progress” i min sjukdom (som vården kallar den för). I vanliga fall betyder ju progress något positivt, såsom framsteg och framgång. Men i mitt fall blir det negativt när metastaser ”gör framsteg”. Här vill vi ju hellre se en ”regress” -en tillbakagång. Tankarna har malt kring hur det ska bli och även om jag försöker att tänka ”även om…” och inte ”tänk om…” (se inlägg 122) så är ju den här ovissheten så tärande. Denna vecka ska jag göra Dt-röntgen och sen dröjer det nog upp till 2 veckor innan jag träffar min läkare och får svar på både den och biopsin som jag gjorde för 2 veckor sen. Jag förstår att jag kommer att behöva byta behandling men till vad och vad är dess biverkningar…? Mina arbetsuppgifter har jag börjat att lämna ifrån mig. Jag inser att oavsett behandlingsform kommer jag att behöva vara heltidssjukskriven en tid och det känns okej. Trots att jag gillar att jobba, så behöver jag kliva av och fokusera på min hälsa.

Jag har tidigare skrivit om vikten av att nå en acceptans och hur det ger sinnesro (inlägg 88). Jag har kommit fram till en acceptans att jag har denna sjukdom men inser nu att jag också behöver komma till acceptans med att den är så föränderlig och ibland med både snabba och oväntade förändringar. Den är svår! och något jag håller på att processa nu.

Jag skrev här i början att det är naturligt att känna oro och ängslan. Frågan är bara vad vi gör med den. Låt mig här få belysa ett mycket konkret sätt att hantera sin oro och sina bekymmer, utifrån två bibelord;

Ps. 55:23 ”Kasta din börda på Herren, han ska ta hand om dig…”

1 Petr. 5:7 ”Kasta alla era bekymmer på honom (Jesus) för han har omsorg om er”

Enligt grundtexten (som här är grekiska) skulle det egentligen stå typ så här;
”Ta den tunga bördan (av oro, bekymmer, svårigheter och utmaningar) som du bär på och lyft den med all din kraft. Kasta/släng den på Herrens rygg. Låt honom bära den åt dig. Herren är extremt intresserad av alla aspekter av ditt liv och är genuint bekymrad över ditt välbefinnande”

När du ställs inför/känner av oro, ignorera den inte utan identifiera den; varifrån kommer den? Vad består den av? Möt din oro! Den är inte farlig, utan bara ett symtom på att något behöver göras. Anta den bibliska utmaningen att göra något aktivt och konkret med din oro/din börda. Kasta/släng den på Jesus!

Här ser jag bilden av en baseballplan framför mig. Hur jag som spelare tar bollen och kastar den med all kraft rakt ut på planen och den fångas upp av en annan spelare med en enorm handske. Min boll av oro och bekymmer hamnar inte bara någonstans ut i tomma intet utan den fångas upp av Jesus som tar hand om den, bryr sig och ger fullständig sinnesro.

116 Ett randigt liv.

De senaste dagarna har varit jobbiga. Jag har lämnat blodprov, fått mina injektioner och gjort en DT-röntgen. Ibland sammanfaller allt på en gång. Blodproverna visade, återigen på lågt hb och en annan än min kontaktsjuksköterska som jag talade med reagerade och sa ”jag ska nog ta och boka in dig för en blodtransfusion”. Men, jag vet ju att min läkare inte håller med om det (se inlägg nr. 112) och det gör mig så förvirrad att få så olika budskap. Jag känner av mitt låga hb framförallt genom andfåddhet och muskelsvaghet som jag tycker blir allt värre. Injektionerna jag fick känner jag av i form av orkeslöshet och DT-röntgen innebär nu en väntan på svar om min cancer är förändrad eller oförändrad. Alltid en påfrestande väntan.

I samma veva som allt detta var jag också i Stockholm och träffade mina medsystrar i bröstcancerföreningen Amazona. Det är med blandade känslor som jag åker ifrån våra träffar. Vi har alltid en god och trevlig stämning med mycket skratt, men vi delar också livets svåra frågor och funderingar. En av medsystrarna orkar inte längre komma till våra träffar, hon är för dålig efter snabb spridning och behandling som inte längre ger effekt. Det är oerhört tungt. Men vi är flera som mår relativt bra, som jobbar och reser och lever livet med tillförsikt, men som ständigt behöver prioritera vad som är viktigt för oss. Som jag, till exempel, som samma dag behövde inse att jag inte klarade av att ta mig till jobbet (dagen efter behandling med injektioner). Jag hade planerat att jobba på kontoret på förmiddagen och sen åka till Stockholm. Men kroppen sa ifrån och jag har vid det här laget lärt mig att lyssna på min kropp. Jag skrev ett snabbt mail till min arbetsledare att jag inte klarar att komma in till jobbet. Därefter la jag mig i sängen igen och vilade, för att sedan göra mig iordning och åka till Stockholm -för att jag ville det och kände att jag behövde det.

Vår samtalsledare, som också är författare till boken ”Varje dag är värdefull -konsten att leva med en kronisk sjukdom” beskriver att våra dagar är randiga i meningen att krafterna varierar och vi behöver dela upp dagarna i vila och aktivitet. Vi behöver kontinuerligt balansera omvärldens ”krav” med de resurser vi har i form av ork och kraft. Det skiftar från dag till dag och tillslut hittar vi vår egen rytm och lär oss sätta sunda gränser -utifrån vad vi kan och orkar. Ett randigt liv gör det tydligare vad som stärker och vad som kräver och handlar om att värna dagsformen och prioritera vad som är viktigt på riktigt.

Nu menar jag såklart inte att mitt jobb är oviktigt. Jag älskar mitt jobb och är glad att jag kan jobba utifrån mina villkor. För det mesta går det bra, men som sagt, det är en ständig balansgång där dagsformen behöver få styra. Jag håller fortfarande på att lära mig att förhålla mig till min sjukdom. Nu fick jag ett ord/begrepp till det som jag har vetat om och försöker anpassa mig till
-att leva ett randigt liv! Jag gillar tanken, men inte som att allt är svart eller vitt, utan mer färgglatt som rött och grönt, där rött betyder stanna upp! och grönt betyder kör på!

110 Det vanliga är det viktiga

Några dagar inpå det nya året åkte vi hela familjen (8 vuxna, en 1-åring och en hund) till Järvsö i Hälsingland där vi hyrde ett hus. Så tacksam att få börja detta nya år tillsammans med familjen -min stora lycka! Det blev en härlig helg med mycket utevistelse (trots kylan! -25 som kallast) och innemys med sällskapsspel.

I bilen på vägen upp till Järvsö, lyssnade vi på pastor Tomas Sjödins vinterprat i P1 från nyårsafton. Han talade bland annat om att det vanliga är det viktiga. Det är det vanliga, vardagliga och enkla, det som vi ofta tar för givet, som ändå är det viktiga och mest värdefulla i livet. Jag delar verkligen den tanken och för mig har just detta blivit så tydligt i och med min sjukdom – en större insikt i vad som är viktigt. Då kan det vara något så vanligt och enkelt som att grilla korv utomhus över öppen eld med familjen en kall vinterdag som ”sticker ut” och blir till ett värdefullt minne att bevara. ”Det är de små stunderna som gör livet stort”.

När jag på nyårsdagen, min vana trogen, summerade året som gått (ett bra sätt att minnas, reflektera, lämna det gamla för att kliva in i det nya) kunde jag konstatera att 2023 års ”ledord” för mig varit Glädje och Acceptans. Visst är det underbart! – att under ett år av kris och invänjning av cancerbehandling så har glädjen varit påtaglig.

Alldeles i början av året fick jag ju en rejäl dos av ”glädjens olja” (läs gärna inlägg nr. 85). En dikt som följt mig genom året är Margareta Melins dikt ”Denna glädje som du föder i mitt hjärta, den är annorlunda, oförklarlig, underbar. Mitt i det svåra finns den där, bubblar under allt besvär, en källa som ger hela kroppen liv”. En annan stor anledning till glädje har förstås också varit att få följa mitt älskade barnbarns utveckling på nära håll under hans första år. Hans namn Ishaq betyder ”Han som skrattar/Kommer med glädje” ❤

Under året nådde jag också en acceptans och förstod att jag behöver leva med, inte emot min sjukdom och då upplevde jag också en större sinnesro. Jag kunde också börja jobba, först en period på 25% och sedan på 50% vilket ger mig en känsla av sammanhang och vanlighet.

I min samtalsgrupp som heter LEVA på bröstcancerföreningen Amazona, brukar vi prata om att leva med denna sjukdom är som att vara på ”a bumpy road” (en ojämn, guppig väg) och det är det vi har att förhålla oss till, att det går upp och ner. Strax före Jul hade jag ett samtal med min läkare som berättade (efter senaste röntgen) att tumören på äggstocken har börjat växa lite igen och jag ska därför prova med en ny medicin. Min läkare var inne redan i höstas på att byta eftersom jag har besvär med hudreaktion och klåda, men då sänkte vi dosen istället. Det kan vara en anledning till att tumören började växa. Men läkaren sa ”Jag är inte orolig och det tycker jag inte att ni ska vara heller”. Det är så här det är, det går lite upp och lite ner, lite fram och lite tillbaka. Den nya medicinen heter Verzenios och ska tas 1 tablett på morgonen och 1 på kvällen utan uppehåll. Jag hoppas nu slippa klåda och andra jobbiga biverkningar. Men , det säger ju sig självt att en sådan stark medicin som ska bromsa tillväxt av nya cancerceller påverkar kroppen. Den andra behandlingen som jag har i kombination med medicinen är injektioner var 4:e vecka som också påverkar och framförallt ger trötthet/orkeslöshet.

På en av årets allra första dagar, den 2/1 läste jag följande uppmuntrande ord från min andaktsbok; ”När din värld känns mörk kan du få ett ljusare perspektiv genom att fokusera på mig. Vila i min närvaro och hör mig säga ”min älskade, jag är din glädje”.

Det tar jag med mig in i detta nya år. Jag gläds över det vanliga och framförallt över att jag får vila i Guds närvaro -Han som gör det möjligt för mig att mitt i det svåra och mörka kunna känna glädje och hopp.