Det var länge sen jag skrev ett blogginlägg, det har tagit emot, jag har varken orkat eller haft inspiration. Min största #1 supporter på bloggen, ja på allt jag tog mig för, i stort sett, lever inte längre… Jag stannar upp och låter de orden sjunka in, och visst sjunker de, som en stor, tung sten i mitt bröst. Fortfarande så svårt att ta in, att förstå att min älskade syster inte längre finns kvar hos oss.

Idag skulle hon har fyllt 57 år och jag har valt att skriva det här blogginlägget till hennes ära och minne.

Älskade syster. När du kom hit till Sverige på besök den 23 juni 2021, sjuk men sprudlande av liv och glädje, kunde ingen ana att du bara hade två månader kvar att leva och att det blev sista gången som vi sågs. När du åkte härifrån planerade vi redan för nästa gång du skulle komma.

Vi har gått igenom samma sjukdom som har stärkt bandet mellan oss och gett oss en djup förståelse för varandra -för hur livet med och efter cancer är. För 11 år sen fick du bröstcancer, en stor och aggressiv tumör och du genomgick tuffa behandlingar med svåra biverkningar som följd under flera år. Men du var alltid så stark och vid gott mod och uppmuntrade oss alla andra! Några år senare genomgick du en uppslitande skilsmässa som försatte dig i stor sorg och en ofrivillig livsomställning. Du var förtvivlad, men du tog dig igenom det med stort mod och envishet -du skulle klara det och det gjorde du!

Sommaren 2020 fick du diagnosen spridd bröstcancer utifrån den tumör du tidigare hade haft. Nu fanns det metastaser i levern och på skelettet, men din läkare var hoppfull, trots att det inte var botbart var det behandlingsbart och med ny medicin skulle du kunna leva länge till.

Det senaste året hade du som motto över ditt liv ”I choose joy” och du hade som en rutin varje morgon att dansa till sången ”Joy” av ”For king & country”
”…Got to get that fire back in my bones, before my heart turns into stone. Oh hear my voice tonight, I´m singing to the sky, give me strenght to raise my voice, let me testify. Oh hear my prayer tonight ´couse this is do or die. The time has come to make a choise and I choose joy… Though I walk through the valley of the shadow of night I´m with YOU by my side, I´m stepping into the light – I choose JOY…”

Med tanke på att du gick igenom så mycket svårt hade du kunnat bli bitter, men du valde glädjen, att se det positiva, att vara tacksam för det du hade, att dra dig närmare Gud -din herde och styrka genom allt och för det kommer du för alltid att vara min stora förebild.

En kort tid efter hemkomsten till USA blev du plötsligt sämre, behandlingen bet inte längre och cancern spred sig snabbt i din kropp. Det fanns inget läkarna kunde göra. Man planerade för hemsjukvård och läkaren trodde att du hade en till några veckor kvar, men redan morgonen därpå tog du ditt sista andetag, omringad av dina fina barn, den 27 augusti 2021.

Jag var inte redo för att du skulle lämna, vi skulle ju åka till Mexico tillsammans och sitta på en strand vid havet under palmerna… och du hade så mycket kvar att ge inte bara till dina närstående, utan du pratade om att utbilda dig till lifecoach för att stötta andra som hade det svårt och du drömde om att åka till Liberia, där vi växte upp, och jobba volontärt på kliniken ”Healthy women, healty Liberia”.

Min tröst är att jag vet att vi ska ses igen och tills dess får du utforska allt härligt och vackert som finns i himlen. Jag vet att du njuter av både palmstränder och blåbärsskogar! Du är fri nu, fri från sjukdom och världsliga bekymmer och fri att leva i fullkomlig glädje!

Love you and miss you, forever and always ❤

Morgonen därpå fick jag träffa en käkkirurg som hade tittat på bilderna och kunde se att infektionen berodde på … en tand! (den tand som lagades för 1 år sen). Det kunde inte ses med vanlig tandläkarröntgen utan krävde DT-röntgen för att se. Jag kunde andas ut igen -ingen tumör, och ingen käkbensnekros som krävde operation.

Jag fick en tid under dagen till medicinsk tandvårdsspecialist som, trots att jag knappt kunde gapa (pga svullnaden) lyckades öppna upp och rensa tanden från var och lagade den provisoriskt. Jag hade hoppats på att få åka hem efter det, men hade blivit ordentligt röd på hals och bröstkorg och fick beskedet att de ville behålla mig en natt till för att se att antibiotikan bet på infektionen. Jag fick behandling var 6:e timme och kände mig väldigt trött och matt.

Det var ett par omtumlande och oväntade dygn som kastade mig tillbaka till vetskapen om att jag är patient med en cancerhistoria. Men är också så tacksam för seriös och snabb hjälp och gott omhändertagande och så tacksam att det ”bara” var en tand som var boven i dramat!

Väl hemma fick jag fortsätta med antibiotika i tablettform i 10 dagar och redan dagen efter fick jag komma på återbesök så att de såg att det gick åt rätt håll, vilket det gjorde. Smärtan och svullnaden avtog också så sakteliga. Jag remitterades till Danderyds sjukhus medicinska tandvård för fortsatt behandling av tanden då de har mer kunskap och erfarenhet av hur käkbenet påverkas av zoledronsyra, (bisfosfonatpreparat) än vanlig folktandvård. Jag behöver få tanden rotfylld och det är en större risk för infektioner och i värsta fall benröta (infektion i käkbenet) som man behöver vara medveten om. Nu i veckan var jag där men då tanden var fortsatt infekterad kunde de inte rotfylla den nu utan rensade ut och fyllde den med antibakteriellt medel. Jag har varken ont eller besvär av tanden och kommer att få komma tillbaka efter sommaren för fortsatt behandling av tanden.

Ringen har jag nu som en påminnelse om att istället för att ifrågasätta varför jag råkar ut för saker, tänka ”hur kan jag växa/utvecklas genom detta?” Livet innehåller, som vi alla vet, både med- och motgångar och genom motgångar växer vi som människor, i både insikt och erfarenhet. Det kinesiska tecknet för kris betyder även utveckling vilket jag tycker är så positivt. Men, det bästa av allt är att jag gång på gång får uppleva så påtagligt hur min Gudstro bär genom allt och kommer så nära och personligt i kris och motgång.

Kanske DU också behöver höra de orden just nu ”Min dotter, var inte orolig” -de är till DIG! Vila i det och i att Jesus är med dig genom allt.

Nu sitter den på fingret, ringen, formad som en blomkvist, som symboliserar att växa genom det man går igenom. Jag beställde den för några veckor sedan då jag blev akut inlagd på sjukhus. I ett tillstånd av kris, då jag ännu inte visste vad som var fel, dök det upp en annons i mitt FB-flöde om en ring som kallades ”Grow through what you go through” och jag beställde den där och då.

Jag hade under en längre tid känt en diffus smärta i käken som var svår att lokalisera. När smärtan tilltog sökte jag en akut tandläkartid då jag tänkte att det måste bero på en tand (som jag lagade för 1 år sen och som tandläkaren sa, behövde han gå djupt ner) Tandläkaren röntgade nu men såg inga tecken på att det skulle bero på tanden. Värken i käken kom och gick och jag fick behandling hos massageterapeut som lossade på spänningar i huvud, nacke och käke, men värken kom tillbaka och helt plötsligt även en svullnad som tilltog under ett par dagars tid. Först var det en hård knöl som en ärta, som blev stor som ett ägg och hela kinden, underläppen och del av halsen svullnade upp. Jag ringde vårdcentralen som, med tanke på min sjukdomshistoria, hänvisade mig till KS. Jag ringde min KS-kontakt på Bröstcentrum och fick en tid morgonen därpå. Tankarna snurrade på högvarv; kunde det vara tecken på spridd cancer, metastaser på käken…??

Jag sov dåligt den natten men lugnades gång på gång av Jesu ord från Matt. 9:22 ”Min dotter, var inte orolig”. Just detta bibelord hade jag bara helgen innan illustrerat i min inspirationsbibel (se inlägg nr 62 om kreativ bibelläsning). Med stora bokstäver hade jag skrivit i marginalen just dessa ord ”Min dotter, var inte orolig”.

Väl på KS tog jag flera blodprover och fick göra en DT-röntgen (datortomografi). Det blev en lång dag med väntan på svar och jag tillbringade mycket tid i ”Rum för stillhet” min favoritplats på sjukhuset. Jag började må allt sämre och när jag äntligen fick komma till en avdelning för att träffa en läkare, tog de tempen på mig och såg att jag hade feber och fick därför komma in till ett rum med en säng. När läkaren kom in, presenterade han sig med sitt namn, men när jag såg hans namnskylt ”överläkare inom cancer för öra-näsa-hals” knöt det sig i magen. Min dotter, var inte orolig… Han började med att berätta att blodproverna visade på kraftig infektion, vilket ju också svullnaden och febern tydde på och därför ville de påbörja en intravenös antibiotikabehandling. Två olika läkare hade tittat på röntgenbilderna och hade svårt att tyda vad de såg. ”Kan det vara en tumör?” frågade jag rakt ut. ”Nej” svarade han lugnande och jag kunde andas ut. Det kunde däremot bero på käkbensnekros, som är en mycket ovanlig biverkan av den cancerbehandling som jag har fått, zoledronsyra som jag fått intravenöst varje halvår i 3 års tid. Den har till uppgift att stärka skelettet men har en motsatt effekt just på käkbenet som kan ”luckras upp” och göra att benbitar sticker ut och som kräver operation för att åtgärda. ”Min dotter, var inte orolig”. De ville transportera mig till Huddinge sjukhus så att en käkkirurg/specialist som finns där skulle få titta på bilderna dagen därpå och bedöma vad som behövde göras.

… ja så brukar det ju sägas, och faktum är att flertalet av oss just detta nya år ser extra mycket fram emot något nytt och fräscht istället för virussjukdom och smittspridning, nya möjligheter istället för begränsningar och gemenskap istället för isolering.
2020 kommer för alltid att vara förknippat med världspandemi och många har uttryckt att det ska bli skönt att lämna det bakom sig. Det har varit ett mycket märkligt och annorlunda år som har varit tragiskt på så många sätt. Men, jag vill ändå tro att det har fört något gott med sig, inte minst globalt sett gällande klimatet, men även individuellt, att faktiskt ”tvingas” stanna upp, (ni som följer bloggen vet att det är något som jag förespråkar!) att inte ta allting för givet och att inte tro att man alltid behöver vara på språng för att duga, passa in, hänga med… eller vad som nu driver en.

Det finns ett uttryck, eller ett tillstånd snarare som jag har förstått att många lider av FOMO -fear of missing out. När de ser på sociala medier vad ”alla andra gör” och känner att ”det vill/måste jag också göra”… Men tack vare coronapandemin har många upptäckt att de har blivit befriade från detta när man har slagit ner på takten och istället för att fokusera på det man inte har och kan, känt en tacksamhet över det man faktiskt har och kan göra.

Kanske kan vi ta med oss goda lärdomar och erfarenheter från 2020 och låta det få bli början på något nytt i våra liv. Där vi drömmer, ser framåt och planerar -för vårt eget välbefinnandes skull och inte av rädsla för att gå miste om något vi tror att ”alla andra” gör.

Låt insikten om att ”du finns och därför syns du” driva dig hellre än av att ”om du syns då finns du”. Du är så oändligt värdefull precis som du är och du, bara genom att vara just DU kan spela en viktig roll för någon annan utan att du kanske ens vet om det. Ingen annan är du! Det är din styrka.

Med detta vill jag önska dig ett riktigt gott nytt år -fritt från FOMO och fyllt av drömmar, förhoppningar, fina upplevelser och fantastiska möjligheter!

Kanske har du hört uttrycket ”jag använder boken som min bibel” om en viktig bok som ger vägledning och goda råd som man gärna återkommer till? Precis så är det för mig med min bibel, den är viktig för mig, den ger mig vägledning och råd. För mig är bibeln Guds ord och därigenom talar Gud till mig om hans tankar och planer för mig. När jag läser/studerar den, stryker jag ofta och gärna under och gör små anteckningar i kanterna. Jag gillar att läsa bibeln på det sättet och tänka ”vad säger det här till mig?” och ta till mig av det.

Så när jag hörde talas om biblejournaling/kreativ bibelläsning för ett tag sen kändes det så rätt för mig och jag har verkligen gått in för det. Jag följer en sida på facebook som heter ”Biblejournaling på svenska” och en Youtube-sida som heter ”Kreativ tro” som ger mycket inspiration och tips.

Jag har aldrig sett mig själv som en kreativ person (är inte ett dugg musikalisk, kan inte handarbeta och definitivt inte teckna och rita) men jag gillar att måla i målarböcker (något jag upptäckte när jag var långtidssjukskriven och fick pennor och målarböcker för vuxna av mina kollegor). Först kändes det lite ovant men sedan föll jag för det helt då det var så otroligt avkopplande. Numera målar jag helst i målarböcker med kristna motiv med bibelord. För mig är det mer än ett tidsfördriv, det är stressreducerande och skapar lugn och ro.

Så, steget över till kreativ bibelläsning var inte så stort. Den senaste tiden har jag samlat på mig olika sorters pennor och färg, washitejp, stickers och annat för att skapa kreativa och framförallt personliga sidor i min nya Inspirationsbibel (med breda marginaler och en del förtryckta illustrationer som man kan färglägga). Det är sååå roligt!

Syftet är INTE att gå upp helt i olika material och sträva efter att göra så fint som möjligt, utan syftet är att ta tid och umgås med Gud och förstå vad han vill säga till mig.

Nyligen hade jag några dagars ”stilla retreat” för mig själv i vår husvagn (på tomten där vi bygger) och jag läste då bl a från Luk. kap 5 om den barmhärtiga samariern (både prästen och leviten hade gått förbi en svårt misshandlad man vid vägkanten men när den samariska mannen gick förbi stannade han och hjälpte mannen och såg till att han kom till ett värdshus där han blev omhändertagen). Precis innan denna berättelse står det att vi ska älska vår medmänniska som oss själva. Jesus frågade ”vem var den misshandlade mannens medmänniska?” och fick till svar ”den som visade honom barmhärtighet” Jesus svarade ”Ja, gå och gör likadant, du också”. Texten talade till mig och jag skrev i marginalen ”Kärlek är att i praktisk handling hjälpa min medmänniska”

Kort därefter knackade det på husvagnsdörren och en för mig helt främmande människa stod utanför och förklarade att han hade somnat på bussen och missat sin hållplats och nu gått längs med vägen i en halvtimme och försökt lifta, men bil efter bil hade bara kört förbi och nästa buss skulle inte gå förrän om 2 timmar… Han sa att han var snickare och var på väg till ett hus en bit bort för att jobba och var rejält sen. Han hade sett min bil och chansade på att han skulle kunna få skjuts…?! Jag tvekade, bara tanken på att låta en främmande man åka med mig i bilen kändes lite läskigt, men då kom min bibelsida upp i minnet; kärlek är att i praktisk handling hjälpa min medmänniska!

Okej, jag bestämde mig, visst kunde jag hjälpa denna stackars morgontrötta och försenade man till sitt jobb. Jag skjutsade honom en bit bort och han var så tacksam, och jag, jag kände mig välsignad!

I somras hade jag förmånen att få hålla i en av våra webbgudstjänster och talade då om hoppets Gud. I Rom. kap. 15 beskrivs Gud som uthållighetens och tröstens Gud, som fridens Gud och som hoppets Gud.

Synonymer till hopp är förtröstan, tillförsikt, tillit och visshet medan motsatsen till hopp är hopplöshet, uppgivenhet, förtvivlan, fruktan/rädsla och missmod.

Det kristna hoppet handlar inte om att ha ett positivt tänkande att allt nog kommer att ordna sig tillslut, eller om att hoppas på något bättre.

I Rom. 15:13 står det ”Må nu hoppets Gud fylla er med all glädje och frid i tron så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft.”

Gud är hoppets Gud som vill fylla oss med all glädje och frid, så att vi överflödar i hoppet. Inte bara lite grann eller precis till bredden, utan så att det flödar över! Det kan kanske kännas provocerande detta med all glädje och frid och ett överflödande hopp om du är fylld av missmod och uppgivenhet. Kanske går du igenom en svår tid av sjukdom, sorg, ångest? Det råder en pandemi i världen nu som drabbar oss alla på olika sätt och det är naturligt att känna oro och osäkerhet. Men, det handlar inte om antingen eller, att antingen vara uppfylld av glädje och frid eller av förtvivlan, missmod eller rädsla.

Det är när det inte ordnar sig som det kristna hoppet visar sin styrka och bäring. Det är inte en vag förhoppning om ”något” utan det är något levande och kraftfullt att hålla fast vid, som ger styrka i livets alla skeenden.

Min erfarenhet, efter att två gånger ha drabbats av bröstcancer, är att det går att gå igenom tider av oro, missmod och förtvivlan och samtidigt känna glädje och frid och bäras av ett hopp om att hur än mina omständigheter ser ut, så är Gud med mig!

Den glädje och frid som beskrivs här, är kopplad till tron, den är djupgående och bestående och den ges av den helige Ande. Jag brukar tänka på den helige Anden som en ljummen och behaglig sommarvind, man kan känna den och höra den och man vet att den finns även om man inte kan se den. Den ger en glädje och frid och styrka som inte går att mäta med något som världen ger.

Vad är det då för hopp som menas?
Bibeln beskriver hoppet om evigt liv (Tit. 3:7) som är själva kärnan i den kristna tron. Jesus kom till jorden som vår frälsare, han dog och tog vår synd och skuld på sig, besegrade döden, uppstod och erbjuder den som tror ett evigt liv tillsammans med honom. Vi behöver inte frukta döden. Livet efter detta slutar inte bara i mörker och tomhet, utan det finns något mer, en obeskrivlig härlighet som väntar! Hoppet handlar om vår framtid, ett evigt liv hos Gud där ingen sjukdom, sorg, bekymmer eller lidande finns.

Men hoppet handlar också om Guds närvaro i våra liv här och nu.
”Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare…” (Heb. 6:19)
Vår själ, vårt inre, som ofta är fyllt av motstridiga känslor och som gör att det ibland känns som ett gungfly, får ha ett ankare som är Jesus.

Symbolen för det kristna hoppet är just ett ankare. När man är ute till sjöss med båt och kastar ner ankaret, fäster det i botten och håller båten stilla. Ankaret ser till att man är trygg och säker och på samma sätt ger Jesus stabilitet, stillhet och frid i vårt inre hur det än stormar runt omkring.

Genom Jesus får vi alltså leva i ett överflödande hopp inte bara om ett liv efter detta utan också om att i detta liv och i denna värld, ha ett tryggt och säkert fäste där vi finner tillförsikt och förtröstan.

Så har en hel sommar gått sedan jag skrev sist. Man kan nog inte säga annat än att denna sommar 2020 kommer att bli ihågkommen som en mycket annorlunda och märklig sommar med dess begränsningar och restriktioner. För vår del innebar det att min syster och hennes man inte kunde komma hit på besök från USA som planerat, vilket var jättetrist.

Trots det har jag på många sätt haft en underbar sommar ändå. Lyckades pricka in de varmaste veckorna på min semester och har fått njuta av den härliga skogen i Småland, i mitt ”smultronställe” sedan barnsben, och av ljumma och sköna bad i havet på både väst- och östkusten.

Jag älskar både skog och hav, och just ifrån platsen där jag nu sitter och skriver, i husvagnen på vår tomt på Rådmansö, har jag både ock – in på husknuten. Grunden till vårt hus är lagd och arbetet med att mura upp ytterväggar med ytong block har påbörjats. Så spännande! Jag har börjat min nya tjänst och trivs jättebra. Den här sommaren har också äldsta sonen förlovat sig! ❤ och yngsta sonen mår nu så bra att han har börjat skolan igen (på 75%) vilket vi såklart är glada över.

Men, den här sommaren har också kantats av ett mycket tungt besked, att min äldsta syster (som var med mig då jag fick besked om ny bröstcancer 2017) har fått cancer igen… s k spridd bröstcancer från den tumör hon hade för 10 år sen… 😦 hon har tumörer i levern och på skelettet. När jag fick det här beskedet kändes det bokstavligt och fysiskt som ett hårt knytnävslag i magen, jag fick jätteont i magen och det kändes ofattbart och så svårt att inte kunna vara nära. Enligt hennes läkare, som är hoppfull, är det en obotlig men behandlingsbar cancer. Hon får nu medicin som bromsar sjukdomsförloppet och hittills svarar hon bra på behandlingen. Hon är helt fantastisk min syster, en sådan kämpe med en stor livslust. ❤

Sitter på våran altan och njuter av sol och ljumma vindar och den otroligt härliga och intensiva doften av syrén. Sommaren står verkligen för dörren nu och det är en underbar känsla.

Sen jag skrev sist har jag varit på KS och fått den femte (av 6) intravenösa behandlingen av zoledronsyra. Samtidigt fick jag också min 3-månaders zoladexspruta. Dessa motstridiga känslor som jag upplever… -av tacksamhet att vara frisk, och påminnelsen om att jag är patient… Det är mitt liv, en del av den jag är nu och det är okej. Jag sitter ju här levande och fullt frisk och njuter av att det är sommar! Är bra på att leva här och nu. Vet hur snabbt livet kan förändras.

Sen jag skrev sist har jag också tackat ja till en ny tjänst. Samma förvaltning, samma avdelning men en annan enhet, vilket innebär en ny enhetschef, ny arbetsgrupp och nya arbetsuppgifter. Jag kommer att jobba med familjehemsplacerade barn och ungdomar, besöka dem och följa upp hur det går och hur de har det, samt ha kontakt med deras föräldrar. Ibland begär föräldrarna att få hem sina barn, och då får man utreda det och se om det är förenligt med barnets bästa. Dock är det en process i Förvaltningsrätten där advokater och domare avgör, vilket inte alltid är så lyckat. Ingen har väl missat det uppmärksammade Esmaralda/Lilla hjärtat-fallet som ledde till en obeskrivlig tragedi. Ibland är det läge att göra en s k vårdnadsöverflytt, vilket innebär att familjehemsföräldrarna blir vårdnadshavare, en process som sker i Tingsrätten, som säkerställer att barnet får växa upp i familjehemmet. Jag ser så mycket fram emot detta nya. Trots att det är ”samma” familjer och barn så blir det ett annat perspektiv och ett annat ”hållande” än det jag tidigare har gjort. Det känns jättebra!

Hur det går med husbygget…? Fortsatt ganska stillastående pga div olika orsaker, och vårt (makens) tålamod prövas! Men jag påminner oss om att när vi köpte tomten för 3 år sen, hade jag precis fått min andra cancerdiagnos och vi förstod att detta skulle vara ett långsiktigt projekt. Vi har ingen brådska och ingen tidspress. Även i detta lever vi ”här och nu” men med målet i sikte! Det kommer att bli fantastiskt bra när det är klart. Den som fortsätter följa bloggen får följa byggets gång!

Ytterligare ett exempel på att änglar finns och beskyddar oss, och som jag vill dela här, är en berättelse om min pappas morfar Jonas.

Det var tidigt 1900-tal och pingströrelsen började bryta fram i Sverige. Jonas var predikant och en banbrytare i några av de mest högkyrkliga socknarna i Kronobergs län. Motståndet mot detta nya som tog form tog sig olika uttryck och kunde till och med gå handgripligt tillväga.

Vid ett tillfälle då Jonas var på väg hem från ett möte promenerade han ensam genom skogen. Han hade för vana att sjunga medan han gick och gjorde så denna gång också, ”Det är saligt på Jesus få tro…”  I skydd av mörkret och några täta buskar i skogsbrynet satt ett par män och väntade. Den ene hade en kraftig knölpåk som tillhygge. Greppet hårdnade och knogarna vitnade, nu skulle villoläraren få sig en läxa han sent skulle glömma. De väntade med spänning på att Jonas skulle komma tillräckligt nära. Nu! Nu!… ”underligt” viskade den ena, ”han är inte ensam ikväll”. De bara stirrade av förvåning. En ljus gestalt gick på vardera sida om Jonas. Männen satt stela och tysta långt efter det att tonerna till Jonas´sång inte längre nådde deras öron. Jonas gick med lugna och trygga steg vidare, alldeles ovetandes om både den hotande faran och om änglavakten. Detta fick han berättat för sig av en av männen, som hade legat på lur för att klå upp honom, som han träffade på vid ett senare tillfälle.

Det är så häftigt, denna vetskap om att Guds beskydd har följt oss i generationer. Det är ju inte alltid som det är så här tydligt som synliga änglar, men själv har jag flera gånger varit med om Guds beskydd även i vuxen ålder. Ett exempel på det är då jag kör bil i skymningen på landsvägen där vi bor och jag helt plötsligt känner att min fot flyttar sig till bromsen och jag bromsar in kraftigt utan att se någon fara. Sekunderna senare kommer en stor vildsvinsflock och rusar över vägen. Hade jag inte bromsat in som jag gjorde hade jag kört rätt in vildsvinen.

Det är verkligen ”saligt” (lycka/välbefinnande) att på Jesus få tro och vara omsluten av hans omsorg och beskydd!

Förra gången skrev jag om en väl beprövad metod som det står om i bibeln, i Ps. 46; att vända sig till Gud i sin nöd och be om hjälp. Denna vers är min mammas favoritvers, som har följt henne genom hela livet. Hon är ett levande exempel på att det fungerar. Hon har flertalet gånger varit med om bönesvar och övernaturliga Gudsingripanden. Hon har skrivit och gett ut en bok om sitt liv, med fokus på de 10 åren vår familj var i Liberia, Västafrika, där mitt liv tog sin början. Hon berättar i sin bok om många spännande upplevelser och händelser. Jag har valt att här återge en av dem.

När jag var 8 månader gammal var jag och min syster, 5 år, hemma tillsammans med vår barnflicka då mamma arbetade några timmar på förmiddagen i byns sjukvårdsklinik. När hon var på väg hem därifrån kunde hon höra någon som skrek och på håll såg hon till sin förskräckelse att det var vår barnflicka, så hon skyndade sig nerför backen och undrade vad som stod på. När hon kom närmare hörde hon att barnflickan skrek ”It´s a snake in the house”. Hon hade lämnat oss barn själva i huset för att gå ut och ropa på hjälp. Med hjärtat i halsgropen kom mamma fram till vårt hus och såg en stor giftig kobraorm utanför huset, hon rusade in för att se hur det var med oss barn. Det hon då såg i några sekunder fick henne att sjunka andlöst ner på närmaste stol. Bakom mig och min syster stod en strålande vit ängel. Mamma tog in den underbara synen och atmosfären och föll i gråt av tacksamhet över Guds beskydd.

Jag satt i min lekhage och min syster hade dragit den så långt in i hörnet av rummet som hon kunde och stod bakom den. Mamma frågade henne vad som hade hänt och hon berättade att ormen hade slingrat sig in i huset och att barnflickan blev så rädd så hon sprang ut. Ormen kom närmare och närmare och själv knäppte hon då sina händer och bad ”Jesus, du måste hjälpa oss nu!” I samma ögonblick vände ormen sig om och började slingra sig ut ur huset. Utanför hördes ljud, man hade slagit ihjäl ormen.

I en annan psalm i bibeln, Ps. 91 står det att Gud ska befalla sina änglar att bevara dig… Detta fick vi som familj på ett väldigt konkret sätt uppleva denna dag! och en tro på att Guds änglar vakar över oss, har för mig alltid varit självklart.