I huvudentrén i Nya Karolinska sjukhuset (KS) där jag är rätt så ofta, finns ett café och restaurang som heter LIVET och det är verkligen här som livet pulserar i hjärtat av entrén. Det är ofta mycket folk som befinner sig här, som behöver ta sig en välbehövlig paus. Jag undrar alltid vad de gör här. Har de precis fått ett sjukdomsbesked? Ska de läggas in för vård eller har de precis blivit utskrivna? Är de tyngda av en nära anhörigs allvarliga tillstånd? Här lever man nära sjukdom och död, men också nära livet. En del kanske firar ett glädjande besked och är lättade över att ha blivit friska. Här finns också personal som kanske precis har opererat någon, eller sett en patient ta sitt sista andetag, en annan kanske precis har förlöst en bebis. I samma stund som någon dör här så föds en ny liten människa till världen. Här får allt plats och ryms -kris, sorg och glädje, som är en del av LIVET -både dess början och dess slut.

Vår svärdotter jobbar här på hjärtintensiven och mina tankar och böner går alltid till henne när jag är här. Ett så tufft och svårt jobb. För övrigt såg jag nyligen att KS har blivit rankat som Europas bästa sjukhus och har en 6:e plats av hela världens sjukhus (Newsweek 2023). Så det känns bra och tryggt att vara patient här.

Nyligen samtalade jag med en vän vars son är läkare och hon berättade att det händer att han går in på toaletten och böjer sina knän och ber om Guds hjälp och ledning i svåra situationer och får då ”Gudagivna tankar” hur han ska agera, som sedan visar sig vara rätt hantering. Läkarvetenskap i all ära, men den har sin begränsning. Guds hjälp och ledning däremot är utan gräns och är mer än vad vi människor själva kan tänka ut. Jag har själv erfarenhet av detta i mitt jobb inom socialtjänsten. Så många gånger som jag har gått in på toaletten inför ett möte/besök och bett om Guds hjälp och ledning. En fantastisk tillgång!

I Ords. 3:5 står det ”Förtrösta helhjärtat på Herren och lita inte på ditt eget förstånd”
Jag tror att Gud har skapat oss och vår fantastiska hjärna med all sin kapacitet. Självklart har vi förmågor och förstånd, som inte ska ringaktas, som vi ska bruka väl och vara tacksamma över. Men! våra tankar och vårt förstånd är begränsat och inte alltid att lita till då vi oftast inte har hela bilden av en situation. I svåra och obegripliga situationer får vi förtrösta helhjärtat på Gud -som har hela bilden.

I Fil. 4:13 står det ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft”
Wow! Så stort! När min ork, förmåga och förstånd är uttömt, då tar Guds kraft vid.

I 5 Mos. 30 (v 11-20) talar Gud om för Israels folk att de har ett val, de kan välja mellan liv och välsignelse/det goda, eller död och förbannelse/det onda.
v. 19 ”Jag har idag låtit dig välja mellan liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj livet så att du och dina efterkommande får leva. Älska Herren din Gud, lyd honom och håll dig till honom, så ska han ge dig liv…”

Vaddå? Ska jag underordna mig och lyda Gud? Känns inte det lite väl förlegat i detta individualiserade samhälle där jag är mig själv nog, fri och oberoende… Här får man naturligtvis tänka och tycka som man vill, men jag för min del tror att när jag ger upp mitt eget och överlämnar mig till Gud så blir jag inte vingklippt och begränsad i mina möjligheter – utan tvärtom – jag får LIV och större frihet och tillgång till Guds kraft. Jag överlåter mig till Gud som är så mycket större än mig, som har allt som jag behöver och ger förbehållslöst OCH som gör mer än jag kan tänka…

I Ef. 3:20-21 står det ”Låt oss därför ära Gud, som verkar i oss med sin kraft och kan göra långt mer än vi någonsin kan be om eller tänka oss”

En sån Gud väljer jag att följa och hålla mig till och kan därmed leva mitt liv i välsignelse och utan rädsla. Vet du att det sägs att det står ”var inte rädd” 365 gånger i bibeln. En gång för varje dag hela året om alltså – oavsett kris, sorg eller glädje. Ta med dig den tanken idag.

Jag vet inte om det är åldern eller det faktum att jag detta år fått 3 inbjudningar till Liberia, som gör att längtan inom mig växer sig större och starkare att få åka dit, till mitt födelseland. Det är ju inte mitt biologiska ursprung, men det är där mitt liv började och det som formade mig mina första levnadsår.

För 10 år sen, precis innan jag blev sjuk första gången i cancer, började min man prata om att vi skulle åka till Liberia. Jag tyckte att det skulle vara jätteroligt, men det var han som var ”mer på”, jag tror till och med att han kollade upp biljettpriser. Bara några månader senare fick jag min diagnos och det var inte längre aktuellt med en resa till Afrika.

Nu under sommarsemestern åkte min syster och jag och våra män på en liten roadtrip till Småland och Skåne. I Skåne hälsade vi på vår liberianska barnflicka som vi hade för 50 år sen i Liberia. Jag har egentligen inga minnen av henne då jag var så liten, men på nåt sätt minns jag ändå hennes kärlek och värme. Hon är bosatt i Sverige sen många år tillbaka och jag och min familj och mina föräldrar har träffat henne här tidigare. Vilket kärt återseende det blev och hon bjöd oss på liberiansk palmbutter (en kycklinggryta) med ris. Hon är snart 70 år och längtar efter att få flytta tillbaka till Liberia. Hon sa till oss att då måste vi komma och hälsa på henne!

Detta blev min 3:e inbjudan till Liberia detta år! Ni minns, jag berättade om paret som besökte våra goda vänner i början av året. De kom från samma lilla by där jag föddes och har nyligen flyttat tillbaka till Liberia efter flera år i USA. De sa ”Ni måste komma och hälsa på oss!” I maj hade vi besök av en god vän till familjen som har besökt oss flera gånger i Sverige. Hon har en spännande livshistoria och har bland annat utbildat sig till läkare i Ryssland och driver nu en kvinnoklinik; ”Healthy women Healthy Liberia” där hon gör en enorm insats för kvinnor och barn i behov av vård. Hos henne har vi en stående inbjudan att komma och hälsa på. Hon sa att den bästa tiden att komma är i mars/april då det inte är så varmt och då ananasen är som godast!

Så, dessa inbjudningar gör att ett besök till Liberia nu är något som ligger högt upp på vår ”to-do-list”. Tanken och viljan har funnits där länge, men nu kommer vi att planera för att genomföra det ”God willing” som liberianarna säger (om Gud vill kommer det att ske).

Ett annat mål som ligger högt upp är en resa till USA. Det är nu 5 år sen vi var där sist. Det året (2018) blev det faktiskt 2 resor inom loppet av några månader. Vi var först i USA på sommaren då min systerson gifte sig och på hösten fick vi förmånen att resa till Burkina Faso i Västafrika (se inlägg nr. 5). Sen kom pandemin och sen blev jag sjuk, så lusten att resa har inte funnits där, förrän nu! Nu börjar den komma smygande och det känns så bra och spännande.

Jag minns att det var en av de första sakerna som min läkare sa till oss när jag fick min MBC-diagnos, att jag i stort sett skulle kunna ”leva som vanligt” och kunna åka på resor. Han ville att vi skulle veta att en allvarlig och kronisk sjukdom inte behöver innebära slutet på ett aktivt och roligt liv.

Jag har en skylt här hemma som det står ”Do more of what makes you happy” och på anslagstavlan på jobbet hänger en lapp som säger liknande men på svenska ”Ta reda på vad som gör dig glad och se till att det får gott om utrymmer i ditt liv”

Sen jag blev sjuk nu igen har detta blivit så mycket mer viktigt för mig. Livet passerar så fort och det är mycket vi behöver ta hänsyn till och anpassa oss efter och det är lätt att skjuta upp saker till ”sen”…

Att ha mål (som inte behöver vara stora, ambitiösa och kostsamma) och planera in roliga saker att längta till och se fram emot, ökar ens välbefinnande och ger en bra motvikt åt det i livet som är svårt, jobbigt och kämpigt.

Vad gör dig glad? Se till att planera in det och ha det att se fram emot nu till hösten!

Ni som besökte oss där vi bodde förut vet att det också var en idyllisk plats där vi trivdes väldigt bra. Det är märkligt hur man efter närmare 25 år på en plats kan flytta därifrån utan att sakna det alls! Det fick mig att tänka på en berättelse som jag hörde talas om, om en familj vars hus brann ner. Föräldrarna var förtvivlade och ropade ”Åh nej, vårt hem! Vårt hem är förstört” Då sa det lilla barnet ”Men vi har redan ett hem, vi behöver bara ett annat hus att stoppa det i!” Så klokt och så sant! De hade varandra och därmed ett hem som behövde ett nytt hus.

Vi har landat väl på vår nya plats och trivs fantastiskt bra. Det är verkligen vår idyll trots att det just nu mest ser ut som en byggarbetsplats utanför. Det är många projekt som kvarstår innan det kan börja likna en trädgård, men vi njuter i fulla drag av att vara här.

Jag tror inte att jag är ensam om att tycka att sommaren kom av sig tvärt. Efter flera veckors högtryck och värme blev det plötsligt lågtryck med ihållande regn och blåst. Men visst kan det vända igen och bli en skön sensommar. Jag för min del klarar inte av när solen ligger på och det blir för varmt. Ni som har följt min historia vet att jag vid den första omgången av strålbehandling (2014) drabbades av 2:a gradens brännskada på bröstkorgen och efter det har huden där varit extra känslig, särskilt de första åren efteråt. Men nu med pågående behandling är jag extra skör. Hela sommaren har jag haft utslag och klåda som inte har velat läka utan som blivit allt sämre.

I kontakt med min kontaktsjuksköterska på KS i veckan bestämdes det att jag skulle avbryta medicineringen (jag hade 4 dagar kvar av denna 3 veckorsperiod) då klådan är en biverkan av medicinen. Jag fick också tid till läkare några dagar senare.

Så jag har välkomnat regnet! En annan fördel med regnet är ju att det blir mycket svamp i skogen. Häromdagen gick jag ut, precis utanför vårt hus och in i skogen och hittade massor av kantareller. Samma skog som i våras gav oss ett hav av vitsippor och liljekonvaljer ger oss nu kantareller. Jag bara älskar att bo just här! Den här sommaren har vi mest haft hemester, alltså semester hemma. Vi har haft besök av vår amerikanska familj och det var intensiva men roliga och härliga veckor vi fick tillsammans. Jag minns, bland annat, den där kvällen närmare midnatt, vi hade suttit och spelat sällskapsspel allihopa, det var fortfarande ljust ute och väldigt varmt. Vi bestämde oss för att gå ner till ”vår” klippa (ca 100 meter från vårt hus) och ta oss ett dopp. Det var helt ljuvligt!

I vår hall hänger en tavla som det står ”Don´t dream your life, live your dream”. Det är också en fotoram och i den finns ett foto på en soluppgång vid vattnet alldeles vid vår tomt. Det fotot togs innan vi ens hade börjat bygga. Vi hade tomten och var här med vår husvagn. Vi gick upp tidigt en morgon och ner till vattnet för att se soluppgången. Det blev liksom symbolen för inte bara en ny dag utan för en ny spännande framtid.

Vi lever vår dröm! och dessutom har vi ett fantastiskt bageri inom 5 minuters promenadavstånd. Imorse (söndag) gick maken dit och köpte färskt nybakat bröd till frukost!

Det är härligt att drömma! En dröm kan ju vara lite luddig och slår inte alltid in. Ett mål däremot är mer konkret och genomförbart. Som när vi väl fick chansen och slog till och köpte denna tomt, då blev målet att skapa en idyll; en skön och fridfull plats för rekreation -både för oss själva och för andra. Hemmet hade vi ju redan med oss från den förra platsen, som nu bara bytte hus!

Den här sommaren har jag identifierat några andra mål, som jag ska berätta om nästa gång. Ni minns Amazonakvinnan i mig, med behov av nya mål…!

Men nu ska jag gå och göra kantarelltoast till kvällsmat!

Sommaren är här med sin fulla prakt av grönska, blomster och värme. Jag älskar sommaren men har samtidigt ett komplicerat förhållande till den. Så här års brukar jag kunna bli lite orolig och nedstämd utan att kunna sätta fingret på vad det är, tills jag kommer på -årsdagen av cancerbesked, eller av operation.

Det är nu exakt 10 år sen (juni 2013) som jag första gången kände den där knölen i bröstet, som kom så plötsligt och från ingenstans kändes det som och jag opererades några veckor senare (jag har beskrivit hela händelseförloppet här tidigare). Chock och förtvivlan blandades med en stilla inre förnimmelse om att det skulle gå bra. Jag kände mig trygg både i Guds och läkares händer.

Sommaren 2015 blev jag plötsligt dålig i feber och infektion i det opererade bröstet, där man i samband med borttagning av bröstet satte in en bröstprotes. Infektionen ledde till en akut operation och borttagning av protesen.

Sommaren 2017 opererades jag för nästa cancertumör i det andra bröstet.

Sommaren 2020 fick min syster sin diagnos MBC (metastaserad bröstcancer) och hon dog sommaren därpå i augusti 2021.

Sommaren 2022 råkade min man ut för en olycka som krävde akut operation och amputering av två fingrar, samtidigt hade jag olika symptom som ledde till läkarundersökningar och det upptäcktes att jag hade vätska i buken och en tumör på äggstocken som senare ledde till diagnosen MBC.

Ja, som ni förstår har det hänt mycket just under sommaren och kroppen minns! Många gånger när vi känner oro, ångest eller nedstämdhet vill vi snabbt ta oss ur det och inte vara i det. Men jag tror att kroppens sätt att påminna oss om det jobbiga är ett sätt för oss att få bearbeta och därmed läka lite varje gång. Det är inte farligt att vara i de jobbiga känslorna! Fly inte utan omfamna, var stilla, ge utrymme för sorg och smärta. Även dessa dagar är värdefulla -för de tillhör livet och utgör guldtråden i vår livsväv! Visste ni att oro betyder guld på spanska?!

Jag har nu levt med cancer och följderna av denna sjukdom i 10 år. Förra veckan träffade jag min läkare enligt rutin var 3:e månad efter röntgen. Själva cancern är vad han sa ”status quo” dvs ”oförändrat tillstånd”, vilket är positivt. Men, min hud har påverkats sedan pågående behandling startade i höstas, den är tunnare och jag besväras av utslag och klåda och läkaren såg bekymrat på mina armar och konstaterade att jag har pigmentförändringar och måste därmed vara mycket försiktig med solandet… 😦

Det är inte alla som har haft bröstcancer som får spridd cancer och det går inte att säga vad det beror på att vissa får det, trots stark och långvarig behandling. Jag känner mig inte bitter eller besviken över att jag har spridd cancer och att ställa sig frågan ”varför” gör mig inte klokare, så det har jag släppt för länge sen.

Det här kan låta ”klyschigt” men jag känner verkligen att livet är en gåva och att varje dag är värdefull. Varje dag som går är livet och därför vill jag göra det bästa av det -för att jag är värd det!

Jag har, i samråd med min läkare och chef, beslutat mig för att inte gå upp i arbetstid än utan vara kvar på 25%. Mina värden har ju varit lite svajiga sedan jag började jobba i mars. Jag vill inte hamna i ett läge där jobbet är det jag orkar med och inget annat. Nej, en bra balans behövs för en god livskvalitet!

Den samtalsgrupp som jag tillhör (för oss med spridd bröstcancer) heter LEVA-gruppen och har fokus på LIVET, att leva här och nu och göra det bästa av sin situation. Här finns möjlighet till både skratt och gråt och stor igenkänning på det vi delar. Som jag skrivit tidigare så är vår samtalsledare också författare till boken ”Varje dag är värdefull”. Jag tilltalas av titeln, ser det som en vacker utmaning att göra varje dag värdefull. Det handlar inte om att slutet är nära och därför måste varje dag räknas. Boken handlar inte alls om döden -utan om ett förhållningssätt att leva här och nu med en kronisk sjukdom, att kunna se det vackra, det sköna i det sköra och känna livslust utan att förringa det svåra.

Jag vill också gärna lägga till det kristna/bibliska perspektivet med att varje dag är värdefull, vilket i alla fall ger mig en ytterligare mening.

Ps. 118:24
”Detta är dagen som Herren har gjort! Låt oss jubla och glädjas idag!”

Ps. 143:8
”Låt mig varje morgon erfara din nåd”

Jes. 33:2
”Var min styrka varje morgon”

Klag. 3:23
”Guds barmhärtighet tar inte slut, den är ny varje morgon”

och slutligen, orden som Jesus själv säger i Matt. 28:20
”Jag är med er alla dagar till tidens slut”

Att vakna upp med det här perspektivet, att veta att den här dagen har Herren gjort och han har lovat att vara med mig just idag, hur jag än har det, och ge mig av sin glädje, nåd, styrka, barmhärtighet -det ger mig ett meningsfullt liv där varje dag blir värdefull.

Nu tänker jag ta lite sommaruppehåll i bloggskrivandet och njuta av semester (i skuggan, med solhatt och långärmad skjorta…!!) Jag vill inför denna sommar uppmuntra dig, vare sig du är sjuk eller frisk, att vårda kärleken och LIVET, ditt liv, varje dag är värdefull. DU är värdefull -så var rädd om dig och dina relationer. Prioritera det som får dig att må bra. Så hörs vi igen mot slutet av sommaren! ❤