En ljummen sommarkväll, den 23 juli 2017, checkades jag in på patienthotellet på KS, inför operation morgonen därpå. Jag hade återhämtat mig väl efter cellgiftsbehandlingen och uttorkningen och hade precis haft en underbar vecka vid havet i Hållnäs, vid Upplandskusten tillsammans med familjen.

Jag kände mig redo för detta nästa steg i behandlingen/processen att bli frisk -även fast inga garantier finns, så är ändå operation och borttagning av tumören ett viktigt steg i den riktningen. Jag kände mig lugn och sov gott den natten. Jag vaknade tidigt morgonen därpå och duschade med den speciella operationstvålen och gick ner till kirurgavdelningen där jag på fastande mage fick invänta min tur. Efter ett förberedande samtal med kirurgen fick jag vänta ytterligare en stund innan jag fördes in på narkosavdelningen där jag sövdes.

Själva operationsingreppet kallas mastektomi, dvs borttagande av hela bröstet samt lymfkörtlar i armhålan. Efter uppvak fick jag komma till en vårdavdelning. Jag minns att jag var trött och medtagen, men kirurgen var nöjd, allt hade gått bra.

Att förlora det andra bröstet kändes ungefär som att tappa håret en andra gång, det kändes inte lika drastiskt och hemskt som första gången. På något sätt kanske det är så att när man har varit med om det en gång tidigare så blir det lite lättare en andra gång? Man har en beredskap för hur det här känns. I alla fall var det så för mig. Jag hade redan före denna operation bestämt mig för att en dag göra en rekonstruktion av båda brösten.

En sång som jag lyssnade mycket på under den här tiden;
Du mitt hopp (Ida Möller)

När allting kommer kring, när stormar sveper in, jag finner ro i dig Jesus. När svårigheter tär, jag vet att du är här, du bär igenom allt.
Du mitt hopp igenom allt, i din famn har jag min styrka, i din hand ger jag mitt hjärta nu, bara hos dig jag vilar ut.
När vägen ligger dold, jag väljer dig ändå, du leder mina steg och i den mörka dal när själen lider kval, ditt ljus ska lysa klart.
Du mitt hopp igenom allt, i din famn har jag min styrka, i din hand ger jag mitt hjärta nu, bara hos dig jag vilar ut.
I varje prövning, varje storm förtröstar jag på dig, att nåden bär mig hem. När jag är svag så är du stark, mitt hopp igenom allt Jesus, du gör allting nytt…

När David befann sig i öknen, på flykt undan de som ville ta hans liv, skrev han i Ps 63
”Gud min Gud…min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig som ett kargt och uttorkat land… Då skådar jag dig i helgedomen, jag ser din makt och din härlighet… min tunga ska prisa dig. Jag vill lova dig så länge jag lever och åkalla dig med lyfta händer”

David uttrycker här sin själs törst. Han är förföljd och utsatt, ökensand och andra omständigheter omger honom. Vad gör han då? Sätter han sig ner och klagar? Ifrågasätter var Gud är? Nej! Han lyfter blicken! Skådar upp mot Gud, och han brister ut i lovsång! David visar på en mer konstruktiv väg än att klaga och misströsta. Han visar oss att hurdana omständigheterna än är, ska vi sträcka oss efter Gud -bara han kan ge oss den djupa tillfredsställelsen vi längtar efter.

Bara hos Gud har min själ sin ro… (Ps 62)

En mycket bra bok som jag också läste under denna tid, och som jag gärna återkommer till, heter ”Drick djupt av Anden” (Peter Halldorf) Jag citerar;
Lovsången är den inre hållningen genom vilken den kristna människan oavbrutet förnyas i den Helige Anden. Det finns en ström, som alla dagar, de goda, och de svåra, de ljusa och de mörka, flödar dold för ögat. Genom tron förnimmer vi den i djupet, även när alla yttre tecken motsäger den. I bönens fördolda kammare, där vi gräver oss ned under ytan i vårt liv börjar vattnet porla. I lovsången stiger vattnet i brunnen…

Detta har jag varit med om! att nytt, fräscht, livgivande vatten fylls på genom lovsången, genom att som David lova och prisa Herren med lyfta händer. Min torra själ har fått nytt liv, nytt mod och nytt hopp.

Jag har skrivit det tidigare, om lovsångens betydelse i stunder då jag inte orkat be, att då lyssna på/sjunga lovsång (tonsatta böner) är som ”balsam för själen” som hjälper mig att fokusera på Gud och inte på omständigheter och som hjälper mig att förtrösta på honom även då jag inte förstår.

Jag har under min ”ofrivilliga resa” varit med om att både kroppen och själen har ”torkat ut”. I tider av svårigheter/ökenvandring är det naturligt att känna förtvivlan och ångest. Läser vi i bibeln ser vi att vi är i gott sällskap! Många av bibelns författare uttrycker sina frågor, sitt missmod, sin vånda, sin oro och sina tvivel, inte minst psalmisten David.

Ps 13 har ”I djup ångest” som rubrik.
Hur länge Herre?!
Ska du glömma mig för evigt?
Hur länge ska jag ha oro i min själ och ångest i mitt hjärta dag efter dag?

I Ps 6 skriver han Förbarma dig över mig Herre! för jag är kraftlös. Hela mig Herre för jag är förskräckt i mitt innersta, min själ är skräckslagen. Herre hur länge?

och Ps 25; Mitt hjärtas ångest är stor. För mig ut ur min nöd! Se hur plågad och trött jag är! 

Att må själsligt/psykiskt dåligt är naturligt i perioder då livet far fram hårt mot oss. Det är känslor som vi ska bejaka, inte gömma undan – de är ju en del av livet! De förminskar inte Gud i oss på något sätt, utan de förstärker vårt behov och beroende av hans hjälp och frid. Gud tål att ifrågasättas, han tål vår klagan och frustration och våra ”varför”. Vi behöver få uttala och uttrycka oss om det vi känner.

En bok som jag läste under denna period i mitt liv heter
”Varför? att förtrösta på Gud när du inte förstår” (av Anne Graham Lotz)
En bok som ger perspektiv på tillvaron och som visade mig, att oavsett vad som händer i livet får jag förtrösta/lita helt på Gud
– att han vet vad som är bäst för mig
– att hans plan är större än min
– att han kommer till min hjälp i rätt tid
– att han är nog för mig!

I Ps 62 utbrister David; Bara hos Gud har min själ sin ro. Från honom kommer min frälsning/räddning…
Bara hos Gud har du din ro min själ! från honom kommer mitt hopp!

Wow! Tänk att under pågående tuff behandling och svår sjukdom få vara med om att en dröm slår in. Att köpa en sjönära tomt och återigen få förmånen att bygga nytt hus-precis-som-man-vill-ha-det, känns nästan för bra för att vara sant.
Som kristen ser jag ju Guds hand och ledning i allt detta och vi känner oss så välsignade.

Att ha haft detta att se fram emot har varit till stor hjälp under jobbiga och trista dagar.

Efter avslutad cellgiftsbehandling fick jag en vanlig men urjobbig biverkan -svampinfektion i munnen, vilket gjorde att jag hade svårt att både äta och dricka. Inget smakade bra och allt kändes som sågspån i munnen 😦

I början av juli fick jag en kallelse till kirurgen för planering av operation. Min man följde med mig och när vi satt i väntrummet hade jag yrsel och kände hur det svartnade för ögonen. Mitt namn ropades upp men jag reagerade inte utan först när min man sa åt mig och tog min hand ställde jag mig upp och höll då på att svimma. Jag hade endast ”tunnelseende” och stöttade mig mot min man och hörde sköterskan säga åt mig att lägga mig ner på britsen. Hon såg att jag var blek och tog blodtrycket som var alldeles för lågt och jag hade även svag puls.

Det blev ingen planering för operation utan transport ner till akuten där dehydrering/uttorkning och hypotoni/lågt blodtryck konstaterades och jag blev inlagd två dygn på en vårdavdelning och fick intravenöst dropp med vätska och näring. Jag piggnade sakteliga på mig och fick dricka näringsdryck, som var det enda jag fick i mig.

Jag minns att min medpatient i samma rum knaprade på knäckebröd och jag började nästan gråta så mycket längtade jag efter att kunna äta knäckebröd!
Så numera njuter jag alltid lite extra av att äta knäckebröd.

Sagt och gjort, vi åkte och tittade på denna åkermark, som skulle bli hustomt. En tomt med skog runtom på sidorna och vattnet rakt ner som glittrade mellan träden. Ca 100 meter på en stig genom skogen kom man fram till vattnet och en klippa med fantastisk utsikt över havsviken. Om vi ville ha det, skulle vi få det till ett förmånligt pris, innan det lades ut på marknaden.
Det var ett stort beslut, men inte särskilt svårt…!!

Men innan vi bestämde oss tog vi med oss barnen ut på en utflykt. Vi hade picknick med oss och satt ute på klippan och frågade dem vad de tyckte. Alla tyckte att det var ett underbart ställe och på frågan om de skulle kunna tänka sig att bo här, såg de lite chockade ut! Vi berättade att vi funderade över att köpa, bygga och bo här… De uttryckte känslor både av förvåning, glädje och ledsamhet över att lämna vårt nuvarande hus.

Vi ställde oss, hela familjen, på den blivande hustomten och tog varandras händer, och bad till Gud om hans ledning och hjälp i detta beslut. För oss har det alltid varit naturligt att be om Guds vilja över våra liv. Vi tror att det blir bäst då!

Sommaren 2017 blev vi tomtägare på Rådmansö.

Nu när barnen har fått smälta nyheten är de alla positiva och förväntansfulla, även de två vuxna barnen som inte kommer att flytta med.

Vi känner att det är helt rätt för oss och fick det också bekräftat genom en sång som vi hörde för första gången den sommaren. En mycket bra sång som heter
”Det bästa ligger framför oss” (av Samuel Hector)
Det har vi tagit fasta på och tror gäller oss!

Tidigt på året då jag precis hade fått min cancerdiagnos, kom min man hem en dag och var sprudlande entusiastisk och hoppfull. Han hade stött på en bekant som berättade att han hade köpt mark för att stycka av till tomter i skärgården, ute på Rådmansö. Han undrade om vi var intresserade av att köpa en sjönära tomt?!

Att bo nära vatten med sjöutsikt har länge varit en gemensam dröm vi har haft men som jag, ärligt talat, inte har trott skulle slå in.

Min man är hantverkare och kan det mesta inom bygg. För 20 år sedan byggde han huset vi för närvarande bor i. För honom har det aldrig varit en fråga om vi bygger nytt, utan när vi bygger nytt…! Han har under årens lopp haft många olika förslag på tomter och jag har varit den stora bromsklossen som sagt NEJ! och inte velat höra talas om att flytta.

Nu kom han alltså igen, och timingen var ju inte jättebra då jag som sagt, precis hade fått besked om ny cancer och såg framför mig år av behandling och rehabilitering. Han märkte på mig att jag inte riktigt delade hans entusiasm och sa att det ändå kommer att dröja för Länsstyrelsen måste godkänna och besluta om bygglov då det är sjönära.

Jag glömde helt bort detta men hade samtidigt börjat känna så påtagligt att det är ju nu livet pågår! Är det inte nu man ska satsa och låta sin drömmar, om möjligt, slå in?! och inte skjuta upp det till en eventuell framtid. Nej, det är ju här och nu vi lever!

Ca 2 månader senare ringde denna bekant och sa ”det går fortare än jag trodde, Länsstyrelsen har redan lämnat förhandsbesked om bygglov. Så nu ska tomterna läggas ut till försäljning. Är ni intresserade behöver ni bestämma er snart!”

Oj! Va?! Nej! Eller…?!

Vi bestämde oss i alla fall för att åka och titta.

Min älskade syster var fortfarande kvar då det blev dags för min första cellgiftsbehandling. Hela hennes vistelse var för mig ett tecken på Guds stora omsorg, att hon kom som hon gjorde bara några dagar innan jag fick besked om ny cancer, och var här en hel månad.

Hon och mamma följde med mig till KS den första behandlingen. Jag hade så motstridiga känslor inom mig. Det kändes bra och tryggt med svensk sjukvård, att veta att jag fick den behandling jag behövde för att överleva, men samtidigt så jobbigt att veta hur det skulle påverka kroppen, hela systemet, varenda liten cell.

Min man ringde under tiden och frågade om jag hade fått ”the gift” än? Just det! Det var ju så det var; a gift, en gåva till kroppen att bli frisk från cancer!
Min man har en fantastisk förmåga att se positivt på saker, även när det ser svårt och mörkt ut. När andra ser problem ser han lösningar. Han har också en sån varm och befriande humor vilket har hjälpt mig många gånger. Han är bäst! ❤

Efter denna första dos tappade jag allt hår. Det kändes inte lika drastiskt denna gång, även om det var känslosamt. För att visa mig sitt stöd kom mannen och yngsta sonen överens om att raka av sig allt hår. Så vi var tre ”flintskallar” här hemma! 😀

Efter halva tiden gjordes en ultraljudsundersökning som glädjande nog visade att behandlingen hade effekt. Tumören och metastaserna krympte.

Vid varje behandlingstillfälle följde antingen mina fantastiska föräldrar, eller underbara barn med och vid det sista tillfället följde min goa systerdotter från USA, som var här på besök, med. Det var speciellt! ❤

Fyra månader av intensiv cellgiftsbehandling var till ända.

Vid nästa läkarbesök, i början av mars, fick vi mycket information. Tumören, som var av ”grad 2” var 5 cm stor, lobulär (dvs hade uppstått i mjölkkörtlarna) och invasiv (dvs hade trängt in i intilliggande vävnad, i mitt fall lymfkörtlar), men behandlingsbar, dvs god prognos! När jag hörde läkaren säga de orden ”god prognos” kunde jag andas ut lite.

Det var en liknande tumör som förra gången, men den var helt ny, alltså inget återfall efter tidigare tumör. Så trots förebyggande behandling och medicinering från tidigare hade det bildats nya cancerceller, som ingen kunde förklara, bara konstatera att så var det.

Nu ville man sätta in ”allt krut” på att få bort tumören i bröstet och metastaserna (dottertumörer) i armhålan. Jag skulle få börja med en omgång cellgiftsbehandling/cytostatika, intravenöst 6 gånger; 1 gång var 3:e vecka, för att se om tumören svarade på behandlingen och krympte. För att se det skulle en ultraljudsundersökning göras efter halv tiden. Om tumören krympte visste man att det var rätt sorts behandling jag fick och den skulle fortgå de 6 gångerna. Om den inte gjorde det skulle man då operera bort den. Men oavsett skulle operation behöva ske och efter det, en ny omgång cellgiftsbehandling, i tablettform under 4 månader och därefter strålbehandling.

Så med återhämtningstid mellan varje steg innebar detta ett helt år med intensiv och tuff behandling, för att därefter påbörja de långvariga förebyggande efterbehandlingarna.

Det var en tung dag men lärdomen sedan förra gången om att ”ta en dag i taget” var till stor hjälp. Annars skulle det snudd på kännas oöverstigligt.

And God said ”I know there´s alot on your mind right now, but give it all to me. Lay it at my feet and leave it there. Do not come back for it. Surrender it by faith and keep your praise.
I will renew your mind daily. You will see me work it all out according to my will for your life.”

Ibland tror jag att Gud till och med använder sig av Facebook för att tala till oss. Som här, då detta citat dök upp i mitt flöde från en sida som jag följer som heter ”woman of God”. Det gjorde mig lugn, också inför att berätta för barnen.

Det svåraste jag någonsin gjort, var att ringa till min dotter, och höra henne bli så ledsen och inte kunna vara där och krama om henne. Det var tungt och ledsamt för dem alla, men jag har ändå upplevt dem tryggare den här gången. De har haft erfarenheten med sig sen förra gången att det gick bra och de visste nu bättre vad som väntade.

Jag har ibland fått frågan vad som var värst, att få cancerbesked första eller andra gången. Jag har då svarat ”andra gången” just för att jag då visste vad som väntade (för mig innebar det ingen trygghet, till skillnad från barnen) Jag visste hur nedbruten hela kroppen skulle bli (från topp till tå) och hur dåligt jag periodvis skulle må. Dessutom var ”utgångsläget” sämre (än vid första beskedet) då jag bara precis hade repat mig sen förra gången. Tänk dig att knockas vid en boxningsmatch och precis resa dig upp och börja klarna till i skallen så knockas du ner igen…

…men Gud har hållit sitt löfte om att ”renew my mind daily” / förnya mitt sinne dagligen, så att jag inte har fastnat i negativa tankar och oro inför det som skulle komma.

Dagarna som följde efter läkarbesöket och beskedet om ny cancer, i februari 2017, var fyllda av tankar och känslor som snurrade. Jag kände mig inte så ledsen för egen del, utan det som gjorde mig ledsen var tanken på barnen, att behöva berätta för dem och vad de skulle behöva genomgå igen…

Dottern befann sig på andra sidan jordklotet i Kenya och mannen och sönerna i fjällen i Åre. Men det var faktiskt skönt att få några dagar ”för mig själv” så där direkt efteråt, att få tid att smälta beskedet själv först. Mannen fick såklart reda på det direkt och fick den svåra uppgiften att ”hålla masken” inför sönerna som var på skidläger.

I min dagboksanteckning från de dagarna, för jag ett samtal med Gud och undrar ”hur tänker du nu Gud…?!”
Jag skulle ju precis börja jobba igen efter konstaterad amöbainfektion och behandling mot det och jag hade sett så mycket fram emot det. Dessutom hade jag mer och mer börjat engagera mig i församlingen och hade flera saker inbokade som jag brann för att få göra… Jag upplevde hur Gud sa till mig ”Ja, jag vet allt det där. Det kommer att bli annorlunda nu, men jag kommer att vara med hela vägen, varje steg. Förtrösta på mig och var stilla”

Onkologen på KS ringde och meddelade att jag var uppsatt på en priolista och på fredag skulle de träffas, det stora teamet med onkologer och kirurger för att diskutera hur och när operation/behandling skulle ske. Hon skulle återkomma på måndag.

Min syster och jag bestämde oss, trots allt, för att genomföra vår planerade bilresa ner till Småland för att träffa vår faster och våra kusiner. Det blev en mysig helg som också gjorde att tiden gick lite fortare och jag fick annat att tänka på.