Jag är en Amazonakvinna, dvs jag är medlem i bröstcancerföreningen Amazona, – en fantastisk förening för oss med bröstcancer. De ordnar och erbjuder olika events och aktiviteter, information, stöd och råd via deras hemsida och tidning, gruppträffar och föreläsningar om aktuella ämnen. Sedan jag blev sjuk igen har jag varit på en gruppträff på orten där jag bor (vilket är ovanligt då det mesta sker i centrala Stockholm. Det är ett nytt och välkommet projekt). Det var en gruppträff för kvinnor med bröstcancer men jag var den enda med spridd cancer. Det gav mig en känsla av att vara den som blir en jobbig påminnelse för de andra om att det är så det kan bli med denna sjukdom. Det var naturligtvis ingen som sa något, utan enbart en känsla hos mig. Min förhoppning är att istället kunna vara med i en grupp för kvinnor med spridd cancer, då jag tror att det skulle ge mig mer. Dessutom har jag ju redan min grupp av medsystrar från rehabveckorna på Mösseberg 2018. Vi är ett gäng som håller kontakt och träffas med jämna mellanrum och några av dem kom och hälsade på mig för att uppmuntra mig då de hörde om min nya situation. Så uppskattat och så värdefullt att få ha den gemenskapen. Jag har också lyssnat på en intressant och hoppfull föreläsning via zoom av en läkare och forskare om den positiva framgång som just nu sker med ny medicin och behandlingsalternativ för oss med spridd bröstcancer, som gör att både livskvaliteten och livslängden ökar.

Namnet Amazona är taget efter amazonliljan -en tålig blomma som kan lämnas utan vatten långa tider. Den vissnar men kommer igen vacker och livskraftig. En annan inspiration är Amazonerna -ett stridbart folk av endast kvinnor i den grekiska mytologin. Det sägs att de lät avlägsna sitt ena bröst för att bättre kunna skjuta med pilbåge och på så sätt bli en bättre krigare.

Jag kan identifiera mig med både blomman och krigaren. Jag har vissnat och kommit igen och trots allt som jag har gått igenom är jag en ”krigare”/fighter som vill bli bättre och växa av nya erfarenheter och lärdomar som livet ger. ”Grow through what you go through” ni vet, som blivit mitt nya livsmotto. Jag tänker inte hamna i ett läge där jag tänker att livet går mot sitt slut och att det inte är någon idé att kämpa. NEJ! nu om någonsin ska jag spänna pilbågen och sikta mot nya mål!

Detta med nya mål är något jag har känt behov av sedan jag blev sjuk igen och siktet framåt grumlades. Det som skiljer denna gången från de andra två gångerna är att nu finns det inget slutdatum för när behandlingen är klar. De andra gångerna har jag vetat att ”nu är det 16 veckors cellgiftsbehandling sen är det klart” och ”nu är det 5 veckors strålbehandling sen är det klart”. Det övergripande målet har varit att bli frisk. Nu är det inte på det sättet när behandlingen är livslång. Det kan kännas svårare att motivera sig då när det inte finns ett slutdatum att kämpa för. Så därför behöver jag sätta andra mål, stora och små där det övergripande målet är att ha en så god livskvalitet som möjligt.

Mitt liv har omdirigerats och ur den grumliga sikten vaskas ”guldet” fram, det som är värt att satsa på, det som ger mening, näring och motivation, det som ger glädje och energi, det siktar jag på!

För ett tag sen lyssnade jag på en websänd Gudstjänst från Filadelfiakyrkan i Stockholm. Pastorn som predikade berättade en historia som fastnade hos mig. Han hade hört talas om en man som dog och kom till himlen men sen fick livet tillbaka. Han hade mött Jesus och fått en enda fråga ”Njöt du av min skapelse?” Alltså inte ”vad/hur mycket uträttade du?” utan njöt du…?!

Den Gud som jag känner är en alltigenom god Gud som bara har goda tankar för oss och som inte lägger på oss bördor eller krav och som vill, hoppas och önskar att vi njuter av hans skapelse -som är den bästa källan till återhämtning och förnyad kraft. Detta är ju något som mänskligheten har förstått i alla tider att vi mår bra av. Psalmisten David skrev för flera tusen år sen i Ps. 23 ”Herren är min herde… han låter mig vila på gröna ängar, han leder mig till vatten där jag finner ro…”

Gud unnar oss vila, att njuta och må bra. Jag har förmånen att bo och leva nära naturen, både där vi bor nu och där vi snart kommer att bo. Vid vårt husbygge har vi vår husvagn på tomten och där har jag varit en hel del. Jag älskar naturen och jag njuter verkligen. Det kan tyckas konstigt kanske, att njuta mitt i en pågående kris, men det är så rogivande att ströva i skogen, att se hur vattnet glittrar i solskenet och även att höra regnet som smattrar på husvagnstaket. Ja, jag njuter av min tillvaro (inte av att vara sjuk förstås) men av Guds skapelse. Det finns verkligen något läkande och lugnande i naturen.

Detta har forskats på en del nu på senare tid och man har i bland annat en brittisk studie kommit fram till att personer som tillbringade minst 2 timmar per vecka i naturen förbättrade både sin mentala och fysiska hälsa. Man har även sett att endast några minuter i naturen leder till förbättrad självkänsla och bättre humör. Man vet också att själva ljudet av porlande eller skvalpande vatten reducerar stress. Så ”natur på recept” är något som säkert blir allt vanligare, liksom ”motion på recept” för att öka vårt välbefinnande. Jag är inte ett dugg förvånad eftersom jag tror att Gud har skapat både människan och naturen och han vet vad våra kroppar och sinnen mår bäst av.

Det jag framförallt njuter allra mest av just nu är Guds fantastiska skapelse i form av en ljuvlig liten bebis! Att få hålla en sovandes bebis i famnen är så underbart och så rogivande, man kan bli sittandes hur länge som helst och bara titta, förundras och dra in den goa doften -det är den bästa tänkbara terapin! och mitt hjärta svämmar över av kärlek och lycka!

Det ska i ärlighetens namn sägas att vissa dagar är tyngre än andra. Ibland slås jag av insikten (som ett knytnävslag i magen) att jag inte är ledig för att njuta av livets goda, utan för att jag är allvarligt sjuk och i behov av medicinering för att överleva. Tro mig, jag hade mycket hellre jobbat än att vara sjukskriven, men nu när det är som det är, så tänker jag tillåta mig att njuta och ta tillvara på härliga stunder ute i naturen, av bebisgos, mys i husvagnen eller hemma framför den sprakande brasan, med en kopp te, lovsångsmusik och biblejournaling (kreativ bibelläsning) eller med att lyssna på poddar eller sträcktitta på serier. Jag gör det jag känner för och orkar helt enkelt.

Häromveckan låg det ett stort kuvert i brevlådan med ett utskick från en kvinna som håller i digitala workshops om kreativ bibelläsning (se inlägg nr. 62). Inför varje workshop skickar hon ett paket med material och inspiration. Åh vad jag älskar dessa stunder! Både att få materialet och sedan att skapa, både tillsammans och i ensamhet. Hon hade denna gång även skickat med ett fint vykort som hon själv har textat ”Det finns hopp för din framtid” (ett bibelord från Jer. 31:17) utan att alls veta vad som drabbat mig. Det var verkligen som om Gud själv sa detta till mig och kortet har satts upp i hallen som en ständig påminnelse -ännu ett bibelord att hålla fast vid!

Det var en uppmuntran från någon som inte kände till min situation, men jag har också fått så mycket uppmuntran och stöd av människor som vet och som på olika sätt har hört av sig, både familj och släkt, nära vänner och bekanta. Jag har fått många meddelanden med ord av stöd och tröst, sånger och bibelord. Jag har fått blommor och paket med posten. En dag fick jag ett paket med en fin liten bok full av uppmuntrande ord, som en scrapbook, med mycket pyssel och tid nedlagt av avsändaren som tydligen ville vara anonym…?! Jag blev i alla fall jätteglad, så tack till dig, vem det nu var ifrån!

Jag har fått besök av fina vänner och många telefonsamtal. Jag är också helt tagen av hur många det är som säger/skriver att de ber för mig. Det är personer ända från norr och till söder i vårt avlånga land, en del ber varje morgon, andra varje kväll, vissa ber varje förmiddag medan andra ber varje middagstid och en del ber nattetid när de inte kan sova. Jag har också trogna stöttepelare och bedjare i USA och i Afrika, så dygnets alla timmar är det någon som ber för mig och jag har fått en böneduk (en liten tygnäsduk med några droppar med olja, som flera har hållit i och samtidigt bett för mig) från församlingen som jag har vid min huvudkudde i sängen. Jag känner mig verkligen buren av förbönen. Det är stort!

Vi har nu kommit in i oktober månad, som är ”Bröstcancer-månad” och ett konkret sätt att stötta mig är att stötta cancerfonden så att de kan fortsätta bedriva forskning och nå framgång i cancervården. Tack vare detta överlever fler och behandlingsmetoderna är mer skonsamma för kroppen.

När jag träffade min läkare och han sa att forskningen går framåt, sa han också att om jag hade fått spridd cancer för 10 år sen hade det sett mörkt ut, men nu finns det ny och effektiv medicin och besöket avslutades med att han underströk ”det finns hopp om ett gott och långt liv”.

Den behandling jag får är tabletter som heter Kisqali (Ribociclib) som jag tar 3 av varje dag i 3 veckor, sedan 1 veckas uppehåll och sen fortsätter det så i 3 veckors cykler. I kombination med detta får jag även injektioner 2 st. var 4:e vecka som heter Faslodex (Fulvestrant). Denna behandling syftar till att bromsa sjukdomsutvecklingen och det följs upp av regelbundna röntgenundersökningar. Var 4:e vecka ska jag även lämna blodprover så att mina blodvärden noga följs. De olika biverkningar som beskrivs som kan förekomma är ingen rolig läsning, men vanligast är låga blodvärden som ger infektionskänslighet och trötthet, men även illamående, mag- och huvudvärk. En del av dessa biverkningar ska förhoppningsvis vara övergående.

Min handläggare på Försäkringskassan ringde mig för att informera om att hon fått ett läkarintyg om sjukskrivning på heltid till och med den 31 mars 2023 som hon beviljat och som jag kommer att få sjukpenning för. Det känns jätteskönt att veta att jag har tiden på mig att ställa in mig på behandlingen och låta kroppen i lugn och ro få vänja sig. Mitt mål är att komma tillbaka till arbetet (i någon form) – för nu har ju både Gud och min läkare sagt att det finns hopp för min framtid!

Inför läkarbesöket den 14 september (2022) hade jag blandade känslor, jag ville verkligen få besked -som jag ju väntat så länge på att få, samtidigt ville jag inte alls veta då jag anade att det inte var goda nyheter vi skulle få. Det kändes som om jag var på väg till en rättegång för att få min dom och ”domen” var tydlig; spridd cancer (från bröstcancer 2013) med tumör på äggstocken och några små ”knottror”/metastaser på bukhinnan, vilket innebär obotlig, kronisk cancer med behov av behandling resten av livet… Ingen operation då det inte skulle göra någon skillnad utan vara ett onödigt ingrepp. Även om man skulle ta bort äggstockarna så kan cancerceller uppkomma i en annan del av buken/kroppen. Det man kan göra är att försöka förhindra tumören från att växa och sprida sig mer och det görs genom behandling med mediciner och sprutor. Forskningen går hela tiden framåt och med dagens mediciner går det att leva ett gott och ganska så normalt liv länge…

Det var mycket att ta in, både maken och jag grät nu, det gick liksom rätt in, gick inte att värja sig för alla känslor och tankar som välde över oss samtidigt. Den här hösten som vi så länge sett fram emot, som skulle bli så rolig med barnbarn och inflytt till nya huset…

Den där skräcken man känner när berg-och dalbanan precis släpper och susar i full fart, till synes okontrollerat och hänsynslöst neråt och rakt in i det okända, mörka, så kändes det.

Läkaren gav oss tid och utrymme att låta det sjunka in och vi fick ställa våra frågor. Bland annat frågade jag om varför man för 2 månader sedan, vid 5-årskontrollen, bedömde att det inte var nödvändigt med DT-röntgen då jag haft bröstcancer 2 gånger med ”dubbel” risk för spridning. Han svarade att själva DT-röntgen i sig ger risk för cancer och att man vill undvika det så långt det går. Han menade också att själva behandlingen man sätter in inte är annorlunda nu mot om det hade upptäckts senare. Jag skulle få komma tillbaka nästföljande vecka för att träffa min kontaktsjuksköterska och påbörja behandlingen med tabletter och sprutor.

När jag en stund senare pratade med dottern i telefon berättade hon att hon hade börjat få värkar och med ens skiftades fokus till LIVET! ett nytt litet liv som skulle göra entré till världen och låta mig få den stora äran och glädjen att bli mormor!

På natten föddes en fin liten pojke och allt gick mycket bra och förvånansvärt fort för att vara förstföderska. Vi ”facetime-ade” varandra mitt i natten och det var en obeskrivlig känsla att se dottern så lycklig med sin lille son vid bröstet och när jag själv lite senare på dagen satt med det ljuvliga lilla knytet i famnen var det som att vara på väg uppåt med berg- och dalbanan, den euforiska känslan av att vara ”on top of the world”, se allting så klart, så vackert, så mäktigt! Tänk att allt detta rymdes inom ett och samma dygn.

Livet alltså! så märkligt ändå med dess tvära kast. En dyster dag förvandlades till en helt fantastisk dag då vi fick välkomna en underbar och dyrbar gåva att få fokusera på och slösa vår kärlek och energi på. ❤

Jag skrev sist att en stor frustration ersattes av en inre frid och jag har även i tidigare blogginlägg skrivit om hur jag upplever frid ”mitt i stormen”. En del kanske blir provocerade av denna frid jag beskriver mitt i livets mörka passager och tror att jag förnekar eller inte riktigt tar in att jag är allvarligt sjuk. Men så är det inte, utan jag ska försöka förklara vad Guds frid innebär.

Jesus säger i Joh. 14:27 ”Min frid ger jag er, jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet.”

Jesus ger inte det som världen ger. Vad ger då världen?
– behov av en tilltro/tillit till materiella saker, till framgång, förmögenhet och till vetenskap, en känsla av att du behöver prestera och vara någon som syns och räknas för att må bra, helst med ett snyggt yttre, behov av att ha kontroll och ha tilltro till dig själv och din egen förmåga och vikten av att vara oberoende osv.

Inget av det här är egentligen dåligt, men det är heller inget som kan hjälpa dig i tider av oro. Den frid som Jesus ger däremot är något helt annat, det är en djup och bestående inre frid som är detsamma som stillhet och ro för både sinne/tankar och själen, ett lugn oavsett omständigheter och som inte har ett dugg med mig som person att göra, om jag är bra och lyckad eller inte.

Enda ”haken” som jag ser det är att vi behöver överlämna oss själva helt och hållet, vår oro och vårt kontrollbehov till Gud som har all kontroll och vara beroende av honom som ger villkorslöst och utan gräns av sin kärlek och nåd. Precis som ett litet barn som är beroende av sin förälder för att få sina behov tillgodosedda och som har full tillit till sin förälder och kan kasta sig ut från en hög höjd i tilltron om att bli emottagen, så får vi kasta oss mot Gud och lita på att han håller och bär.

Ett av mina favoritbibelord (som jag skrivit om tidigare, se inlägg nr. 21) är från Fil. 4:6 ”Oroa dig inte för någonting, utan be till Gud och fråga honom om hjälp. Tala om för honom vad du behöver och tacka honom ständigt. Då ska Gud ge av sin frid som är djupare än vi någonsin kan förstå och hans frid ska skydda ditt hjärta och dina tankar…”

Det är lättare sagt än gjort att inte oroa sig för någonting, självklart gör vi det emellanåt, men här visar Guds ord att vi får ha en pågående och vardaglig kontakt med Gud. Han vill veta vad vi tänker, vad som bekymrar oss och vad vi behöver, han vill att vi frågar honom om hjälp, men också kommer ihåg att tacka honom för det goda i våra liv. Det finns alltid alltid något att vara tacksam för! Då får vi hans frid som egentligen inte kan förklaras utan bara erfaras.

Jag vill verkligen uppmuntra dig att pröva och överlämna dina bekymmer och din oro till Jesus och bjuda in hans frid i ditt inre. Det behöver inte vara svårare än att du djupandas. Andas in Jesus och andas ut din oro!

Något som vi är bra på, det är att hämta upp vår oro igen och bära omkring på det efter att vi har överlämnat det åt Jesus… känns det igen? Det var något min kloka syster ofta sa ”when you leave it to Jesus, leave it there!” Det är en bra tillitsövning! När du lämnat din oro till Jesus, lämna kvar det där!

Nu är det inte så att jag alltid känner mig fylld av frid och aldrig oroar mig, det gör jag! Men oron får sällan övertaget och jag väljer att släppa min oro till honom som sa ”min frid ger jag dig, låt inte ditt hjärta oroas…” Jag väljer att lita på att han tar emot mig och bär mig genom allt.

Läkaren från Gyncancer KS ringde mig sent en eftermiddag alldeles i slutet på augusti och meddelade att provsvaret från biopsin hade kommit. Det visade sig att det är spridd cancer från bröstet och alltså inte äggstockscancer. Därmed skulle jag remitteras vidare till Bröstcentrum (där jag redan är patient och var på 5-årskontroll för 2 månader sedan. Inte mycket till kontroll kan jag tycka, de bedömde ju att det inte var nödvändigt med en DT-röntgen).

Jag blev chokad, hade inte alls väntat mig att det skulle vara spridd cancer. DT-röntgen hade ju inte (vad jag visste) visat något annat än tumör på äggstocken. Jag hade varit inställd på operation då det var det beskedet jag fick av den första läkaren på DS. ”Så vad innebär detta…??” frågade jag medan förtvivlan kom över mig. ”Tyvärr kan jag inte ge dig några andra besked än att du inte tillhör oss på gyn, utan Bröstcentrum kommer att höra av sig till dig…” Men när…?? Jag har väntat en månad nu på besked om vad som ska hända. Jag fattar att allt måste ha sin gång och att det är viktigt att man hamnar rätt, men under den senaste månaden har jag inte fått träffa någon läkare utan bara remitterats runt och gjort olika undersökningar och fått besked per telefon… Åh jag var så frustrerad och nu skulle jag alltså behöva vänta ytterligare på att Bröstcentrum skulle ha sin behandlingskonferens för att se vad som skulle göras innan jag fick besked.

Tankarna gick på högvarv, spridd cancer… vad skulle det innebära för mig? Hur såg en sån prognos ut…? Jag ska precis bli mormor för första gången och vill leva lääänge till! I min frustration sa jag till Gud ”Ok, nu behöver jag ett till ord att stå på” (förutom Jes. 43 som jag tidigare fått) och jag slog upp bibeln och hamnade i psaltaren, Ps 18 ”Herren är min borg och i den är jag trygg” Jaja, jag veet… jag läste vidare lite slarvigt men tog inte till mig så mycket mer. Jag var för ofokuserad.

På kvällen kröp jag in i min mans famn. Han är bara bäst! Så känslig och samtidigt så stabil, så trygg när han viskade ”vi ska klara av det här också”.

Dagen därpå kände jag fortfarande av frustration och otålighet. Ovissheten är så tärande… Jag kunde inte fokusera på någonting. Då ringde telefonen och det var en god vän från kyrkan som ville säga att hon bad för mig och när hon bad kände hon så tydligt att jag kommer att bli frisk! Hennes trostärkande ord gjorde att min frustration rann av och när jag lagt på telefonen kände jag mig manad att läsa Ps 18 igen.

”Herren är min sköld, min kraft och min styrka. När jag ropar till honom om hjälp då vet jag att han räddar mig… Från himlen sträckte han ner sin hand och drog mig upp ur det djupa vattnet. Han hjälpte mig ur mina svårigheter… Med din kraft kan jag nu ta mig över vilka murar som helst…”

wow! vilka ord! Jag väljer att tro att detta gäller mig och att hur guppig resan än är framöver -så kommer jag att klara det! Med Guds kraft kan jag ta mig över vilka murar som helst! och en liten stund senare kom ett blombud med posten. En fin blombukett från mina arbetskamrater, bara så där, som en uppmuntran när jag behövde det som bäst! ❤

När jag någon dag senare träffade min gode vän som hade ringt mig, berättade hon att hon hade stått och diskat och det hade kommit över henne en tanke så tydligt att hon skulle ringa mig. Hon hade tänkt att ”det ska jag göra, jag ska bara göra färdigt här först”. Då hade hon känt uppmaningen ännu tydligare ”Ring nu!”. Då hade hon släppt allt och ringt mig och där satt jag mitt i min frustration och efter hennes samtal rann frustrationen bort och ersattes av en stor inre frid/lugn.

Augusti 2022. Cancertumör på äggstocken… jag låter orden sakta sjunka in. Min sköna ”semesterbubbla” som jag har befunnit mig i de senaste veckorna har spruckit. Jag har lämnat min syster på Arlanda och samtidigt påmints om att det var där jag såg min andra syster för sista gången… Det är precis 1 år sedan hon dog och saknaden är så stor, särskilt nu! Hon var ju den som förstod och som visste precis hur det kändes att få besked om och leva med cancer. Åh, vad jag hade behövt henne nu! Jag besöker ofta minneslunden vid den fina gamla vitkalkade kyrkan mitt i byn där vi bor, tänder ljus och pratar med henne. Jag ser henne så tydligt framför mig och hör hennes peppande och uppmuntrande ord och jag påminns om att ”välja glädje” (se inlägg nr. 66) och jag fylls av en inre styrka att jag på något sätt ska ta mig igenom det här också.

Men det är svårt, så svårt… Vi behöver berätta för våra barn och närstående att jag är sjuk igen innan det når alla övriga… Jag vill inte! Det blir så ”på riktigt” då och jag är nu sjukskriven från jobbet… men jag vill ju jobba! Jag älskar mitt jobb och det sammanhang jag har med mina fina kollegor, men jag vet också att i mitt jobb krävs det att jag är fokuserad och alert och kan hantera andras kriser. Nu behöver jag fokusera på mig själv och mitt mående. Det känns tufft, faktiskt lite orättvist och jag är ledsen och stundtals lite arg, men för det mesta är jag bara lugn.

Överlag är det inte mycket som ”ruckar mig” och får mig ur balans. Ibland känner jag mig nästan lite tråkigt för att jag ofta är så lugn och stabil och jag önskar att jag hade lättare till tårar. Jag har gråtit och vräkt ur mig min förtvivlan efter detta cancerbesked, det 3:e på 9 år… Hur är det ens möjligt?! Jag har ju de senaste 9 åren fullproppats med mediciner och injektioner (och lidit av dess biverkningar) för att förhindra att nya cancerceller ska bildas… Jag har grinat som ett litet barn och tyckt synd om mig själv, jag har haft ont i magen och kräkts och jag har frågat Gud ”varför?!”… och landat i att det bästa jag kan göra -som jag lärt mig de senaste 9 åren är att ta en dag/stund i taget och överlåta allt jag inte förstår till Gud som vet allt. Och jag skriver! Jag hanterar min situation och bearbetar det jag är med om genom att skriva och en del av det hamnar här i denna blogg. Jag startade bloggen för 4 år sedan i syfte att berätta om det jag hade gått igenom och skrev i efterhand. Nu är det mitt i en ny sjukdomsperiod. Jag delar inte detta för att någon ska tycka synd om mig, utan väljer att göra det för att jag vill vara öppen både med min sjukdom och framförallt med min Gudstro och vad den betyder för mig genom allt.

Förra veckan var jag på KS för att göra en biopsi av tumören. Jag fick lokalbedövning i buken och läkaren stack en grov och lång nål genom buken och med hjälp av ultraljudsbild stack han hål i tumören för att få vävnad att analysera. Det var inte det lättaste, 3 gånger fick han göra det innan han blev nöjd. Efteråt fick jag ligga 4 timmar på en dagavdelning och ligga helt stilla. Jag kände mig mörbultad i magen efteråt. Anledning till denna undersökning var att de ville säkerställa att tumören inte är spridd cancer från bröstet. De behöver veta det innan de kan planera för operation och behandling. Det har gått en vecka nu sedan dess och jag har ännu inte hört något. Just nu är väntan på klara besked och på vad som ska hända det jobbiga. Under tiden lyssnar jag på en av mina favoritsånger;

”På dig min Gud förtröstar jag, när oro skymmer min morgondag för jag vet du är trofast emot mig. När svårigheter omger mig så är jag ändå trygg hos dig, för jag vet att du aldrig lämnar mig. Är det natt eller dag, Herre på dig förtröstar jag. Gud, du är alltid nära mig, ingen förändring finns hos dig, du är densamme igår och idag och i evighet. Du är min framtids säkra grund, du som står fast vid ditt förbund, min klippa är du, allsmäktig Gud jag ärar dig”

Ganska så precis 1 månad efter min mans olycka, var det dags igen för nästa ”när”-situation, nästa ”stora svårighet” och ”flod av bekymmer” (se inlägg nr. 69).

Jag fick plötsligt en vaginal blödning och jag blev orolig då det i mitt fall inte var normalt och jag bokade en tid på gyn mottagningen. Jag fick komma redan nästa dag och läkaren som undersökte mig med ultraljud, såg att jag, förutom sköra slemhinnor som kan orsaka blödning, hade vätska i buken. Hon remitterade mig till gyn mottagningen på Danderyds sjukhus (DS). Väl där undersöktes jag igen med ultraljud och läkaren var bekymrad, han tog vävnadsprov på livmodern och med tanke på min tidigare sjukdomshistoria fick jag lämna blodprov på s k cancermarkörer… ”Men hjälp” tänkte jag, ”är det sant? Är det dags nu igen…?” Även fast det inte behöver vara ”något” så är det ju detta jag genomlevt så många gånger förut, oron över att det är ”något”, som med käken och foten och nu detta -en ständig påminnelse om min ”historia”.

Det surrealistiska i det hela var att jag samma vecka hade varit på vårdcentralen och fått min sista injektion av Zoladex, som jag fått var 3:e månad i 5 år, min sista! Sjuksköterskan var så glad för min skull och sa ”nu får du gå hem och fira!!” Jag hade på känn att jag skulle vänta med att fira… Läkaren ville också remittera mig vidare till röntgen för att göra en DT (datortomografi) /skiktröntgen av bröstkorg och buk. Jag skulle bli kallad till en tid. ”Ok… bra att de är noga…” tänkte jag.

3 veckor tidigare hade jag varit på 5-årskontroll på Bröstcentrum på KS. Jag skulle få göra ultraljudsundersökning av bröstkorg varje år och sedan kallas till nästa återbesök hos läkare om 5 år… ”Men” frågade jag, ”det är inte så att det finns risk för spridning så att jag ska göra DT-röntgen med jämna mellanrum?” Jag har ju haft cancer i båda brösten och hade min syster färskt i minnet… ”Nej, det bedömer vi inte som nödvändigt” fick jag till svar…

Denna undersökning som jag var på nu på DS var 2 dagar före min sons bröllop… och min syster och hennes familj från USA hade precis kommit. Bröllopet var fantastiskt och så fint på alla sätt, en underbar dag! 3 dagar efter det hade vi en babyshower för dottern som väntar sitt första barn och tidigare samma dag som det, var jag på DS igen och gjorde en DT-röntgen…

Det var som att vara på en känslomässig berg-och dalbana… men faktiskt så fick glädjen och lyckan övertaget över oron de där dagarna av ovisshet och väntan på besked.

En vecka senare satt jag ute på altanen med min syster och fikade och jag berättade om det märkliga (som för oss troende inte är så märkligt ändå, utan ett tecken på Guds ledning och omsorg om oss) att jag precis samma dag som makens olycka hade läst ett stycke ur bibeln som liksom bara kom till mig just den morgonen. Jag läste högt för henne från Jes. 43:2-5

”När du måste gå genom djupa vatten och stora svårigheter ska jag vara med dig. När du vandrar genom floder av bekymmer kommer du inte att drunkna. När du möter en eldstorm av motstånd och förtryck ska du inte bli bränd. Lågorna ska inte skada dig… var inte rädd för jag är med dig”

Någon timme senare ringde läkaren från DS. Det var resultatet av DT-röntgen som han nu ringde mig om. Min man var precis intill, han halvlåg på sängen och jag satte mig bredvid och slog på högtalarfunktionen. Läkaren sa rakt på sak, att röntgen visade en tumör på äggstocken och att mina blodvärden var förhöjda (cancermarkörerna) vilket tydde på en malign (cancer) tumör. Nu skulle jag remitteras till gyncancer på KS som skulle ta hand om mig och planera för operation och behandling… Jag kände mig helt lugn, trots att jag var förvånad över att få ett sådant besked på telefon. Men, å andra sidan är jag numera så van vid sjukvården och läkarutlåtanden på olika sätt, att inget förvånar mig direkt… Jag ställde några följdfrågor, tackade och la på. Jag kröp in i min mans famn och vi låg på sängen och höll om varandra en bra stund, tagna av stundens allvar. Jag insåg att det borde kännas som om jag var ett sjunkande vrak på ett stormigt hav, då oron för ”något”, som ständigt finns närvarande (mer eller mindre) med en sjukdomshistoria som min, nu var ett faktum. Men jag kände mig bara lugn. När du måste gå genom djupa vatten och stora svårigheter ska jag vara med dig…

När vi en stund senare satt vid köksbordet och berättade för min syster och hennes man, grät de alla utom jag och jag gick och hämtade lådan med snytpapper och de skrattade och tackade mig för jag stöttade dem i deras förtvivlan! Att humor och glädje ofta går hand i hand med sorg och förtvivlan har vi fått uppleva många gånger i vår familj och på ett alldeles särskilt sätt denna sommar. Det blir så tydligt hur livet innehåller båda delar, det är sällan antingen eller, utan både ock, ”fint och fult och allting däremellan” och det som återigen blivit så tydligt för oss är Guds omsorg om oss. När vi har drabbats av både olycka och sjukdom, har Gud visat att Han är med, på ett personligt plan, nära och konkret. Mitt i stormens öga kan vi känna oss lugna och trygga och glädjas över livets fina stunder.

Måndagen den 4 juli 2022 satt jag på morgonen i soffan innan jag skulle till jobbet och läste bibeln. Jag hamnade på ett ställe jag inte hade planerat att läsa. Det var från Jes. 43:2-5 i ”Levande Bibeln”

”När du måste gå genom djupa vatten och stora svårigheter, ska jag vara med dig. När du vandrar genom floder av bekymmer, kommer du inte att drunkna! När du möter en eldstorm av motstånd och förtryck, ska du inte bli bränd. Lågorna ska inte skada dig. Jag är Herren din Gud, din frälsare… du är dyrbar för mig och jag älskar dig. Var inte rädd för jag är med dig”

Jag tänkte inte så mycket mer på det. Senare, på eftermiddagen när jag befann mig på ett varuhus, fick jag ett telefonsamtal från min man som berättade att han hade varit med om en olycka och flugit ambulanshelikopter till SÖS (Södersjukhuset i Stockholm). Vid vårt husbygge hade han råkat såga av sig två fingrar med gersågen och väntade nu på operation.

Jag sov inte så bra den natten och sjukskrev mig dagen efter då jag kände att jag inte kunde fokusera på jobbet. Jag hade ont i magen och mådde illa. Tankarna malde över vad som kunde ha hänt eftersom min man varit ensam på bygget. Om han hade tuppat av och blivit liggandes där…

Som väl var, var han vid sina sinnen och kunde själv larma 112 som kom med både ambulansbil och helikopter och snabbt såg till att han fick det omhändertagandet och den vård han behövde. Fingrarna (lill- och ringfingret) gick inte att rädda utan amputerades.

Jag påmindes om vad som stod i bibelordet jag fått samma morgon. Ja, det är så jag ser det, att jag ”fick” ordet av Gud själv, som visste vad dagen skulle innebära och som uppmuntrade oss genom det.

Jag läste bibelordet för min man och vi reflekterade över att det inte står OM du går igenom svårigheter… utan NÄR du gör det, DÅ är Gud med! Tänk vilket fantastiskt löfte och så gott att få luta sig mot och tro på i tider av svårigheter och bekymmer.

Sedan jag skrev sist har jag fyllt 50 år och det är ju förstås en ”milstolpe” i livet, som för många kan kännas jobbig, men som för mig, med 2 omgångar med cancer, känns fantastiskt -att få fylla år och fira LIVET!!

För 50 år sen föddes jag av min modiga mamma, som i 8:e månaden gav sig iväg för första gången till Afrika med man och 2 barn, utan att veta vad som väntade, men med ett överlåtet hjärta till Gud och en beslutsamhet att följa hans väg för hennes liv.
Min barndom var både spännande och trygg, med inslag av vilda djur, som exempelvis giftiga ormar, änglabesök (se inlägg nr. 57), bad och lek vid havet, bananer, mango, avokado och ananas i trädgården, en otäck militärkupp med utegångsförbud som följd, en amerikansk skola och en underbar kyrka med rytmer och sång som bara afrikaner kan, som trots svårigheter präglades av glädje och värme. Detta var min uppväxt och att sedan komma till ”stela” och kalla Sverige var en rejäl omställning!

Min tonårstid var förhållandevis lugn trots en del flyttar inom Sverige. Jag hade blivit anpassningsbar! Redan som 16-åring fann jag mitt livs kärlek och i höstas (2021) firade vi 30 år som gifta. Vi har 4 fantastiska barn och vårt första barnbarn på väg! ❤

Efter nästan 20 år i vårt fina stora hus (som mannen byggde), som gett oss så många fina och härliga familjeminnen, men också minnen märkta av sjukdom, var det dags att dra upp ”tältpinnarna” och fullfölja en gemensam dröm – att bygga och bo nära vatten. För 5 år sen (2017) köpte vi en sjönära tomt och för 2 år sen (2020) började det spännande bygget.

Vi lever mitt i vår dröm! Livet är fantastiskt och spännande och vi har så mycket roligt att se fram emot. Ni som följt min blogg vet att min livshållning efter perioder av sjukdom är att ta en dag i taget ”Mitt liv vilar i Jesu händer och hur det än är tar jag en dag i sänder”.

Livet är skört och kan förändras på ett ögonblick, det vet vi, men det ska inte få hindra oss från att leva fullt ut och fortsätta att drömma stort.

”… vi kan resa oss, och din vind Gud, den fyller oss med mod, vi har frihet att drömma stort…
Dit du går går också vi Gud, där du är vill vi också vara nu. Led oss fram på dina vägar vidare…”
(sång skriven av Ellen Vingren m. fl.)