Sommaren är här med sin fulla prakt av grönska, blomster och värme. Jag älskar sommaren men har samtidigt ett komplicerat förhållande till den. Så här års brukar jag kunna bli lite orolig och nedstämd utan att kunna sätta fingret på vad det är, tills jag kommer på -årsdagen av cancerbesked, eller av operation.

Det är nu exakt 10 år sen (juni 2013) som jag första gången kände den där knölen i bröstet, som kom så plötsligt och från ingenstans kändes det som och jag opererades några veckor senare (jag har beskrivit hela händelseförloppet här tidigare). Chock och förtvivlan blandades med en stilla inre förnimmelse om att det skulle gå bra. Jag kände mig trygg både i Guds och läkares händer.

Sommaren 2015 blev jag plötsligt dålig i feber och infektion i det opererade bröstet, där man i samband med borttagning av bröstet satte in en bröstprotes. Infektionen ledde till en akut operation och borttagning av protesen.

Sommaren 2017 opererades jag för nästa cancertumör i det andra bröstet.

Sommaren 2020 fick min syster sin diagnos MBC (metastaserad bröstcancer) och hon dog sommaren därpå i augusti 2021.

Sommaren 2022 råkade min man ut för en olycka som krävde akut operation och amputering av två fingrar, samtidigt hade jag olika symptom som ledde till läkarundersökningar och det upptäcktes att jag hade vätska i buken och en tumör på äggstocken som senare ledde till diagnosen MBC.

Ja, som ni förstår har det hänt mycket just under sommaren och kroppen minns! Många gånger när vi känner oro, ångest eller nedstämdhet vill vi snabbt ta oss ur det och inte vara i det. Men jag tror att kroppens sätt att påminna oss om det jobbiga är ett sätt för oss att få bearbeta och därmed läka lite varje gång. Det är inte farligt att vara i de jobbiga känslorna! Fly inte utan omfamna, var stilla, ge utrymme för sorg och smärta. Även dessa dagar är värdefulla -för de tillhör livet och utgör guldtråden i vår livsväv! Visste ni att oro betyder guld på spanska?!

Jag har nu levt med cancer och följderna av denna sjukdom i 10 år. Förra veckan träffade jag min läkare enligt rutin var 3:e månad efter röntgen. Själva cancern är vad han sa ”status quo” dvs ”oförändrat tillstånd”, vilket är positivt. Men, min hud har påverkats sedan pågående behandling startade i höstas, den är tunnare och jag besväras av utslag och klåda och läkaren såg bekymrat på mina armar och konstaterade att jag har pigmentförändringar och måste därmed vara mycket försiktig med solandet… 😦

Det är inte alla som har haft bröstcancer som får spridd cancer och det går inte att säga vad det beror på att vissa får det, trots stark och långvarig behandling. Jag känner mig inte bitter eller besviken över att jag har spridd cancer och att ställa sig frågan ”varför” gör mig inte klokare, så det har jag släppt för länge sen.

Det här kan låta ”klyschigt” men jag känner verkligen att livet är en gåva och att varje dag är värdefull. Varje dag som går är livet och därför vill jag göra det bästa av det -för att jag är värd det!

Jag har, i samråd med min läkare och chef, beslutat mig för att inte gå upp i arbetstid än utan vara kvar på 25%. Mina värden har ju varit lite svajiga sedan jag började jobba i mars. Jag vill inte hamna i ett läge där jobbet är det jag orkar med och inget annat. Nej, en bra balans behövs för en god livskvalitet!

Den samtalsgrupp som jag tillhör (för oss med spridd bröstcancer) heter LEVA-gruppen och har fokus på LIVET, att leva här och nu och göra det bästa av sin situation. Här finns möjlighet till både skratt och gråt och stor igenkänning på det vi delar. Som jag skrivit tidigare så är vår samtalsledare också författare till boken ”Varje dag är värdefull”. Jag tilltalas av titeln, ser det som en vacker utmaning att göra varje dag värdefull. Det handlar inte om att slutet är nära och därför måste varje dag räknas. Boken handlar inte alls om döden -utan om ett förhållningssätt att leva här och nu med en kronisk sjukdom, att kunna se det vackra, det sköna i det sköra och känna livslust utan att förringa det svåra.

Jag vill också gärna lägga till det kristna/bibliska perspektivet med att varje dag är värdefull, vilket i alla fall ger mig en ytterligare mening.

Ps. 118:24
”Detta är dagen som Herren har gjort! Låt oss jubla och glädjas idag!”

Ps. 143:8
”Låt mig varje morgon erfara din nåd”

Jes. 33:2
”Var min styrka varje morgon”

Klag. 3:23
”Guds barmhärtighet tar inte slut, den är ny varje morgon”

och slutligen, orden som Jesus själv säger i Matt. 28:20
”Jag är med er alla dagar till tidens slut”

Att vakna upp med det här perspektivet, att veta att den här dagen har Herren gjort och han har lovat att vara med mig just idag, hur jag än har det, och ge mig av sin glädje, nåd, styrka, barmhärtighet -det ger mig ett meningsfullt liv där varje dag blir värdefull.

Nu tänker jag ta lite sommaruppehåll i bloggskrivandet och njuta av semester (i skuggan, med solhatt och långärmad skjorta…!!) Jag vill inför denna sommar uppmuntra dig, vare sig du är sjuk eller frisk, att vårda kärleken och LIVET, ditt liv, varje dag är värdefull. DU är värdefull -så var rädd om dig och dina relationer. Prioritera det som får dig att må bra. Så hörs vi igen mot slutet av sommaren! ❤

Eftersom jag har varit mycket inom sjukvården de senaste 10 åren har jag många gånger erbjudits och rekommenderats meditation och yoga och liknande. När jag har tackat nej pga av att jag är kristen har jag blivit fnyst åt av sjukgymnast som sagt att ”det har ju ingenting med religion att göra!”. Nyss hörde jag en kristen kvinna berätta att det i hennes vårdplan stod att hon skulle gå på meditation. Motvilligt gick hon dit och när alla andra uttalade ”AUM” som ett mantra sa hon ”Kyrie Eleison” (vilket betyder Herre förbarma dig). Hon blev tillsagd att så fick hon inte säga och när hon sa att då ville hon inte delta fick hon veta att det då skulle ses som att hon inte fullföljde sin vårdplan. Nu är det säkert inte lika strikt på alla ställen men det är ändå häpnadsväckande att denna metod så aningslöst har tagit sig in i svensk sjukvård mer eller mindre som ett krav! Många tror att det lilla ordet aum/om inte betyder något utan att det bara hjälper en att fokusera. Men faktum är att AUM är ett heligt ljud inom både hinduism och buddhism. När det uttalas som ett mantra vid meditation är det en åkallan av gudarna Brahman, Vishnu och Skiva. Skiva kallas ”förgöraren” och förknippas med krig och död. Även yoga ses som en icke-religiös träningsform men den har sitt klara ursprung och syftar ytterst till att öppna upp kroppen för andlig verksamhet, att gå in i en tomhet eller ett ”icke-jag” och att utsläcka liv. Det är därför jag är helt emot yoga och meditation på dessa grunder.

Vi behöver både stillhet och rörelse för att må bra och vi har ett fantastiskt andningssystem som hjälper oss att reducera både stress och smärta. Jag som har ett kroniskt lymfödem börjar varje morgon med några enkla andnings- och stretchövningar för att få igång lymfsystemet (som hos mig är skadat och därför behöver lite hjälp på traven).

Jag tror att det som gör att folk ofta mår dåligt är en känsla av tomhet, att något fattas. Att söka sig till en religion eller trosuppfattning känns kanske som ett för stort steg att ta och känns främmande. Att då pröva yoga eller meditation som dessutom sjukvården prisar och rekommenderar kan kännas som ett lagom steg att ta. Många mår väldigt bra av det, känner att de får ner stressnivån, kommer i balans o.s.v men risken är att det där ”skavet” finns kvar och kanske rentav förstärks för att man har öppnat upp för något som i grunden inte ger något annat än tomhet.

I bibeln (Jer. 2) uppmanas vi att inte överge Gud med det livgivande vattnet för att gräva/söka i usla brunnar som inte ger vatten (som är tomma, som utsläcker liv). Jesus är källan med det friska, livgivande vattnet (Joh. 14) som inte tar slut och ges åt alla som törstar (längtar efter mer). Låt mig få avsluta med ännu en del av en sång från min Spotifylista ”Bara vara”

”Du som är törstig, du som är svag, kom till hans källa, drick av vattnet som ger dig liv.
Låt all oro och ångest sköljas bort i hans strömmar av kärlek…”

I Guds närvaro finns kärlek, frid, glädje och kraft. Jag själv har upplevt det så många gånger!

Innan ni får del 2 av ”Det här med meditation” blir det en hyllning till kärleken!

Det är nu exakt 35 år sen som jag och mannen i mitt liv blev ett par! Det var försommar och luften var fylld av doften av syrén och av förälskelse! Vi hade spanat in varandra ett tag (han långt före mig, när jag bara var 13 år, men då var jag inte ett dugg intresserad). Mina känslor för honom kom senare och det jag föll för var att han var så genuin, äkta och ärlig, han var sig själv. Han kunde vara seriös men framförallt var han så glad, sprallig och rolig och fick mig ofta att skratta och han älskade Jesus!

En lördagskväll var vi tillsammans ett gäng ungdomar och jag sa (till alla, men menat till honom!) ”Imorgon jobbar jag (på konditoriet på Åhléns i Mörby centrum) om någon vill komma och hälsa på…” Han svarade ”Imorgon är det Mors dag så jag kan nog inte…” Jag kände mig lite besviken men tyckte samtidigt att det var gulligt att han tänkte på sin mamma!

Söndagen gick och strax före stängning kom han insläntrande och mitt hjärta hoppade över ett slag. Han hade kommit för att ge mig skjuts hem och sedan den dagen är det VI! Jag var 16 och han 19. Ingen av oss var intresserade av ett ”vi-får-se -hur-länge-det-håller-förhållande utan vi ville satsa på ett hållbart och livslångt förhållande. Inom frikyrkan är det vanligt att man gifter sig ung (om man hittat sin livspartner) det är inget krav, men vill man följa det bibliska levnadssättet så är det naturligt att gifta sig. Många tror även att det är ”förbjudet” att skiljas inom frikyrkan men det är det förstås inte. Däremot tror vi att det är fullt möjligt att få en livslång relation -som inte bara håller utan som fördjupas när man vårdar den.

Vi var unga när vi gifte oss och jag minns att jag fick frågan ”hur kan du veta att du kommer att älska honom hela livet…?” Jag svarade att jag inte visste, men att jag hade bestämt mig för det och ville göra det. Ett äktenskap baseras på ett beslut och inte på känslor. Känslor kommer och går och dem kan man inte alltid lita på. Ett beslut däremot eller en överlåtelse och vilja att det ska fungera gör att äktenskapet har en fast grund och faller inte ihop så lätt.

Fler viktiga ingredienser är;
– att se sig som ett team, ett lag, ett VI som stöttar varandra och som håller ihop även när det går sämre, som hjälps åt att växeldra och som ”har varandras rygg”.
– att ha tid för varandra. Det kan vara alltifrån att åka iväg och göra roliga saker ihop till att ta en kopp kvällste tillsammans och fråga ”hur har din dag varit?” Det är också viktigt att ge varandra tid och utrymme för egen tid och för egna intressen.
– och ovanpå allt detta ha en portion humor!
Något som också varit viktigt i vårt äktenskap är vår gemensamma Gudstro och vår kärlek till den församling vi tillhör.

De senaste 10 åren har vårt liv präglats av sjukdom och det har sannerligen inte alltid varit lätt. Åren innan det präglades av småbarnstiden med allt vad det innebar med 4 små barn, som på ett sätt var en tuffare tid att ”få ihop livspusslet”. Vi har också inom loppet av 20 år byggt 2 bostadshus, ett gästhus och totalrenoverat en sommarstuga. Det har varit roligt men också krävande och slitsamt för ett förhållande. Men vi har alltid hittat tillbaka till varandra och stöttat varandra och vår kärlek har mognat. Vi älskar varandra mer nu än då vi har unga och nykära och ovetandes om vad vårt gemensamma liv skulle innebära. Jag är så glad att jag vågade satsa trots att jag var så ung. Min man är ”simply the best” ❤

Kärleken är verkligen en gåva och välsignelse, värd att vårda och vara rädd om!

Just nu befinner jag mig några dagar på vackra Solö för en egen liten stilla retreat. Det var länge sen jag var här och minnen sköljer över mig från när jag mådde som sämst i mina tidigare perioder av bröstcancer. Samtidigt är det ljusa och goda minnen då jag här verkligen har fått uppleva läkning och styrka i stillheten. Det är så sant som det står i Jes. 30:15 ”Genom stillhet och förtröstan blir ni starka”. Här glömmer jag bort vardagens ”måsten” och bara är.

Efter att ha lämnat blodprover ringde min kontaktsköterska från KS mig idag och sa att mina värden ligger för lågt för att påbörja en ny medicinperiod imorgon. Jag får ta nya prover om 5 dagar och se om kroppen då hunnit återhämta sig tillräckligt. Jag hade ju känt mig trött och matt och extra sänkt pga förkylning, så jag förstod nästan att det kunde vara så. Det har inget med själva cancern att göra, utan hur kroppen reagerar på behandlingen. Det känns tryggt att de har koll och att det kan regleras. Jag behöver mer återhämtning helt enkelt och var är bästa platsen för det… Jo Solö!

Jag läser just nu en bok som heter ”Böneexperimentet” -en inspirerande och praktisk bok om hur man kan upptäcka, utforska och uppleva bönen som ett sätt att både bredda och fördjupa sitt böneliv. Tänk att det finns nytt att lära/upptäcka efter att ha använt bön som en självklar del i hela sitt liv! Här beskrivs olika metoder -allt ifrån meditation i stillhet till att använda hela kroppen, vandra, vara kreativ eller be utifrån ”bönens kostcirkel” -för ett mer balanserat böneliv. Spännande!

Det som här menas med meditation är den kristna meditationen som är en urgammal tradition som betyder stilla begrundan, eftertanke, bön/andakt. Det handlar om att avsätta tid för att bli stilla och finna frid. Det är annorlunda jämfört med andra sorters bön eftersom det inte handlar om att prata med Gud, utan om att bara vara tillsammans med Gud och låta sig själv bli medveten om hans närvaro. Det här är något som jag har börjat att praktisera på senaste tid. Jag har en Spotify-lista på 30 min. med lovsång som jag har satt ihop och kallar ”bara vara”. Jag ligger (oftast) eller sitter och lyssnar och bara uppfylls av Guds närvaro. En sång på min lista som verkligen fångar detta är Josefina Gnistes ”Intimitet”

”…Lämnar min agenda, söker dig, skapar plats för bara dig och mig… Jag ser på dig och andas in att du är den som älskat först, så jag andas ut all prestation, din kärlek den är mer än nog…”

Ett annat sätt att också meditera inom kristendomen är ett mer aktivt sätt genom att läsa och begrunda/betänka Guds ord i bibeln, det kan vara ett stycke eller en vers. I engelskans bibel beskrivs detta som ”meditate”. Det syftar till att reflektera över ordet -vad säger detta till mig och -hur kan det få betydelse för mitt liv -och genom det forma och utveckla min tro och mitt liv. Här använder jag mig gärna av min ”inspirationsbibel” och älskar att vara kreativ, måla och skapa medan jag mediterar över ordet.

Jag tror att det som har gjort att vi kristna ryggar tillbaka för begreppet meditation som något vi inte vill beblanda oss med, är de österländska religionerna hinduismens och buddhismens meditation som fått så stort genomslag i Sverige och inte minst inom hälso- och sjukvården där det kallas för ”medicinsk” meditation/yoga och så tror man att det inte har något med religion att göra… Men mer om det i nästa inlägg!

Att bo mitt i ett naturreservat med både skog och hav inpå husknuten är helt fantastiskt! När jag var liten växte jag upp vid Atlanten på Afrikas västkust och vi badade ofta i det salta och härliga vattnet med vit sandstrand och kokospalmer omkring. Det är förstås stor skillnad på hur vi bor nu, vid en vik in i viken av Östersjön. Men ändå, det är något speciellt med vatten som ger sådan lugn och ro. Jag tänker ofta på Ps. 23 i bibeln ”Han (den gode herden/Jesus) för mig till vatten där jag finner ro…”

När jag växte upp i Afrika var kontrasterna stora mellan det afrikanska klimatet och naturen i Liberia och det nordiska klimatet och naturen i Sverige. Men jag kände mig alltid hemma på båda ställena. När vi var i Sverige och hälsade på, var vi ofta i Småland, i den lilla byn intill skogen, där min pappa är född och uppvuxen. Det har alltid varit ett av mina favoritställen på jorden, som gav mig min kärlek och uppskattning till skogen. Nu har jag alltså det bästa av två världar (skog och hav, om än inte det afrikanska klimatet!) och just i en tid då jag behöver det som bäst för att få känna lugn och ro. Är så tacksam.

När vi flyttade hit i november (2022) var det mörkt, kalt, grått och kallt. Det är så underbart att se och följa årstiden på ett nytt ställe, se hur allting väcks till liv, det finns något för alla sinnen; form, färg, doft, ljus och ljud. Att vakna riktigt tidigt på morgonen och se soluppgången vid vattnet är helt magiskt! Jag älskar att det är just soluppgången vi ser. Det finns något så hoppfullt över en soluppgång – löftet om en helt ny dag! Jag älskar att ströva omkring bland alla vitsippor i skogen och följa stigen ner mot vattnet, sätta mig på en mossbeklädd sten och titta ut över vattnet och se hur vassen vajar i vinden. Det är som att tankarna stillas och jag bara är i nuet.

Vi har också ett fantastiskt fågelliv här, ja djurliv överhuvudtaget. Förutom rådjur och älg, har vi herr Bäver, som ena sonen såg häromkvällen när han var nere och fiskade. Herr Bäver ser vi mycket spår av i form av avbitna träd och vi hoppas att han ska knapra på de träd som skulle ge oss bättre utsikt! Så har vi familjen Svan och familjen Havsörn (bland många andra fågelarter).

Vilka magnifika uppvisningar örnen gör och vi sitter på första parkett i vårt vardagsrum och ser ut genom fönstret, som går från golv till tak. Det är herr och fru Havsörn som har sitt bo i en talltopp nere vid vattnet. De är så vackra och majestätiska när de svävar uppe i luften och så plötsligt störtdyker de ner mot vattnet och fångar fisk. Örnen är Sveriges största rovfågel som kan bli upp till 2,5 m mellan vingspetsarna och kroppen kan bli 1 m lång. De kallas för ”himlens härskare” och symboliserar styrka, mod och frihet.

I Jes. 40:29-31 står det så här (Levande Bibeln)

”Han (Gud) ger ny kraft åt de trötta och ny styrka åt de svaga. Till och med unga människor kan bli uttröttade och unga män ge upp. Men de som väntar på Herren ska få ny kraft. De ska få nya vingfjädrar som örnarna. De ska kunna springa utan att bli trötta och de ska inte ge upp under vägen”.

Just nu är jag inne i min ”trötta period”, i skarven mellan sista veckan (av 3) för medicinering och uppehållsvecka. Den här veckan har jag också varit förkyld och ändå jobbat fler timmar än jag ska. Dessutom fick jag mina injektioner i veckan (som jag får var 4:e vecka). Det är en trögflytande vätska som ges i vardera skinka och det tar ca 2 minuter per spruta (till skillnad mot vanlig spruta som tar några sekunder). Biverkan av dessa ger också trötthet och svaghet. Så status just nu är att jag är trött och matt.

Jag lyfter blicken mot himlen och ser hur örnen svävar fram och påminns om att Gud ger kraft åt den trötte och styrka åt den svage och dessutom nya vingar som örnen för att med lätthet kunna färdas framåt. Märk väl att det står ny kraft och ny styrka. Det är ingen förbrukad kraft alltså, utan ny kraft och styrka för precis den här dagen. Idag behöver jag ingen kraft till imorgon, för imorgon får jag ju ny påfyllning. Idag får jag lyfta och sväva med full styrka, med mod och med frihet från oro och bekymmer.

Örnar flyger utan ansträngning. De vilar med sina vingar på vinden. De flyger inte på egen kraft utan på vindens kraft. Vinden är en bild för Guds Ande. Vi ska inte heller ”flyga” /slita i egen kraft utan vi får flyga som örnen och vila på vindens kraft, Andens kraft.

Låt mig få fortsätta lite på samma tema som förra gången, som handlade om ”lyxtillvaro”. Jag har mycket i mitt liv som är bra och gott och som jag nog hellre benämner som god livskvalitet än lyx. Lyx, som ofta förknippas med glamour, flärd och rikedom är inget som jag strävar efter. God livskvalitet däremot är något jag eftersträvar, särskilt nu i min situation som sjuk. Det är också något som sjukvården tar upp och anser är viktigt. God kvalitet på vård och behandling givetvis, men även i livet i stort – att det hänger ihop – man är inte bara sin sjukdom. God livskvalitet ger bättre förutsättningar för en bättre hälsa.

I Sverige finns fantastiska möjligheter till sjukskrivning och sjukersättning och till rehab och återhämtning som sjukvården bekostar. Jag har ju (som jag berättat om) vid två tillfällen varit på en 2-veckors rehabvistelse, (Mälargården i Sigtuna och Mösseberg i Falköping) där hela människan fick omsorg, och som jag har möjlighet att besöka igen. Eftersom min syster var i samma situation som mig och bodde i USA vet jag att hon inte alls hade samma förmåner. Ekonomin var alltid ett stressmoment, vilket inte ger god livskvalitet. Om hon valde att ansöka om ekonomisk ersättning pga sjukdom fick hon säga upp sig från sitt arbete. Det gjorde hon, då hon inte klarade av att jobba heltid. Eftersom hon fick ersättning kunde hon heller inte jobba lite grann på deltid, vilket hon ibland kände behov av då det kunde bli långtråkigt när hon mådde bra.

Jag är nu i en situation där jag själv kan bedöma om jag vill/orkar gå upp i arbetstid. Varken min läkare, arbetsgivare eller handläggare på Försäkringskassan har synpunkter på det. Det känns fantastiskt att inte ha någon press på mig att jag ”måste” gå upp i tid eller ”inte får” om jag känner att jag orkar.

Jag kan arbeta i den takt jag vill utan stress och oro över ekonomin. Jag har tid, tid som jag själv bestämmer över, tid för vila och återhämtning, tid att vara aktiv och kreativ, tid att umgås med familj och njuta av vårt fina hus med underbara natursköna omgivningar och en utsikt över havsviken som ger lugn och ro. För mig är allt detta god livskvalitet.

God livskvalitet beskrivs som ett tillstånd av välbefinnande, en känsla av trygghet och en förmåga att vara glad och tacksam för det liv du lever. Det är att kunna leva i nuet och vara nöjd.

Det betyder inte att vi inte ska ha drömmar och mål (det har jag varit inne på i tidigare blogginlägg att det är viktigt) Men! Det är viktigt att inte drivas av ett ständigt jagande efter nya mål och tro att bara jag når dit då är jag lycklig eller då mår jag bra. Utan låt själva resan dit vara fylld av mening och stimulans. Det du fyller din tid med är också det du fyller ditt liv med! Att ha något att se fram emot tror jag också leder till ökad livskvalitet.

När man läser om livskvalitet på nätet, står det bland annat om hur man kan få ökad livskvalitet, det ges många exempel, men ett av dem är ”mer balans i vardagen”.

Detta förstod Sören Jansson, en välkänd sångare, låtskrivare och poet inom Pingströrelsen, som vid en ålder av 90 år nyligen har fått somna in. Hans dotter är en god vän till mig och hon sjunger gärna sin pappas fina sånger, om livet, om att se det lilla och glädjas över det. Sören själv drabbades som liten av barnförlamning och satt hela sitt liv i rullstol, en mycket begränsad tillvaro som dock inte hindrade hans kreativitet och förmåga att känna glädje och mening med livet. En av hans älskade sånger heter ”Glad att få leva”. En annan av hans sånger heter ”Balans”

När vardagens många sysslor är svåra att hinna med
när stressen tar överhanden och humöret det går ur led
då måste vi ta det vackert och sätta oss ned en stund
och sluta att köra tomgång var eviga sekund

Vi springer ifrån oss själva, vårt innersta lilla jag
vi glömmer snart bort adressen och meningen med vår dag.
Vid stigarna växer blommor och fåglarna hörs i skyn
men vem tar sig tid att stanna och njuta av denna syn?

Vårt hjärta behöver stillhet, vår Ande behöver ro
som plantan behöver näring för att växa och kunna gro
Vad dagarna kan förljuvas, få mening och stimulans
när hjärtat får tid att leva och komma i balans…”

Hur ser din livskvalitet ut? Får ditt hjärta stillhet och tid att komma i balans?

Den senaste tiden har jag levt i en riktig ”lyckobubbla” då vi har haft/har besök av vår amerikanska familj.

Vi var 3 syskon i min familj och vi bodde större delen av vår barndom i Liberia, Västafrika och gick i en amerikansk skola. När vi flyttade tillbaka till Sverige 1981 var mina två systrar i tonåren och kände sig ganska vilsna i Sverige. Det var därför inte så konstigt att de några år senare valde att bosätta sig i USA efter att ha träffat en varsin amerikansk man där då de båda gick på collage, Seattle Bible Collage. I 35 års tid har vi levt med detta ständiga avstånd och att inte veta när vi ska ses nästa gång när det är dags för avsked. Det är det vi känner till och har anpassat oss efter. Men trots avståndet har vi alltid haft en mycket nära relation och det har alltid känts lika naturligt att träffas även fast det kan ha gått flera år.

Åren mellan 1993 och 2006 kom alla kusiner, våra föräldrars barnbarn, sammanlagt 10 stycken, som gjorde att gångerna vi sågs inte blev så ofta under en period. När vi har träffats har det varit intensivt men så härligt och roligt och kusinerna står också varandra nära trots avståndet. Det var en alldeles särskild tid 1995-1996 då vi alla 3 systrar var gravida samtidigt och fick en varsin dotter inom 6 månader. Dessa kusiner har varit extra nära varandra genom livet och 2 av dem är själva mammor nu. En ny generation växer upp, sammanlagt finns nu 2023, 5 barnbarnsbarn och det 6:e på väg! 4 (5) i USA och 1 i Sverige.

Nu i April har min syster och hennes äldsta dotter med familj varit här på besök och även min andra systerdotter har varit här med sin pojkvän. Så de 3 kusinerna med 6 månaders mellanrum träffades. Det kändes väldigt speciellt och så fint att få träffa min systerdotter vars mamma fick lämna detta jordelivet alldeles för tidigt. Det var första gången vi sågs sedan dess. Jag tror att det gjorde henne gott, att få komma till Sverige och träffa sina mostrar och morföräldrar.

Ett speciellt tillfälle vi hade nu tillsammans var då vårt barnbarn Ishaq barnvälsignades i vår kyrka. Min syster fick vara med och min systerdotter och hennes man var med och ledde lovsången och sjöng en sång till Ishaq och gammelmorfar, 88 år, var med och välsignade honom.

Jag känner mig både lycklig och stolt över att mina syskonbarn gärna kommer till Sverige med sina familjer och att de ser Sverige som sitt andra hem. En del tycker att vi är tokiga som ska bygga ett stort gästhus på gården när vi redan har ett stort hus. Men detta är en av anledningarna till det. Vi älskar vår ”extended family”/utökade familj och vi vill att de ska känna att de alltid är välkomna och att det finns plats för dem.

När min syster åkte hem igen var det denna gång så mycket lättare, för vi kunde säga ”vi ses om 2 ½ månad”! Hon har redan bokat biljetter till att komma tillbaka i slutet av juni. Då kommer hon med sin man och deras 2 andra barn med familjer, totalt 8 personer. Underbart!

Jag har verkligen njutit av denna tid då vi varit tillsammans. De senaste 3 veckorna har vi varit mellan 8 och 18 personer runt middagsbordet! Det har gått bättre med min ork än jag befarade innan. Jag har dragit mig undan och vilat när jag har behövt det och vi har hjälpts åt med matlagning och disk mm. så det har gått jättebra.

Jag jobbar 25% , en del dagar hemifrån och en del dagar från kontoret. I veckan när jag var på kontoret och jag skulle packa ihop för att gå hem strax före lunch, sa en av mina kollegor ”Vilken lyxtillvaro du har!” Hon menade att jag inte jobbar heltid utan kommer in några timmar och sen kan avsluta och gå ut och njuta av vårsolen. Jag höll med henne. Visst känns det lyxigt att inte känna någon stress eller press och att ha större delen av dagen ledigt och göra vad jag vill. Men… strax därpå kom den där skuggan, en obehaglig känsla som gjorde sig påmind om varför jag bara jobbar 25%… Det är ju inget som syns utanpå och därför har folk svårt att förstå ”hur illa det är”. Att ha en kronisk sjukdom är väl knappast att leva i en lyxtillvaro…? Nej, såklart inte sjukdomen i sig och allt vad det för med sig. Som till exempel nu när min kontaktsjuksköterska från KS ringde och sa att mina blodvärden ligger lågt (lägre än de brukar men inte så att jag inte kan påbörja ny medicinkur). Jag lämnar blodprov var 4:e vecka så att de håller koll på mig. Nu var det speciellt de vita blodkropparna som låg lågt vilket gör mig extra infektionskänslig. Så att följa med dotter med familj och systerdotter med familj, som är kvar här några dagar till, till Stockholm idag var inte aktuellt. Det blir en dag hemma av vila istället. Jag håller på att lära mig att leva med (inte emot!) min sjukdom och i det ingår det att anpassa sig efter den. Nej, det är ingen lyxtillvaro. MEN! Jag kan absolut se det ”lyxiga” i min något begränsade tillvaro -att kunna jobba men inte behöva jobba heltid med den ofta stressiga situation det innebär och -att ha tid att umgås med familjen när de kommer från USA och göra sådant jag mår bra av.

Ja, på många sätt känner jag mig priviligierad och välsignad eftersom jag samtidigt känner mig så bra som jag gör. Jag har ingen smärta, inga andra obehag än lite klåda på hud och i ögon, samt mental trötthet och fysisk orkeslöshet emellanåt.

Det finns ju alltid två sidor av ett mynt. Det är samma mynt men med två olika sidor. Å ena sidan tycker jag att jag har en lyxtillvaro men å andra sidan är livet inte alls som jag önskar, med en sjukdom som gör mig begränsad och ger oro för hur den utvecklar sig. Men det är så mitt liv ser ut nu och jag är tacksam för att sidan med ”lyxtillvaron” är den sida som visar sig mest!

Det har ju den senaste tiden varit mycket tal om att spara på energin i hushållet då elpriserna har gått upp. Det finns en hel del man kan göra för att dra ner på elförbrukningen, som t ex att sänka värmen, släcka lamporna när man inte är i rummet, inte låta varmvatten rinna alltför länge o.s.v.

Eftersom vi har ett nybyggt hus och en son som är solenergiprojektör och montageledare på ett företag som monterar solceller på tak, var det självklart för oss att ha solceller på vårt tak. Det är ett mycket effektivt och klimatsmart sätt att spara på elförbrukningen; att låta solen ge oss energi.

Jag har nu jobbat 25% i 3 veckor. Det känns både konstigt och bra. Konstigt för att det var så länge sen, bra för att det får mig att känna mig lite friskare och att jag åter får vara med i ett sammanhang med mina kollegor och ”göra lite nytta”. Det är roligt att träffa kollegor och jag känner att jag får energi av det, samtidigt som jag kan känna mig lite folkskygg efter 7 månaders sjukskrivning. Jag kan känna mig lite osäker på andras reaktioner. Hur mycket vet de? Vad ska jag säga när de frågar så där ”på stående fot”? Min lilla enhet vet vad jag drabbats av men alla på förvaltningen vet ju inte allt utan de blir glada att se mig igen och tror att jag snart ska vara tillbaka helt och som vanligt igen…

”Hur mår du?” -den där frågan jag ofta får och som är så svår att besvara… ”Jag mår bra” är det korta och enkla svaret, för så är det, jag mår bra för det mesta, vad man nu menar med ”bra”? -Jag mår tillräckligt bra för att orka jobba 2 tim/dag… -Jag mår förhållandevis bra trots att jag är allvarligt sjuk… -Jag mår skapligt bra… -Det är mycket som är bra… Vad svarar man? Det är komplext! ”Idag är en bra dag” blir ofta mitt svar eller ”Idag är en lite sämre dag”.

Jag hade lite otur när jag började jobba, första veckan var jag förkyld och höll mig därför hemma (jag kan jobba på distans). Andra veckan var min ”dåliga vecka” då jag var i slutet av min 3 veckors period av medicinering före 1 veckas uppehåll/återhämtning. Då är jag som tröttast och mina blodvärden brukar ligga lågt. Då är det bara att lyssna på kroppen och vila. Jag har ännu inte riktigt hittat balansen mellan min vilja och min ork. Här hemma har vi en del att fixa med då vi flyttade in strax före Jul. Det var mycket då som vi sa ”det där får vi ta sen...” som att packa upp, sortera, organisera allt som bara blev undanstuvat samt omorganisera efter att vi har bott in oss en tid. Sen är typ nu. Jag kan bli ledsen över att det blir så tydligt för mig att jag inte har den där högre/extra växeln att sätta in. När min ork tar slut då tar den slut (punkt). Jag vill så mycket och tänker att jag borde orka, men orkar bara små stunder. Då är det fantastiskt skönt att läsa och få bekräftelse i boken ”Varje dag är värdefull -konsten att leva med en kronisk sjukdom”…

…”En stor och viktig förändring är att kvinnor med spridd cancer inte orkar prestera på samma sätt som tidigare. Det är en djup sorg att inte fungera som vanligt. En kronisk sjuk människa behöver förståelse, stöd och utrymme för behandlingsvariationer. Ibland finns mer energi, ofta mindre…
…Energin är som en oinställd termostat, går inte att förutsäga, krafterna hoppar upp och ned…

Min cancer är under kontroll, det är inte den jag påverkas av , utan det är behandlingen som påverkar mig och det kan se olika ut från dag till dag. Det gäller att kunna hushålla med energin och att fatta att även det som är roligt och trevligt tar på energiförbrukningen och får konsekvenser dagen efter i form av trötthet. Jag behöver regelbunden vila för att må bra och fungera bra. Jag behöver tanka på med det som ger energi och dra ner på det som tar alltför mycket energi.

När solen skiner blir jag extra glad, tar mig en kopp te och går ut och sätter mig mot husväggen och vänder mig mot solens varma strålar som ger både mig och huset ny energi.

Har du hört talas om Kintsugi? Det är en japansk lagningsteknik som används främst för att reparera värdefulla keramikföremål. Genom att lacka och limma ihop delarna och sedan lägga på ädelmetall, som guld, så lyfts lagningen fram istället för att döljas. Det som en gång blivit skadat blir mer värdefullt! Det fula/skadade blir fint, ja rent av ännu vackrare än före skadan. Skadan ses enligt denna teknik som en unik del av föremålets historia, vilket ger föremålet desto mer skönhet.

Jag älskar att tänka på detta även gällande oss människor, både vår yttre och inre människa som genom livets stormar fått skador och skavanker. Vår historia gör oss unika och det som skadats och spruckit kan, om vi tillåter det, ge oss en större skönhet. Men, skadorna kan även, om vi tillåter det, ge bitterhet. Besvikelse och sår som inte bearbetas/lagas kan leda till bitterhet och vårdslöshet både mot sig själv och andra. Det är inte vackert utan sprider unkenhet.

Förra söndagen hade jag förmånen att få predika på Gudstjänsten i min kyrka. Vi har haft som tema en tid nu om den helige Anden. Jag predikade om ”Glädjen i den helige Anden” och delade bl a tankar och bibelord som jag delat här i bloggen (nr. 86). Ett bibelord som jag läste var ifrån Gal. 5:22 och ifrån den Levande Bibeln;

”När Guds Ande får leda oss, får det till resultat att vi älskar våra medmänniskor, att vi fylls av glädje, frid och tålamod, att vi blir vänliga och goda mot varandra, att vi blir pålitliga, att vi behandlar andra med mildhet och visar självbehärskning”

Visst är det vackert?! Det blir resultatet av att leva med, ledas och formas av den helige Ande.

Jag tänker mig den helige Ande som en guldtråd som väver in skönhet i våra liv, som läker och upprättar och gör oss vackrare inifrån och ut.

En dikt eller bön snarare av Margareta Melin, som berör mig mycket heter ”Du som ville mitt liv”

Du som ville mitt liv och som har skapat mig efter din vilja
– allt i mig känner du och omsluter med ömhet:
det svaga likväl som det starka, det sjuka likväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll
som ett lerkärl lämnar jag mig i dina händer.
Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet
du som tar till dig det svaga och det skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Gud ser oss aldrig som ”förbrukade”, som skadade och därför till ingen nytta, utan tvärtom! Han tar till sig oss ännu mer, visar omsorg, förbinder våra sår, anförtror sig åt oss -mitt i vår bräcklighet, det är där hans styrka och ljus framträder allra bäst och vi får bli till välsignelse för andra. Vi får ta emot tröst, läkedom och styrka av den helige Ande och vi kan också vara den som ger detsamma till andra.

I Ords. 15:4 står det
”Vänliga ord ger liv och hälsa men hårda ord krossar modet”

Tänk att vi med våra ord kan få sprida liv och hälsa till andra! och kanske rent av få vara en del i en läkningsprocess som gör att guldet/skönheten framträder.

Jag har brottats med detta ord, eller snarare tillstånd – acceptans. Jag vet att det är ett naturligt och viktigt steg i en kris att nå acceptans. Samtidigt har jag inte riktigt velat acceptera att jag har en kronisk sjukdom. Men här är jag nu och jag vet exakt när det skedde.

Jag var inne på Amazonas (bröstcancerföreningen) lokal i Stockholm och träffade ett gäng härliga kvinnor i min egen ålder och äldre som alla har diagnosen MBC -metastaserad bröstcancer, i dagligt tal ”spridd bröstcancer”. Jag har längtat efter detta och känt ett behov av att få träffa andra i liknande situation, som förstår utan att man behöver förklara! Vi är nu en samtalsgrupp som kommer att träffas regelbundet och vi har en gruppledare som känns väldigt bra. Hon arbetar med rehabilitering och återhämtning efter olika typer av livsomställningar och kriser i livet. Hon har själv haft bröstcancer och hon är författare till en alldeles nyutkommen bok som heter ”Varje dag är värdefull -konsten att leva med en kronisk sjukdom”. Vi i gruppen fick en varsin bok och bara genom att få den i min hand kände jag att ”okej, jag har en kronisk sjukdom och jag vill lära mig att leva med den, inte emot den” Sjukdomen är en del av mig och jag är en del i ett värdefullt sammanhang tillsammans med andra som ingjuter mod, hopp och styrka till varandra.

För mig handlar det om att acceptera min livssituation här och nu. Att inte längre ”streta emot” utan ”omfamna” min situation var befriande och gav sinnesro, som i ”Sinnesrobönen”;

”Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”

Att nå den här typen av acceptans innebär inte att jag har ”gett upp” tanken/möjligheten att bli helad. För mig är det ingen motsättning i att acceptera min diagnos och lära mig att leva med den -och samtidigt be om helande, att bli fri från den.

För 2 veckor sedan gjorde jag en DT-röntgen enligt rutin och i fredags fick vi svar på det av min läkare. Det visade att tumör på äggstocken fortsätter att minska, det band eller ”stråk” av små metastaser i bukhinnan syns knappt längre och bukvätskan har minskat betydligt! Det talar om för mig att behandlingen som jag får, tillsammans med förbön som jag fått och får gör stor verkan. Jag känner mig så glad och lättad. Jag ska fortsätta med samma behandling och om 3 månader är det dags för ny röntgen.

Jag är så glad att kunna säga att jag mår bra! Det har varit nödvändigt för mig att vara heltidssjukskriven denna period på 7 månader då jag varit påverkad av biverkningar, som nu börjar klinga av, och har genomgått en kris, som nu lett till acceptans och sinnesro. Jag känner mig starkare och är nu redo att börja jobba igen. Från och med den 1 mars (2023) ska jag jobba på 25 % i 3 månader och därefter får vi se hur det är och känns då. Det har ju varit ett av mina mål och nu är jag här! Det känns så rätt och så bra.