Cellgifterna förde med sig även andra obehagliga biverkningar, som svampinfektion i munnen vilket gjorde det svårt att äta, och även dricka, illamående och en extrem trötthet/orkeslöshet.
Ibland hade jag riktigt bra dagar och mådde bra, oftast mot slutet av de tre veckorna efter behandling och innan det var dags igen… Några dagar direkt efter behandling kändes det som om jag hade åkt runt i en torktumlare! Ont i hela kroppen, illamående och omtumlad helt enkelt. Jag var också ljud- och ljuskänslig, ja känslig överhuvudtaget. Jag hade svårt att ta in ”omvärlden”, orkade inte lyssna/se på nyheter, det var som om jag saknade filter, allting gick ”rätt in” och skapade oro och ångest. Jag var också känslig mot stress och klarade absolut inte av att göra flera saker samtidigt. Minnet sviktade också och den ”järnkoll” man har som mamma försvann. Man kallar detta tillstånd för ”chemobrain” då hjärnan också blir starkt påverkad av behandlingen. Hur man påverkas av behandlingen är väldigt individuellt, många klarar av att jobba mellan behandlingarna men det hade jag inte klarat av, så jag var heltidssjukskriven i sammanlagt 10 månader.

Jag skrev tidigare att ”inget blev som vanligt” men det enda som faktiskt var som vanligt, det var ju familjelivet, vilket var oerhört skönt, med vardagsrutinerna, bråken mellan syskonen! -det var inget tåtassande här inte för att jag var sjuk, utan vanligt, familjärt gnabb och kiv som jag faktiskt uppskattade för att det fick mig att känna mig levande! Det jag också uppskattade mycket var möjligheten jag hade då jag var hemma, att få sitta med barnen och fika och prata om deras dag när de kom hem från skolan.

Barnen följde med en varsin gång av de 6 behandlingarna och min man och mina föräldrar turades om att köra och följa med. Att barnen följde med kändes viktigt, så att de fick chansen att ställa sina frågor till min behandlingssköterska, som var väldigt fin mot dem, förklarade vad som hände och besvarade deras frågor. De fick också erbjudande om att få samtala med min samtalsterapeut, men de avböjde det. Min man träffade henne ett par gånger tillsammans med mig vilket var både nyttigt och bra, dels för att få en större förståelse av vad jag gick igenom, men också för att få stöd som närmast anhörig.

Mycket riktigt, redan efter första dosen tappade jag håret. Jag hade halvlångt hår och hade börjat märka att det lossnade mer och mer hårstrån och blev tunnare. Jag ville göra pinan kort, så vi bestämde att jag skulle sätta upp håret i två tofsar, så skulle mina två yngsta barn få klippa av en varsin tofs (deras egna idé!) och sen skulle maken raka av resten. Sagt och gjort, det blev en lite ”rolig” grej av det samtidigt som det förstås var jobbigt. Jag vågade knappt se mig själv i spegeln efter rakningen. Usch! Jag såg ut som en straffånge! men familjen försäkrade mig om att jag såg fin ut, och jag vande mig snabbt vid mitt nya utseende. Jag var inte så modig att jag gick barhuvad när jag var ute/borta utan hade då antingen peruk, scarfs eller mössa. Värst var när också ögonbryn och ögonfransar försvann, då tyckte jag att jag såg riktigt sjuk ut.

Den kvinnliga fåfängan fick sig en ordentlig törn! Alla ”kvinnliga attribut” påverkades; bröst, hår, ögonbryn- och fransar, t o m naglarna blev tunna och sköra. Även viktuppgång är en tråkig biverkan av cellgifter och annan medicin.

Jag återkom flera gånger under denna tid till ett bibelord som jag hade fått till mig veckan innan jag kände knölen i bröstet.

Det står i 2 Kor. 4:16-18
”…Jag ger inte upp! Även om min yttre människa bryts ner, förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt”

Detta synsätt hjälpte mig mycket, att fokusera på det som verkligen betyder något, som har ett evigt värde och inte på det yttre, förgängliga. Mitt värde ligger inte i mitt yttre, det som är synligt, inte heller i det jag presterar. Utan mitt värde ligger i att jag är Guds barn -skapad och älskad av Gud Fader och oändligt värdefull i hans ögon!

Några versar tidigare i samma kapitel (4:9) står det
”…jag är… nedslagen men inte utslagen”
Dvs jag kan känna mig nedslagen (bedrövad och modfälld) men jag är INTE utslagen (uträknad och besegrad).

Jag låg kvar på sjukhuset i en hel vecka. Jag var väldigt trött och medtagen efter operationerna och jag fick blodtransfusion då jag hade förlorat mycket blod. Jag minns när jag låg i sängen och knappt kunde röra mig, att en pigg och käck sjukgymnast kom för att träffa mig (enligt rutin) och instruera mig hur viktigt det var att få igång rörligheten. Hon viftade med sina händer och armar och jag tänkte… men snälla! sluta! ge mig en kurator istället så jag får prata om hur det är att ha förlorat ett bröst…! Jag påtalade det senare för personalen, att det borde vara rutin med en kuratorskontakt också, efter en så omfattande operation.

Sorgereaktionen kom i takt med att det gick upp för mig att jag hade bröstcancer. Det blev väldigt påtagligt i och med operationen. Jag grät mycket under den veckan, och fick tid att känna efter, tänka och bearbeta, vilket var både skönt och viktigt. Jag fick senare samtalsstöd på onkologmottagningen, som har varit till stor hjälp i min bearbetning.

Medan jag låg kvar på sjukhuset kom kirurgen och berättade att hon hade behövt ta bort flera lymfknutar då de var angripna av metastaser. Med anledning av det skulle jag behöva få cellgiftsbehandling. Jag hade redan ställt in mig på det, och tog lugnt emot beskedet, men det första jag tänkte på var att jag skulle tappa håret vilket kändes ledsamt.

Ca en månad senare, då jag hade återhämtat mig från operationen var det dags att sätta igång med behandlingen. Jag skulle sammanlagt få 6 doser, 1 dos var 3:e vecka, det skulle alltså pågå i 18 veckor. Doserna gavs intravenöst genom en s k piccline, en tunn slang som satt i en blodven med en infart utanpå huden på armen.

Jag kommer ihåg att jag första gången ”ondgjorde” mig över detta gift som sprutades in i kroppen och som påverkar HELA kroppen från topp till tå, varje cell och som efter bara första gången gör så att allt hår på kroppen försvinner (då förstår man hur stark varje dos är…!) Min behandlingssköterska sa då till mig att se cellgift som engelskans gift = gåva istället! En gåva som gör kroppen frisk från cancer! Det hjälpte mig faktiskt att tänka mer positivt på det!

Dagen före operationen, i juli 2013, träffade vi kirurgen för planering. Detta var på Danderyds sjukhus, innan all bröstcancervård flyttades över till KS i Solna. Kirurgen var en bestämd kvinna som gav raka och tydliga besked som hon förmedlade med värme och humor. Jag tyckte om henne direkt och kände mig trygg. Jag fick ta ställning till om jag ville låta operera in ett bröstimplantat (protes) samtidigt som de tog bort bröstet. Protesen skulle läggas under bröstmuskeln och skulle successivt fyllas på med koksaltlösning (genom en spruta in i en liten dosa som satt under huden) för att växa. Man skulle då behöva förminska det andra bröstet för att få det symmetriskt. Jag bestämde mig för att göra detta.

Det var en mycket omfattande operation med borttagning av ett bröst (s k mastektomi), insättning av protes, borttagning av flera lymfknutor i armhålan, samt förminskning av det andra bröstet. Jag sövdes ner kl. 10.30 och kom till vårdavdelningen efter uppvak kl. 18.30.

Senare den natten vaknade jag av att jag mådde väldigt illa, var yr och skakade i hela kroppen. Jag kallade på sköterskan som kom och såg att jag var väldigt blek. Hon kopplade på syrgas som jag fick andas in genom näsan och oj vilken skillnad det blev! Jag kvicknade till och fick så mycket lättare att andas. Lite senare behövde jag gå på toaletten. Sköterskan hjälpte mig att sätta mig upp. Trots smärtstillande läkemedel hade jag svårt att själv resa mig upp ur sängen. Jag satt på sängkanten och kände hur det började svartna för ögonen. Jag svimmade och ramlade ner på golvet. Akutteamet tillkallades och hjälpte mig upp i sängen. Man såg att det läckte från operationssåret på höger sida och läkaren bedömde att en ny operation behövde göras. Jag fördes ner till operation och sövdes ner för andra gången på ett dygn. Precis innan jag sövdes sa narkossköterskan till mig ”Du är i de tryggaste händer!” och jag tänkte ”ja! det är jag, för jag är i Jesu händer!” Jag kände mig trygg och lugn trots att jag inte visste riktigt vad de skulle göra och varför.

Till saken hör att samma natt vaknade en av mina söner med en stark oro. Han gick ner och väckte sin pappa och sa att han var orolig för mig. Min man sa att han inte behövde vara orolig, att mamma blev väl omhändertagen på sjukhuset. Men han stod på sig om sin oro och då sa min man att ”om du känner dig så orolig för mamma så tycker jag att vi ber för henne nu!” Så de bad tillsammans och somnade sedan gott.

Det visade sig att det var ett kärl som hade brustit och orsakade blödning, som de täppte till, och samtidigt sattes ett dränage (en slang inifrån op.såret som för ut blod och sårvätska, som töms regelbundet). Jag hade då ett dränage på höger sida och två på vänster sida.

Att berätta för barnen var det allra svåraste. De var alla i känsliga åldrar (17,16,11 och 10) och reagerade på olika sätt. Vi valde att samla dem alla i soffan och berätta precis som det var. Jag hade fått cancer och skulle behöva opereras och sedan få behandling/stark medicin som skulle göra att jag mådde dåligt, men som skulle göra att jag blev frisk. För några av barnen kom en reaktion direkt, för andra kom det lite senare. Vi pratade med dem var och en enskilt också förstås, och försökte ta hand om reaktionerna allt efter som de kom.

Vi var en familj i kris men vi upplevde stort stöd från släkt och vänner och vi kände oss burna av vissheten att många bad för oss.

Vi gladdes åt att kunna åka till Grekland och vi hade, trots omständigheterna, en underbar och avkopplande vecka på Kreta. Vi badade, solade, gjorde utflykter, åt god mat, spelade spel tillsammans och hade det mysigt. Jag tror att vi där och då lärde oss att uppskatta varandra ännu mer och att inte ta varandra för givet. Vi kom hem stärkta med en känsla av att vi tillsammans som familj och tillsammans med Gud skulle klara av vad som än väntade.

Innan det var dags för operation hann vi med en resa ner till Småland också och mina föräldrars sommaridyll, sommarstugan i den lilla byn där min pappa är född och uppvuxen, där vi tillbringat så många somrar. Både jag som barn men också våra barn. Under våra år i Liberia var det detta som var vår bas och trygga plats i Sverige när vi hälsade på. Tillsammans med mina föräldrar åkte vi på en dagsutflykt ner till Båstad i Skåne och hälsade där på min gamla barnflicka från Liberia. Hon bor sedan flera år i Sverige och vi tog tillfället i akt att hälsa på henne. Vilket fantastiskt möte det blev och hon berättade om sitt livsöde där hon tvingats fly från kriget i Liberia själv med små barn. Hennes man hade blivit dödad i kriget. Men hon utstrålade en sådan glädje och värme och hennes starka tro på en god Gud som är med genom allt gick inte att ta miste på.

Efter en härlig semester med mycket sol, bad, vila och roliga och givande utflykter kände jag mig redo för operation.

Några (av många!) bibelord som hjälpte mig genom denna tid;

Jag håller mig tätt intill dig Gud, din hand ger mig stöd (Ps 63)

Genom lugn och tillit vinner ni styrka / Genom stillhet och förtröstan blir ni starka (Jes. 30)

Var inte rädd, jag är med dig! ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig (Jes. 41)

Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt (Ps 73)

Jag stod i provrummet på Kapp Ahl när telefonen ringde. Det var en läkare från vårdcentralen, som sa att läkaren jag hade träffat förra veckan var på semester, så han hade tömt hennes postfack. Provsvaren från mammografi/biopsi undersökningen hade kommit. Utan att fråga var jag var eller om jag hade stöd i närheten, hasplade han ur sig ”det ser inte bra ut, det ser verkligen inte bra ut…” Jag kände hur jag frös till is och sjönk ner på pallen. Jag försökte bringa ordning på mina tankar medan läkaren malde på. Sedan kände jag plötsligt hur jag ilsknade till. Det var ju INTE så här det skulle gå till!! Jag sa det till honom, och sa att den läkare jag hade träffat hade informerat att provsvaren skulle skickas till Sophiahemmet och att det var de som skulle kalla mig och ge besked. Han sa då bestämt ”Nej! detta ska inte till Sophiahemmet, det ska till Onkologmottagningen på Danderyds sjukhus” När han sa onkologmottagningen såg jag CANCER framför mig med stora bokstäver…

Jag blev ännu argare och sa att det är Sophiahemmet som ska ha svaren, och att jag blivit informerad om att jag inte skulle få besked per telefon. Då sa han (hör och häpna!!) ”men så farligt är det inte! det är ju inte så att du ska dö! men du kommer att behöva operation” Sen sa han att han skulle ta reda på var provsvaren skulle skickas och återkomma. En stund senare ringde han tillbaka och talade om att det var till Sophiahemmet det skulle skickas, varpå jag svarade att ”ja det var ju det jag visste” och att det borde han ha tagit reda på innan han ringde mig första gången. Jag sa vidare att jag tyckte att han var oerhört okänslig och oprofessionell och han mumlade fram en ursäkt. (Jag anmälde honom sen till vårdcentralens klagomålshantering)

På något sätt lyckades jag ta mig hem. Min man var hemma (och som väl var inga barn). Under chock och tårar talade jag om vad den okänsliga läkaren hade sagt och vi båda kände stor ilska (det var den första kris reaktionen). När ilskan hade lagt sig började det sakta sjunka in vad han faktiskt hade sagt och tusen frågor snurrade i huvudet. Vad innebar detta? Han hade sagt något om operation. Hur skulle vi berätta för barnen? Skulle vi kunna åka till Kreta som vi bokat och sett så mycket fram emot?

När vi väl kom till Sophiahemmet var vi helt lugna och inställda på att det var cancer. På något sätt kändes det faktiskt skönt att ha fått bli riktigt arg och reagera med ilska. Sorg reaktionen skulle komma den också, men fick vänta lite.
Vi fick klargörande besked om vad detta innebar och vad som skulle hända, och ja, vi skulle absolut kunna åka till Kreta veckan efter. Operation skulle bli tidigast om 3 veckor.

Det var söndag kväll, sent. Vi hade precis kommit hem från en husvagnssemester, ett familjeläger på den årliga kristna konferensen under midsommarveckan 2013. Trött men glad och påfylld av underbara möten med både människor och Gud! Jag skulle hoppa in i duschen och såg i spegeln en liten fläck på bröstet som jag trodde var smuts. Jag drog med handen över och kände då en knöl, stor som en böna ungefär… Jag stelnade till och minns att jag tänkte ”Jaha, är det min tur nu…” Både min mamma och min syster hade nyligen haft bröstcancer så jag var nog lite mentalt förberedd på att det kunde ju hända mig med…

Jag ringde direkt måndag morgon till vårdcentralen och fick en tid samma dag. Jag undersöktes av en läkare som ingav lugn och förtroende och som sa att detta inte behöver betyda cancer, men att det behöver kollas upp ordentligt. Hon ringde till Sophiahemmet i Stockholm (Danderyds mammografi hade semester stängt) medan jag satt i rummet och jag fick en tid redan dagen därpå. Läkaren förklarade att provsvaren från undersökningen på Sophiahemmet skulle skickas till vårdcentralen eftersom de remitterar, men att de sedan skickar svaren direkt vidare till Sophiahemmet som kommer att ge besked.

Min man och jag åkte till Sophiahemmet. Vi kände oss förunderligt lugna. Jag undersöktes med både mammografi, ultraljud och biopsi (vävnadsprov). Efteråt fick vi träffa en läkare som förklarade att det nu skulle dröja ca två veckor innan vi skulle få besked. Hon sa också att jag skulle få en kallelse att komma tillbaka dit, oavsett vad svaret blir. De lämnar aldrig provsvar via telefon ”och när du kommer är det bra att du har en nära anhörig med dig”. Tagna av stundens allvar sa vi inte så mycket till varandra. Vi stannade till vid Hagaparken och tog en promenad för att sortera alla tankar och känslor som kom upp.

Två veckors väntan… och att leva i ovisshet…
Det skulle visa sig att vi ”bara behövde” vänta en vecka tills beskedet kom, på värsta tänkbara sätt…

Måndagen kom och min pappa körde och min mamma och syster följde med till KS. Jag minns att det var en väldigt mulen och grå dag som stämde väl in på stämningen i bilen. Min pappa sa ”det kommer att gå bra ska du se” och mamma sa, som hon så ofta har sagt till mig ”du vilar i Jesu händer!” Utöver det sa vi inte så mycket till varandra. Mina föräldrar satte sig i caféet och väntade medan jag och min syster gick till onkologmottagningen på Radiumhemmet. Det var en sån overklig känsla och så svår att beskriva. Det var som om jag inte riktigt var där mentalt. Så blandade känslor av osäkerhet och lugn, oro men mest glädje över att min syster var med. Hon var här i Sverige när jag behövde henne som allra mest. Jag ropades upp och vi reste oss och hälsade på en läkare jag inte tidigare hade träffat. På vägen in över tröskeln till hennes rum kände jag så tydligt hur Gud viskade i mitt inre
”Be still and know that I am God!”  Ja, han gjorde det faktiskt på engelska! Jag uppfylldes av frid och blev än en gång påmind om den bibelvers (Ps.46:11) som så många gånger de senaste åren burit mig.

Läkaren gick rakt på sak, man hade hittat en 5 cm stor cancertumör, och en mindre i armhålan. Jag minns att jag sa något om att jag hade haft mina föraningar, men att jag ändå kände mig chockad. Jag hörde inte så mycket. Min syster lyssnade desto mer uppmärksamt och ställde relevanta frågor. Jag hörde något om att man troligen ville börja med cellgiftsbehandling för att se hur tumören svarar på det, innan operation.

Tankarna snurrade… jag skulle behöva gå igenom allt detta IGEN… och jag som skulle börja arbeta nu efter att äntligen ha blivit frisk från magåkomma och blodbrist som amöban orsakat. Fortsatt sjukskrivning alltså men av en helt annan orsak. Be still… Just det, där var den stilla viskningen igen. Oavsett hur det nu skulle bli, kunde jag vara säker på att Gud är Gud! min Gud, som har allt under kontroll och som är med mig genom allt.

Livet skulle återigen ställas på ”paus”. Det var så jag upplevde det gången innan, inte som en del kanske upplever hur ett sjukdomsbesked ”vänder upp och ner” på tillvaron. Nej mer som om ”någon” drog i handbromsen eller tryckte på pausknappen, och det är inte alls enbart negativt! Att mitt i livet, när ”ekorrhjulet” snurrar som bäst, ”tvingas” stanna upp, omprioritera och komma till insikt om vad som är viktigt och väsentligt. Det är en lärdom jag inte skulle vilja vara utan.

Några dagar därefter, en torsdag fick jag ett telefonsamtal från skolan. Min son hade skadat ett ben och behövde nog röntgas. Jag släppte allt jag hade för mig och åkte och hämtade honom. På väg in till akuten ringde telefonen igen. Det var en sköterska från KS… mina provsvar hade kommit. Jag försökte låta oberörd eftersom jag hade sonen bredvid mig. ”Vi vill att du kommer hit på måndag så får du träffa en läkare och gå igenom provsvaren” ”Ja, ok, måndag, det går bra!” Jag ville inte fråga vidare, utan vi avslutade samtalet. Om jag var lite lätt skärrad innan, pga sonens skada, så blev jag ordentligt skärrad nu. Men jag tror att jag dolde det ganska väl. Det var inte läge att bryta ihop nu inför honom. Fullt fokus på honom nu! Det visade sig att benet var brutet och behövde gipsas -två dagar innan han skulle åka till fjällen för att åka skidor… Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta… allt hände på en gång.

Dessutom, precis när detta hände landade min syster på Arlanda. Hon bor i USA och vi träffas inte så ofta. Jag hade sett mycket fram emot att hon skulle komma. Hon skulle vara här i en hel månad. Jag vet att jag innan hade sagt till henne att jag tyckte hon skulle komma i maj istället då det är varmare och grönare. Men hon kände så starkt att det var månadsskiftet februari/mars hon skulle komma. Det är hon som också har haft bröstcancer, så vi har gått igenom samma sak. Hon har varit och är ett ovärderligt stöd för mig. Vi träffades senare på kvällen och jag berättade allt för henne om hur det låg till och att jag skulle träffa läkare på onkologmottagningen på måndag. Hon var som en ängel sänd från ovan.

Min man hade motstridiga känslor, han skulle åka till fjällen med våra grabbar och ett gäng ifrån vår kyrka på ett skidläger. Men han ville också följa med mig på läkarbesöket. Vi tog ett gemensamt beslut att han ändå skulle åka med till fjällen. Jag hade ju min syster här nu som kunde följa med, samt mina föräldrar. Vi ville inte säga något till barnen än innan vi visste säkert. Vi ville att de skulle få ett bra sportlov. Yngsta sonen som hade brutit benet följde med ändå och hade en rolig vecka trots att han inte kunde åka skidor. Dessutom blev han under en förböns stund helad i sitt ben! Han kunde efter det gå och till och med dansa obehindrat, han behövde inte längre använda kryckorna och kände ingen smärta. När han kom hem igen åkte vi till sjukhuset och de tog av honom gipset.

Vilken otroligt konstig vecka det var. Jag satt på en känslomässig berg-och dal-bana och åkte mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, ovisshet och klarhet, ångest och frid.

Vi kom hem från vår fantastiska resa till Kenya och jag kände mig riktigt sjuk. Jag mådde illa, hade yrsel och var helt orkeslös. På vårdcentralen konstaterade man blodbrist, men hittade inget svar på var det kom ifrån. Jag blev sjukskriven, fler prover togs och jag kunde inte undgå att tänka blodbrist… cancer… Jag bokade in en tid hos onkologen på bröstmottagningen på KS, jag var ju redan patient där då jag åt medicin varje dag för att förhindra att nya cancerceller bildades… Jag blev undersökt av chefsöverläkaren som lugnade mig och sa att jag inte behövde oroa mig. Klart att jag kunde känna mig trygg då, när hon sa så! Blodproverna visade att blodbristen inte berodde på cancer och ”knölen” var nog bara ärrbildning i vävnaden. Men för säkerhets skull bokade hon in en tid för mammografi- och ultraljudsundersökning. Jag kunde pusta ut -då var det nog ”bara” en mask eller parasit i tarmen som bråkade med mig.

Januari övergick i februari och jag mådde fortsatt dåligt, trots järnmedicin, och jag blev frustrerad över att inte få svar på vad det var som var fel. Mitt upp i allt fick jag så en tid för mammografiundersökning. ”Jaja, lika bra att få det gjort” tänkte jag, det ska ju ändå göras en gång om året. Att komma till den sterila miljön och vara i den utsatta positionen att bli ”känd och klämd” på gjorde att många svåra minnen väcktes till liv. Först gjordes mammografi, sedan fick jag vänta en liten stund medan läkaren tittade på röntgenbilderna, innan jag kallades in för ultraljudsundersökning. Jag låg på helspänn och det blev inte ett dugg bättre av att läkaren som utförde undersökningen såg väldigt sammanbiten ut. Han sa nästan ingenting utan drog fram och tillbaka med ”ultraljudskännaren”, fram och tillbaka över bröstkorgen och upp i armhålan, fram och tillbaka, det kändes som en evighet. Tillslut sa han ”du hade ju själv känt något, visst var det så?” Jag fick inte fram ett ord utan stammande ”eh… ja… jo… men…!” jag kände hur tårarna började rinna och tänkte ”vad är det frågan om…?” Han ville göra biopsi (vävnadsprov) också, jag lokalbedövades och en stor, lång nål stacks djupt in i bröstet, och en till i armhålan. ”Jag kan ju inte säga något om detta nu, det ska skickas iväg på undersökning, men du bör få svar om en vecka” Han lämnade rummet och jag klädde på mig som i slowmotion. Sköterskan gjorde ett försök att låta lättsam och sa innan jag gick ut ”nu håller vi tummarna att det inte är något!” Sen minns jag inget mer av den dagen. Jag vet att min man var med och satt i väntrummet. Men jag minns ingenting om hur vi tog oss hem.

Dagarna som följde var nog de tyngsta i mitt liv. Chock och ovisshet… Min erfarenhet är att det är lättare att få ett negativt besked än att vänta i ovisshet.

Så kom i alla fall tillslut telefonsamtal från läkare på vårdcentralen. Man hade hittat en liten amöba i mina provsvar, det var den som orsakade blodbristen. Antibiotika skrevs ut och mitt mående vände till det bättre på en gång.