Kategori: Cellgiftsbehanling

139 ”min styrka & min sköld”

Nu är jag igång igen med skrivandet, efter en för mig jättefin sommar. Det bästa är att jag har mått så bra som jag har gjort och kunnat njuta av både mindre och större utflykter, av sol, bad och umgänge med familj, släkt och vänner -både planerade och spontana besök, så roligt! Den goa och varma känslan tar jag med mig nu in i hösten.

Några små orosmoln har dykt upp här mot slutet av sommaren på en annars så fin himmel. Som ni minns så fick jag en sänkt dos av cellgifter, dels hade metastaserna svarat så bra på behandlingen och dels hade jag ju fått en obehaglig nervpåverkan i fingrar och tår. Den sänkta dosen och att jag har fått behandling varannan vecka (istället för 2 veckor i rad och 1 uppehållsvecka) har varit bra och bidragit till att jag har mått så mycket bättre och fått välbehövlig återhämtning. Jag känner inte av något alls längre i fingrarna och fötterna är betydligt bättre, men jag känner fortfarande av en viss osäkerhet när jag går, framförallt nerför och i trappor.

Vi var lite extra spända inför läkarbesöket som skulle ge svar på senaste röntgen. Skulle den sänkta dosen ha en negativ inverkan på metastaserna? Jag fick svar på det tidigare än väntat. Dagen efter gjord DT-röntgen ringde telefonen mitt i mataffären och mitt i vår ”semesterbubbla”. Vi var på väg till stugan som vi skulle få låna, tillsammans med dottern och hennes familj, några dagar. Jag såg att det var ett KS-nummer, svarade och hörde att det var min läkare. När läkaren ringen, då vet man att ”det är något”… Hon berättade för mig att det på röntgenbilden syntes en liten blodpropp på lungan och att jag måste börja omgående med en blodförtunnande medicin. Hon frågade mig om jag kände mig andfådd, hade hosta eller bröstsmärta. Nej, inte alls svarade jag. I dagarna två därefter var vi på Kolmården och jag gick och gick, nerför och uppför utan att känna av någon blodpropp i lungan. Det känns förstås olustigt att ha en blodpropp, även fast det är en ganska vanlig följd av att ha cancer, så är det ju ett allvarligt tillstånd. Jag är tacksam över att den upptäcktes när den var så liten och innan jag började känna av den. ”Det är väl inte så konstigt” sa en god vän till mig, ”du är ju under ett särskilt beskydd” påminde hon mig om. Och så är det verkligen. Min dagliga bön är att Gud ska vara min styrka och min sköld. När man googlar ”min styrka och min sköld” talar AI om för en följande: ”Uttrycket min styrka och min sköld är en känd fras ur Bibeln, specifikt Ps. 28:7 där det uttrycker tro på att Gud ger styrka och beskydd till dem som förlitar sig på honom. Det är ett vittnesbörd om personlig tro, där Gud ses som en källa till både inre kraft och yttre skydd mot faror.” Klockrent! Så tryggt att få ha tillgång till en sådan källa!

För övrigt såg det rätt så bra ut på röntgenbilderna, inget nytillkommet, men det stråk av små metastaser jag haft på bukhinnan syntes mer nu igen samt lite bukvätska. Tanken är nu att jag ska fortsätta med samma behandling (Eribulin) men öka dosen till 80% och få den fortsatt varannan vecka. Det känns bra att fortsätta med samma behandling och samtidigt lite pirrigt, om biverkningarna kommer att öka igen. Men jag kommer att hålla mig till min dagliga bön, att Gud ska vara min styrka och min sköld.

137 En hyllning till oss mammor!

Nu i veckan har jag och min man varit på KS och läkarbesök för 3-månaders uppföljning. Det var ett positivt besked vi fick där senaste röntgen visar på fortsatt regress och den lilla metastas som tidigare funnits på levern inte syns längre!! Vilken lättnad!! Det känns så skönt och tyder på att pågående behandling verkar bra. Det enda orosmolnet är ju att samma behandling ger mig en obehaglig biverkan i form av nervpåverkan i fingrar och tår, s k Neuropati. Läkaren informerade om olika alternativa behandlingar och vi samtalade fram och tillbaka om vad som blir bäst att göra. Det är ju ett dilemma, när behandlingen tar så bra på metastaserna då vill man ju gärna fortsätta med den, samtidigt vill man helst inte ge mer av den då nervpåverkan kan bli värre och t.o.m bestående. Min läkare föreslog att hon skulle höra efter med sina kollegor och sedan återkomma till mig. Då jag sedan tidigare hade en bokad tid för behandling redan dagen därpå, ordnade hon med en ”lunchkonferens” med kollegorna (erfarna onkologer) och hon ringde mig en stund senare. Förslaget de kommit fram till var att fortsätta med samma behandling men sänka dosen (till 70 %) och ge mig den varannan vecka istället för 2 veckor i rad. Det kändes som ett bra alternativ och värt att prova. Om jag känner att nervpåverkan blir värre kommer jag att få byta behandling. Dagen efter fick jag behandling och nästa ges om 2 veckor. Det känns som att det kan bli skonsammare för kroppen. Nu hoppas vi och ber att behandlingen ska fortsätta ge samma goda resultat, trots sänkt dos och att även nervpåverkan ska minska och helst försvinna.

Nu i helgen firar vi Mors dag med 3 generationer mammor (jag, min mamma och min dotter). Jag är så tacksam för min mamma som alltid har fått mig att känna mig trygg och älskad. Är också så glad och tacksam att få vara mamma till mina 4 fantastiska barn, alla vuxna och självgående nu. Det är sannerligen inte lätt att vara mamma, det är stundtals oerhört krävande och jag vet att jag under barnens uppväxt har brustit många gånger i både tålamod och ork. Jag har inte alltid varit så pedagogisk och det har hänt att jag har missat att se och möta deras olika behov. Lika svårt och jobbigt som det är att vara förälder, lika härligt och roligt är det ju också! Att nu få se min dotter som mamma fyller mig med sådan glädje och stolthet över hur hon tar hand om sina barn och får dem att känna sig trygga och älskade.

Till dig som är småbarnsmamma vill jag säga; sträck på dig och känn att du duger bra som du är! Att vara en perfekt mamma är inget att sträva efter, det klarar ingen. Att vara tillräckligt bra är gott nog. Att ha ramar och att ge kramar skapar trygghet och räcker långt! Något som också är bra och som underlättar är att som föräldrar ha ett bra samarbete kring föräldraskapet. Se er som ett team som stöttar varandra och växel drar. Kom ihåg att ni som föräldrar är de bästa för just era barn. Du som mamma (liksom pappor på Fars dag) är såå värd att firas och uppmärksammas. Du är fantastisk och så viktig!