Just nu sitter jag ihopkrupen i soffan intill den sprakande brasan med en kopp ”kanelbulle-te” som inhandlades på höstmarknaden. Det smakar verkligen kanelbulle vilket är toppen för hjärnan luras liksom att tro att man äter en bulle, men man dricker bara en kopp te. Supergott! Utanför blåser det friska vindar och löven dalar ner till marken.

Vi är nu mitt i oktober månad, den månad som också kallas ”rosa månaden” vilket innebär att bröstcancer särskilt uppmärksammas, bland annat genom stöd till forskningen genom ekonomiskt bidrag till bröstcancerfonden. Har du ännu inte bidragit, så gör det! Ditt bidrag är så viktigt, ja livsviktigt faktiskt (och kan givetvis ges hela året om, inte bara i oktober). Tack vare att forskning kan bedrivas så blir cancerbehandlingen både mer effektiv och mer skonsam mot kroppen. Både livslängd och livskvalitet ökar därmed.

Jag är så tacksam att jag får just en sån behandling, som är relativt ny, som är både effektiv och skonsam – så att jag klarar att jobba 50 %. Häromsistens fick jag ju besked om att mina tumörer och metastaser knappt syns längre och jag tror, som jag också har skrivit tidigare, att effektiv behandling samverkar med förbön.

I Jakobsbrevet i bibeln (5:16) står det ”Be för varandra så att ni blir helade. Den rättfärdigas bön har stor kraft och verkan” – det händer alltså något när vi ber!

Nu i veckan var jag på återbesök hos hudläkaren på KS och svar på biopsin (på hudvävnad) visade ingen kronisk hudsjukdom (som psoriasis) utan mina reaktioner och klåda är läkemedelsrelaterat. Det var ett skönt besked att få, för jag tycker att det räcker med 3 kroniska sjukdomar; MBC, sömnapné och lymfödem. Alla dessa 3 är under behandling och under kontroll men innebär att jag har många olika vårdkontakter. Utöver dessa 3 kan även tilläggas Restless legs syndrom som jag lider av (men inte har fått en skriftlig diagnos på). Detta är ett tillstånd som ger ett tvingande behov att röra på benen (särskilt vid vila). Det kan bli allt från små ”myrkrypningar” till kramp i musklerna och är mycket obehagligt. Jag har haft detta i flera år och har trott att det beror på en skada efter cellgifter, men har nu förstått att även sömnapné kan ge dessa symtom. Jag självmedicinerar med magnesium vilket jag tycker hjälper.

Bröstcancerföreningen Amazona som jag tillhör, har många olika föreläsningar via zoom, vilket är fantastiskt, att kunna sitta hemma i soffan och vara med. Sist lyssnade jag på en föreläsning om att ”Ta hand om hela människan” av en professor i vårdvetenskap och specialist i klinisk psykologi inriktat på åtgärder och rådgivning inom onkologi. Det finns ett behov inom vården att inte bara se patientens sjukdom/diagnos och åtgärder/behandling utan se till hela människan, hur allt påverkas, inte bara fysiskt och hur kan vården möta det? Det var intressant och det jag särskilt fäste min uppmärksamhet på var den studie som refererades till, gjord i Sverige med cancersjuka kvinnor. Kvinnorna intervjuades om bland annat vad som hjälpte dem i deras kris. Det som låg i topp var – att gå till kyrkan. Föreläsaren uttryckte sin förvåning över detta och sa ”Det trodde jag inte, i detta sekulariserade land, men så var det!” Det blev tydligt att vården kan göra mycket -men inte allt. Det blir också en tydlig utmaning till kyrkorna (oavsett samfund) i vårt land att möta dessa andliga behov.

Jag är inte förvånad, för jag tror att människan är skapad med en kropp, en själ och en ande. Vården kan oftast möta de kroppsliga behoven vid sjukdom med operation och behandling mm. Själen kan oftast få ro och lindring genom till exempel samtalsterapi, att vistas ute i naturen, vara kreativ, lyssna på musik, ha en bra balans mellan stillhet och rörelse, att umgås med familj och vänner och göra sådant man mår bra av. Men anden i oss är det bara Gud som kan möta och mätta med sin frid och tröst.

Låt mig få avsluta med en dikt av Margareta Melin;

Sjuk
Nu är jag sjuk och ynklig men du min Gud är här.
Du är min egen läkare och känner alla besvär.
Du känner hela kroppen, varenda liten del.
Du vet hur kroppen kämpar på för att bli frisk och hel.
Du ser att jag är ledsen, fast lite glad ändå,
det är min tröst att du är här och kan precis förstå.