Låt mig få fortsätta lite på samma tema som förra gången, som handlade om ”lyxtillvaro”. Jag har mycket i mitt liv som är bra och gott och som jag nog hellre benämner som god livskvalitet än lyx. Lyx, som ofta förknippas med glamour, flärd och rikedom är inget som jag strävar efter. God livskvalitet däremot är något jag eftersträvar, särskilt nu i min situation som sjuk. Det är också något som sjukvården tar upp och anser är viktigt. God kvalitet på vård och behandling givetvis, men även i livet i stort – att det hänger ihop – man är inte bara sin sjukdom. God livskvalitet ger bättre förutsättningar för en bättre hälsa.

I Sverige finns fantastiska möjligheter till sjukskrivning och sjukersättning och till rehab och återhämtning som sjukvården bekostar. Jag har ju (som jag berättat om) vid två tillfällen varit på en 2-veckors rehabvistelse, (Mälargården i Sigtuna och Mösseberg i Falköping) där hela människan fick omsorg, och som jag har möjlighet att besöka igen. Eftersom min syster var i samma situation som mig och bodde i USA vet jag att hon inte alls hade samma förmåner. Ekonomin var alltid ett stressmoment, vilket inte ger god livskvalitet. Om hon valde att ansöka om ekonomisk ersättning pga sjukdom fick hon säga upp sig från sitt arbete. Det gjorde hon, då hon inte klarade av att jobba heltid. Eftersom hon fick ersättning kunde hon heller inte jobba lite grann på deltid, vilket hon ibland kände behov av då det kunde bli långtråkigt när hon mådde bra.

Jag är nu i en situation där jag själv kan bedöma om jag vill/orkar gå upp i arbetstid. Varken min läkare, arbetsgivare eller handläggare på Försäkringskassan har synpunkter på det. Det känns fantastiskt att inte ha någon press på mig att jag ”måste” gå upp i tid eller ”inte får” om jag känner att jag orkar.

Jag kan arbeta i den takt jag vill utan stress och oro över ekonomin. Jag har tid, tid som jag själv bestämmer över, tid för vila och återhämtning, tid att vara aktiv och kreativ, tid att umgås med familj och njuta av vårt fina hus med underbara natursköna omgivningar och en utsikt över havsviken som ger lugn och ro. För mig är allt detta god livskvalitet.

God livskvalitet beskrivs som ett tillstånd av välbefinnande, en känsla av trygghet och en förmåga att vara glad och tacksam för det liv du lever. Det är att kunna leva i nuet och vara nöjd.

Det betyder inte att vi inte ska ha drömmar och mål (det har jag varit inne på i tidigare blogginlägg att det är viktigt) Men! Det är viktigt att inte drivas av ett ständigt jagande efter nya mål och tro att bara jag når dit då är jag lycklig eller då mår jag bra. Utan låt själva resan dit vara fylld av mening och stimulans. Det du fyller din tid med är också det du fyller ditt liv med! Att ha något att se fram emot tror jag också leder till ökad livskvalitet.

När man läser om livskvalitet på nätet, står det bland annat om hur man kan få ökad livskvalitet, det ges många exempel, men ett av dem är ”mer balans i vardagen”.

Detta förstod Sören Jansson, en välkänd sångare, låtskrivare och poet inom Pingströrelsen, som vid en ålder av 90 år nyligen har fått somna in. Hans dotter är en god vän till mig och hon sjunger gärna sin pappas fina sånger, om livet, om att se det lilla och glädjas över det. Sören själv drabbades som liten av barnförlamning och satt hela sitt liv i rullstol, en mycket begränsad tillvaro som dock inte hindrade hans kreativitet och förmåga att känna glädje och mening med livet. En av hans älskade sånger heter ”Glad att få leva”. En annan av hans sånger heter ”Balans”

När vardagens många sysslor är svåra att hinna med
när stressen tar överhanden och humöret det går ur led
då måste vi ta det vackert och sätta oss ned en stund
och sluta att köra tomgång var eviga sekund

Vi springer ifrån oss själva, vårt innersta lilla jag
vi glömmer snart bort adressen och meningen med vår dag.
Vid stigarna växer blommor och fåglarna hörs i skyn
men vem tar sig tid att stanna och njuta av denna syn?

Vårt hjärta behöver stillhet, vår Ande behöver ro
som plantan behöver näring för att växa och kunna gro
Vad dagarna kan förljuvas, få mening och stimulans
när hjärtat får tid att leva och komma i balans…”

Hur ser din livskvalitet ut? Får ditt hjärta stillhet och tid att komma i balans?

Den senaste tiden har jag levt i en riktig ”lyckobubbla” då vi har haft/har besök av vår amerikanska familj.

Vi var 3 syskon i min familj och vi bodde större delen av vår barndom i Liberia, Västafrika och gick i en amerikansk skola. När vi flyttade tillbaka till Sverige 1981 var mina två systrar i tonåren och kände sig ganska vilsna i Sverige. Det var därför inte så konstigt att de några år senare valde att bosätta sig i USA efter att ha träffat en varsin amerikansk man där då de båda gick på collage, Seattle Bible Collage. I 35 års tid har vi levt med detta ständiga avstånd och att inte veta när vi ska ses nästa gång när det är dags för avsked. Det är det vi känner till och har anpassat oss efter. Men trots avståndet har vi alltid haft en mycket nära relation och det har alltid känts lika naturligt att träffas även fast det kan ha gått flera år.

Åren mellan 1993 och 2006 kom alla kusiner, våra föräldrars barnbarn, sammanlagt 10 stycken, som gjorde att gångerna vi sågs inte blev så ofta under en period. När vi har träffats har det varit intensivt men så härligt och roligt och kusinerna står också varandra nära trots avståndet. Det var en alldeles särskild tid 1995-1996 då vi alla 3 systrar var gravida samtidigt och fick en varsin dotter inom 6 månader. Dessa kusiner har varit extra nära varandra genom livet och 2 av dem är själva mammor nu. En ny generation växer upp, sammanlagt finns nu 2023, 5 barnbarnsbarn och det 6:e på väg! 4 (5) i USA och 1 i Sverige.

Nu i April har min syster och hennes äldsta dotter med familj varit här på besök och även min andra systerdotter har varit här med sin pojkvän. Så de 3 kusinerna med 6 månaders mellanrum träffades. Det kändes väldigt speciellt och så fint att få träffa min systerdotter vars mamma fick lämna detta jordelivet alldeles för tidigt. Det var första gången vi sågs sedan dess. Jag tror att det gjorde henne gott, att få komma till Sverige och träffa sina mostrar och morföräldrar.

Ett speciellt tillfälle vi hade nu tillsammans var då vårt barnbarn Ishaq barnvälsignades i vår kyrka. Min syster fick vara med och min systerdotter och hennes man var med och ledde lovsången och sjöng en sång till Ishaq och gammelmorfar, 88 år, var med och välsignade honom.

Jag känner mig både lycklig och stolt över att mina syskonbarn gärna kommer till Sverige med sina familjer och att de ser Sverige som sitt andra hem. En del tycker att vi är tokiga som ska bygga ett stort gästhus på gården när vi redan har ett stort hus. Men detta är en av anledningarna till det. Vi älskar vår ”extended family”/utökade familj och vi vill att de ska känna att de alltid är välkomna och att det finns plats för dem.

När min syster åkte hem igen var det denna gång så mycket lättare, för vi kunde säga ”vi ses om 2 ½ månad”! Hon har redan bokat biljetter till att komma tillbaka i slutet av juni. Då kommer hon med sin man och deras 2 andra barn med familjer, totalt 8 personer. Underbart!

Jag har verkligen njutit av denna tid då vi varit tillsammans. De senaste 3 veckorna har vi varit mellan 8 och 18 personer runt middagsbordet! Det har gått bättre med min ork än jag befarade innan. Jag har dragit mig undan och vilat när jag har behövt det och vi har hjälpts åt med matlagning och disk mm. så det har gått jättebra.

Jag jobbar 25% , en del dagar hemifrån och en del dagar från kontoret. I veckan när jag var på kontoret och jag skulle packa ihop för att gå hem strax före lunch, sa en av mina kollegor ”Vilken lyxtillvaro du har!” Hon menade att jag inte jobbar heltid utan kommer in några timmar och sen kan avsluta och gå ut och njuta av vårsolen. Jag höll med henne. Visst känns det lyxigt att inte känna någon stress eller press och att ha större delen av dagen ledigt och göra vad jag vill. Men… strax därpå kom den där skuggan, en obehaglig känsla som gjorde sig påmind om varför jag bara jobbar 25%… Det är ju inget som syns utanpå och därför har folk svårt att förstå ”hur illa det är”. Att ha en kronisk sjukdom är väl knappast att leva i en lyxtillvaro…? Nej, såklart inte sjukdomen i sig och allt vad det för med sig. Som till exempel nu när min kontaktsjuksköterska från KS ringde och sa att mina blodvärden ligger lågt (lägre än de brukar men inte så att jag inte kan påbörja ny medicinkur). Jag lämnar blodprov var 4:e vecka så att de håller koll på mig. Nu var det speciellt de vita blodkropparna som låg lågt vilket gör mig extra infektionskänslig. Så att följa med dotter med familj och systerdotter med familj, som är kvar här några dagar till, till Stockholm idag var inte aktuellt. Det blir en dag hemma av vila istället. Jag håller på att lära mig att leva med (inte emot!) min sjukdom och i det ingår det att anpassa sig efter den. Nej, det är ingen lyxtillvaro. MEN! Jag kan absolut se det ”lyxiga” i min något begränsade tillvaro -att kunna jobba men inte behöva jobba heltid med den ofta stressiga situation det innebär och -att ha tid att umgås med familjen när de kommer från USA och göra sådant jag mår bra av.

Ja, på många sätt känner jag mig priviligierad och välsignad eftersom jag samtidigt känner mig så bra som jag gör. Jag har ingen smärta, inga andra obehag än lite klåda på hud och i ögon, samt mental trötthet och fysisk orkeslöshet emellanåt.

Det finns ju alltid två sidor av ett mynt. Det är samma mynt men med två olika sidor. Å ena sidan tycker jag att jag har en lyxtillvaro men å andra sidan är livet inte alls som jag önskar, med en sjukdom som gör mig begränsad och ger oro för hur den utvecklar sig. Men det är så mitt liv ser ut nu och jag är tacksam för att sidan med ”lyxtillvaron” är den sida som visar sig mest!

Det har ju den senaste tiden varit mycket tal om att spara på energin i hushållet då elpriserna har gått upp. Det finns en hel del man kan göra för att dra ner på elförbrukningen, som t ex att sänka värmen, släcka lamporna när man inte är i rummet, inte låta varmvatten rinna alltför länge o.s.v.

Eftersom vi har ett nybyggt hus och en son som är solenergiprojektör och montageledare på ett företag som monterar solceller på tak, var det självklart för oss att ha solceller på vårt tak. Det är ett mycket effektivt och klimatsmart sätt att spara på elförbrukningen; att låta solen ge oss energi.

Jag har nu jobbat 25% i 3 veckor. Det känns både konstigt och bra. Konstigt för att det var så länge sen, bra för att det får mig att känna mig lite friskare och att jag åter får vara med i ett sammanhang med mina kollegor och ”göra lite nytta”. Det är roligt att träffa kollegor och jag känner att jag får energi av det, samtidigt som jag kan känna mig lite folkskygg efter 7 månaders sjukskrivning. Jag kan känna mig lite osäker på andras reaktioner. Hur mycket vet de? Vad ska jag säga när de frågar så där ”på stående fot”? Min lilla enhet vet vad jag drabbats av men alla på förvaltningen vet ju inte allt utan de blir glada att se mig igen och tror att jag snart ska vara tillbaka helt och som vanligt igen…

”Hur mår du?” -den där frågan jag ofta får och som är så svår att besvara… ”Jag mår bra” är det korta och enkla svaret, för så är det, jag mår bra för det mesta, vad man nu menar med ”bra”? -Jag mår tillräckligt bra för att orka jobba 2 tim/dag… -Jag mår förhållandevis bra trots att jag är allvarligt sjuk… -Jag mår skapligt bra… -Det är mycket som är bra… Vad svarar man? Det är komplext! ”Idag är en bra dag” blir ofta mitt svar eller ”Idag är en lite sämre dag”.

Jag hade lite otur när jag började jobba, första veckan var jag förkyld och höll mig därför hemma (jag kan jobba på distans). Andra veckan var min ”dåliga vecka” då jag var i slutet av min 3 veckors period av medicinering före 1 veckas uppehåll/återhämtning. Då är jag som tröttast och mina blodvärden brukar ligga lågt. Då är det bara att lyssna på kroppen och vila. Jag har ännu inte riktigt hittat balansen mellan min vilja och min ork. Här hemma har vi en del att fixa med då vi flyttade in strax före Jul. Det var mycket då som vi sa ”det där får vi ta sen...” som att packa upp, sortera, organisera allt som bara blev undanstuvat samt omorganisera efter att vi har bott in oss en tid. Sen är typ nu. Jag kan bli ledsen över att det blir så tydligt för mig att jag inte har den där högre/extra växeln att sätta in. När min ork tar slut då tar den slut (punkt). Jag vill så mycket och tänker att jag borde orka, men orkar bara små stunder. Då är det fantastiskt skönt att läsa och få bekräftelse i boken ”Varje dag är värdefull -konsten att leva med en kronisk sjukdom”…

…”En stor och viktig förändring är att kvinnor med spridd cancer inte orkar prestera på samma sätt som tidigare. Det är en djup sorg att inte fungera som vanligt. En kronisk sjuk människa behöver förståelse, stöd och utrymme för behandlingsvariationer. Ibland finns mer energi, ofta mindre…
…Energin är som en oinställd termostat, går inte att förutsäga, krafterna hoppar upp och ned…

Min cancer är under kontroll, det är inte den jag påverkas av , utan det är behandlingen som påverkar mig och det kan se olika ut från dag till dag. Det gäller att kunna hushålla med energin och att fatta att även det som är roligt och trevligt tar på energiförbrukningen och får konsekvenser dagen efter i form av trötthet. Jag behöver regelbunden vila för att må bra och fungera bra. Jag behöver tanka på med det som ger energi och dra ner på det som tar alltför mycket energi.

När solen skiner blir jag extra glad, tar mig en kopp te och går ut och sätter mig mot husväggen och vänder mig mot solens varma strålar som ger både mig och huset ny energi.

Har du hört talas om Kintsugi? Det är en japansk lagningsteknik som används främst för att reparera värdefulla keramikföremål. Genom att lacka och limma ihop delarna och sedan lägga på ädelmetall, som guld, så lyfts lagningen fram istället för att döljas. Det som en gång blivit skadat blir mer värdefullt! Det fula/skadade blir fint, ja rent av ännu vackrare än före skadan. Skadan ses enligt denna teknik som en unik del av föremålets historia, vilket ger föremålet desto mer skönhet.

Jag älskar att tänka på detta även gällande oss människor, både vår yttre och inre människa som genom livets stormar fått skador och skavanker. Vår historia gör oss unika och det som skadats och spruckit kan, om vi tillåter det, ge oss en större skönhet. Men, skadorna kan även, om vi tillåter det, ge bitterhet. Besvikelse och sår som inte bearbetas/lagas kan leda till bitterhet och vårdslöshet både mot sig själv och andra. Det är inte vackert utan sprider unkenhet.

Förra söndagen hade jag förmånen att få predika på Gudstjänsten i min kyrka. Vi har haft som tema en tid nu om den helige Anden. Jag predikade om ”Glädjen i den helige Anden” och delade bl a tankar och bibelord som jag delat här i bloggen (nr. 86). Ett bibelord som jag läste var ifrån Gal. 5:22 och ifrån den Levande Bibeln;

”När Guds Ande får leda oss, får det till resultat att vi älskar våra medmänniskor, att vi fylls av glädje, frid och tålamod, att vi blir vänliga och goda mot varandra, att vi blir pålitliga, att vi behandlar andra med mildhet och visar självbehärskning”

Visst är det vackert?! Det blir resultatet av att leva med, ledas och formas av den helige Ande.

Jag tänker mig den helige Ande som en guldtråd som väver in skönhet i våra liv, som läker och upprättar och gör oss vackrare inifrån och ut.

En dikt eller bön snarare av Margareta Melin, som berör mig mycket heter ”Du som ville mitt liv”

Du som ville mitt liv och som har skapat mig efter din vilja
– allt i mig känner du och omsluter med ömhet:
det svaga likväl som det starka, det sjuka likväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll
som ett lerkärl lämnar jag mig i dina händer.
Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet
du som tar till dig det svaga och det skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Gud ser oss aldrig som ”förbrukade”, som skadade och därför till ingen nytta, utan tvärtom! Han tar till sig oss ännu mer, visar omsorg, förbinder våra sår, anförtror sig åt oss -mitt i vår bräcklighet, det är där hans styrka och ljus framträder allra bäst och vi får bli till välsignelse för andra. Vi får ta emot tröst, läkedom och styrka av den helige Ande och vi kan också vara den som ger detsamma till andra.

I Ords. 15:4 står det
”Vänliga ord ger liv och hälsa men hårda ord krossar modet”

Tänk att vi med våra ord kan få sprida liv och hälsa till andra! och kanske rent av få vara en del i en läkningsprocess som gör att guldet/skönheten framträder.

Jag har brottats med detta ord, eller snarare tillstånd – acceptans. Jag vet att det är ett naturligt och viktigt steg i en kris att nå acceptans. Samtidigt har jag inte riktigt velat acceptera att jag har en kronisk sjukdom. Men här är jag nu och jag vet exakt när det skedde.

Jag var inne på Amazonas (bröstcancerföreningen) lokal i Stockholm och träffade ett gäng härliga kvinnor i min egen ålder och äldre som alla har diagnosen MBC -metastaserad bröstcancer, i dagligt tal ”spridd bröstcancer”. Jag har längtat efter detta och känt ett behov av att få träffa andra i liknande situation, som förstår utan att man behöver förklara! Vi är nu en samtalsgrupp som kommer att träffas regelbundet och vi har en gruppledare som känns väldigt bra. Hon arbetar med rehabilitering och återhämtning efter olika typer av livsomställningar och kriser i livet. Hon har själv haft bröstcancer och hon är författare till en alldeles nyutkommen bok som heter ”Varje dag är värdefull -konsten att leva med en kronisk sjukdom”. Vi i gruppen fick en varsin bok och bara genom att få den i min hand kände jag att ”okej, jag har en kronisk sjukdom och jag vill lära mig att leva med den, inte emot den” Sjukdomen är en del av mig och jag är en del i ett värdefullt sammanhang tillsammans med andra som ingjuter mod, hopp och styrka till varandra.

För mig handlar det om att acceptera min livssituation här och nu. Att inte längre ”streta emot” utan ”omfamna” min situation var befriande och gav sinnesro, som i ”Sinnesrobönen”;

”Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”

Att nå den här typen av acceptans innebär inte att jag har ”gett upp” tanken/möjligheten att bli helad. För mig är det ingen motsättning i att acceptera min diagnos och lära mig att leva med den -och samtidigt be om helande, att bli fri från den.

För 2 veckor sedan gjorde jag en DT-röntgen enligt rutin och i fredags fick vi svar på det av min läkare. Det visade att tumör på äggstocken fortsätter att minska, det band eller ”stråk” av små metastaser i bukhinnan syns knappt längre och bukvätskan har minskat betydligt! Det talar om för mig att behandlingen som jag får, tillsammans med förbön som jag fått och får gör stor verkan. Jag känner mig så glad och lättad. Jag ska fortsätta med samma behandling och om 3 månader är det dags för ny röntgen.

Jag är så glad att kunna säga att jag mår bra! Det har varit nödvändigt för mig att vara heltidssjukskriven denna period på 7 månader då jag varit påverkad av biverkningar, som nu börjar klinga av, och har genomgått en kris, som nu lett till acceptans och sinnesro. Jag känner mig starkare och är nu redo att börja jobba igen. Från och med den 1 mars (2023) ska jag jobba på 25 % i 3 månader och därefter får vi se hur det är och känns då. Det har ju varit ett av mina mål och nu är jag här! Det känns så rätt och så bra.

…Vad menar jag med det?! Eftersom jag tror att Gud är den enda sanna levande Guden, skaparen av hela universum, allsmäktig, min frälsare/räddare med kärlek och nåd utan gräns, så är det naturligt för mig att vilja ge min respons. Att ära /hylla, hedra/ Gud genom att glädjas över livet jag har fått.

I bibeln (1 Kor. 6:19-20) står det om att vi ska ära Gud med vår kropp. Han har skapat oss till de fina och unika varelser vi är och att glädjas över vår kropp är ett sätt att ära Gud. Det viktigaste budet som bibeln lär oss är att älska Gud av hela ditt hjärta och hela din själ… sedan kommer det näst viktigaste budet, att älska din nästa som dig själv… (Matt. 22:37-39) Vi ska älska oss själva…!

Vi som har sagt vårt ja till att följa Jesus och blivit döpta, får den Helige Ande som gåva (Apg.2:38) Vår kropp är som en boning åt den Helige Anden och därför ska vi älska och vårda vår kropp, ge den näring och goda förutsättningar att må bra.

Att älska sig själv och glädjas över sin kropp är inte det lättaste i denna hysteriskt kroppsfixerade värld där det ofta är det yttre som räknas. Det kan lätt bli en osund fixering som dränerar både glädje och energi. Jag tror att Gud har skapat mig precis som han vill ha mig. I hans ögon är jag viktig, vacker och värdefull! Men, visst är det en utmaning många gånger att tro på. Jag har varit inne på detta i tidigare blogginlägg. Efter snart 10 år av sjukdom och medicinering som har påverkat hela min kropp från huvud/hjärna till fötter är jag märkt och ärrad och min kropp är sig inte lik. Jag har tidigare delat att jag har sett fram emot att få göra en rekonstruktion av brösten. Jag hade hoppats kunna göra denna operation i höstas, eller nu i vinter men den nya diagnosen spridd cancer satte stopp för det. Man vill undvika att gå in i buken (där jag har små metastaser) för att göra nya bröst. Jag fattar det och just nu har det heller inte känts som det viktigaste i livet att få göra. Men, visst kan jag känna en besvikelse över det, det var ett mål jag hade, att få lite av min kvinnlighet och självkänsla tillbaka. Men mitt värde är ju inte i mitt utseende utan vem jag är -Guds älskade barn!

Jag kan ära Gud genom att glädjas över min kropp som fungerar så fantastiskt bra, med möjlighet till att röra sig, tänka och göra en massa bra saker! Jag kan också ära Gud genom mina handlingar. Jag kan älska min nästa/mina medmänniskor och göra gott mot dem. Jag kan också låta den Helige Ande forma min personlighet (som jag var inne på sist) genom att låta Andens frukt som tålamod… vänlighet… självbehärskning… få mogna och bli synliga i mitt liv.

Jag kan också ära Gud genom att vårda och njuta av hans skapelse. Vi har förmånen att få bo mitt i ett naturreservat, vilket betyder att här är naturen viktig och ska bevaras. Det behövs gallring och just nu är skogsvårdare från länsstyrelsen här för att rädda ekarna.

Jag tänker att det behövs gallring i mitt liv också, det behövs gallras bort skräp och sånt som hindrar tillväxt och till det behöver jag den Helige Andens hjälp!

Den Helige Ande ges som gåva, ja tänk dig en hel verktygslåda som vi får till vårt förfogande, som hjälper oss när vi behöver och som passar för rätt sak i rätt tid. Det handlar inte om att bli präktig och perfekt. Att sträva efter att göra gott mot mig själv, mot andra och att vårda skapelsen är för mig sätt att ära Gud med mitt liv.

Det här med helande som jag skrev om sist, är något jag tror är fullt möjligt, men det är inget min tro står eller faller med. Jag vet att Jesus älskar mig oavsett och när min tid på jorden är slut kommer jag att få leva med Honom i evighet. Visst vore det fantastiskt att få vara med om ett helande. Jag älskar livet och tror att jag har mycket kvar här att ge! Men för mig är det viktiga att oavsett hur långt mitt liv blir, få leva på ett sätt som ärar Gud.

Ibland sker ett helande omedelbart och ibland sker det i en mer långsam process. Ibland sker det inte alls (som i min systers fall) och det är svårt att förstå varför det är så när vi tror och ber om helande. Det jag tror är att ett fullständigt helande sker i himlen. Att jag som troende vet att min syster nu är fri från sjukdom och lever bästa tänkbara livet i himmelsk glädje och harmoni ger mig stor tröst. Att känna glädje mitt i svårigheter var något min syster var bra på, hon såg det lilla och enkla i livet och gladdes över det. Hon valde glädjen. Jag blev påmind om detta förra veckan när jag var på en begravning av min medsyster från Mössebergs rehab. Hon fick spridd bröstcancer för 2 år sen. Det var en tung dag men också fint att få vara med och ta avsked. Prästen betonade vikten av att välja och värna om kärlek, glädje och gemenskap, särskilt i tider av svårigheter och sorg, då behöver vi det extra mycket.

I Jakobs brev i bibeln står det ”Var glada/räkna det som ren glädje/när ni råkar ut för olika slags prövningar…” Det betyder inte att vi ska vara glada över det negativa/svåra som händer oss utan att man genom det man går igenom får en större uthållighet som leder till större mognad. Jag tolkar det också som ”välj glädje” när du råkar ut för svårigheter. Det finns alltid något att glädjas över och när vi kan fokusera på det som gläder oss då blir våra bekymmer lättare att bära.

Ibland är det förstås lättare sagt än gjort att känna glädje, det är inget man gör på beställning. Men jag tror att det finns olika sorters glädje. Det ena är det som mänskligt sett får oss att känna oss glada oavsett om det är något stort eller litet som för stunden ger glädje. Det andra är en andlig/gudomlig glädje som är bestående och som inte har med omständigheter att göra. Det är en glädje som den Helige Anden fyller oss med. I bibeln (Gal. 5:22) står det talas om Andens frukt som är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet och självbehärskning. Om frukter ska bli synliga och goda krävs det mognad eller hur? Det behövs både sol och regn. Sura kart vill ingen ha, men om vi är uthålliga leder det till mognad -och mognad ger god frukt.

Kanske är det så att ju mer svårigheter och prövningar vi går igenom i livet, desto mer mognar Andens frukt inom oss. Våra drag förfinas, vi får mer tålamod, vänlighet och självbehärskning och vi känner också mer innerlig och äkta frid och glädje?

Margareta Melin beskriver det så fint i sin dikt ”Denna glädje”
Denna glädje
som du föder i mitt hjärta
den är annorlunda, oförklarlig, underbar.
Mitt i det svåra finns den där
bubblar under allt besvär
en källa som ger hela kroppen liv.

Den liberianska mannen som jag berättade om i del 1, berättade om hur han förra året blev mirakulöst helad och fri från aggressiv cancer som fanns i hela hans kropp och han skulle enligt läkarna dö. Vi fick till och med se bildbevis, han hade sina röntgenbilder i sin telefon, bilder före och efter. Han hade cancer i lungorna, njurarna, tarmarna, benmärgen och en stor synlig tumör som växte bakom hans öra och som bl a påverkade hans tal. Hans blodvärden var så låga att läkarna var förvånade över att han fortfarande levde. De sa till honom att det inte fanns något mer de kunde göra för honom. Han skulle dö. Detta var i Oklahoma i USA. Men paret bad i Jesu namn om ett helande. De talade ut Guds ord – som är levande och verksamt och som ger liv och läkedom! Mannen upplevde tydligt att han inte skulle dö för de hade känt sig manade att flytta tillbaka till Liberia från USA (dit de flyttat för många år sen pga inbördeskrig) för att dela evangeliet -budskapet om Jesus till folket. Han var svårt sjuk under 2 års tid men talade ut orden från Jes. 53, som skrevs flera hundra år före Kristus och som handlar om vad Jesu död på korset skulle innebära för mänskligheten.

Ur Levande Bibeln, Jes. 53:3-5

”…Vi vände honom ryggen… vi förstod inte vem han (Jesus) var. Ändå var det vårt lidande och våra sjukdomar han bar, våra sorger tyngde honom… Det var för vår skull han blev sårad och slagen. Han blev misshandlad för att vi skulle få frid. Han blev straffad men vi blev friade! I hans sår finns helande för oss” / genom hans sår blir vi helade (annan översättning).

Så i maj 2022 fick mannen sin styrka tillbaka. Den synliga tumören försvann gradvis, hans värden steg till normala värden och läkarna kliade sig i huvudet och sa att det inte var möjligt! Mannen sa att ”Gud har helat mig”. Läkarna skakade på huvudet och sa att ”vi behöver nya röntgenbilder”. Sagt och gjort. De nya bilderna visade att all cancer var borta! och läkarna kunde varken förstå eller förklara vad som hänt. Paret är nu på väg att flytta tillbaka till Liberia.

De bad för mig, om ett Guds helande för min kropp och när de gjorde det kändes det som om de nedkallade hela himlen! Jag upplevde ett starkt vidrörande av Guds Ande. Jag storgrät först, en utrensande gråt, en gråt av sorg, en gråt över sjukdom och allt min kropp har fått utstå, som sedan förvandlades till upprymd, hjärtligt, högljudd och befriande skratt! Det bara välde upp ur mitt inre, det var inget jag kunde kontrollera utan det fick fritt utlopp! Det var en helig stund och jag vet att Gud själv rörde vid mig. Sen om jag blev helad och fri från cancer vet jag inte. Det får tiden utvisa. Men jag blev starkt uppmuntrad att be i Jesu namn och tala ut Guds ord och löften som står i bibeln och tro att de gäller mig.

Det här med helande är något naturligt övernaturligt för oss troende. Min mamma fick vara med om det när vi var i Liberia. Hon kände en knöl i bröstet som blev allt större. Vid läkarundersökning misstänktes bröstcancer och en tid för operation bokades. Kvällen före operationen var mamma på ett bönemöte i kyrkan och folket bad för henne. Då kände hon en varm ström gå igenom hela kroppen och dagen efter på operationsbordet kunde läkaren inte känna någon knöl. Den var borta! Läkaren, som också var troende sa ”It´s gone! God has been here before me!”

För Gud är allting möjligt!

Låt mig få berätta om förra helgen som var oväntat bra och innehållsrik och som jag ännu inte riktigt har hunnit smälta. Jag och min man och mina föräldrar var bjudna till ett par goda vänner i vår församling. Kvinnan hade i sin ungdom varit i Liberia, det lilla landet i Västafrika där jag föddes och mina föräldrar arbetade som missionärer. Hon var där efter att vi hade lämnat landet. Många år senare kom våra vägar att korsas och vi är goda vänner som har Liberia gemensamt i våra hjärtan. Hon lärde känna ett par i Foya där hon var, den lilla byn som gränsar till djungeln, där jag föddes. Detta par, som då var i tonåren, kom väl ihåg oss som familj. Mannens pappa var pastor och ledare i församlingen i den lilla byn och min pappa kände honom väl. Paret som nu var i Sverige, var inbjudna till en internationell pastorskonferens i Stockholm, och besökte nu våra vänner. Min man och jag tyckte att det var trevligt att få möjlighet att träffa dem men hade inga större förväntningar (det är 40 år sen jag var i Liberia och jag hade inga minnen av just dessa människor). Men WOW säger jag bara! Vilket möte det blev, vilken ögonblicklig och hjärtlig kontakt vi fick. Det var som om vi hade känt varandra hela livet. Det var en påtaglig värme och kärlek oss emellan. De blev extra glada när de hörde (och såg på mitt körkort) att jag heter Finda (som betyder ”tredje flickan” på deras stamspråk). Vi kände stor samhörighet.

De talade med sådan värme och respekt om mina föräldrars arbete och vad det har fått betyda för flera generationer och även världen över. Mina föräldrar fick vara med och lägga grunden för Guds församling i huvudstaden Monrovia och sedan dess har bygget fortsatt och bestått trots många års inbördeskrig. Som jag skrivit tidigare i bloggen, har min mamma skrivit en bok om sitt liv, med fokus på åren i Liberia. Där berättar hon om en profetia (en gudomlig förutsägelse om vad som ska ske) som mina föräldrar fick vid ett tillfälle i början av deras arbete när det ännu bara var en handfull medlemmar i församlingen. ”Från Philadelphia church i Monrovia ska budskapet om Jesus spridas och nå olika länder”. Många ungdomar, som kommit till Monrovia för att studera på universitet, kom till tro och församlingen växte mycket de första åren. På grund av inbördeskriget flera år senare, flydde många och bosatte sig på olika håll. Flera av de ungdomar som kommit till tro blev pastorer och startade församlingar. Vi ser att detta verkligen gick i uppfyllelse! Nu upplever liberianare sig manade att återvända för att nå en ny växande generation i sitt hemland.

Min pappa fyllde nyligen 88 år och fick nu, 40 år senare motta en enorm respons på det arbete han utförde och en bekräftelse på att den enda sanna, bergfasta grunden att bygga församling – och sitt liv- på är JESUS, en grund som håller över alla tider och genom alla omständigheter.

Jag sitter här nu och pustar ut på årets första ”riktiga” vardag efter alla Julhelger. Jag njuter av lugnet och tystnaden som infinner sig i vårt hem nu när de andra som bor här är iväg på sina jobb. Det är med blandade känslor jag sitter här i soffan en måndag. Jag njuter av att få vara hemma i vårt nya fina hus, få rå mig själv och min tid, men samtidigt längtar jag till jobbet, till samhörigheten med mina kollegor och till att ”göra nytta”. Vardagen och känslan av att så-här-är-det-nu- slår till; att jag är allvarligt sjuk och att min framtid är osäker och att min ork är begränsad.

Jag fick besked om min sjukdom för 4 månader sen och sedan dess har det knappt varit någon ”vanlig vardag”. Barnbarnet föddes och jag har haft förmånen att få spendera mycket tid med honom. Han har verkligen förgyllt min tillvaro ❤ Det blev sen tid att förbereda och planera för flytten, att genomföra den, boa in sig och sedan fira Jul. Jag har skämtsamt sagt att jag ju inte har haft tid att jobba! Det har gått i ett och nu är jag väldigt trött. Jag är nu också inne i 3:e veckan av min behandlingscykel (sista veckan av medicinering före 1 v. uppehåll) och det är då jag känner av behandlingen som mest – med nedsatt ork och mer klåda på huden och i ögonen. Det är en trötthet som inte går att beskriva, ”fatigue” heter det på läkarspråk och är ett tillstånd av orkeslöshet. Lika mycket som jag behöver lugn och tystnad och ”egen tid” behöver jag och njuter av att ha min stora härliga familj i närheten. Julen har varit helt underbar med mycket tid med familj, bebismys, pussel och sällskapsspel, sköna promenader mm. Det var väldigt speciellt att få fira Julen i nya huset som vi har längtat så mycket till. Det är verkligen en dröm som gått i uppfyllelse och vi känner oss så välsignade och tacksamma.

Men nu då, när flytten och Julen är avklarad och vardagen infinner sig, känns det märkligt. Som sagt, på ett sätt underbart att få vara hemma men på ett annat sätt jobbigt att ”allt inte är som vanligt”.

Strax efter Nyår fick jag ett tungt besked som gjorde min situation än mer verklig. En av mina medsystrar från rehab-veckorna på Mösseberg 2018 har fått somna in. Hon hade för 2 år sen fått spridd bröstcancer i skelettet och sedan i bukhinnan. Behandlingen bet inte längre och mot slutet spred sig cancern även till hjärnhinnan. Jag träffade henne så sent som i november. Så oerhört sorgligt och mina tankar går till hennes nära och kära. Det är också en oerhört jobbig påminnelse om hur snabbt det kan gå och jag är ännu inte framme vid att nå en acceptans att detta är min verklighet.

Min tanke med årets första blogginlägg var inte att vara så här dyster. Men just nu är det så här det ser ut och känns för mig. Ni som känner mig, vet att det är till Gud jag vänder mig och lutar mig mot. Han är den fasta klippan som aldrig vacklar och som alltid är med mig. Ibland orkar jag inte läsa bibeln och knappt be, och det är helt okej. Jag lutar mig mot Gud och hör hans hjärtslag, jag trygg och har inget att frukta.

Det är här jag landar. Vardagen må vara grå och dyster ibland men i Guds närhet fylls jag av allt jag behöver för att orka en ny dag, trötthet och dystra tankar skingras.