Det här med helande som jag skrev om sist, är något jag tror är fullt möjligt, men det är inget min tro står eller faller med. Jag vet att Jesus älskar mig oavsett och när min tid på jorden är slut kommer jag att få leva med Honom i evighet. Visst vore det fantastiskt att få vara med om ett helande. Jag älskar livet och tror att jag har mycket kvar här att ge! Men för mig är det viktiga att oavsett hur långt mitt liv blir, få leva på ett sätt som ärar Gud.

Ibland sker ett helande omedelbart och ibland sker det i en mer långsam process. Ibland sker det inte alls (som i min systers fall) och det är svårt att förstå varför det är så när vi tror och ber om helande. Det jag tror är att ett fullständigt helande sker i himlen. Att jag som troende vet att min syster nu är fri från sjukdom och lever bästa tänkbara livet i himmelsk glädje och harmoni ger mig stor tröst. Att känna glädje mitt i svårigheter var något min syster var bra på, hon såg det lilla och enkla i livet och gladdes över det. Hon valde glädjen. Jag blev påmind om detta förra veckan när jag var på en begravning av min medsyster från Mössebergs rehab. Hon fick spridd bröstcancer för 2 år sen. Det var en tung dag men också fint att få vara med och ta avsked. Prästen betonade vikten av att välja och värna om kärlek, glädje och gemenskap, särskilt i tider av svårigheter och sorg, då behöver vi det extra mycket.

I Jakobs brev i bibeln står det ”Var glada/räkna det som ren glädje/när ni råkar ut för olika slags prövningar…” Det betyder inte att vi ska vara glada över det negativa/svåra som händer oss utan att man genom det man går igenom får en större uthållighet som leder till större mognad. Jag tolkar det också som ”välj glädje” när du råkar ut för svårigheter. Det finns alltid något att glädjas över och när vi kan fokusera på det som gläder oss då blir våra bekymmer lättare att bära.

Ibland är det förstås lättare sagt än gjort att känna glädje, det är inget man gör på beställning. Men jag tror att det finns olika sorters glädje. Det ena är det som mänskligt sett får oss att känna oss glada oavsett om det är något stort eller litet som för stunden ger glädje. Det andra är en andlig/gudomlig glädje som är bestående och som inte har med omständigheter att göra. Det är en glädje som den Helige Anden fyller oss med. I bibeln (Gal. 5:22) står det talas om Andens frukt som är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet och självbehärskning. Om frukter ska bli synliga och goda krävs det mognad eller hur? Det behövs både sol och regn. Sura kart vill ingen ha, men om vi är uthålliga leder det till mognad -och mognad ger god frukt.

Kanske är det så att ju mer svårigheter och prövningar vi går igenom i livet, desto mer mognar Andens frukt inom oss. Våra drag förfinas, vi får mer tålamod, vänlighet och självbehärskning och vi känner också mer innerlig och äkta frid och glädje?

Margareta Melin beskriver det så fint i sin dikt ”Denna glädje”
Denna glädje
som du föder i mitt hjärta
den är annorlunda, oförklarlig, underbar.
Mitt i det svåra finns den där
bubblar under allt besvär
en källa som ger hela kroppen liv.

Den liberianska mannen som jag berättade om i del 1, berättade om hur han förra året blev mirakulöst helad och fri från aggressiv cancer som fanns i hela hans kropp och han skulle enligt läkarna dö. Vi fick till och med se bildbevis, han hade sina röntgenbilder i sin telefon, bilder före och efter. Han hade cancer i lungorna, njurarna, tarmarna, benmärgen och en stor synlig tumör som växte bakom hans öra och som bl a påverkade hans tal. Hans blodvärden var så låga att läkarna var förvånade över att han fortfarande levde. De sa till honom att det inte fanns något mer de kunde göra för honom. Han skulle dö. Detta var i Oklahoma i USA. Men paret bad i Jesu namn om ett helande. De talade ut Guds ord – som är levande och verksamt och som ger liv och läkedom! Mannen upplevde tydligt att han inte skulle dö för de hade känt sig manade att flytta tillbaka till Liberia från USA (dit de flyttat för många år sen pga inbördeskrig) för att dela evangeliet -budskapet om Jesus till folket. Han var svårt sjuk under 2 års tid men talade ut orden från Jes. 53, som skrevs flera hundra år före Kristus och som handlar om vad Jesu död på korset skulle innebära för mänskligheten.

Ur Levande Bibeln, Jes. 53:3-5

”…Vi vände honom ryggen… vi förstod inte vem han (Jesus) var. Ändå var det vårt lidande och våra sjukdomar han bar, våra sorger tyngde honom… Det var för vår skull han blev sårad och slagen. Han blev misshandlad för att vi skulle få frid. Han blev straffad men vi blev friade! I hans sår finns helande för oss” / genom hans sår blir vi helade (annan översättning).

Så i maj 2022 fick mannen sin styrka tillbaka. Den synliga tumören försvann gradvis, hans värden steg till normala värden och läkarna kliade sig i huvudet och sa att det inte var möjligt! Mannen sa att ”Gud har helat mig”. Läkarna skakade på huvudet och sa att ”vi behöver nya röntgenbilder”. Sagt och gjort. De nya bilderna visade att all cancer var borta! och läkarna kunde varken förstå eller förklara vad som hänt. Paret är nu på väg att flytta tillbaka till Liberia.

De bad för mig, om ett Guds helande för min kropp och när de gjorde det kändes det som om de nedkallade hela himlen! Jag upplevde ett starkt vidrörande av Guds Ande. Jag storgrät först, en utrensande gråt, en gråt av sorg, en gråt över sjukdom och allt min kropp har fått utstå, som sedan förvandlades till upprymd, hjärtligt, högljudd och befriande skratt! Det bara välde upp ur mitt inre, det var inget jag kunde kontrollera utan det fick fritt utlopp! Det var en helig stund och jag vet att Gud själv rörde vid mig. Sen om jag blev helad och fri från cancer vet jag inte. Det får tiden utvisa. Men jag blev starkt uppmuntrad att be i Jesu namn och tala ut Guds ord och löften som står i bibeln och tro att de gäller mig.

Det här med helande är något naturligt övernaturligt för oss troende. Min mamma fick vara med om det när vi var i Liberia. Hon kände en knöl i bröstet som blev allt större. Vid läkarundersökning misstänktes bröstcancer och en tid för operation bokades. Kvällen före operationen var mamma på ett bönemöte i kyrkan och folket bad för henne. Då kände hon en varm ström gå igenom hela kroppen och dagen efter på operationsbordet kunde läkaren inte känna någon knöl. Den var borta! Läkaren, som också var troende sa ”It´s gone! God has been here before me!”

För Gud är allting möjligt!

Låt mig få berätta om förra helgen som var oväntat bra och innehållsrik och som jag ännu inte riktigt har hunnit smälta. Jag och min man och mina föräldrar var bjudna till ett par goda vänner i vår församling. Kvinnan hade i sin ungdom varit i Liberia, det lilla landet i Västafrika där jag föddes och mina föräldrar arbetade som missionärer. Hon var där efter att vi hade lämnat landet. Många år senare kom våra vägar att korsas och vi är goda vänner som har Liberia gemensamt i våra hjärtan. Hon lärde känna ett par i Foya där hon var, den lilla byn som gränsar till djungeln, där jag föddes. Detta par, som då var i tonåren, kom väl ihåg oss som familj. Mannens pappa var pastor och ledare i församlingen i den lilla byn och min pappa kände honom väl. Paret som nu var i Sverige, var inbjudna till en internationell pastorskonferens i Stockholm, och besökte nu våra vänner. Min man och jag tyckte att det var trevligt att få möjlighet att träffa dem men hade inga större förväntningar (det är 40 år sen jag var i Liberia och jag hade inga minnen av just dessa människor). Men WOW säger jag bara! Vilket möte det blev, vilken ögonblicklig och hjärtlig kontakt vi fick. Det var som om vi hade känt varandra hela livet. Det var en påtaglig värme och kärlek oss emellan. De blev extra glada när de hörde (och såg på mitt körkort) att jag heter Finda (som betyder ”tredje flickan” på deras stamspråk). Vi kände stor samhörighet.

De talade med sådan värme och respekt om mina föräldrars arbete och vad det har fått betyda för flera generationer och även världen över. Mina föräldrar fick vara med och lägga grunden för Guds församling i huvudstaden Monrovia och sedan dess har bygget fortsatt och bestått trots många års inbördeskrig. Som jag skrivit tidigare i bloggen, har min mamma skrivit en bok om sitt liv, med fokus på åren i Liberia. Där berättar hon om en profetia (en gudomlig förutsägelse om vad som ska ske) som mina föräldrar fick vid ett tillfälle i början av deras arbete när det ännu bara var en handfull medlemmar i församlingen. ”Från Philadelphia church i Monrovia ska budskapet om Jesus spridas och nå olika länder”. Många ungdomar, som kommit till Monrovia för att studera på universitet, kom till tro och församlingen växte mycket de första åren. På grund av inbördeskriget flera år senare, flydde många och bosatte sig på olika håll. Flera av de ungdomar som kommit till tro blev pastorer och startade församlingar. Vi ser att detta verkligen gick i uppfyllelse! Nu upplever liberianare sig manade att återvända för att nå en ny växande generation i sitt hemland.

Min pappa fyllde nyligen 88 år och fick nu, 40 år senare motta en enorm respons på det arbete han utförde och en bekräftelse på att den enda sanna, bergfasta grunden att bygga församling – och sitt liv- på är JESUS, en grund som håller över alla tider och genom alla omständigheter.

Jag sitter här nu och pustar ut på årets första ”riktiga” vardag efter alla Julhelger. Jag njuter av lugnet och tystnaden som infinner sig i vårt hem nu när de andra som bor här är iväg på sina jobb. Det är med blandade känslor jag sitter här i soffan en måndag. Jag njuter av att få vara hemma i vårt nya fina hus, få rå mig själv och min tid, men samtidigt längtar jag till jobbet, till samhörigheten med mina kollegor och till att ”göra nytta”. Vardagen och känslan av att så-här-är-det-nu- slår till; att jag är allvarligt sjuk och att min framtid är osäker och att min ork är begränsad.

Jag fick besked om min sjukdom för 4 månader sen och sedan dess har det knappt varit någon ”vanlig vardag”. Barnbarnet föddes och jag har haft förmånen att få spendera mycket tid med honom. Han har verkligen förgyllt min tillvaro ❤ Det blev sen tid att förbereda och planera för flytten, att genomföra den, boa in sig och sedan fira Jul. Jag har skämtsamt sagt att jag ju inte har haft tid att jobba! Det har gått i ett och nu är jag väldigt trött. Jag är nu också inne i 3:e veckan av min behandlingscykel (sista veckan av medicinering före 1 v. uppehåll) och det är då jag känner av behandlingen som mest – med nedsatt ork och mer klåda på huden och i ögonen. Det är en trötthet som inte går att beskriva, ”fatigue” heter det på läkarspråk och är ett tillstånd av orkeslöshet. Lika mycket som jag behöver lugn och tystnad och ”egen tid” behöver jag och njuter av att ha min stora härliga familj i närheten. Julen har varit helt underbar med mycket tid med familj, bebismys, pussel och sällskapsspel, sköna promenader mm. Det var väldigt speciellt att få fira Julen i nya huset som vi har längtat så mycket till. Det är verkligen en dröm som gått i uppfyllelse och vi känner oss så välsignade och tacksamma.

Men nu då, när flytten och Julen är avklarad och vardagen infinner sig, känns det märkligt. Som sagt, på ett sätt underbart att få vara hemma men på ett annat sätt jobbigt att ”allt inte är som vanligt”.

Strax efter Nyår fick jag ett tungt besked som gjorde min situation än mer verklig. En av mina medsystrar från rehab-veckorna på Mösseberg 2018 har fått somna in. Hon hade för 2 år sen fått spridd bröstcancer i skelettet och sedan i bukhinnan. Behandlingen bet inte längre och mot slutet spred sig cancern även till hjärnhinnan. Jag träffade henne så sent som i november. Så oerhört sorgligt och mina tankar går till hennes nära och kära. Det är också en oerhört jobbig påminnelse om hur snabbt det kan gå och jag är ännu inte framme vid att nå en acceptans att detta är min verklighet.

Min tanke med årets första blogginlägg var inte att vara så här dyster. Men just nu är det så här det ser ut och känns för mig. Ni som känner mig, vet att det är till Gud jag vänder mig och lutar mig mot. Han är den fasta klippan som aldrig vacklar och som alltid är med mig. Ibland orkar jag inte läsa bibeln och knappt be, och det är helt okej. Jag lutar mig mot Gud och hör hans hjärtslag, jag trygg och har inget att frukta.

Det är här jag landar. Vardagen må vara grå och dyster ibland men i Guds närhet fylls jag av allt jag behöver för att orka en ny dag, trötthet och dystra tankar skingras.

En dal brukar vara en bild för när livet är mörkt och dystert medan berg förknippas med det som är ljust och vackert. Det handlar om livets olika omständigheter, det går upp och ner för oss alla.

Ps 23 är en välkänd psalm i bibeln som har skänkt och skänker tröst åt många genom livet. Där står det ”om jag än vandrar i den mörkaste dal / dödskuggans dal (annan översättning) är jag inte rädd för du (Gud) är med mig…” Här kommer jag också att tänka på ett annat välkänt bibelord från Ps 119 ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig”. När vi håller oss nära och läser Guds ord (bibeln) blir det som en lyktas sken framför oss på vår stig. Ingen strålkastare som lyser upp ett helt område, utan en lykta som gör att vi ser precis det som är framför våra fötter, ett steg i taget, det är allt vi behöver se när vi litar på att Gud är med oss!

Här där jag sitter just nu i mitt nya hus och tittar ut, inser jag att vi bor i en dal! Nu när det inte är några löv på träden ser jag tydligt att vi bor vid foten av ett berg; Kasberget heter det, inte särskilt stort men ändå. Vi bor nedanför som i en liten sänka på en åkermark och med 100 meter till vattnet; Prästfjärden som också syns tydligare nu när det inte är löv på träden. Trots det bruna och gråa, som det är så här i november, så är det vackert! Överlag tycker jag, när jag ser bilder från en dal, att det ofta är vackert och frodigt med grönska och vattendrag. Så lite missvisande tycker jag att det är att dalen fått bilden som det mörka och dystra… Men jag förstår att det är själva utsikten som det syftas på när det beskrivs som berg eller dal i våra liv. På berget har man utsikt och ser långt och tydligt men i dalen är utsikten begränsad med mörka skuggor och det kan vara svårt att se en utväg. Så nu befinner jag mig alltså både bildligt och faktiskt i dalen och jag förundras över hur vackert det är!

När vi förra veckan fick besked om att min cancerbehandling tar bra och gör att tumör och metastaser minskar, då var det som att vi hållit andan i 2 veckor och då kunde pusta ut -en sån skön känsla! Jag får rätt behandling och det ens utan särskilt svåra biverkningar. Dessutom sa min läkare att jag får den lägsta nivån av behandling, vilket innebär att det finns mycket mer att ta av om det skulle behövas. Men just nu räcker det gott och väl!

Jag tror på det som står i Rom. 8:28 ”För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa”. Forskning och nya läkemedel samverkar med våra böner om helande. Jag tror på helande, att Gud som är miraklernas Gud kan göra mig helt frisk, men jag är också helt lugn och trygg med att mina livsdagar är uppskrivna i ”livets bok” och medan jag vandrar i dalen väljer jag att se allt det vackra och sköna jag har runt omkring och tar ett steg i taget, förvissad om att Gud är med, som han har lovat!

Nu kommer jag att ta ett litet uppehåll i bloggskrivandet. Jag ska boa in mig i nya huset och fira Advent, Jul och Nyår. Så hörs vi igen in på det nya året 2023 och tills dess så önskar jag er alla en fin Adventstid, en god och skön Julhelg och ett riktigt gott och välsignat nytt år! Glöm inte att ”Jesus is the reason for the season”. Tomtar, pynt, julklappar, mat och bak är mysigt och hör till, men det viktigaste är att vi stannar upp och reflekterar över varför vi firar Jul -då infinner sig Julfriden!

Vilka intensiva dagar det har varit! Slutbesiktning av vårt nya hus ena dagen (som gick igenom!) och fotografering av det hus vi flyttar ifrån andra dagen och packning och fix däremellan. Det har varit både roligt och jobbigt (det är ju alltid mer än man tror när man börjar att rensa och packa!) men det som jag framförallt slås av är vilka underbara människor jag har i mitt liv! Förutom min familj har jag en god vän som kom över och hjälpte till att packa och piffa inför fotografering, en annan god vän som är massageterapeut bjöd mig på en behandling och ytterligare en god vän bjöd ut mig på lunch och dessutom goda grannar som bjöd oss på middag mitt under dessa bråda dagar. Fantastiskt! Jag känner mig så välsignad och tacksam.

I helgen firade vi också Thanksgiving som en perfekt final på denna intensiva vecka mellan det gamla och det nya. Thanksgiving (som ju är en amerikansk tradition) är för oss som familj en tradition sedan många år. Då äter vi bland annat ugnstekt kalkon, sötpotatis och pumpapaj och vi går varvet runt då var och en får säga vad man är tacksam för. Vi uttryckte vår tacksamhet över vad som varit, alla fantastiska år vi haft på platsen där vi har bott i 24 år och stor tacksamhet över det nya som tar vid. Det har varit ett roligt, svårt, jobbigt, trevligt, utmanande och härligt (och ett i mångas ögon galet) projekt som har engagerat hela familjen och nu är vi äntligen i mål! Sista flyttlasset går idag! Som ni säkert listat ut är vi också oerhört tacksamma för vårt lilla barnbarn som förgyller tillvaron och sprider så mycket glädje! Det är fint, nyttigt och viktigt att stanna upp och tänka lite extra på det man har att vara tacksam för.

Idag fick vi ytterligare ett besked att vara tacksamma över. Vi var på läkarbesök och fick svar från DT-röntgen. Det visade att tumör och metastaser har minskat betydligt! Det tyder på att det är rätt behandling som jag får och att den är effektiv. Det var en stor lättnad. Idag erkände jag också för min läkare att vi har träffats en gång tidigare på DS (innan bröstcancervården flyttades över till KS) 2016 i samband med ett återbesök då jag skällde ut honom för att jag var irriterad över att behöva träffa ytterligare en för mig ny läkare, han var 30 minuter försenad och hade dessutom fräckheten att gå och vissla i korridoren…!! (läs gärna inlägg nr. 23) Japp, det var han! Jag hade efter min akuta operation, då bröstprotesen behövde avlägsnas, börjat få PTSD/stress syndrom och denna läkare fick sig en skopa av min instabilitet. Han såg direkt till att boka in mig på en tid hos samtalsterapeuten vilket var bra för hon fångade upp mig och förstod vad jag gick igenom och såg till att jag fick hjälp. Läkaren skrattade stort idag och sa ”Jaa! Jag vet! Jag kommer ihåg dig!” Idag känner jag stort förtroende för honom och det känns tryggt att ha en erfaren läkare.

Dagens besked gjorde att vi nu kan pusta ut och fokusera helt på flytten. Vi har ett nytt, fräscht och modernt hus, nu gäller det att skapa ett trivsamt hem! och vad passar bättre än att få göra det i Advents- och Jultid som jag älskar så mycket!

Det finns en berättelse i bibeln (Jos. kap 6) om hur Israels folk intar staden Jeriko. Gud hade lovat dem ett eget land, men de behövde själva ta aktiv del i besittningen av landet. De mötte ett stort motstånd och de behövde strida för sin sak. Här marscherade de runt staden i 7 dagar och på den 7:e dagen gick de 7 varv runt och på det 7:e varvet föll stadsmuren. Gång på gång fick Israels folk erfara att Gud var med dem och höll sitt löfte.

Ni som följer mig vet att vi 2017 köpte en sjönära tomt, vilket var en gemensam dröm vi hade, att bygga och bo nära vatten (läs gärna inlägg nr. 33 ). Innan husbygget påbörjades våren 2020,

upplevde vi en del motstånd, bland annat tog det 18 månader innan vi fick ström till tomten som gjorde att byggstarten fördröjdes. Vi kände oss frustrerade, samtidigt som vi från början sa att detta skulle bli ett långsiktigt projekt och att det fick ta den tid det tar. Men vi ville ju komma igång! Jag sa till min man ”Nu går vi 7 varv runt tomten!” Jag kände ett behov av att ”inta” marken, att ”göra anspråk på” att detta är vår mark, vi kommer att bygga och bo här! Sagt och gjort. Vi travade 7 varv runt hela tomten under tiden som vi bad om seger över motstånd och om en befriad och välsignad plats. Det var en gråmulen dag med lite duggregn i luften. På det 7:e varvet stannade vi upp och ställde oss ungefär där vi trodde att vardagsrummet skulle bli. Vi höll om varandra och tittade sedan upp mot himlen och såg en stor och klar regnbåge! I bibeln symboliserar regnbågen ”Guds löfte” och vi tog det som ett tecken från Gud att han kommer att hålla det han har lovat. Vi påminde oss om sången vi fått till oss i samband med tomtköpet;

”Allt som du har sagt och lovat kommer du att hålla, du har aldrig svikit. Alla verk som du har börjat kommer du fullborda… På toppen av ett berg, i djupet av en dal vi litar på dig oavsett, du lyser upp en väg som ingen har beträtt. Framåt vill vi följa dig, för ingenting kan stå emot! Löftet gäller än -det bästa ligger framför oss…” (Samuel Hector)

Vi fick nytt mod och styrka att gå vidare med husprojektet och det har flutit på bra sedan dess och NU är vi alldeles vid målsnöret. Nästa vecka är det dags för slutbesiktning och om det går igenom så innebär det att det är klart för inflytt. Min fantastiska, händiga och duktiga man har gjort i stort sett allt själv på sin fritid och på slutet med två fingrar mindre…! Han är min hjälte!

I somras vid det första läkarbesöket, när det fanns en viss oro men vi ännu inte visste vad det var, så hade vi musik från Spotify på i bilen och precis när vi rullade in på parkeringen till vårdcentralen kom ”vår” sång ”Det bästa ligger framför oss”. Vi tittade på varandra och bestämde oss för att fortsätta tro att det är så.

Som ni förstår så tror jag att Gud talar till oss på olika sätt, främst genom sitt ord, bibeln, men även genom t ex sångtexter, genom hälsningar från andra eller genom våra tankar, som en stilla förnimmelse i vårt inre. Det är detta jag kallar för en direktkontakt, en vardaglig och personlig kontakt med Gud som gör mitt kristna liv så levande och spännande. När Gud talar så är det för att ge oss tröst, stöd och uppmuntran, vägledning och ibland korrigering då han vet vad som är bäst för oss och ser hela bilden, har helhetsperspektivet. En sån Gud har jag inga problem med att lita på och överlåta mig till -även fast jag inte förstår varför saker händer, som att jag blir sjuk igen precis när vi tror att vi ska kliva in i ”det bästa” som ligger framför. I bibeln står det att ”Vi lever i tro utan att se” (2 Kor. 5:7). Vi tror utan att se och veta och förstå allt, för tro handlar om tillit. ”På toppen av ett berg, i djupet av en dal vi litar på dig oavsett…”

Visst har min sjukdom lagt mörka skuggor längs vår väg men, som jag skrev sist -den är inte hela min ”story”, den är absolut en del av mig och påverkar mig mycket, men den kan inte rubba min tro, den kan inte ändra vem jag är och den får oss inte att sluta drömma och sträcka oss mot det som ligger framför oss.

Idag har jag gjort en DT-röntgen (skiktröntgen av thorax/bröstkorg och buk). Denna undersökning kommer jag att behöva göra med jämna mellanrum för att se hur tumör och metastaser svarar på pågående behandling. Om 2 veckor ska jag träffa min läkare på KS för svar. I min vårdplan står det att jag vid dessa besök för återgivning av svar från DT-röntgen ska ha med mig en närstående. Anledningen till detta är att det kan vara ett jobbigt besked, att cancern har spridit sig… men det kan ju lika gärna vara ett bra besked, att det är intakt, eller ännu bättre, har minskat… Hur som helst är det detta jag kommer att ställas inför var 3:e månad -dessa jobbiga tankar och känslor inför läkarbesök efter DT-röntgen – vad visar det…? Jag inser att det är just detta jag behöver lära mig att hantera och acceptera, att det är så här mitt liv ser ut nu, men hur gör man det…? Jag vet faktiskt inte, jag är inte där än.

En kris har olika faser och jag gick igenom de två första faserna rätt så fort -chock- och reaktionsfaserna. Nånstans var jag ju mentalt förberedd på att detta kunde hända mig. Nu är jag i bearbetningsfasen, som ofta är en längre fas. Jag processar många frågor och funderingar som ibland känns överväldigande; vad gör det här med mig? Vem är jag nu? Hur ser min framtid ut? Jag försöker också förstå och ta reda på så mycket som möjligt om min sjukdom för att kunna möta och hantera min förändrade livssituation och sakta närma mig anpassningsfasen. Det är här jag tänker att jag behöver hjälp av andra i liknande situation, att få bearbeta genom att prata, vända, vrida, dela tankar och erfarenheter. Jag har pratat med gruppledaren för Amazonas samtalsgrupp för kvinnor med spridd bröstcancer. Hon sa att just nu pågår en grupp, men de har haft sin diagnos länge, ”du behöver träffa andra i samma fas som du”. Hon visste om några andra som nyligen fått sin diagnos och kommer att starta en grupp för oss. Hon berättade även om möjligheten att via Amazona få åka till Masegårdens hälsohem i Dalarna 1 vecka för kvinnor med spridd bröstcancer. Detta är något som jag har läst om och som jag känner mig väldigt intresserad av och tror skulle göra mig gott. Det är ett av mina mål framöver!

Men just nu väntar jag alltså på svar från dagens DT-röntgen och jag måste säga att det känns både jobbigt och läskigt med denna ovisshet. Att inte ha en aning om hur behandlingen påverkar cancern. Fysiskt mår jag bra, vilket enligt min läkare är ett gott tecken. Visst känner jag av lite biverkningar, framförallt trötthet och torr hy och torra slemhinnor, främst i ögon och näsa, men med oljor och krämer går det bra. I början kände jag av huvud- och magvärk och lite illamående, men det har upphört och även detta med klåda tror läkaren är övergående. De fysiska biverkningarna kan jag hantera -de är ingenting mot de biverkningar som cellgifter ger, så i jämförelse så är detta ”a piece of cake” som man säger och menar är enkelt! Den psykiska påverkan detta ger är dock något annat. Jag har ju varit inne på det tidigare, att under cellgiftsbehandlingen kunde jag ändå kämpa för och se fram emot att bli frisk, detta är något annat, som sagt, som inte är lätt att förklara och som jag processar för att kunna acceptera.

Nu måste jag få dela med mig av ytterligare en sång (i det senaste inlägget var det en gammal sång som kom till mig, nu är det en för mig en helt ny sång). Jag upplevde så tydligt hur Gud mötte mig, mitt i mina funderingar och min ”identitetskris”, i denna sång som jag lyssnade på och jag kände hans närvaro så starkt och tårarna rann nerför mina kinder och efteråt kände jag mig så lätt och fri och förväntansfull!

”…There is a new name written down in glory -and it´s mine! yes it´s mine! I met (Jesus) the author of my story and he´s mine, yes he´s mine!… I am who I am because the ´I AM´ tells me who I am…” (Charity Gayle)

Jag är den jag är därför att JAG ÄR (Jesus) säger vem jag är. I hans ögon är jag fantastisk, vacker, dyrbar, älskad, med rätt att kallas hans barn, med gåvor som han fortfarande vill att jag ska använda och dela med mig av. Hans tankar för mig är frid och hopp och glädje! Jag är så mycket mer än ”hon med cancer”. Min ärrade och cancerangripna kropp är inte den jag är, den är inte hela min ”story” utan det finns så mycket mer och jag ser fram emot att ytterligare få upptäcka och utforska vem jag är i HAN SOM ÄR (Han vars namn står över alla namn, som alltid är närvarande, som är början och slutet, som är vägen, sanningen och livet).

Efter mitt första kuratorssamtal på KS såg jag i min journal (i 1177 ) att hon hade skrivit som rubrik för vårt samtal ”Palliativ vård” (det är bra att ha tillgång till sin journal, men inte alltid det bästa att läsa om ord och begrepp som man inte förstår och som kan skapa oro). Jag reagerade starkt på detta laddade ord. Jag vet inte om du liksom jag tänker ”livets slutskede / att vara döende”…? Jag kände mig väldigt obekväm och oförberedd och jag hade inte tidigare riktigt närmat mig dessa svåra frågor. Är det där jag är nu…? I livets slutskede? Tankarna snurrade och jag började googla (vilket är det samma som med journalen; bra att ha tillgång till och mycket informativt, men också mycket som kan skapa oro och förvirring). Jag förstod att det på läkarspråk finns två olika begrepp vid sjukdom; kurativ och palliativ. Kurativ vård och behandling används när sjukdomen är botbar och man förväntas bli frisk. Palliativ vård och behandling används om man har en livshotande sjukdom som inte är botbar. Palliativ vård sker i olika faser för att förebygga och lindra symtom och bidra till att förlänga livet.

Vid nästa samtal med kuratorn pratade vi om just detta, olika begrepp som är laddade och svåra att ta till sig. I mitt fall betyder det inte att jag är i sista fasen av livet, men ändå, med behov av att nå en acceptans att jag har en livshotande sjukdom som inte är botbar (mänskligt sätt), att detta är mitt liv nu, min ”story”/livsberättelse och den går inte att jämföra med någon annans. Vi pratade om min systers sjukdom och död och vad det väcker hos mig att ha samma sjukdom (men med metastaser på andra ställen än vad hon hade). Hennes sjukdomsförlopp gick mycket snabbt, lite drygt 1 år från diagnos till död. Det är ofrånkomligt att tänka på och såklart väcker det upp många svåra och jobbiga tankar. Min andra kloka syster har sagt flera gånger till mig att ”hennes (vår systers) story är inte din story” i betydelsen att vi inte kommer att ha samma sjukdomsförlopp.

Vid återbesöket hos min läkare förra veckan pratade vi också om min systers diagnos och han sa att metastaser på levern (som hon hade) är bland det värsta, mest svårbehandlade och det är ett så viktigt organ i kroppen för vår överlevnad. Det går inte att säga något om livslängd i mitt fall, det beror helt på hur kroppen svarar på behandlingen. Jag vill heller inte veta, utan jag är så trygg med att mitt liv vilar i Jesu händer (… och hur det än är tar jag en dag i sänder…!) Ingen av oss vet ändå något om morgondagen/framtiden och kan heller inte ta något för givet.

Här kommer jag att tänka på en sång, som är min mammas favoritsång som har följt mig genom livet, som jag vill dela som slutord efter detta något tunga inlägg.

”Ej jag känner morgondagen, blir den solljus eller grå? Därför är den inte heller någonting att bygga på. Men jag valt att följa Jesus, dag för dag som han mig ger. Endast han är den som känner hur sig morgondagen ter.

Morgondagen vad den rymmer ja det vet ej du och jag, men det finns dock en som gör det -Honom följer jag idag.
/ Many things about tomorrow I don´t seem to understand, but I know who holds tomorrow and I know who holds my hand”

Jag är en Amazonakvinna, dvs jag är medlem i bröstcancerföreningen Amazona, – en fantastisk förening för oss med bröstcancer. De ordnar och erbjuder olika events och aktiviteter, information, stöd och råd via deras hemsida och tidning, gruppträffar och föreläsningar om aktuella ämnen. Sedan jag blev sjuk igen har jag varit på en gruppträff på orten där jag bor (vilket är ovanligt då det mesta sker i centrala Stockholm. Det är ett nytt och välkommet projekt). Det var en gruppträff för kvinnor med bröstcancer men jag var den enda med spridd cancer. Det gav mig en känsla av att vara den som blir en jobbig påminnelse för de andra om att det är så det kan bli med denna sjukdom. Det var naturligtvis ingen som sa något, utan enbart en känsla hos mig. Min förhoppning är att istället kunna vara med i en grupp för kvinnor med spridd cancer, då jag tror att det skulle ge mig mer. Dessutom har jag ju redan min grupp av medsystrar från rehabveckorna på Mösseberg 2018. Vi är ett gäng som håller kontakt och träffas med jämna mellanrum och några av dem kom och hälsade på mig för att uppmuntra mig då de hörde om min nya situation. Så uppskattat och så värdefullt att få ha den gemenskapen. Jag har också lyssnat på en intressant och hoppfull föreläsning via zoom av en läkare och forskare om den positiva framgång som just nu sker med ny medicin och behandlingsalternativ för oss med spridd bröstcancer, som gör att både livskvaliteten och livslängden ökar.

Namnet Amazona är taget efter amazonliljan -en tålig blomma som kan lämnas utan vatten långa tider. Den vissnar men kommer igen vacker och livskraftig. En annan inspiration är Amazonerna -ett stridbart folk av endast kvinnor i den grekiska mytologin. Det sägs att de lät avlägsna sitt ena bröst för att bättre kunna skjuta med pilbåge och på så sätt bli en bättre krigare.

Jag kan identifiera mig med både blomman och krigaren. Jag har vissnat och kommit igen och trots allt som jag har gått igenom är jag en ”krigare”/fighter som vill bli bättre och växa av nya erfarenheter och lärdomar som livet ger. ”Grow through what you go through” ni vet, som blivit mitt nya livsmotto. Jag tänker inte hamna i ett läge där jag tänker att livet går mot sitt slut och att det inte är någon idé att kämpa. NEJ! nu om någonsin ska jag spänna pilbågen och sikta mot nya mål!

Detta med nya mål är något jag har känt behov av sedan jag blev sjuk igen och siktet framåt grumlades. Det som skiljer denna gången från de andra två gångerna är att nu finns det inget slutdatum för när behandlingen är klar. De andra gångerna har jag vetat att ”nu är det 16 veckors cellgiftsbehandling sen är det klart” och ”nu är det 5 veckors strålbehandling sen är det klart”. Det övergripande målet har varit att bli frisk. Nu är det inte på det sättet när behandlingen är livslång. Det kan kännas svårare att motivera sig då när det inte finns ett slutdatum att kämpa för. Så därför behöver jag sätta andra mål, stora och små där det övergripande målet är att ha en så god livskvalitet som möjligt.

Mitt liv har omdirigerats och ur den grumliga sikten vaskas ”guldet” fram, det som är värt att satsa på, det som ger mening, näring och motivation, det som ger glädje och energi, det siktar jag på!