Sagt och gjort, vi åkte och tittade på denna åkermark, som skulle bli hustomt. En tomt med skog runtom på sidorna och vattnet rakt ner som glittrade mellan träden. Ca 100 meter på en stig genom skogen kom man fram till vattnet och en klippa med fantastisk utsikt över havsviken. Om vi ville ha det, skulle vi få det till ett förmånligt pris, innan det lades ut på marknaden.
Det var ett stort beslut, men inte särskilt svårt…!!

Men innan vi bestämde oss tog vi med oss barnen ut på en utflykt. Vi hade picknick med oss och satt ute på klippan och frågade dem vad de tyckte. Alla tyckte att det var ett underbart ställe och på frågan om de skulle kunna tänka sig att bo här, såg de lite chockade ut! Vi berättade att vi funderade över att köpa, bygga och bo här… De uttryckte känslor både av förvåning, glädje och ledsamhet över att lämna vårt nuvarande hus.

Vi ställde oss, hela familjen, på den blivande hustomten och tog varandras händer, och bad till Gud om hans ledning och hjälp i detta beslut. För oss har det alltid varit naturligt att be om Guds vilja över våra liv. Vi tror att det blir bäst då!

Sommaren 2017 blev vi tomtägare på Rådmansö.

Nu när barnen har fått smälta nyheten är de alla positiva och förväntansfulla, även de två vuxna barnen som inte kommer att flytta med.

Vi känner att det är helt rätt för oss och fick det också bekräftat genom en sång som vi hörde för första gången den sommaren. En mycket bra sång som heter
”Det bästa ligger framför oss” (av Samuel Hector)
Det har vi tagit fasta på och tror gäller oss!

Tidigt på året då jag precis hade fått min cancerdiagnos, kom min man hem en dag och var sprudlande entusiastisk och hoppfull. Han hade stött på en bekant som berättade att han hade köpt mark för att stycka av till tomter i skärgården, ute på Rådmansö. Han undrade om vi var intresserade av att köpa en sjönära tomt?!

Att bo nära vatten med sjöutsikt har länge varit en gemensam dröm vi har haft men som jag, ärligt talat, inte har trott skulle slå in.

Min man är hantverkare och kan det mesta inom bygg. För 20 år sedan byggde han huset vi för närvarande bor i. För honom har det aldrig varit en fråga om vi bygger nytt, utan när vi bygger nytt…! Han har under årens lopp haft många olika förslag på tomter och jag har varit den stora bromsklossen som sagt NEJ! och inte velat höra talas om att flytta.

Nu kom han alltså igen, och timingen var ju inte jättebra då jag som sagt, precis hade fått besked om ny cancer och såg framför mig år av behandling och rehabilitering. Han märkte på mig att jag inte riktigt delade hans entusiasm och sa att det ändå kommer att dröja för Länsstyrelsen måste godkänna och besluta om bygglov då det är sjönära.

Jag glömde helt bort detta men hade samtidigt börjat känna så påtagligt att det är ju nu livet pågår! Är det inte nu man ska satsa och låta sin drömmar, om möjligt, slå in?! och inte skjuta upp det till en eventuell framtid. Nej, det är ju här och nu vi lever!

Ca 2 månader senare ringde denna bekant och sa ”det går fortare än jag trodde, Länsstyrelsen har redan lämnat förhandsbesked om bygglov. Så nu ska tomterna läggas ut till försäljning. Är ni intresserade behöver ni bestämma er snart!”

Oj! Va?! Nej! Eller…?!

Vi bestämde oss i alla fall för att åka och titta.

Min älskade syster var fortfarande kvar då det blev dags för min första cellgiftsbehandling. Hela hennes vistelse var för mig ett tecken på Guds stora omsorg, att hon kom som hon gjorde bara några dagar innan jag fick besked om ny cancer, och var här en hel månad.

Hon och mamma följde med mig till KS den första behandlingen. Jag hade så motstridiga känslor inom mig. Det kändes bra och tryggt med svensk sjukvård, att veta att jag fick den behandling jag behövde för att överleva, men samtidigt så jobbigt att veta hur det skulle påverka kroppen, hela systemet, varenda liten cell.

Min man ringde under tiden och frågade om jag hade fått ”the gift” än? Just det! Det var ju så det var; a gift, en gåva till kroppen att bli frisk från cancer!
Min man har en fantastisk förmåga att se positivt på saker, även när det ser svårt och mörkt ut. När andra ser problem ser han lösningar. Han har också en sån varm och befriande humor vilket har hjälpt mig många gånger. Han är bäst! ❤

Efter denna första dos tappade jag allt hår. Det kändes inte lika drastiskt denna gång, även om det var känslosamt. För att visa mig sitt stöd kom mannen och yngsta sonen överens om att raka av sig allt hår. Så vi var tre ”flintskallar” här hemma! 😀

Efter halva tiden gjordes en ultraljudsundersökning som glädjande nog visade att behandlingen hade effekt. Tumören och metastaserna krympte.

Vid varje behandlingstillfälle följde antingen mina fantastiska föräldrar, eller underbara barn med och vid det sista tillfället följde min goa systerdotter från USA, som var här på besök, med. Det var speciellt! ❤

Fyra månader av intensiv cellgiftsbehandling var till ända.

Vid nästa läkarbesök, i början av mars, fick vi mycket information. Tumören, som var av ”grad 2” var 5 cm stor, lobulär (dvs hade uppstått i mjölkkörtlarna) och invasiv (dvs hade trängt in i intilliggande vävnad, i mitt fall lymfkörtlar), men behandlingsbar, dvs god prognos! När jag hörde läkaren säga de orden ”god prognos” kunde jag andas ut lite.

Det var en liknande tumör som förra gången, men den var helt ny, alltså inget återfall efter tidigare tumör. Så trots förebyggande behandling och medicinering från tidigare hade det bildats nya cancerceller, som ingen kunde förklara, bara konstatera att så var det.

Nu ville man sätta in ”allt krut” på att få bort tumören i bröstet och metastaserna (dottertumörer) i armhålan. Jag skulle få börja med en omgång cellgiftsbehandling/cytostatika, intravenöst 6 gånger; 1 gång var 3:e vecka, för att se om tumören svarade på behandlingen och krympte. För att se det skulle en ultraljudsundersökning göras efter halv tiden. Om tumören krympte visste man att det var rätt sorts behandling jag fick och den skulle fortgå de 6 gångerna. Om den inte gjorde det skulle man då operera bort den. Men oavsett skulle operation behöva ske och efter det, en ny omgång cellgiftsbehandling, i tablettform under 4 månader och därefter strålbehandling.

Så med återhämtningstid mellan varje steg innebar detta ett helt år med intensiv och tuff behandling, för att därefter påbörja de långvariga förebyggande efterbehandlingarna.

Det var en tung dag men lärdomen sedan förra gången om att ”ta en dag i taget” var till stor hjälp. Annars skulle det snudd på kännas oöverstigligt.

And God said ”I know there´s alot on your mind right now, but give it all to me. Lay it at my feet and leave it there. Do not come back for it. Surrender it by faith and keep your praise.
I will renew your mind daily. You will see me work it all out according to my will for your life.”

Ibland tror jag att Gud till och med använder sig av Facebook för att tala till oss. Som här, då detta citat dök upp i mitt flöde från en sida som jag följer som heter ”woman of God”. Det gjorde mig lugn, också inför att berätta för barnen.

Det svåraste jag någonsin gjort, var att ringa till min dotter, och höra henne bli så ledsen och inte kunna vara där och krama om henne. Det var tungt och ledsamt för dem alla, men jag har ändå upplevt dem tryggare den här gången. De har haft erfarenheten med sig sen förra gången att det gick bra och de visste nu bättre vad som väntade.

Jag har ibland fått frågan vad som var värst, att få cancerbesked första eller andra gången. Jag har då svarat ”andra gången” just för att jag då visste vad som väntade (för mig innebar det ingen trygghet, till skillnad från barnen) Jag visste hur nedbruten hela kroppen skulle bli (från topp till tå) och hur dåligt jag periodvis skulle må. Dessutom var ”utgångsläget” sämre (än vid första beskedet) då jag bara precis hade repat mig sen förra gången. Tänk dig att knockas vid en boxningsmatch och precis resa dig upp och börja klarna till i skallen så knockas du ner igen…

…men Gud har hållit sitt löfte om att ”renew my mind daily” / förnya mitt sinne dagligen, så att jag inte har fastnat i negativa tankar och oro inför det som skulle komma.

Dagarna som följde efter läkarbesöket och beskedet om ny cancer, i februari 2017, var fyllda av tankar och känslor som snurrade. Jag kände mig inte så ledsen för egen del, utan det som gjorde mig ledsen var tanken på barnen, att behöva berätta för dem och vad de skulle behöva genomgå igen…

Dottern befann sig på andra sidan jordklotet i Kenya och mannen och sönerna i fjällen i Åre. Men det var faktiskt skönt att få några dagar ”för mig själv” så där direkt efteråt, att få tid att smälta beskedet själv först. Mannen fick såklart reda på det direkt och fick den svåra uppgiften att ”hålla masken” inför sönerna som var på skidläger.

I min dagboksanteckning från de dagarna, för jag ett samtal med Gud och undrar ”hur tänker du nu Gud…?!”
Jag skulle ju precis börja jobba igen efter konstaterad amöbainfektion och behandling mot det och jag hade sett så mycket fram emot det. Dessutom hade jag mer och mer börjat engagera mig i församlingen och hade flera saker inbokade som jag brann för att få göra… Jag upplevde hur Gud sa till mig ”Ja, jag vet allt det där. Det kommer att bli annorlunda nu, men jag kommer att vara med hela vägen, varje steg. Förtrösta på mig och var stilla”

Onkologen på KS ringde och meddelade att jag var uppsatt på en priolista och på fredag skulle de träffas, det stora teamet med onkologer och kirurger för att diskutera hur och när operation/behandling skulle ske. Hon skulle återkomma på måndag.

Min syster och jag bestämde oss, trots allt, för att genomföra vår planerade bilresa ner till Småland för att träffa vår faster och våra kusiner. Det blev en mysig helg som också gjorde att tiden gick lite fortare och jag fick annat att tänka på.

Ännu ett nytt år med nya möjligheter -och utmaningar väntar!
Så spännande, tycker jag, vid varje nyår att tänka på det nya året som ett ”oskrivet blad”.  Jag blickar framåt med tillförsikt och förväntan. Som familj har vi mycket nytt och spännande på gång, som jag kommer att återkomma till…

Just detta, att se framåt med förväntan, är en stor gåva i livet som alltför ofta tas för givet. Efter att ha fått cancerbesked två gånger ”mitt i livet” känns det inte lika självklart, men jag kan och jag väljer att göra det och det känns helt fantastiskt!
Jag älskar livet och ser framåt.

I slutet av november 2018 genomgick jag en ultraljudsundersökning av bröstkorg och armhålor samt en datortomografi (röntgen) av buk, äggstockar och livmoder, en rutinkontroll. Jag böjer ödmjukt på nacken i tacksamhet för att det inte visade något, den här gången.

Det är inte så att jag lever i fruktan för det, men det är något som jag måste förhålla mig till, att en gång om året ”hålla andan” och tänka ”tänk om…”  Det är en del av mitt liv nu, att i flera år framöver leva med fortsatta efterbehandlingar, biverkningar och kontroller.

Kära läsare! Nu tänker jag göra ett litet uppehåll i bloggskrivandet.
Tack för att ni har följt mig så här långt. Fortsättning följer, om ni vill, nästa år.

Jag vill önska er alla en riktigt god, skön, avkopplande Julhelg och ett fantastiskt gott och innehållsrikt nytt år -2019!

Det är så mycket som är mysigt och härligt med julen tycker jag; dofter av gran, hyacint, apelsin och nejlikor, knäck o saffransbullar… att sitta framför brasan tillsammans och dricka glögg, att köpa och slå in julklappar! Och jag älskar verkligen att pynta inför julen, att göra pepparkakshus och förvandla vedspisen i köket till ett vintervitt tomteland med små hus som lyser.

Men framförallt älskar jag att sätta upp Julkrubban; stallet, Jesusbarnet, Maria och Josef, herdar, änglar mm. För mig är det JUL att få påminnas om varför vi firar Jul -att Jesus föddes som Guds son för att bli världens frälsare.

I en välkänd julsång (O Holy night) finns textraden:
”His law is love and his gospel is peace”
(Hans lag är kärlek och hans budskap är fred/frid)

Det var för detta han kom, för att förmedla kärlek och fred och frid till alla som vill ta emot, och det är precis vad jag önskar er alla denna Julhelg;

KÄRLEK OCH FRID

Det finns att få och det finns hos JESUS!

När jag den 20 december 2016 gick på julledighet, för att en vecka senare åka till Kenya, hade jag jobbat i precis ett år (januari-16 till december-16). Jag gladde mig över livet, över att arbeta, och över att åter vara engagerad i församlingen efter en lång paus.

Som jag skrivit tidigare, trots att jag hade känt en liten knöl i bröstet, trodde jag inte att jag skulle behöva göra hela denna långa resa en gång till…

Den där dagen i slutet av februari 2017 visade att jo, så skulle det bli…  Lika jobbigt som det var att ställas inför det, lika fantastiskt var det att än en gång få uppleva hur totalt omsluten jag blev av Guds närvaro, frid och styrka.

Ja, Jag vet, det kan låta som en klyscha, som om jag inte riktigt tog in verkligheten.
Jag minns när jag och min syster kom tillbaka till cafeterian där våra föräldrar satt och väntade, hur de började gråta och hade svårt att förstå hur det var möjligt att det kunde hända mig igen… Jag satt bara lugn och drack mitt te, säkert något chockad, men med Guds ord ”Be still and know that I am God” ringandes i mina öron.

Att jag mestadels har varit lugn och trygg handlar inte alls om att jag är präktig eller stark i mig själv, eller oberörd… Jag har valt att förtrösta på Gud och ge upp min egen kontroll till Han som har all kontroll. För mig är det en oerhörd trygghet. Jag har absolut haft tunga och svåra dagar men jag har genom allt känt mig omsluten av Guds frid och buren av Hans styrka. Det är min upplevelse som ingen kan ta ifrån mig.

Min samtalsterapeut fångade upp mig. Jag fick sätta ord på mina känslor och berättade om små episoder som hänt, som hon la ihop, och förklarade för mig att jag hade drabbats av utmattnings /stress syndrom. Hon förklarade att hjärnan signalerade allt som ”fara” och var därmed ständigt beredd på att ”fly eller fäkta” och förmådde därmed inte att tänka logiskt och rationellt som den annars gör.

Jag hade varit sjukskriven helt juli-oktober pga infektion och operation och jag hade känt att jag inte skulle klara av att börja jobba igen. Bara tanken på att jobba gav mig ångest och panik. När jag så blev sjukskriven ytterligare 3 månader, nu pga utmattnings /stress syndrom kändes det precis som om en varm och skön filt lades över mina axlar och jag kunde slappna av.

Jag fick dessutom antidepressiv medicin -citalopram utskrivet. När samtalsterapeuten sa att ”de kommer hjälpa dig att känna igen dig själv” tvekade jag inte och jag är så tacksam för all hjälp som finns att få.

Att drabbas av utmattning och post traumatisk stress syndrom efter en cancersjukdom är mycket vanligt. I mitt fall var det den långa infektionen och den akuta operationen och borttagandet av protesen, som stressade kroppen /hjärnan och som utlöste PTSD.

Under den hösten 2015 då jag var sjukskriven fick jag tid att vila, bearbeta, fick krafterna tillbaka och kom upp över ytan igen. Som jag ser det har jag bara ”snuddat” vid utmattnings /stress syndrom, till skillnad från dem som drabbas hårt till exempel pga svår arbetssituation eller allvarlig trauma och som har en lång väg tillbaka. Dels tror jag att mina symptom upptäcktes tidigt och jag fick hjälp direkt, både i stödsamtal och med medicinering. Att det inte heller alls var arbetsrelaterat gjorde att jag ganska snabbt kunde återgå till arbetet.

Det är en erfarenhet som faktiskt har berikat mitt liv, gett mig många goda insikter om mig själv, om livet och inte minst är till hjälp för hur jag bemöter andra i liknande situation.