Vid nästa läkarbesök, i början av mars, fick vi mycket information. Tumören, som var av ”grad 2” var 5 cm stor, lobulär (dvs hade uppstått i mjölkkörtlarna) och invasiv (dvs hade trängt in i intilliggande vävnad, i mitt fall lymfkörtlar), men behandlingsbar, dvs god prognos! När jag hörde läkaren säga de orden ”god prognos” kunde jag andas ut lite.

Det var en liknande tumör som förra gången, men den var helt ny, alltså inget återfall efter tidigare tumör. Så trots förebyggande behandling och medicinering från tidigare hade det bildats nya cancerceller, som ingen kunde förklara, bara konstatera att så var det.

Nu ville man sätta in ”allt krut” på att få bort tumören i bröstet och metastaserna (dottertumörer) i armhålan. Jag skulle få börja med en omgång cellgiftsbehandling/cytostatika, intravenöst 6 gånger; 1 gång var 3:e vecka, för att se om tumören svarade på behandlingen och krympte. För att se det skulle en ultraljudsundersökning göras efter halv tiden. Om tumören krympte visste man att det var rätt sorts behandling jag fick och den skulle fortgå de 6 gångerna. Om den inte gjorde det skulle man då operera bort den. Men oavsett skulle operation behöva ske och efter det, en ny omgång cellgiftsbehandling, i tablettform under 4 månader och därefter strålbehandling.

Så med återhämtningstid mellan varje steg innebar detta ett helt år med intensiv och tuff behandling, för att därefter påbörja de långvariga förebyggande efterbehandlingarna.

Det var en tung dag men lärdomen sedan förra gången om att ”ta en dag i taget” var till stor hjälp. Annars skulle det snudd på kännas oöverstigligt.

And God said ”I know there´s alot on your mind right now, but give it all to me. Lay it at my feet and leave it there. Do not come back for it. Surrender it by faith and keep your praise.
I will renew your mind daily. You will see me work it all out according to my will for your life.”

Ibland tror jag att Gud till och med använder sig av Facebook för att tala till oss. Som här, då detta citat dök upp i mitt flöde från en sida som jag följer som heter ”woman of God”. Det gjorde mig lugn, också inför att berätta för barnen.

Det svåraste jag någonsin gjort, var att ringa till min dotter, och höra henne bli så ledsen och inte kunna vara där och krama om henne. Det var tungt och ledsamt för dem alla, men jag har ändå upplevt dem tryggare den här gången. De har haft erfarenheten med sig sen förra gången att det gick bra och de visste nu bättre vad som väntade.

Jag har ibland fått frågan vad som var värst, att få cancerbesked första eller andra gången. Jag har då svarat ”andra gången” just för att jag då visste vad som väntade (för mig innebar det ingen trygghet, till skillnad från barnen) Jag visste hur nedbruten hela kroppen skulle bli (från topp till tå) och hur dåligt jag periodvis skulle må. Dessutom var ”utgångsläget” sämre (än vid första beskedet) då jag bara precis hade repat mig sen förra gången. Tänk dig att knockas vid en boxningsmatch och precis resa dig upp och börja klarna till i skallen så knockas du ner igen…

…men Gud har hållit sitt löfte om att ”renew my mind daily” / förnya mitt sinne dagligen, så att jag inte har fastnat i negativa tankar och oro inför det som skulle komma.

Dagarna som följde efter läkarbesöket och beskedet om ny cancer, i februari 2017, var fyllda av tankar och känslor som snurrade. Jag kände mig inte så ledsen för egen del, utan det som gjorde mig ledsen var tanken på barnen, att behöva berätta för dem och vad de skulle behöva genomgå igen…

Dottern befann sig på andra sidan jordklotet i Kenya och mannen och sönerna i fjällen i Åre. Men det var faktiskt skönt att få några dagar ”för mig själv” så där direkt efteråt, att få tid att smälta beskedet själv först. Mannen fick såklart reda på det direkt och fick den svåra uppgiften att ”hålla masken” inför sönerna som var på skidläger.

I min dagboksanteckning från de dagarna, för jag ett samtal med Gud och undrar ”hur tänker du nu Gud…?!”
Jag skulle ju precis börja jobba igen efter konstaterad amöbainfektion och behandling mot det och jag hade sett så mycket fram emot det. Dessutom hade jag mer och mer börjat engagera mig i församlingen och hade flera saker inbokade som jag brann för att få göra… Jag upplevde hur Gud sa till mig ”Ja, jag vet allt det där. Det kommer att bli annorlunda nu, men jag kommer att vara med hela vägen, varje steg. Förtrösta på mig och var stilla”

Onkologen på KS ringde och meddelade att jag var uppsatt på en priolista och på fredag skulle de träffas, det stora teamet med onkologer och kirurger för att diskutera hur och när operation/behandling skulle ske. Hon skulle återkomma på måndag.

Min syster och jag bestämde oss, trots allt, för att genomföra vår planerade bilresa ner till Småland för att träffa vår faster och våra kusiner. Det blev en mysig helg som också gjorde att tiden gick lite fortare och jag fick annat att tänka på.

Ännu ett nytt år med nya möjligheter -och utmaningar väntar!
Så spännande, tycker jag, vid varje nyår att tänka på det nya året som ett ”oskrivet blad”.  Jag blickar framåt med tillförsikt och förväntan. Som familj har vi mycket nytt och spännande på gång, som jag kommer att återkomma till…

Just detta, att se framåt med förväntan, är en stor gåva i livet som alltför ofta tas för givet. Efter att ha fått cancerbesked två gånger ”mitt i livet” känns det inte lika självklart, men jag kan och jag väljer att göra det och det känns helt fantastiskt!
Jag älskar livet och ser framåt.

I slutet av november 2018 genomgick jag en ultraljudsundersökning av bröstkorg och armhålor samt en datortomografi (röntgen) av buk, äggstockar och livmoder, en rutinkontroll. Jag böjer ödmjukt på nacken i tacksamhet för att det inte visade något, den här gången.

Det är inte så att jag lever i fruktan för det, men det är något som jag måste förhålla mig till, att en gång om året ”hålla andan” och tänka ”tänk om…”  Det är en del av mitt liv nu, att i flera år framöver leva med fortsatta efterbehandlingar, biverkningar och kontroller.

Kära läsare! Nu tänker jag göra ett litet uppehåll i bloggskrivandet.
Tack för att ni har följt mig så här långt. Fortsättning följer, om ni vill, nästa år.

Jag vill önska er alla en riktigt god, skön, avkopplande Julhelg och ett fantastiskt gott och innehållsrikt nytt år -2019!

Det är så mycket som är mysigt och härligt med julen tycker jag; dofter av gran, hyacint, apelsin och nejlikor, knäck o saffransbullar… att sitta framför brasan tillsammans och dricka glögg, att köpa och slå in julklappar! Och jag älskar verkligen att pynta inför julen, att göra pepparkakshus och förvandla vedspisen i köket till ett vintervitt tomteland med små hus som lyser.

Men framförallt älskar jag att sätta upp Julkrubban; stallet, Jesusbarnet, Maria och Josef, herdar, änglar mm. För mig är det JUL att få påminnas om varför vi firar Jul -att Jesus föddes som Guds son för att bli världens frälsare.

I en välkänd julsång (O Holy night) finns textraden:
”His law is love and his gospel is peace”
(Hans lag är kärlek och hans budskap är fred/frid)

Det var för detta han kom, för att förmedla kärlek och fred och frid till alla som vill ta emot, och det är precis vad jag önskar er alla denna Julhelg;

KÄRLEK OCH FRID

Det finns att få och det finns hos JESUS!

När jag den 20 december 2016 gick på julledighet, för att en vecka senare åka till Kenya, hade jag jobbat i precis ett år (januari-16 till december-16). Jag gladde mig över livet, över att arbeta, och över att åter vara engagerad i församlingen efter en lång paus.

Som jag skrivit tidigare, trots att jag hade känt en liten knöl i bröstet, trodde jag inte att jag skulle behöva göra hela denna långa resa en gång till…

Den där dagen i slutet av februari 2017 visade att jo, så skulle det bli…  Lika jobbigt som det var att ställas inför det, lika fantastiskt var det att än en gång få uppleva hur totalt omsluten jag blev av Guds närvaro, frid och styrka.

Ja, Jag vet, det kan låta som en klyscha, som om jag inte riktigt tog in verkligheten.
Jag minns när jag och min syster kom tillbaka till cafeterian där våra föräldrar satt och väntade, hur de började gråta och hade svårt att förstå hur det var möjligt att det kunde hända mig igen… Jag satt bara lugn och drack mitt te, säkert något chockad, men med Guds ord ”Be still and know that I am God” ringandes i mina öron.

Att jag mestadels har varit lugn och trygg handlar inte alls om att jag är präktig eller stark i mig själv, eller oberörd… Jag har valt att förtrösta på Gud och ge upp min egen kontroll till Han som har all kontroll. För mig är det en oerhörd trygghet. Jag har absolut haft tunga och svåra dagar men jag har genom allt känt mig omsluten av Guds frid och buren av Hans styrka. Det är min upplevelse som ingen kan ta ifrån mig.

Min samtalsterapeut fångade upp mig. Jag fick sätta ord på mina känslor och berättade om små episoder som hänt, som hon la ihop, och förklarade för mig att jag hade drabbats av utmattnings /stress syndrom. Hon förklarade att hjärnan signalerade allt som ”fara” och var därmed ständigt beredd på att ”fly eller fäkta” och förmådde därmed inte att tänka logiskt och rationellt som den annars gör.

Jag hade varit sjukskriven helt juli-oktober pga infektion och operation och jag hade känt att jag inte skulle klara av att börja jobba igen. Bara tanken på att jobba gav mig ångest och panik. När jag så blev sjukskriven ytterligare 3 månader, nu pga utmattnings /stress syndrom kändes det precis som om en varm och skön filt lades över mina axlar och jag kunde slappna av.

Jag fick dessutom antidepressiv medicin -citalopram utskrivet. När samtalsterapeuten sa att ”de kommer hjälpa dig att känna igen dig själv” tvekade jag inte och jag är så tacksam för all hjälp som finns att få.

Att drabbas av utmattning och post traumatisk stress syndrom efter en cancersjukdom är mycket vanligt. I mitt fall var det den långa infektionen och den akuta operationen och borttagandet av protesen, som stressade kroppen /hjärnan och som utlöste PTSD.

Under den hösten 2015 då jag var sjukskriven fick jag tid att vila, bearbeta, fick krafterna tillbaka och kom upp över ytan igen. Som jag ser det har jag bara ”snuddat” vid utmattnings /stress syndrom, till skillnad från dem som drabbas hårt till exempel pga svår arbetssituation eller allvarlig trauma och som har en lång väg tillbaka. Dels tror jag att mina symptom upptäcktes tidigt och jag fick hjälp direkt, både i stödsamtal och med medicinering. Att det inte heller alls var arbetsrelaterat gjorde att jag ganska snabbt kunde återgå till arbetet.

Det är en erfarenhet som faktiskt har berikat mitt liv, gett mig många goda insikter om mig själv, om livet och inte minst är till hjälp för hur jag bemöter andra i liknande situation.

Det gick precis ett år från det att jag började jobba tills nästa smäll kom. En morgon i juli 2015 vaknade jag med feber, värk och rodnad på bröstet med protesen.

4 månader tidigare hade jag genomgått en operation då man bytte ut den protes som från början hade fyllts på med vätska för att växa. Nu byttes den ut mot en ”färdigfylld” protes, en rutinoperation. Det är alltid risk för infektion i samband med operation, men nu hade 4 månader gått och risken ansågs vara liten. Men infektion blev det och antibiotika skrevs ut. Det gick ett par veckor och det blev bättre, men så fort jag slutade med antibiotika kom infektionen tillbaka och så höll det på i 3 månaders tid.

Då infektionen inte gav sig och jag hade feber, tog läkarna ett beslut om en akut operation för att ta bort protesen. Det var som om kroppen stötte ut och ville bli av med protesen. Efter operationen var infektionen borta och jag mådde fysiskt bra igen, men det blev värre med den mentala hälsan…
Jag hamnade under vattenytan igen. Det som under 3 månaders tid varit mitt ”värsta scenario” (att bli av med protesen) var nu ett faktum.

Jag blev oerhört känslig, orolig och kände mig konstant stressad. Minsta småsak jag skulle göra kändes svårt och oöverstigligt. Jag kände inte igen mig själv.

Ett exempel på det var när jag skällde ut en läkare, en onkolog som jag skulle träffa för uppföljning. Detta var på Danderyds sjukhus och det var för mig ytterligare en ny onkolog. Jag satt i väntrummet och kände ”hur allt kom tillbaka”, samma väntrum jag suttit i varje gång jag fick cellgiftsbehandling. Läkaren var 30 min. försenad, bad inte om ursäkt och var dessutom ”oförskämd nog” att vissla i korridoren på väg till sitt rum. Han kunde ju omöjligt veta vilka känslor jag brottades med (eller, som onkolog borde han kanske det…?!) hur som helst fick han sig en rejäl skopa utskällning! Han tittade stort på mig och sa ”Jag ska se när Tove (samtalsterapeuten) har en tid åt dig…”

Jag var sjukskriven på heltid fram till mitten av mars 2014, men kände i och med den svåra infektionen och brännskadan att jag var väldigt skör och under ytan. Jag förstod inte alls hur jag skulle klara av att återgå till jobbet. Jag träffade både min onkolog och min samtalsterapeut, som båda sa ”du är inte redo att börja jobba än” och det var så otroligt skönt -att inte behöva bevisa något, utan de bara såg det på mig.

Jag blev sjukskriven ytterligare 2 månader och ansökte samtidigt om att få komma till ett rehabcenter för återhämtning efter cancerbehandling. Jag fick komma till Mälargården i Sigtuna, vilket var helt fantastiskt. Detta var i maj när jag hade läkt ordentligt efter strålningen och börjat bli piggare.

Under de 12 dagar jag var där var fokus på att komma igång, motionera, må bra, äta rätt, bearbeta genom gruppsamtal, samt mycket tid till reflektion och återhämtning.
Det var vattengympa och träning på gymmet varje dag. Jag tog också promenader varje dag i vårsolen och i det natursköna området (jag som bara några månader tidigare inte kunde gå fram och tillbaka till postlådan ens).

Detta gav mig så mycket energi och det kändes verkligen när jag åkte därifrån att jag lämnade kvar min ”sjukdomsidentitet” och klev nu in i något nytt, friskt och levande! Jag var äntligen ”på gång”. Det var en fantastisk känsla. Jag fick många bra råd och tips gällande rörelser, kost, livsstil, stresshantering mm.

Jag köpte en liten tavla i Sigtuna som minne, där det står
Det är de små sakerna som gör livet stort
Det stämmer väl in på något av det viktigaste jag lärt mig under min sjukdomstid; att ta tillvara de små sakerna/stunderna. Att leva här och nu, njuta av livet och ta en dag i taget.

Nu kände jag mig redo att börja jobba igen.

Jag hade ändå inte tänkt åka skidor som övriga familjen, men hade verkligen sett fram emot att kunna gå promenader och njuta av fjällvärlden. Nu låg jag i soffan och tyckte synd om mig själv. Jag hade ont och svårt att röra mig. Jag låg och sneglade på bibeln som låg på bordet bredvid mig, orkade inte, ville inte… kände mig som ett tjurigt barn! Ibland är det skönt att få gnälla och klaga men det gäller att inte fastna där då det lätt kan leda till bitterhet. Och, det är helt okej att inte orka eller ens vilja läsa bibeln, det finns inga som helst prestationskrav i Guds kärlek men han vill gärna få tala till oss och trösta oss genom sitt ord.

Jag öppnade ändå bibeln och läste ifrån Fil.4:6
”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid… ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus”

Detta var ett ord som jag hade läst många gånger, men denna gång var det som det talade specifikt till mig och berörde mig.

…tacka Gud... då ska du få frid…

Vänta nu, skulle jag tacka Gud för att jag låg där brännskadad…?! Naturligtvis inte! men lyft blicken lite ifrån dig själv, se dig om, på allt gott du har i ditt liv. Plötsligt kunde jag se en hel massa saker jag hade vara tacksam över;
– goda vänner som lät oss låna sitt hus i fjällen
– fantastisk utsikt över fjälltopparna från soffan där jag låg
– att mina barn hade det roligt och bra i skidbackarna
– att jag har världens bästa man som älskar mig
– att jag känner Gud och vet att han finns med mig, även i den mörkaste dal.

Ju mer jag tackade för, desto mindre blev min ”tycka-synd-om-mig-själv-känsla” och ersattes istället av en enorm FRID Wow! det var så påtagligt. Gud talade till mig genom sitt ord och visade mig att nyckeln till frid är TACKSAMHET.

Det finns alltid något att tacka för, oavsett omständigheter, och när vi gör det hamnar våra bekymmer i bakgrunden (det är inte så att de försvinner, men de behöver inte uppta hela vårt sinne) och våra tankar får skydd. Oro och negativa tankar byts ut mot frid.